9789172999091

Cornelia Funke

Drakryttaren Drakryttaren – Fjäderns magi

Fjäderns magi

Bokförlaget Opal AB www.opal.se © Text och illustration: Cornelia Funke Originalförlag: Dressler Verlag Hamburg, Tyskland Originaltitel: Drachenreiter – Die Feder eines Greifs Omslagslayout: Breathing Books Översättning: Carina Gabrielsson Edling Tryckt hos Bookwell, Finland 2017 ISBN: 978-91-7299-909-1

Jag har inte skrivit den här berättelsen för dem som vill styra världen.

Inte för dem som ständigt behöver bevisa att de är starkare, snabbare, bättre än alla andra.

Eller för dem som anser att människan är skapelsens krona.

Den här berättelsen är för alla dem som har modet att beskydda istället för att behärska, att bevara istället för att plundra och att vårda istället för att förstöra.

Cornelia Funke

1. En ny plats och nya vänner

A

llt kändes så bekant för Lung. Den dimmiga skogen framför ingången till grottan. Lukten av det närliggande havet i den kalla morgonluften. Varje blad och varje blomma påminde honom om de skotska bergen där han hade vuxit upp. Men Skottland var långt borta och det var även Himlens rand, dalen som de sista drakarna i den här världen sedan två år tillbaka kallade för sitt hem.

Lung vände sig om och såg på draken som låg och sov bakom honom på en bädd av mossa och löv. Skifferskägg var den äldsta av dem. Han ryckte med vingarna i sömnen, som om han ville följa med vildgässen som drog förbi över den grå himlen, men han skulle snart ge sig av på den längsta av alla flygningar. Till Månlandet, som drakarna kallade den 9

plats som bara döden öppnar dörren till. Skifferskägg hade varit den enda som hade stannat kvar när alla de andra hade gett sig av till Himlens rand. Redan då hade den långa resan varit alltför ansträngande för honom, men tack vare goda vänner hade han funnit en ny bostad, när drakarnas gamla hemstad försvann i en nyanlagd damms vatten.

Grottan som Skifferskägg sov i var ingen naturlig grotta.

Ett troll hade byggt den enligt instruktioner från människor som visste exakt vad drakar behövde. Men i MÍMAMEIÐR fanns det inte bara drakgrottor. Troll, tomtar, sjöjungfrur eller drakar - alla sagoväsen kunde hitta en tillflykt här, även om en del gäster från södern beklagade sig över den kalla norska vintern. MÍMAMEIÐR. Lung tyckte att namnet lät lika förunderligt som dess invånare. Här hittade alla en passande bostad. Och de var lika olika som MÍMAMEIÐRs gäster. Grottor, bon, stall, små tomte­hus … vid stranden av den närliggande fjorden, i skogen runt omkring och på och under ängarna, som daggvåta hälsade morgonsolen. ”Hur mår Skifferskägg idag?”

Pojken som stod i ingången till grottan hade just firat sin fjortonde födelsedag. Hans hår var svart som korpfjädrar. Hans ögon såg orädda och nyfikna på världen och Lung skulle när som helst flugit tusentals mil bara för att få träffa honom.

Ben Hagenmark.

När de träffades första gången i en övergiven hamn hade 10

Ben ännu inte burit det efternamnet. Han hade varit en pojke utan föräldrar och utan hem. Men Lung hade gjort honom till sin drakryttare och tagit med honom på en resa som gett dem båda ett nytt hem. Under resan hade Ben till och med hittat föräldrar och en syster: Barnabas, Vita och Guinevere Hagenmark, beskyddare av sagoväsen, och helt klart den bästa familj som en drakryttarpojke kunde önska sig. ”Han sover mycket”, svarade Lung. ”Men han mår bra.

Han gör sig redo. Nästa gång jag besöker dig kommer han att vara borta.”

Ben strök Skifferskägg över den skimrande halsen. För varje dag som gick blev hans silverglänsande fjäll mörkare som om han höll på att förvandla sig till natten, alla drakars älsklingstid. Över den gigantiska sovande kroppen fladdrade några små ljus i mörkret liksom damm som dansade i solen. ”Det börjar”, viskade Ben. ”Ja.” Lung lade nosen på hans axel. Det var första gången som människor bevittnade en drakes fridfulla avsked från det här livet. Lung hade varit tvungen att förklara för Ben och Hagen­marks. Det stod ingenting om det i alla deras böcker, kanske för att alla de som förr i tiden så gärna slagit huvudena av drakar inte hade stannat för att se efter vad som hände sedan.

Ben såg upp mot grottaket, där alltfler ljus samlades för var dag som gick. ’När en drake dör sår den en ny stjärna’, 11

hade Lung förklarat. ’Ju fridfullare avsked från detta liv, desto fler blir det. Men om en drakes slut är blodigt föder drakens död röda stjärnor, i vilka dess smärta och ilska lever vidare.

Tyvärr finns det några sådana på himlen!’

Skifferskägg skulle helt säkert inte så några röda stjärnor.

Han skulle gå fridfullt. Det skulle alla invånare i MÍMAMEIÐR se till. Och de skulle alla sakna honom. I synnerhet Ben. Han besökte alltid den gamla draken när hans längtan efter Lung blev alltför stor. Himlens rand gömde sig i bergen i Himalaya, och låg oerhört långt ifrån Norge. ”Lung! De borde grillas allihop! Jag vet att man ska vara försiktig med att använda drakeld. Men det skulle vara för en god sak!”

Den gälla rösten som trots den tidiga timmen trängde in i grottan kände Ben nästan lika bra igen som Lung.

Svavelfäll.

Första gången de träffats hade Ben till hennes ilska jämfört henne med en jätteekorre. Vid det här laget visste han naturligtvis tillräckligt om sagoväsen för att vid första anblicken se att det var en skotsk kobold han hade framför sig.

Och att koboldar är lika oersättliga för drakar som månskenet som de livnär sig av. ”Ni skulle ha sett hur de bar sig åt! På grund av några kantareller!” Svavelfäll sänkte skamset rösten när hon såg

den sovande Skifferskägg. ”Som om alla svampar i den här förbaskade skogen tillhörde dem”, viskade hon när hon ställde ner korgen hon höll i sina bruna tassar. ”Varför då? För att de själva ser ut som vandrande champinjoner? Vem har sagt att vi behöver svampar med armar och ben! De ska vara glada för att jag inte helt enkelt åt upp dem!”

Skifferskägg öppnade sina gyllene ögon och gav ifrån sig en road grymtning. ”Svavelfäll”, mumlade han. ”Jag är säker på att jag till och med i Månlandet kommer att väckas av en koboldröst på morgnarna.” ”Åh, ja, man kan visst inte undkomma dem nånstans!” Den lilla mannen som flyttade sig från Bens jackficka och gnuggade sig i de sömniga ögonen lyssnade till namnet Flugben.

Han var en homunculus, förmodligen den sista på jorden efter det att ett odjur vid namn Nässelbrand hade ätit upp hans elva bröder. Samma alkemist som gjort Nässelbrand var även Flugbens skapare och den enda slags far som Flugben till sin sorg kände till. Det är inte lätt att vara en konstgjord varelse, även om man har turen att kunna räkna så ovanliga väsen som drakar och koboldar till sina vänner. ”Jag antar att du har bråkat med svamplingarna igen?” frågade han Svavelfäll spydigt, medan han klättrade upp på Bens arm och satte sig på plats på pojkens axel.

”Och?” snäste kobolden.” Svamplingar! Senapstomtar!

Odindvärgar! Igelkottmän! Alla dessa små pysslingar driver varenda kobold till vansinne! Du borde verkligen prata med dina föräldrar”, sa hon till Ben. ”Varför utfärdar de inte en storleksregel? Nåt i stil med: MÍMAMEIÐR tar bara emot sagoväsen som åtminstone har en hunds axelhöjd. Alla andra måste stanna där de är!” ”Jaså? Ska jag dra slutsatsen att du vill beröva även mig rätten att vistas här?” frågade Flugben irriterat.

Homunculusen hade behövt lång tid för att bli vän med kobolden, och även efter två års bekantskap tyckte han ibland att Svavelfälls humör var mycket påfrestande. Ben tröstade gärna Flugben med att vattumän och leprechauns var betydligt lynnigare, trots att Bens första möte med Svavelfäll på inget sätt varit smidigt. En kobold lät inget och ingen komma emellan honom och hans drake, och Svavelfäll hade under lång tid sett med misstänksamhet och svartsjuka på pojken, som så snabbt vunnit Lungs hjärta. ”Okej, okej!” muttrade hon medan hon knäböjde framför Skifferskägg. ”Rättshaverist som vanligt. Är alla homunculusar så? Jag antar att vi aldrig kommer att få reda på det, eftersom det ju bara finns en kvar.”

Hon grävde i sin till brädden fyllda korg och tog upp en mjölkvit, blöt svamp. ”Det här är en mycket speciell delikatess! Jag letade i mer än två timmar efter den och var tvungen att skaka ett dussin 14

svamplingar från mina ben för att kunna plocka den. Koboldar äter en sådan varje dag när deras päls blir grå, så den är säkert bra också för drakar! Jag vet, jag vet, för er smakar månsken bäst. Men till och med Lung gör då och då ett undantag när jag hämtar särskilt välsmakande blommor eller bär åt honom. Men de är inte så lätta att hitta i Himalaya!” tillade hon med en förebrående blick på Lung.

Sedan lade hon svampen som en med tungt hjärta överlämnad offergåva mellan Skifferskäggs tassar. Alla som vet något om skotska koboldar kan med hjälp av denna gåva förstå hur stor Svavelfälls tillgivenhet för den gamla draken var. Det finns bara en sak som koboldar älskar lika mycket som draken de följer: Svampar, såväl små som stora, fasta som blöta. Svavelfäll kunde ägna timmar åt att beskriva färg, form och smak på sina älsklingssorter.

Skifferskägg visste förstås allt detta. Under sitt långa liv hade han haft tre koboldar som följeslagare. De hade alla gått före honom till Månlandet och han saknade dem väldigt mycket.

Därför hade han blivit lycklig då inte bara Lung utan även Svavelfäll hade gjort den långa resan för att säga adjö till honom. ”Det är verkligen oerhört generöst, min bästa Svavelfäll”, sa han medan han bugade sig för henne. ”Du har alltid varit den mest begåvade svampletaren av alla koboldar jag känner!

Tillåt mig att äta din gåva till middag.” ”Och jag ska ta och prata ett par ord med svamplingarna”, sa Ben. 15

Han hade anmält sig som frivillig för att se efter alla pysslingar i MÍMAMEIÐR (och dit måste väl svamplingarna räknas). Inget klokt beslut hade det visat sig. Guinevere, Bens adoptivsyster, hade tagit över vattenvarelserna – ett val som Ben avundades nu. Inte ens strömkarlarna, de fiolspelande norska vattumännen som det fanns några av i MÍMAMEIÐR, var lika stridslystna som pysslingarna.

Men just när Ben gick ut ur Skifferskäggs grotta för att bege sig till svamplinghusen flaxade en dimkorp fram mellan träden och landade framför honom i det daggvåta gräset.

Dimkorparna har inte bara fått sitt namn på grund av den grå fjäderdräkten, utan också för att de kan göra sig osynliga. ”Högsta larmberedskap!” kraxade korpen. ”Kommandocentralen! Genast!”

Dimkorpar har en förkärlek för en militär vokabulär och för uttryck som låter viktiga och gåtfulla. Men de är också förträffliga spanare och mycket pålitliga nyhetsförmedlare.

Att den här korpen hade låtit oerhört lycklig fick Ben och Flugben att utbyta en orolig blick.

Det var endast dåliga nyheter som gjorde dimkorpar så lyckliga.

2. Ett samtal från Grekland

D

et finns inte många byggnader i den här världen som kan göra sig osynliga. Men huvudbyggnaden i MÍMAMEIÐR smälter så perfekt ihop med skogen, jorden och himlen att de flesta besökare först lägger märke till den när de står framför den. Ben tyckte varje gång att det kändes som om han närmade sig ett levande väsen av trä, sten och glas som tyckte att det var jättekul att gömma sig för honom.

Och vem vet, kanske levde huset verkligen. Det var ju trots allt ett fjordtroll som byggt det.

Han hette Hothbrodd och alla byggnader i MÍMAMEIÐR byggdes efter hans instruktioner. För det mesta sågade Hothbrodd själv till plankorna och balkarna för hand, och han tillbringade veckor med att dekorera sina 17

byggnaders fasader med konstrika utsmyckningar. Den här morgonen rengjorde han med hjälp av sin kniv dekorationerna över ­ytterdörren, som var en ännu mer skrämmande syn än han själv. Den snidade draken som slingrade sig över en av balkarna var ett mycket lyckat porträtt av Lung, men det fanns också krakar, kentaurer och spelande strömkarlar på fasaden. Hothbrodd kunde tälja varenda varelse på den här planeten. ”Förbannade dimkorpar!” skällde trollet när Ben och Flugben stannade till bredvid honom. ”Om de inte slutar att skita ner mina sniderier ska jag vrida av dem deras grå nackar nån gång!”

Hothbrodd var nästan en meter högre än fullvuxna människor, men numera hade Ben vant sig vid trollets storlek. Han var ju trots allt vän med en drake. ­Hothbrodds 18

hud var grågrön och fårig som barken på en ek och Ben hade lärt sig av honom att troll, till skillnad från alla historier som berättades om dem, inte bara var väldigt ­starka utan även väldigt kloka. ’Fjordtroll!’ hade Hothbrodd lagt till. ’Bergs­troll är lika dumma som de sägs vara.’ Och han tyckte inte bättre om människor. Hothbrodd pratade hellre med tallar, bokar och ekar (även om han gjorde ett undan­tag för ­Hagenmarks), och de saker som han gjorde av sitt virke fick en att tro på magi. Hur man än förklarade hans konst: Tack vare Hothbrodd var MÍMAMEIÐRs byggnader lika unika som dess invånare, och det gällde framför allt för huvud­byggnaden. På många ställen var ytter­väggarna av glas och Hothbrodds kniv hade täckt de balkar och stag som ­inramade de stora fönsterrutorna med så samman­flätade mönster att Ben ständigt upptäckte nya varelser i dem.

Ja, det fanns säkert inte ett mer magiskt hus än detta någonstans i världen.

Ben kom ihåg det hus där han föddes lika vagt som sina föräldrar. De hade båda omkommit i en bilolycka strax efter hans treårsdag, och Ben hade tillbringat de följande sju åren i en byggnad som de barn som bodde där helt säkert aldrig hade kallat ett hem. Under dess tak nämndes det ordet lika sällan som orden pappa eller mamma. Varför prata om något man inte hade och ändå önskade så längtansfullt att blotta tanken på det fick en att må illa? Under Bens ­barndom var 19

pappor och mammor lika overkliga varelser som draken han träffade vid elva års ålder. Han hade någon gång bott hos fosterföräldrar, men de var ännu värre än barnhemmet och Ben hade rymt ifrån dem – och efter det hade han inte til�låtit sig att drömma om en familj. Tills han träffade Hagenmarks. Kanske måste man begrava sina drömmar för att de ska kunna bli sanna.

Bens nya föräldrar, som Ben hade adopterat – Barnabas och Vita Hagenmark uttryckte det gärna så – hade vigt hela sina liv åt uppgiften att skydda världens mest sällsynta varelser från mänsklig girighet och nyfikenhet. Det blev man inte rik av. När Ben flyttade in hos Hagenmarks hade de bott i ett alldeles för litet hus i nordvästra England, där Ben hade delat rum med sin nya syster Guinevere, sex snarkande hober (som man kallade tomtarna i England) och ett par gräsfeer, som nästan fått ett ödesdigert slut av grannens gräsklippare. Men så en dag hade det stått en cigarrlåda med tio äkta ädelstenar på tröskeln, en gåva från någon tacksam stendvärg vars by Hagenmarks hade evakuerat innan den sprängts i luften för att en ny väg skulle byggas. Och Bens adopterade föräldrar hade äntligen kunnat göra sin dröm om en tillflykt för sagoväsen till verklighet. Att de hade byggt MÍMAMEIÐR i Norge och inte i England berodde dels på att deras fantastiska gäster lättare kunde förbli obemärkta i de ensamma skogarna, dels på att Barnabas förfäder kom därifrån.

20

När Ben stannade till vid trollet såg han att det inte bara var Hothbrodd som redan var vaken. Ett dussin tomtebarn satt andäktiga vid hans fötter och beundrade hur skickligt Hothbrodd hanterade den jättelika kniven. Han var ständigt omgiven av tomte- och pysslingbarn – en oroande syn med tanke på trollets enorma stövlar – men hittills hade ingen av småttingarna kommit till skada. ”Hej Hothbrodd”, sa Ben, medan Flugben, som satt på hans axel, artigt gömde en gäspning bakom handen. ”Vet du vad som har hänt? Dimkorpen som kallade på oss såg misstänksamt lycklig ut.”

Hothbrodd rynkade pannan och skrapade bort korpbajs från näsan på en snidad tomte. ”Nåt slags nyheter från Grekland”, muttrade han. ”Och ja, jag tror att de var ganska dåliga.”

Ben bytte en orolig blick med Flugben. Grekland … För knappt ett år sedan hade Vita och Barnabas upptäckt ett pegas­par i en dal där. För några dagar sedan hade Vita gett sig av med Guinevere för att titta till dem.

Ben lämnade sina leriga stövlar till den irländska pysslingen som bodde i en garderob bakom dörren och gick in i huset som han älskade mer än något annat hus i världen.

Porträtten och fotografierna på väggarna i hallen visade vänner och kollegor till Hagenmarks. Några hade sago­väsen bland sina förfäder, även om man inte alltid såg det på dem.

Misstänkt spetsiga öron, en kosvans, grodhud mellan tårna … Allt det var lätt att dölja. Till och med ett spår av päls i ansiktet kunde gå för irriterande kraftig skäggväxt.

Professor Buceros näbb och doktor Åls gälar var dock svårare att förklara – därför visade de båda sig bara för den innersta kretsen av FREEFAB. (Det var Ben och Guinevere som gett sina föräldrars organisation det namnet.

Vita och Barnabas talade hellre om ”beskyddarna”.) I en hundkorg under doktor Åls foton sov en familj flygande watobigrisar, som räddats från tjuvjägare i Kongo av en vän till Hagenmarks. Under garderoben stack en fotomeleons fjälliga svans fram och från ljuskronan under taket såg två befjädrade grodor ner på Ben. Hur kunde man inte älska MÍMAMEIÐR? ”Kommandocentralen.” Barnabas Hagenmark var ingen vän av det namn som dimkorpen hade gett hans bibliotek – 22

även om det i många avseenden förtjänade den beteckningen.

Biblioteket var det största rummet i huset och två av väggarna var, som det anstod ett bibliotek, fyllda med böcker upp till taket. Men ytterväggen var av glas, vilket gav en känsla av att böckerna stod mellan träden. På vintern kunde man se den närliggande fjorden genom deras kala kronor, men den här regniga majmorgonen vimlade de vårgröna grenarna av kråkmän och tomtar som byggde sina hus ­mellan sparvars och lövsångares bon.

Barnabas hälsade Ben med ett lika varmt leende som vanligt, men Ben såg på honom att något riktigt dåligt måste ha hänt.

På den fjärde väggen i biblioteket hängde ett dussin skärmar, där sagoväsenbeskyddare från hela världen rapporterade om de varelser som ingick i Hagenmarks vård. De var alla mörka, utom en som visade Guinevere i den avlägsna grekiska bergsdalen där hennes föräldrar hade upptäckt två pegaser. Ljudet och bilden var så dåliga att Ben återigen önskade att Barnabas skulle låta investera en av de ädelstenar som fanns kvar av stendvärgens gåva i nya kameror och datorer.

Men Barnabas påpekade alltid, med rätta, att med tanke på alla de flyktingar som kom till MÍMAMEIÐR behövde de hushålla bättre med dvärgens gåva. Men ändå ’grodslem och fågelskit’, som Hothbrodd skulle ha skällt – bilden var så dålig att det såg ut som om Guinevere befann sig på en annan planet! Men det hon sa fick Ben att glömma alla tankar på

bättre kameror och påminde honom om att det fanns betydligt större bekymmer. ”Vi tror att det var en sandhuggorm. Det är fruktansvärt, pappa! Kanske gick Synnefo av misstag in i ormboet. Giftet verkade snabbare än det gör på människor! Ànemos är utom sig!”

Ben såg bestört på Barnabas. Synnefo var pegasstoet. Ànemos var hingsten. De båda var förmodligen de sista av sin art och alla i MÍMAMEIÐR kom ihåg uppståndelsen när Lola Gråsvans, deras bästa spanare (och den enda flygande råttan i världen), återvände från Grekland med bilder av ett bo och tre nylagda pegasägg.

Hothbrodd trängde sig in genom dörren och såg med bekymrad min upp på skärmen, på vilken nu även Vita dykt upp.

Ben kallade lika lite Vita Hagenmark för mamma som han kallade Barnabas pappa, fast han älskade dem väldigt mycket.

De var båda två så mycket mer: vänner, lärare, beskyddare.

Ben hade sällan sett Vita så ledsen. Hennes ögon var förgråtna, liksom Guineveres, och Vita grät inte så lätt. ”Vi kan knappt få Ànemos att röra på sig för att gå och äta, Barnabas”, sa hon. ”Han är utom sig av förtvivlan! Och han vet, liksom vi, att han kan förlora sina barn också. Det kommer inte att bli lätt att hålla äggen varma i den norska våren, men jag tror att det bara finns hopp för fölen om vi tar med boet och Ànemos till MÍMAMEIÐR. Guinevere håller med mig.”

24

Guinevere nickade instämmande. Många människor var förvånade över hur mycket Hagenmarks brydde sig om sina barns åsikter. ’Otroligt, eller hur?’ hade Barnabas kommenterat det en gång. ’Som om det inte är uppenbart att ålder sällan säger nåt om en människas intelligens. Jag skulle till och med hävda att dumhet och trångsynthet i beklagansvärt många fall ökar med varje födelsedag!’

Hagenmarks lade så stor vikt vid att arbeta tillsammans med sina barn att Ben och Guinevere undervisades hemma.

Och de hade underbara lärare: Flugben lärde dem ­historia och gamla språk (mycket viktigt om man hade att göra med varelser som lätt kunde var tusentals år gamla), doktor P ­ hoebe Humboldt, deras lärare i sagoväsenkunskap, hade tillbringat fyra år på ett sjunket fartyg nära den liguriska k­ usten för att studera nymfer och vattumän. I geografi undervisades de av Gilbert Gråsvans, en vit råtta som Barnabas hade lockat från hamnmagasinen i Hamburg till MÍMAMEIÐR för att framställa kartor som visade bostadsorterna för alla ­sagoväsen de kände till. En av Bens få mänskliga lärare, James Spotiswode, försökte lära dem matematik, biologi och fysik – en lika svår uppgift som att övertyga vargarna att de inte skulle äta några pysslingar – men sedan professor Spotiswode som belöning för varje löst naturvetenskapligt problem gav Ben och Guinevere lektioner i robotkunskap och telepati hade han fått mycket entusiastiska elever. Kort sagt, de båda lärde sig vad de behövde för uppgiften som de, precis som sina 25

föräldrar, ville ägna sina liv åt: att vara beskyddare åt alla de varelser som utan deras hjälp kanske snart bara skulle gå att hitta i sagoböcker. ”Det är inget problem att hålla stallet varmt.” Hothbrodd tog fram en träbit ur fickan och började snida en ödla av det. ”Ullollonen kan stoppa boet och stallväggarna med sin ull.”

Barnabas nickade, även om han inte såg alldeles övertygad ut. ”Bra”, sa han. ”Hothbrodd kommer att förbereda stallet och jag ska be Undset att vara här när ni anländer. Jag tvivlar på att hon nånsin har behandlat en pegas, men hon kan kanske åtminstone hjälpa till att hålla Ànemos vid liv.”

Undset var en ung veterinär från grannbyn Frejahammer som redan behandlat ett flertal av MÍMAMEIÐRs invånare. Det hade inte varit lätt att hitta någon som de kunde lita på och som kunde hålla tyst. Många jägare skulle ha betalt en förmögenhet för att få reda på att det fanns en hemlig plats i Norge där man kunde hitta så sällsynta byten som vattenhästar och drakar. Men Undset, Holly Undset som var hennes fullständiga namn, var en sådan passionerad motståndare mot varg- och björnjakt att Barnabas en dag hade bjudit in henne till MÍMAMEIÐR. När skärmen som Vita och Guinevere meddelat de ­dåliga nyheterna på blev svart fyllde en tryckande tystnad biblioteket. Till och med Hothbrodd sänkte täljkniven. Mot ­bokryggarna i en av hyllorna lutade fotografier av p ­ egasboet.

26

Ben gick fram till dem och betraktade de tre silver­äggen. De var mindre än hönsägg. Guinevere hade fantiserat om hur små de nykläckta fölen skulle vara, tills Vita hade förklarat att pegasägg inte förblir så små utan börjar växa efter två månader. ”Vi kan värma äggen med värmefiltar”, föreslog Ben. ”Eller i kuvösen som vi använt till övergivna vildgåsbon.”

Men Barnabas skakade på huvudet. ”Det kan visa sig vara för riskabelt. Inte bara för att tekniken, som du vet, ofta misslyckas i närvaro av sagoväsen. Vissa bevingade arters ägg spricker när de kommer i kontakt med plast eller metall. En risk som vi omöjligt kan ta. Flugben, du har varit avgörande i utformningen av detta bibliotek och till skillnad från oss andra läst varenda bok. Kan du hjälpa oss?”

Det syntes att homunculusen blev smickrad. ”Jag tror mig minnas att vi äger ett faksimil av ett italienskt manuskript, i vilket det bland annat talas om pegasägg”, sa han medan han tittade längs hyllorna. ”Var stod det nu igen? Ett ögonblick. Aha.” Han klättrade smidigt ner från Bens arm och balanserade över stolsryggar och bord, tills han stod framför sin knappt tändsticksaskstora dator. Ben hade tillsammans med professor Spotiswode byggt den till Flugben. Homunculusen hade lärt sig att skriva på den lika snabbt som allt annat man lärde honom, och till och med utvecklat en egen programvara som ingen utom han själv förstod sig på.

27

”Åh, ja. Där är det: Pegasägg, egenskaper: se italienska alkemistmanuskript, 1800-talet. Sidan 27, rad 16.”

Flugben stängde igen datorn och klättrade upp på en av de höga bokhyllorna så lätt att han verkligen gjorde skäl för sitt namn. Homunculusen älskade sin tändsticksaskdator.

Han förde dagbok på den, registrerade varje sagolik nykomling i MÍMAMEIÐR med beskrivning, ursprung och matpreferenser i ändlösa filer och tillbringade timmar med att nedteckna all ny information om sagoväsen och andra sällsynta varelser på den. Men hans stora kärlek var fortfarande böcker. Flugbens spetsnästa ansikte lyste upp i barnslig förtjusning när han bläddrade på tryckta sidor, och ju äldre de var, desto andäktigare vände han på pappret och pergamentet. Ben hade flera gånger oroat sig för att homunculusen en dag skulle bli ihjälslagen av en av de tunga tegelstensromaner han drog fram ur hyllan. Även den här gången var den bok han efter ett kort tags sökande drog ut bra mycket större än han själv. ”Kan jag hjälpa dig, käre Flugben?” Barnabas delade tydligen Bens oro.

Han lyfte ner boken och homunculusen från hyllan och satte ner dem på ett skrivbord, under vilket det

bodde en hobgoblin, som enligt Bens smak alltför ofta spelade falskt på sin mungiga. ”Ett ögonblick, tålamod … jag hittar det snart …” Flugben vände försiktigt pergamentsidorna, som om de kunde falla sönder och bli till damm under hans små fingrar. ”25, 26 … Ja! Där är det! Italienskan är väldigt ålderdomlig, jag återger den i en mer modern översättning …”

Han harklade sig, som alltid när han förberedde sig för att läsa något högt: ”Ägget från den bevingade hästen Pegasus Unicus, är ett av den här världens största underverk. Dess till en början silvriga skal blir, medan fölet växer, alltmer transparent tills det liknar dyrbart glas. Dock är det lika hållfast som diamant. Den mest underliga egenskapen visar sig dock först när fölet uppnår en ålder av sex veckor och är så stort att skalet blir för trångt och hindrar tillväxten. Vid denna tidpunkt börjar stoet att slicka skalet, varefter ägget börjar växa utan att förlora sin fasthet. Men …” Flugben lyfte huvudet och utbytte en orolig blick med Ben och Barnabas. ”Men”, läste han vidare, ”det är bara moderns saliv som ger denna effekt. Om hon skadas växer inte ägget och fölet kvävs i det okrossbara skalet.”

Hothbrodd stack sin täljkniv så djupt in i skrivbordet att en hobgoblin som satt under det tappade mungigan ur sina lurviga fingrar. Det hade börjat regna. Barnabas gick fram till glasväggen, där ett dussin kristallsniglar slickade i sig de ­rinnande dropparna, och såg ut.

29

”Hothbrodd, kan du skicka en dimkorp till Undset, så hon får veta och kan göra sig beredd på att vara här när pegasen anländer?”

Trollet nickade utan att säga ett ord och försvann ut med tunga steg.

Den sista pegasen i MÍMAMEIÐR … Ben var mycket glad över att de kunde lita på Undset. Han vågade inte tänka på vad som skulle hända om världen fick veta att det existerade en bevingad häst. Barnabas hade tidigare öppet berättat att han trodde att det existerade sagoväsen. Men under den senaste tiden hade Hagenmarks blivit övertygade om att den enda chansen för dessa varelsers överlevnad var att hålla tyst – tystnad och ett nätverk av invigda, där det var svårt att bli upptagen i gruppen. Numera bestod FREEFAB inte bara av beskyddare av krakar, sfinxer och stendvärgar, utan även av flera män och kvinnor som kämpade för andra utrotningshotade varelser – gorillor, gråsälar, lodjur, havssköldpaddor eller något annat av de otaliga sällsamma djur som hotades av utrotning.

Hothbrodd kom tillbaka. Trollet måste böja sig djupt för att komma in genom dörren. När Flugben en gång frågat honom varför dörrkarmarna var byggda efter människomått, trots de mycket olika invånarna, morrade trollet bara: ’Inte människomått, Homunculus. De är byggda för Barnabas.’

Guinevere misstänkte att Hothbrodd hade hennes far att

30

tacka för sitt liv, men det gick inte att locka ur dem exakt hur de träffats. ”Har du nån idé om hur vi ska få äggen att växa utan stoet, Barnabas?” Trollet sa ofta högt det som alla andra tänkte.

Barnabas uppskattade den egenskapen mycket. ”Jag har ingen aning, Hothbrodd”, mumlade han medan han stirrade ut i regnet. ”Och vi kan vara glada om sorgen inte också tar död på hingsten. Jag medger att jag är lite rådvill.

Men …” Han vände sig mot skärmarna, som liksom sovande ögon såg ner från väggen, ”… vad har man vänner till?”

[- - -]

31

36. Drakvrede

D

et var väldigt länge sedan Lung hade känt en sådan vrede.

Ben och Barnabas i en bur!

Tattoo kunde lika tydligt som Lung nosa sig till vad för slags män som stod framför korgarna. De luktade likadant överallt: som om deras grymhet jäste liksom en giftig svamp ut från huden. Men värst av allt – de fick samma grymhet att vakna även i hjärtat hos en silverdrake. Åh, lusten att bränna upp allt mänskligt mörker! Svavelfäll kände den som en darrning i Lungs kropp när draken slog ner mot tjuvjägarna.

Hon ropade lugnande hans namn så att han inte skulle förlora sig i sin vrede, och såg lättad hur tjuvjägarna flydde in under träden och lämnade sina fångar utan strid. Lung hade

294

ännu aldrig dödat, och det fanns hemska berättelser om vad dödandet gjorde med en silverdrake.

Tattoo hade ingen kobold på ryggen som kunde varna honom för vreden i hans hjärta. Svavelfäll försökte ropa till honom att komma tillbaka, men stridslystnaden som brann i honom fick blodet att rusa i öronen och gjorde honom döv för hennes röst. Tattoo förföljde tjuvjägarna till stranden, och Catcher och hans män lyckades bara komma undan honom för att de kände vägen tillbaka och för att träden bromsade drakens flygning. Deras båt drev redan ut till havs när Tattoo frustande bröt sig ut ur skogen. Förmodligen räddade det deras liv. Tattoo skickade sin eld efter dem och när de blå lågorna omslöt båtskrovet sjönk det genast tillsammans med jägarna ner i vågorna, som om drakelden fått det att glömma hur det skulle flyta. I upphetsningen förvånade det varken Tattoo, Catcher eller Kamaharan. De båda var de enda som räddat sig med ett hopp över relingen. Catcher var en dålig simmare som endast klarade sig från att gå under tack vare att han klamrade sig fast vid Kamahara.

Tattoo såg dem simma iväg, men han sprutade inte eld igen. Han stod på stranden och kände sin egen vrede som lava i ådrorna, så het och brännande att han tyckte sig brännas på sina egna flammor. Den unge draken hade aldrig tidigare känt något liknande och han gillade inte det han kände. Den där längtan efter förstörelse, lusten till andras rädsla … Ja,

295

det var lust! Tattoo kände, trots sin ungdom, alltför väl igen känslan för att kunna förneka den. Den fick honom att rysa och för första gången i sitt liv var han en främling för sig själv. När han till sist vände om för att flyga tillbaka till de andra var det med en längtan i hjärtat efter att liksom Lung ha en Svavelfäll. Eller en pojke, som den som Lung gett sig ut på den långa resan för och som han talade om med sådan kärlek.

Medan Tattoo skickade sin eld efter tjuvjägarna hade Lung redan landat mellan griparnas träd och Svavelfäll hade börjat öppna burkorgarna. När hon befriat Ben ville han inte släppa henne igen och Barnabas skakade hennes tass så häftigt att hon blev orolig för sina lurviga fingrar, men värst av allt var trollet. Hothbrodd kastade Svavelfäll så högt upp i luften att hon nästan blev biten av en trädorm! Endast Flugben tackade på sitt eget, mycket civiliserade sätt med en djup bugning, först Svavelfäll och sedan Lung. Hon var tvungen att erkänna att hon var nästan lika lättad att träffa på homunculusen oskadd som hon var över att hitta Ben och Barnabas friska och krya. Koboldar förlät inte så lätt, och Svavelfäll klandrade fortfarande Flugben för att han en gång hade tjänat Lungs värsta fiende. Det beror på hans storlek, Svavelfäll! tänkte hon när homunculusen tackade med ännu en bugning. Ja, så var det. De där pysslingarna stjäl helt enkelt ens hjärta!

296

Men det gällde inte råttor. Svavelfäll lät Flugben befria Lola. Råttor och koboldar betraktade varandra bäst på säkert avstånd. Och apor? Nej. Verkligen inte. Den andra människo­pojken märkte Svavelfäll först när Winston entusiastiskt skakade Flugbens pyttelilla hand, och naturligtvis stirrade han lika häpet på henne och Lung som Ben gjort vid deras första möte! Toppen. Som om det inte var fullt tillräckligt med en människopojke i en kobolds liv! Och när Tattoo kom tillbaka fruktade hon faktiskt att Winston skulle tappa sina bruna ögon av vördnad.

Så snart de släppts ut ur korgarna försvann aporna upp i träden. ”Hallå där! Hur vore det med ett tack?” ropade Svavelfäll efter dem. ”Och vart ska den där galna råttan?” frågade hon Ben, när hon upptäckte Lola på Patahs axel. ”Åh, nej. Lola är inte alls galen”, sa Barnabas och sträckte på sina ben som blivit stela under fångenskapen. ”Hon och Shriis apor följer efter makakerna som bevakade handeln med tjuvjägarna. Vi kan bara hoppas att de hinner ikapp dem innan det börjar pratas på den här ön om vilka det var som befriade oss!” ”Apor som handlar med tjuvjägare?” Svavelfäll gick fram mot den fyllda skålen som gripstatyn vaktade. ”Vad ska de med guld och snäckor till?” ”Åh, det …”, svarade Barnabas undvikande. ”Detta är en egenhet hos aporna på den här ön.” Han såg bort till Ben, 297

som stod mellan Lung och Tattoo med Flugben på axeln.

Alla bekymmer var som bortblåsta från hans ansikte, och han såg så där lycklig ut som han bara gjorde när draken var i närheten. ”Men hur hittade ni hit”, hörde Barnabas honom fråga, medan han strök Lung över de silverglänsande fjällen, som om han inte kunde tro att draken verkligen hade kommit till hans räddning. Winston höll sig på vördnadsfullt avstånd och såg på drakarna som om alla drömmar han någonsin haft gått i uppfyllelse. ”Tattoo?” sa Ben. ”Det är inte ett riktigt draknamn, eller hur?” ”Han heter egentligen Lhag Pa”, sa Lung, medan Tattoo besvarade Winstons blick. Det var uppenbart att den yngre draken njöt av pojkens beundran. Jo, han förtjänade den.

Han var en praktfull syn.

Barnabas suckade. ”Vad är det, Hagenmark?” Svavelfäll puffade honom med tassen i bröstet. ”Du ser inte ut som nån som just blivit räddad från en liga med djurfångare och tjuvjägare. Snarare som nån som, som du brukar säga, kommit ur askan i elden.”

Barnabas svarade vara med ännu en djup suck. En djup och mycket orolig suck. ”Svavelfäll!” viskade han till kobolden. ”Jag behöver din hjälp. Drakarna måste lämna den här ön så fort som möjligt!”

Svavelfäll hann inte fråga varför.

298

”Lämna?” Lung lade huvudet mot hans axel. ”Varför är det så bråttom, Barnabas?”

Drakar har mycket god hörsel. Barnabas skällde på sig själv, han var en idiot som glömt bort det. ”Ni tänker ge er av, är det alltså så att ni redan har fenix­ fjädern?” Lung såg från Barnabas till Ben. ”Jag kan inte glömma hur förtvivlad Ànemos var. Jag är säker på att ni aldrig skulle lämna ön utan fjädern, eller hur?”

Ben undvek hans blick. Han tyckte sig höra hån i Lungs röst. Och ännu värre, besvikelse. ”Det här verkar vara en farlig ö”, sa Lung. ”En krake berättade för oss om lejonfåglar. Jag antar att de betraktar den här ön …”, han såg på gripstatyn, ”… som sin egendom? Så bra att det inte är deras fjädrar som ni behöver. Det låter som de är mycket obehagliga.” ”Åh, ja, fenixfjädern! Naturligtvis. Ja! Den har vi.” Barnabas ansträngde sig verkligen, men han gjorde allt bara värre. Han var en så usel lögnare. Hans röst dog när Lung såg strängt, och allt annat än vänskapligt, på honom.

Lung såg på sin drakryttare. Ben ville sjunka genom jorden. Göra sig osynlig.

299

CORNELIA FUNKE är Tysklands internationellt mest framgångsrika och kända barnboksförfattare. Numera bor hon i Los Angeles, Kalifornien, men hennes karriär som författare och illustratör började i Hamburg. Efter att först utbildat sig till förskollärare och sedan i grafiska studier arbetade hon som frilansande barnboksillustratör.

I Norges avlägsna skogar nås Ben av en hemsk Eftersom hon inte alltid gillade de historier hon fick illustrera börnyhet: Världens tre sista pegasföl kommer förjade hon också skriva. Till hennes mest kända böcker räknas ”Drakmodligen aldrig att kläckas, och därmed kommer ryttaren” och ”Tjuvarnas herre”, som även gjorde Cornelia Funke de bevingade hästarna för alltid att försvinna ur vår internationellt känd. Med ”Bläckhjärta”- trilogin och den aktuella värld. För att rädda dem ger sig Ben och Barnabas ”Spegelvärlden”-serien Funketillsammans toppat bestsellerlistorna iväghar tillCornelia Indonesien, med ett mycket över hela världen. Cornelia Funke har skrivit ett 50-tal böcker ovanligt expeditionsteam. De ska försökasom att hitta finns översatta till mer språk. Många av titlarna, som en till exemett än av 40 världens farligaste sagoväsen: grip. För pel ”Tjuvarnas herre”endast och ”Bläckhjärta”, har blivit film. Cornelia en grips solfjäder kantill möjligen rädda fölen Funke har vunnit otaliga priser och ett stort antal utmärkelser. undan döden. Men gripar avskyr hästar, och det

Drakryttaren återvänder!

väsen som är deras värsta fiende är Bens bästa vän – en drake.

Ett nytt äventyr med Ben och hans silverdrake Lung.