9789172999060

Min galna glittrande Anja Hitz

* * a * * Min g aln glittrande * * * stjärnfamilj

stjarn familj

Ă–versatt av Helena Stedman

Opal

Anja Hitz

Bokförlaget Opal AB www.opal.se

Originalets titel: Mig og min familie – Som stjerner Originalförlag: Høst & Søn, Köpenhamn © Text: Anja Hitz, 2013 Översättning: Helena Stedman Omslag: Lisa Zachrisson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017 ISBN: 978-91-7299-906-0

Om jag ändå var en kändis … ”Skulle du inte vilja vara känd?” frågade jag Renée.

Vi var ute i trädgården på framsidan och lekte en lek som gick ut på att vi kastade en tennisboll mot en vägg och turades om att fånga den. Renée tog bollen och ryckte på axlarna. ”Det är inget jag tänkt på.” ”Åh, om jag ändå var en kändis …” ”Vad skulle du vilja bli känd för?” Hon sköt ett hårt skott mot väggen. Bollen flög över mitt huvud, högt ovanför. Jag hade inte en chans att fånga den. Inte heller kunde jag svara på hennes fråga. ”Det får jag väl se.” ”Men det är ju oseriöst”, sa hon bakom mig medan jag letade i buskarna efter bollen. Jag hittade den och försökte skjuta ett lika hårt skott som hon. Så hon fick känna hur det kändes. Men i stället för att träffa väggen träffade jag fönstret till vardagsrummet. Först blev jag rädd – hade jag kraschat rutan? – men sedan blev jag lättad när jag såg att rutan var hel och bollen hade 7

landat i rosenrabatten. Nu skulle Renée bli tvungen att lirka ut bollen från det taggiga snåret.

Mamma slängde upp vardagsrumsfönstret på vid gavel. ”Vad har jag sagt?! Ni får bara spela på andra sidan huset!”

Hon såg irriterad ut. ”Jag har alltid spelat här”, mumlade Renée från rosenrabatten. Så lågt att mamma inte kunde höra det. ”Det är skugga på den sidan, vi fryser”, svarade jag lite högre. ”Kom in och duka i stället då, det är snart mat.” ”Ja, ja …”

Mamma försvann från fönstret och Renée kröp baklänges ut från taggsnåret med bollen i handen. ”Om du inte hade skjutit så hårt, hade hon hittat någon annan som kunde duka.”

Mamma är mycket strängare än Frank. Jag är van vid det, men det var inte hans barn i början. Jag fick bara ont i magen när hon satte upp regler och försökte få alla att rätta sig efter dem. Och jag tycker fortfarande det är obehagligt när någon av de andra bryter mot dem. Både de gånger när mamma ser det och när det händer bakom hennes rygg. Jag vet faktiskt inte vad som är värst. ”Hej, flickor!” ropade Frank, som just kom in genom trädgårdsgrinden. Nu reagerade Oden, som varit med Elias hela eftermiddagen och grävt hål i trädgården på baksidan. Oden är mest Elias hund, trots att 8

han kom som valp till familjen efter att vi flyttat ihop.

Det är Elias som ger honom mat och går ut med honom. Förutom den sena kvällspromenaden, den är det Frank som tar. Och mamma borstar Oden, eftersom hon inte står ut med att ha hundhår överallt. Det är verkligen hår överallt. I går hittade jag ett hundhår på min tandborste. Som tur var upptäckte jag det innan jag stoppade den i munnen.

Oden hoppade upp mot Frank, skällde och viftade på svansen. Så var mamma där igen. Den här gången kom hon från grönsakslandet med ett knippe persilja i handen. ”Du ska knuffa ner honom när han hoppar upp så där. Inte bara ibland, utan varje gång – annars lär han sig aldrig.” ”Hej älskling, så roligt att se dig också”, log Frank och gav mamma en kyss.

Renée vände sig bort; hon klarade fortfarande inte att se det. Jag tycker det är helt okej. Men sedan stack Frank ut tungan och började flåsa som Oden gör när det är varmt. ”Sluta med det där, din fräcka byracka”, sa mamma och daskade till Frank med persiljeknippet.

Då orkade inte jag höra på dem. De kan bli så fåniga tillsammans, mamma och Frank.

Inom en kvart hade alla samlats kring bordet. Nästan i alla fall. Sixten kan man aldrig riktigt räkna med. Han är äldst i barnaskaran. Han har just fyllt sexton och 9

fick en egen scooter i födelsedagspresent. Så nu behöver han inte längre låna sina kompisars motorcyklar och ljuga om det för mamma och Frank. Sixten spelar trummor i ett band. Han gick ut nian i våras och har inte haft något särskilt för sig sedan sommarlovet.

Frank tar det med ro, medan mamma tycker det är helt fel. ”Jag berättar inte vad överraskningen är förrän Sixten kommer”, sa Frank och såg väldigt hemlighetsfull ut. ”Kom igen, pappa”, gnällde Renée.

Jag såg i ögonvrån att Max satt med mobilen under bordet och sms:ade. Frank såg det också. ”Inga mobiler vid matbordet.”

Jag visste att det var en av mammas regler från början, men nu var Frank också med på den. ”Jag försöker ju bara få Sixten att komma hem.”

I det ögonblicket hörde vi scootern. Morris hoppade ner från stolen, trots mammas protester, och kilade iväg. Han skulle egentligen ha börjat i förskoleklass efter sommarlovet, men som Frank och mamma säger: ”Han har absolut inte lekt färdigt än.” Mamma är med och bestämmer mycket också när det gäller Franks barn. Deras riktiga mamma blev sjuk och dog innan vi lärde känna dem. Frank pratar igenom allting med mamma. Förutom när det gäller mig. Då är det min mamma och min pappa som pratar och kommer överens. Det känns lite konstigt. Som om jag är med i fa10

miljen och ändå inte. Dessutom bor alla de andra här i huset hela tiden, medan jag flyttar till pappa varannan vecka. Jag är inte ledsen för det, eftersom jag älskar att vara hos min pappa också, men det känns bara så orättvist på något sätt. Om ändå de andra också blev tvungna att flytta ut någon gång ibland. Öhhnnn öhhnnn öhhnnn ... Det lät som om gräsmattan utanför plöjdes upp av scootern. Vi kunde höra Morris gapskratta. Han kan stå och bara hoppa upp och ner, så ivrig blir han när någon vill busa med honom.

Frank reste sig och gick ut. Sedan reste sig Max också, utan att titta på min mamma. ”Men”, hann hon säga innan Renée också sprang ut. De enda som satt kvar med mamma var Elias och jag. Jag satt kvar för att jag visste hur viktigt det var för mamma, och Elias antagligen för att han inte brydde sig om scootern – det enda han är intresserad av är böcker och hundar, och Oden låg som vanligt mellan hans ben under bordet.

Till slut kom Frank och de andra in igen och satte sig runt bordet. Vi har våra egna, bestämda platser. Inte för att vi egentligen har kommit överens om det, det har bara blivit så. Renée sitter på ena sidan av mig och Morris på den andra. Jag har blivit riktigt bra kompis med Morris, som nu lade sin smutsiga lilla hand på mitt lår så att han lättare kunde klättra upp på stolen. Det är så kul att äntligen ha blivit storasyster.

Sixten har låtit sitt hår växa ut. Jag tror han försöker 11

likna en viss trummis som är hans idol. Jag har sett Sixten sitta vid sitt trumset och försöka härma den kända trummisen från ett klipp på Youtube. Sixten spelade med i ett trumsolo, om och om igen, och ruskade på huvudet på samma sätt som den andra trummisen.

Och så säger mamma och Frank att Morris är omogen och inte har lekt färdigt … Jag börjar undra om inte alla killar är omogna, oavsett ålder …? Förutom de som är nördar, som Elias. Omogna eller nördar, alltså.

Men å andra sidan är inte det rättvist mot Max. Han är faktiskt ganska gullig. Jag menar … han är ganska schyst, faktiskt. För det mesta i alla fall. ”Kom igen nu, pappa”, sa Max och lassade upp en rejäl portion broccoli på tallriken. Mamma älskar honom för det. Han är den som är mest matglad i familjen och gillar till och med grönsaker. Det ger honom många pluspoäng hos henne. ”Okej, nu ska ni få höra”, sa Frank. Och så började han berätta om en bekant till en vän som sökte folk som ville medverka i en alldeles ny realityserie på tv.

Det började pirra i min mage. ”Och min båge fick slut på bensin i dag”, gapade Sixten rakt ut för att visa att han tyckte det hans pappa sa var ointressant. Han blir alltid så otålig av en massa vuxenprat, som han kallar för bullshit. Med det menar han utdraget snack med en massa detaljer som ska diskuteras fram och tillbaka i evigheter.

12

”’Båge’? – det låter som du har en BMW K 1600 med sex cylindrar – och så är det bara en gammal plastcykel med tvåtaktsmotor”, sa Elias torrt. Han vet de mest konstiga saker ibland. ”Kan du fixa in någon i programmet?” frågade jag för att få oss att återgå till det intressanta samtalsämnet igen. Jag tänkte då främst på mig själv och kanske lite på Renée. Sedan tänkte jag på hur coolt det skulle kännas att berätta för Caroline i klassen att JAG skulle vara med på tv. Hon som alltid är så upptagen med att berätta om allt hon kunde göra om hon ville, eftersom hennes pappa är vän med sååå många kändisar. ”Ja, alltså, inget är säkert, och det kommer att bli en massa provfilmningar och en lång urvalsprocess”, svarade Frank.

Nu fladdrade fjärilarna för fullt i min mage. ”Äntligen! Nu blir jag kändis!” ropade jag.

Alla vände sig mot mig, sju huvuden, först alldeles knäpptysta. Så plötsligt brast de ut i gapskratt. ”Om en av oss blir kändis så blir vi det allihop”, sa Frank sedan. ”Det de söker är nämligen stora familjer – ombildade familjer med en massa barn.”

Det gjorde inte mig något. Jag ville gärna bli känd tillsammans med de andra. Om de inte var pinsamma, förstås.

Mamma var den som såg minst begeistrad ut. ”INGENTING är säkert. Allt står fortfarande öppet för diskussion. De kan ha många anledningar att 13

tacka nej till oss och vi kan ha många anledningar till att tacka nej till dem.” ”Vi ska väl inte tacka nej”, invände jag. ”Jo, det ska vi visst”, svarade mamma, ”om vi inte tror att det är bra för ALLA i familjen att vara med, så ska vi inte vara med. Det är Frank och jag som bestämmer om det är en bra idé. Och både vuxna och barn har vetorätt.” ”Jag är redan popmätt”, sa Morris och sköt tallriken ifrån sig. Det finns fortfarande vissa kombinationer av bokstäver som Morris inte kan uttala rätt, därför blir det ”pop” när han ska säga ”propp”. ”Vetorätt är inte en rätt som man äter, din lilla tokstolle”, sa Frank. ”Det betyder att man har rätt att säga nej, även om de andra har sagt ja. Om en av oss säger nej, så är ingen av oss med.” ”Det är orättvist!” flög det ur mig. ”Tänk om någon säger nej för att retas eller inte vill det bästa för oss andra.” Jag tänkte speciellt på Sixten eller Elias, men det kunde jag ju inte säga högt. Om jag hade haft en knapp i mig där det stod Upprörd, så hade mamma och Frank tryckt på den nu. Jag kokade inombords. ”Bara lugn. Vi vet ju inte ens om vår familj motsvarar det de söker”, sa Frank och log sitt breda leende. De har säker massor med familjer att välja mellan.

Men på fredag får ni i alla fall se till att vara hemma allihop, för då kommer en producent som heter Tanja hit för att titta och prata med oss.”

14

”Inget märkvärdigt”, tillade mamma. ”Vi ska bara vara oss själva.” ”Men på fredag är jag hos pappa!” utbrast jag och fick nästan tårar i ögonen. ”Vi kan nog låna dig, tror du inte det?” sa mamma.

15

hon fick lust att springa efter någon med golvmoppen,

”Vadgick kanhon jagutegentligen?” frågade jag. och målade i stället.

Efter några timmars Mamma tänkte länge innan hon svarade. målande hade behovet släppt. Det är lite skitigare i ”Du kan vara dig själv. Och du är en fin och vårt hem. Inte lika skinande blankt. Men det är faksnäll och klok person.” tiskt helt okej, mammajuär ingenting på bättre humör. ”Ja ja, men detoch betyder – detFrank har börjat bygga verkstad till sig bredvid är bara snälla ord en du ny säger för att du själv är min mammas ateljé. mamma.” ”Det”Allt är väldigt viktigt att kunna känns plötsligt så lätt”, sa jag. vara ”När sig tv-Tanja själv”, sa mamma. var här kändes allt svårt. Jag trodde inte jag kunde nå”Men det kan de andra gonting.

Menalla det kan jag ju. också!”

Och nu spelar det fak-

R

tiskt ingen roll att vi inte kom med i Lilla Melodifesose familj har blivit uttagen att tivalen.” vara medduifåenhöra realityshow stora ”När ”Nu ska vad jag tror”,för sa mamma. familjer.

Alla de vad man verkligen brinner förandra något, visar så börjar detde hända är bra på, hoppa åkaattskateboard bra saker.

Helt avsimhopp, sig själv. Utan man behöver slåss det. Och när manMen dessutom brinner och för spela trummor. vad kan Roseför något tillsammans med andraden somenda brinner för samma sak, då egentligen? Är hon i familjen magi.” såg ut som om det fanns mer hon som uppstår är helt utanDet talang? ville säga. ”När har det hänt dig, mamma?” funderade ett ögonblick. ”Jagstora är mittnya i det.”

TredjeHon boken om Rose och hennes Jag rynkade pannan. Vad menade hon? familj.

Mamma skrattade. ”Jag brinner för oss. För hela vår familj. För Frank och mig och alla ni barn.” ”Och pappa?” ”Ja, din pappa också. Och Bitten och Iggi. Vi hör ihop. Det kommer vi alltid att göra.”