9789172998926

Vinnare av

Barnens romanpris

2015

Mer av Marie-Chantal Long på Opal: Det är bara jag som är så fucking dålig (2016)

Bokförlaget Opal www.opal.se

© Text: Marie-Chantal Long, 2015 Omslag: Maria Sundberg / Art by Sundberg Omslagsfoto: Wrangler / Gabriele Maltinti / ulkas / FlamingoFotografie Tryckt hos Nørhaven, Denmark 2016

ISBN: 978-91-7299-892-6

1 ”Stick, killar. Stick bara.”

Tarzan sitter inte rakt i sätet. Nacken är böjd framåt och huvudet hänger lite åt sidan. Magen har liksom tryckt in sig i ratten eller kan det vara tvärtom: att det är ratten som tryckt in sig i hans mage? Wahid sitter bredvid honom och håller en hand mot pannan. Fred, som sitter i baksätet, har tappat andan av slaget från bältet mot bröstkorgen och halsen. Det gör ont där, väldigt ont. Wahid andas häftigt. Mellan hans fingrar ser man blod.

Fred tittar ut mot rutan. Rutan är inte kvar. I stället finns där ett hål, en öppning, och precis utanför den öppningen en betongpelare. Så nära den är bilen. Liksom inne i bilen.

Först är det tyst. Hur länge då, tio sekunder, trettio, en minut?

Så pratar Tarzan, eller rättare sagt viskar han. Han reser sen lite på huvudet men utan att titta upp och vända sig mot Wahid eller Fred. Runt halsen hänger hans rånarluva. Så man ser inte i fall han fått ett slag där, som gör att han pratar så konstigt. Hans röst är inte den röst som nyss skrek mot Fred. Det låter inte som Tarzan.

5

Utan som en gubbe, en av gubbarna på torget utanför Konsum: en gubbe utan röst, en sån som rökt hela sitt liv, som hostar och spottar, och bara hörs när de andra är tysta. ”Grisarna kommer. Stick”, viskar han igen. ”Då hittar de mig ensam. Ingen såg mig göra nåt. Stick för helvete!”

När han sagt det där sista gör han en grimas och andas ut en rosslig suck.

Wahid öppnar bildörren efter en sista blick mot Tarzan: ”Kom, Fred! Vi springer i skogen … mot skogen”, ropar Wahid. ”Fred!” ropar han igen, för Fred sitter kvar.

Fred kan inte tänka klart. Vet inte var han befinner sig eller varför. Först när Wahid går runt bilen, sliter upp dörren och drar honom i armen vaknar han till, tar av bältet och går ut ur bilen. Wahid är redan tio steg bort, snart är han försvunnen bakom buskar och träd och Fred får panik. ”Vänta på mig! Vänta. Wahid!”

Han skäms när han hör sin pipiga röst. Ska han börja grina nu också? Det gör ont på halsen där bältet rev honom. Det gör ont när han andas också.

Wahid väntar på honom bakom träden. Det rinner blod från hans panna, över näsan och kinderna, och ner på tröjan. Han ser hemsk ut. Men verkar inte bry sig. ”Ska vi verkligen lämna honom i bilen?” frågar Fred. ”Tänk om det börjar brinna?”

6

”Det brinner inte om det luktar inte bensin. Och det luktar inte bensin.”

Om det inte luktar, rättar Fred i huvudet men bara i huvudet. Det som händer dem just nu är mycket, mycket värre än Wahids dåliga svenska. Det som händer dem är värre än den värsta B-filmen.

Tarzan fast bakom ratten. Bilen totalt förstörd. Polisen efter dem. De på flykt. De hann inte ens få ut pengar från kassorna. De har misslyckats. Hela planen gick åt helvete.

Var gick det fel? Var det hon i kassan som hann trycka på larmknappen? Tarzan sa att de inte skulle hinna. Att även om de hann skulle inte polisen komma, för det finns inga poliser längre i den stadsdelen. Det kanske finns fem poliser i hela stan, inte mer, skämtade han. De är alla på skolavslutningen, de är inte i tjänst.

Fattar ni, killar? Det är ingen som vill jobba i dag för det är skolavslutning. Den blomstertid … ja ni vet. Det är ingen som skulle komma på tanken att råna en butik just den dan. Så jävla smart.

Det var inte så jävla smart. Nån hann trycka på knappen. Nån polis hann sätta sig i bilen och köra i väg.

Hann komma fram till butiken med sirenen på, så de hörde det och var tvungna att sticka. Utan pengar. Utan nånting, bara springa ut och in i bilen, och så körde Tarzan i väg med skrikande däck. Han körde fort, äckligt fort. Tur att det inte var mycket trafik just då. Efter ett

7

par kilometer var de redan på landet. Få hus, inga bilar, inget folk ute.

Fred såg en katt på vägkanten, beredd att springa över. ”Akta katten!”

Tarzan hoppade till när Fred ropade från baksätet. ”Är du sjuk i huvet? Vi fick sticka ifrån grisarna för att en kärring tryckt på knappen och du vill att jag aktar mig för nån jävla katt!!”

Utan att vända sig om skrek Tarzan vidare att han var less på fjollor som ville leka skurkar, att han borde ha fattat att det skulle fucka sig. Samtidigt ökade han farten ännu mer, trots alla kurvor på den smala vägen.

Fred såg hur hastighetsmätaren närmade sig hundra.

Han blev ännu räddare än förut. Plötsligt ville han hem.

Hem till farsan och lillsyrran. Till det tråkiga köket i det tråkiga huset, bara en trappa upp. På Mossen. Ganska tråkigt. Fattigt. Det var det som hade varit grejen. Att få pengar. Äntligen få pengar. Göra nåt med pengarna. Åka nånstans. Köpa moppe. Eller en dator. Eller en X-box. Eller alla tre för det skulle bli så mycket pengar.

Sa Tarzan. Att det skulle bli. ”Det var fan inte mitt fel att polisen kom”, försvarade sig Fred till slut. ”Det var du som sa …”

Det var då det hände. Samtidigt som Wahid tänkte lägga sig i, samtidigt som han började säga: ”Men alltså, killar …” var det nåt som hände med bilen. Tarzan

8

s­ kulle åt vänster för vägen svängde men bilen fortsatte rakt fram. Bara rakt fram. ”Fan!” skrek Tarzan. Mer hann han inte säga. Sen small det. Sen försvann rutan. Pelaren kom alldeles för nära dem som satt i bilen. Fred tappade andan av slaget från bältet.

Så blev det tyst.

Och nu springer de. Längre bort hörs polisbilarnas sirener. Förut har Fred tyckt, när han tittade på film, att det var korkat av polisen att liksom varna att de var på väg. Nu är han glad att de är korkade. Och att bilar inte kan köra rakt in i skogen. Wahid springer före Fred och verkar inte bry sig om att han blöder från pannan och att taggiga buskar och låga grenar river honom i ansiktet och på händerna. Det ser Fred när Wahid vänder sig om: sår både här och där, röda rivmärken på kinderna, en sönderriven ärm på tröjan.

Fred är mer försiktig, aktar sig för grenarna, vill inte få ont av rivsår. ”Du springer inget bra. Du måste springa fortare, Fred. De är efter oss, för fan.” ”Jag kan inte springa fortare! Och vart springer vi?

Vet du vart vi ska? Jag har aldrig varit i den här skogen”, svarar Fred vresigt. Han är inte van vid att springa fort och länge, är nära att kräkas. Det smakar metall i munnen, eller blod. ”Det är ljust där borta, du ser? Inte så många träd.

9

Det är en väg där borta. En annan väg. Kanske vi kan gå med nån.”

Inte visste Fred att Wahid var så bra på orientering liksom. Kom han inte ifrån en stad? En stor stad i Afghanistan? Typ huvudstaden?

Fred hinner inte fråga honom för Wahid är redan i gång och springer ifrån honom. Just nu hatar Fred allt som har med Wahid och Tarzan att göra: Tarzans tjat om att det är så jävla enkelt att råna en mataffär just en sån dag, det ät bara att springa in och hota med pistol, inte ens en riktig en, och skrika att man vill ha pengarna, och sen sticka därifrån, hoppa i bilen som redan är i gång och åka i väg fort som fan. Inga risker, inga poliser. Lätt byte. Minst tio tusen var, sa han. Han skulle ha Wahid med, för Wahid var inte arton och kunde inte hamna i fängelse. Och Wahid skulle ha Fred med och ta hand om honom om det gick fel.

Men nu springer Wahid ifrån Fred och Fred hatar honom, för att lungorna gör vidrigt ont, och revbenen, och halsen. För att Wahid alltid säger fel saker på svenska och hur svårt kan det vara att lära sig svenska? ”Kanske vi kan gå med nån.” Va? ”Det är ljust där borta, du ser?” Snacka svenska så man fattar! ”Vafan, vänta på mig! Tror du att du är med i OS här, va? Vänta!”

Plötsligt måste Fred spy, han hinner knappt stanna och luta sig mot ett träd, stödja sig med händerna mot trädet. Magen liksom vänds ut och in, han kräks två 10

gånger och känner sig nära att svimma. Jävla Wahid!

Jävla Tarzan! ”Hur är det?”

Wahid står bredvid Fred och klappar honom på ryggen. Han är tillbaka. Han lämnar inte Fred att spy ensam i skogen. ”Vafan tror du? Måste du springa så jävla fort?”

Wahid svarar inte först, klappar Fred lite till på ryggen, hjälper honom att ta av rånarluvan som hänger runt halsen på honom och har blivit äcklig. Sen står han några sekunder med luvan i handen, tar av sin egen, rullar ihop dem till en liten tygboll som han stoppar i fickan. ”Jag ser vägen. Där borta. Det är bilar som kör där, det blir bra”, säger Wahid, som för att bli förlåten. ”Kom”, fortsätter han med en lätt dunk på Freds arm.

De springer inte utan går de sista hundra meter till vägen. Det är en grusväg, men ganska bred. Precis innan de kommer fram till vägkanten kör en stor röd traktor förbi, med fullastad kärra. ”Fy fan det stinker”, viskar Wahid. Traktorn låter så mycket att han skulle kunna skrika utan att det hördes. ”Det är grisbajs, tror jag”, svarar Fred. ”Grisbajs?” ”Man lägger det på … typ åkrarna.” ”Åkrarna?” ”Ja, åkrarna. Jorden där. Där det växer saker. Potatis och sånt. Bajs gör att det växer bättre”, förklarar Fred 11

vidare. Det visste han redan på dagis, efter att de gjort besök på en bondgård. ”Bajs? På potatis?” upprepar Wahid och ser ut att bli lika illamående som Fred nyss. Så plötsligt drar han ner Fred i diket: ”Titta, en bil. En bil stannar. Där. Kanske vi kan gå med dem.” ”Åka.” ”Åka, ja.”

Bilen har stannat vid vägkanten femtio meter från dem och ur den stiger en man. I kostym och slips. Och vit skjorta. Verkar vara en sån med mycket pengar. En av dem som man brukar se på nyheterna. Typ VD på Saab eller på nån bank. Som Freds pappa brukar säga med en suck: Såna där tjänar minst två hundra tusen i månaden. Minst. Fy fan … ”Han tar aldrig med oss. Inte en sån. Inte en chans”, viskar nu Fred och rycker på axlarna.

Mannen i slips går runt bilen och hoppar över diket.

Han går mot skogen som börjar tio meter bort, stannar till under de första träden. ”Han pinkar bara”, konstaterar Fred och sätter sig i diket. ”Kom!” kommenderar Wahid och hoppar smidigt upp. Utan att vänta på Fred, igen, småjoggar han mot bilen, går fram till förardörren, öppnar den, kikar in, vinkar till Fred att följa med, och sätter sig i bilen.

Han sätter sig i bilen. Fred lyder Wahids vink, spring12

er fram till bilen, öppnar passagerardörren och sätter sig. Utan ett ord startar Wahid bilen. Så enkelt, eftersom nycklarna sitter i. Så otroligt enkelt. Och så otroligt korkat av killen i kostym. Det är nästan så att Freds pappa skulle kunna säga att det var rätt åt honom. Tror Fred i alla fall.

13

2 Wahid börjar köra på grusvägen.

Fred kastar en blick mot kostymkillen som nu vänt sig om och tittar på när bilen försvinner ifrån honom. Så fastnar Freds blick på baksätet, helt täckt med kläder, jackor, lakan, och ett par sprängfyllda papperskassar från Mat Extra, just det stället som de flytt ifrån. Han kanske till och med var där då, kostymkillen. ”Har du sett? Vi har fått käk”, skämtar Fred, mest för att försöka dämpa oron i magen. Han kanske måste spy igen. Eller värre. Så jävla klantigt att bli magsjuk just nu. ”Hm”, svarar Wahid kort. Han verkar ha svårt att förstå sig på bilen, trampar på gaspedalen och sen på bromsen, svär nåt ofattbart. ”Vet du inte hur man kör den här?” ”Jaja. Jag tror … det är en … vad heter det … att man behöver inte byta … du vet …”, svarar Wahid otåligt. ”Är den en automatlåda?” ”?” ”Att du inte behöver växla. Den växlar själv.” ”Växlar själv. Ja. Den växlar själv”, nickar Wahid och

15

verkar nöjd med att kunna sätta ord på problemet. ”Det blir bra. Jag kan. Jag är inte van. Men jag kan.”

Wahid kör fort, men inte lika fort som Tarzan förut.

Han kör bra, tycker Fred. Var lärde han sig köra? ”Jag kunde köra när jag var tretton. Hemma. Jag kunde köra … jeeps och lastbilar”, svarar Wahid när Fred undrar.

Fred nickar, klart imponerad. Wahid är nästan sexton och Fred fjorton, så det är lite skillnad ändå. Men jämfört med honom känner sig Fred som ett barn. Utan Wahid skulle han ha legat kvar i diket. ”Vart ska vi?” frågar nu Fred. Eftersom Wahid verkar veta vart de kör. ”Jag vet inte. Jag tänker … om det finns kanske ett litet hus. I skogen, du vet.” ”En sommarstuga?” ”En sommarstuga”, upprepar Wahid. ”Vi kan gömma oss kanske. Och vi kan tänka vad vi gör.”

Mitt i eländet stör sig Fred på Wahids sätt att prata. Är det så jävla svårt? ”Vi måste komma på …”, börjar Fred rätta, försöker hitta ett bra sätt att säga det som Wahid vill säga. Nu när de stuckit från polisen och snott en bil. Inte så lätt att komma fram till en bra lösning då. Sen så måste de hem. Är Fred borta en natt säger inte pappa så mycket men kommer han inte dagen efter får han säkert problem.

Därför börjar Fred långsamt och tvekande: 16

”Vi måste komma på …” ”Vozätki?”

En liten röst. Som säger nåt obegripligt. En röst som kommer från baksätet. Wahid blir lika chockad som Fred och trycker ner bromspedalen. Bilen stannar tvärt på vägen.

Båda två vänder sig om mot baksätet. I högen av kläder och lakan ser de ett ansikte: ljust, lockigt hår, stora blå ögon, runda kinder. Kinderna är röda av värmen, ögon stirriga. ”Vem fan är det här?” frågar Wahid. ”Hon var i bilen?” ”Vafan tror du?” svarar Fred otåligt. ”Ja, det var hon.

Vi såg henne inte bara.” ”Où est papa? Vous êtes qui?” upprepar hon.

Fred hör att det inte är svenska. Har ingen aning om vad det kan vara för språk. Engelska är det inte. Vad var det hon sa? Vozätki? Pappa? ”Ue pappa”, hör Fred att hon upprepar. Nåt med pappa. Hennes pappa är kostymkillen. Både Wahid och Fred stirrar nu på henne, vänder sina blodiga och svettiga ansikten mot henne. Hon börjar gråta, högt, med vidöppen mun. ”Käften!” ryter Wahid och sträcker sig mot henne.

Vill han slå henne, tänker Fred? Kan Wahid slå en tjej, en liten tjej som pratar nåt obegripligt? Varför skulle han slå henne? Fred slår bort hans hand: ”Lägg av! Är du sjuk i huvet? Slår du tjejer nu?” ryter han i sin tur.

17

Tjejen tystnar och nu är det hon som stirrar på dem. ”Jag slår inte. Jag vill bara hon är tyst. Hon skriker för mycket”, svarar Wahid surt. ”Hon är för fan rädd. Vi har kidnappat henne. Vi fattar inte vad hon säger. Hon är vaddå, tio år typ. Skulle du inte bli rädd?” ”Jag blir inte rädd. Även i kriget jag blir inte rädd”, mumlar Wahid och rycker på axlarna. ”Hon snackar franska”, tillägger han. ”Hur vet du det?” ”Hemma vi hade soldater från FN. De var franska soldater. Jag lär mig lite franskan.” ”Och vad säger hon då?” kontrar Fred och flinar.

Aldrig att Wahid kan franska. ”Jag vet inte. Men det är franska. De säger så: Papa.

Inte pappa som här.” ”Où est papa?” upprepar tjejen. ”Du hör, vad? Papa. Det är franska. Hon säger typ var är pappa.”

Igen stirrar Wahid och Fred på henne, hon stirrar tillbaka. Ingen säger nåt på minst en minut. Så frigör hon sig från högen där hon satt och börjar famla mot bildörren, letar efter handtaget. ”Hon vill sticka. Du stoppa henne”, beordrar Wahid Fred som sitter närmast henne. ”Vaddå stoppa? Vad ska vi göra med h…”, börjar Fred. Som inte förstår vad Wahid håller på med. Som

18

om det inte räckte med allt som hänt den senaste timmen. Ska de ta hand om ett barn också? ”Stoppa henne!” avbryter Wahid och samtidigt sträcker han sig över Freds säte och lägger sin hand på tjejens ena axel: ”Stanna! Stopp! Stopp!”

Hon stelnar till under Wahids hand, med darrande mun och utspärrade ögon. Så börjar hon gråta igen, tystare än förut, med men djupa suckar som får hennes axlar att skaka. ”Papa …”, säger hon mellan två suckar. ”Papa.”

Fred tycker just nu väldigt illa om Wahid. Det är Frida han ser framför sig: samma ansikte med varma, röda kinder, samma blå ögon, samma lockiga, ljusa hår. Skulle Wahid vara lika taskig mot Frida om det var hon som satt i bilen med dem? ”Hon är rädd! Släpp henne. Låt henne gå. Det kommer säkert en bil som tar upp henne. Låt henne gå.

Släpp henne, för helvete”, upprepar Fred när Wahid håller kvar sin hand på tjejens axel. Han slår till och med Wahid i magen. Varför håller Wahid på så där? Vad är hans problem? ”Du fattar noll, va? Hon är vår … ja du vet när man behåller folk för man vill ha pengar …”, börjar Wahid. ”Gisslan … Är hon vår gisslan nu? Ska vi be om pengar då mot henne? Vi vet inte ens vem hon är. Vem den där kostymkillen är.”

19

”Gisslan för att vi kan åka. För att polisen inte stoppar oss. För att polisen sätter oss inte i fängelse.”

Gisslan, ja. Lilla tjejen mot friheten. Fred tittar på henne. Hon tittar inte på Wahid utan bara på Fred. Vad kan han säga? Han kan inte hennes språk. ”Det är lugnt”, försöker han ändå. ”Lugnt. Alltså, ta det lugnt”, upprepar han tystare, med samma röst som när Frida blir skrämd av nåt, åskan, grannar som bråkar, pappa som är dum, nånting på teve som hon inte borde se. Han sträcker handen mot henne i en försiktig rörelse och klappar hennes huvud ett par gånger. ”Lugnt. Så ja”, säger Fred ännu en gång. Hon stirrar fortfarande. Tar ner hans hand från sitt huvud. Håller kvar hans hand i sin egen, svettiga.

Utan ett ord börjar Wahid köra.

Drömmer jag en mardröm? tänker Fred. Vafan gör jag här? Det här är helt fel. Helt fel. Backa filmen liksom.

Backa.

Den blomstertid nu kommer … Backa tillbaka dit.

Till sången. Till aulan. Till skolavslutningen. Till innan vi tog bilen och stack i väg. Till innan vi krockade. Till innan vi kidnappade en liten fransos som gråter. Till innan. Till innan. Tänker Fred och mår illa.

Den blomstertid nu kommer … Den där jävla sången som inte ens är snygg, tänker Fred och vill gråta.

20

Fred såg hur hastighetsmätaren närmade sig hundra. Han blev ännu räddare än förut. Plötsligt ville han hem. Hem till farsan och lillasyster. Till det tråkiga köket i det tråkiga huset, bara en trappa upp. På Mossen. Ganska tråkigt. Fattigt. Det var det som hade varit grejen. Att få pengar.

Tänk om Fred hade sagt nej till alla planer. Tänk om Fred hade stannat kvar i aulan och fortsatt sjunga Den blomstertid. Då skulle allt vara bra nu. Inte roligt men bra. Lugnt. Äntligen få pengar. Det skulle bli så mycket pengar. Sa Tarzan.

Att det skulle bli. ”… en intressant och spännande intrig … full fart framåt ända till slutet.” Booklovin