9789172998902

Ursula Poznanski Slutet

Av Ursula Poznanski på Opal: Erebos Saeculum Sveket Sammansvärjningen Slutet

Översättningen är gjord med finan­­siellt stöd från ••

Det österrikiska ministeriet för undervisning, konst och kultur

Bokförlaget Opal AB www.opal.se Titeln på den tyska originalutgåvan: Die Vernichteten © 2014 Loewe Verlag GmbH, Bindlach Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design, 2016, 2017 Översättning: Sofia Lindelöf Tryckt hos Scandbook UAB, Litauen 2017 ISBN: 978-91-7299-890-2

1 Vi ser dem knappt i mörkret, de är skuggor mellan facklornas fladdrande lågor. Men vi hör dem. En kylig vind bär med sig deras röster och skratt till vårt gömställe. De har inga planer på att gå och lägga sig.

Tredje natten, tredje försöket. Förmodligen tredje miss­ lyckandet.

Sandors hand vilar lätt mellan mina skulderblad och ger mig en förrädisk känsla av att vara i säkerhet. ”Fem ristare”, viskar han. ”Till vänster på ruinmuren två nattlöpare. Och ser du de tre som är i rörelse hela tiden? Jag tror de är messacker.”

Jag kisar med ögonen för att kunna urskilja dem bättre.

Messacker. Nästan lika grymma som uppskärarna, fast bätt­ re organiserade, sägs det. Männen närmar sig skenet från en fackla, en av dem vänder ansiktet åt vårt håll. Blå tatueringar och röda ärr. Han stannar, lyfter hakan och sniffar i luften.

Tycho, som sitter hukad till vänster om mig, blir orolig. Jag tar hans hand, han får absolut inte göra något överilat. Mes­ sacken kan inte känna vittringen av oss, vinden kommer från fel håll. Ändå dröjer det alldeles för länge för min smak innan mannen går vidare, och han gör det med tvekan. Som om han kunde känna vår närvaro.

7

Tycho drar förnärmat undan handen. ”Nu skulle det gå”, viskar han, ”om jag är snabb.”

Jag tar honom raskt i armen. ”Absolut inte!”

Han spänner musklerna, men slappnar snart av igen. ”Lätt för dig att säga”, hör jag honom mumla. Han tittar inte på mig utan stirrar på törnhäcken, som bara är drygt hundra steg bort men ändå onåbar, åtminstone för oss. Fiendeklanerna flockar sig kring den som om de visste hur viktig den var. ”Tålamod”, säger Sandor och Tycho suckar irriterat.

Han är som förbytt sedan han fick höra om Dhalion. Vet­ skapen om att han inte bara är utsatt för hot utifrån utan även inifrån sin egen kropp tär hårt på honom och han vill få ett slut på det tillståndet, nu genast. Egentligen ända sedan det ögonblick då jag förklarade för honom hur allt hänger ihop.

Orsaken till att sfärförbundet gör allt för att döda oss. Oss och alla andra som bär på Dhalion.

Häcken blev min räddning och den skulle kunna bli Tychos också, om bara ristarna, nattlöparna och messackerna kunde bestämma sig för att dra vidare någon gång, men de tycker tydligen om den här platsen. Ruinerna är välbevarade här, åt­ minstone ser de inte ut att kunna rasa av minsta vindpust. Det gäller även murarna vi gömmer oss bakom, och vi borde an­ tagligen vara glada att ingen har lagt beslag på den här platsen än. Framför allt källaren är viktig för oss, för där finns en av ingångarna till Staden under staden, det labyrintartade virr­ varret av gångar, schakt och kloaker som utgör Quirins rike.

Quirin. Jag förbjuder mig genast att tänka på honom. Det här är inget bra tillfälle att bli ursinnig, jag måste vara klar i huvudet. Hade vi haft motgiftet hade vi inte behövt riskera våra

8

liv för att immunisera Tycho. Men Quirin ville inte ge det till oss och nu är han som uppslukad av jorden, inte ens Sandor har sett honom på flera dagar. Han har kallat honom till sig – det är hans rättighet som klanfurste – men Quirin har inte visat sig.

Messackerna går ett varv till. De pratar, men jag hör inte vad de säger.

Tycho petar försiktigt på mig. ”När de vänder ryggen till oss smiter jag iväg”, viskar han. ”Absolut inte!” Jag tar ett hårdare tag om hans arm. ”Vi gör ett nytt försök i morgon, förr eller senare kommer primsen att dra vidare, det gör de ju alltid.”

Jag känner hur Sandor tittar snett på mig och jag vet varför.

Jag sa prims, det har jag inte sagt på länge, särskilt inte sedan jag fick reda på att jag egentligen är en av dem. Ett bortfört barn, som slets ur min mammas armar av en sentinel.

Men ristarna, messackerna och framför allt uppskärarna motsvarar exakt min tidigare bild av prims. Primitiva vildar. ”Jag vet vad jag gör”, viskar Tycho irriterat. ”Jag är snabb och jag är tyst. Släpp mig.” ”Aldrig i livet, det är alldeles för …”

Just då blir några nykomlingar synliga i fackelskenet. Inga från ytterbefolkningen den här gången, utan sentineller. Tre röda och två färglösa. Verkställare alltså.

Alla klanmedlemmar flockar sig genast kring dem. ”Belöning för gott arbete”, säger en av de färglösa. ”Vi har tagit med mat till er och den som har gjort den intressantaste iaktta­ gelsen får en jacka. Termotyg, det brukar ju stå högt i kurs.”

Klanfolket skyndar bort till platsen där de röda sentineller­ na delar ut maten som utlovats.

9

Jag är mer intresserad av verkställarna – är det någon som jag känner igen från Vienna 2?

Deras ansikten är i skugga, jag hör dem skratta, sedan vän­ der de ryggen åt oss.

I samma ögonblick smiter Tycho iväg.

Jag väser inte åt honom att han ska komma tillbaka, det skulle bara göra saken ännu värre. Jag var inte tillräckligt upp­ märksam, nu är han därute, det går inte att ändra på, jag kan bara hoppas att han faktiskt är så skicklig som han tror.

Sandor håller i mig som om han var rädd att jag skulle springa efter Tycho, han drar mig till och med lite närmare käl­ laren, men jag skakar på huvudet. Jag måste se vad som händer.

Tycho har alltid varit snabb och kvicktänkt och nu bevisar han det än en gång. Håller sig i skuggan, slinker smidigt från ett mörkt ställe till ett annat och stannar upp här och där. Om han ger några ljud ifrån sig överröstas de av klanmedlemmar­ na som bråkar om maten.

Mest bekymrad är jag över hans hår. Så ljust att det nästan är vitt – den sämsta färg man kan tänka sig om man inte vill bli upptäckt i mörkret. ”Hallå! Du där!” ropar en av sentinellerna och mitt hjärta stannar nästan, men han menar inte Tycho utan en av ristarna som vill ge sig på en av nattlöparna med sin kniv. Sentinellen tar honom i kragen, sparkar honom i knävecken och får ner honom på marken. ”Törnesnåren kan ni sticka ihjäl, men inte varandra. Idioter.”

Ristaren väser något mellan sina blottade tänder och får ännu en spark av sentinellen. ”Ni gör som vi säger, förstått? Vi har en överenskommelse.”

10

Tumultet har gett Tycho tid. Nu är han framme vid häck­ en, precis vid det ställe där taggarna är indränkta i motgift.

Knappt tio steg från sentinellerna och männen från fiende­ klanerna. Jag håller andan, som om ljudet av mina andetag skulle kunna avslöja honom. ”Iakttagelser!” skriker en av verkställarna. Han har ställt sig på en knähög sten och sträcker upp armarna. ”Vem har sett något som vi kan ha nytta av att veta?” ”Törnesnåren fällde tre vildsvin på en dag”, upplyser en nattlöpare. ”De har en jäkla tur med jakten.”

Tycho har rätat lite på sig och blottat ena underarmen. Han sticker in den i häckens täta grenverk. Det knakar till – är det bara jag som hör det? ”Vildsvin struntar vi fullkomligt i.” Den vänliga tonen i verkställarens röst är bara ytlig, under den döljer sig en tydlig varning. Han vill inte småprata och han vill inte bli tagen för en idiot. ”Är det någon som har sett flickan som vi har beskri­ vit för er? Medellång, långt brunt hår, gröna ögon. Klädd i vita byxor och blå skjorta och eventuellt i sällskap av en mycket stor man från törnesnåren.”

Alla rycker på axlarna, skakar på huvudet.

Mitt hjärta pumpar alldeles för snabbt och alldeles för hårt, jag visste inte att sfärerna fortfarande letar så intensivt efter mig och Andris.

En av messackerna inflikar att han såg en flicka med brunt hår och allt. Men i pälsjacka och skinnstövlar och med ett litet barn i handen. ”Jag skulle kunna döda henne och ge er huvudet.”

Verkställaren rycker på axlarna. ”Om det är rätt huvud får du en belöning förstås.”

11

Tycho är halvt försvunnen i häcken. Han ger inte ett ljud ifrån sig, men grenarna rör sig. Alltför koncentrerat till ett ställe för att man ska kunna skylla det på vinden. ”Någon annan som har lagt märke till något?” Verkställaren ser sig uppfordrande omkring. ”De bråkar”, muttrar en av ristarna. ”Vadå? Vem bråkar?” ”Törnesnåren. De har en ny furste. En ung kille. En del gillar det inte och det har varit en del strider …”

Att det är så illa har inte Sandor berättat för mig. Jag har fortfarande blicken på Tycho, som arbetar sig ut ur häcken centimeter för centimeter men stannar upp när en ristare läm­ nar gruppen och släntrar iväg åt hans håll. Jag blir iskall. Har han sett något? Han har en kniv i bältet och ett spjut som han bär i en läderrem på ryggen – men än har han inte tagit upp något av sina vapen. Tycho trycker sig mot marken och drar upp jackan över sin ljusa kalufs.

Ristaren ställer sig vid häcken, bara fem meter till vänster om platsen där Tycho ligger hopkurad. Han mixtrar med sina byxor och jag inser att han bara behövde kissa. Jag hade kun­ nat skratta åt det om jag inte visste att han kunde snubbla över Tycho på tillbakavägen. Efter allt vi har gått igenom hade det varit bedrövligt att dö av en sådan anledning.

De två verkställarna har pratat dämpat med varandra, men nu vänder sig mannen på stenen mot klanmedlemmarna igen. ”Så det är bråk alltså? Är det någon som har uppfattat exakt vad det handlar om? Bara om vem som ska få leka furste? El­ ler kanske om något viktigare?”

12

Uttrycket leka furste uppskattar inte männen. Plötsligt kän­ ner de inte att de blir tagna på allvar längre. Jag märker hur de sluter sig, och även verkställaren känner de ilskna blickarna.

Han försöker rätta till det. ”Ni är kloka och uppmärksamma krigare, det är därför vi har valt er som bundsförvanter. Vi kommer att belöna er rik­ ligt om ni ger oss värdefull information. Jag skulle till exempel gärna vilja veta”, han harklar sig, ”om någon har dött bland törnesnåren på sista tiden? Av en sjukdom?”

Ristaren vid häcken har lyckats tömma blåsan, nu spottar han en rejäl loska och släntrar tillbaka till de andra. Kring hans hals dinglar ett tunt metallrör i en läderrem. Jag undrar hur många jack han har ristat i det, hur många fiender den här mannen har dödat. Med lite otur hade Tycho gett anledning till ännu ett jack.

Ingen av de närvarande känner till några nya dödsfall bland törnesnåren. Verkställarna är märkbart missnöjda, de stoppar undan den utlovade termojackan igen. Det muttras bland klankrigarna. ”Tomma löften.” En av nattlöparna vänder sig bort med en föraktfull gest. ”Jag drar vidare. Att jobba för älsklingar är en skam som man borde få bra betalt för. Men det får man inte.”

Han vänder sig om igen, och i ljuset från facklorna ser jag hur han blottar sin glesa tandrad i ett flin. ”Fast vi skulle förstås kunna hämta vår lön själva.” Hans taggiga knölpåk viner ge­ nom luften i stora bågar, åt höger, vänster och höger igen. ”Går väldigt snabbt och gör nästan inte alls ont.”

Nu riktas all uppmärksamhet mot honom. Tycho ser sin

13

chans och är smart nog att utnyttja den. Sakta ålar han sig bort från häcken, baklänges för att inte behöva ta blicken från männen vid facklorna. ”Passa dig.” Dessa enda dämpade ord från verkställaren på stenen rymmer en blytung varning. Hans hand glider i förbi­ gående ner mot bältet.

Jag borde vara glad, att våra fiender tar död på varandra är det bästa som kan hända oss, ändå skulle jag helst vilja gömma mig. Källaren ligger bara fem eller sex meter bakom mig, där väntar en skyddande labyrint, oändlig för alla som inte känner till den.

Men jag tänker inte gå förrän Tycho är tillbaka.

När Sandor håller armen hårdare om mina axlar märker jag att jag skakar. Med sin lediga hand gör han ett tecken, jag tror att det är tecknet för att ta skydd. Svårt att se så mörkt som det är omkring oss. Förmodligen är han bekymrad över att jag är så nervös.

Senare, tecknar jag tillbaka och försöker andas lugnare.

Vänta.

Tycho har tagit sig högst två meter hittills, han förflyttar sig sakta på marken, en centimeter i taget. ”Ge oss det ni har med er.” Den falska vänligheten i natt­ löparens röst lurar säkert ingen av männen omkring honom, särskilt inte verkställarna. ”Jackan, era vapen. Era lyktor. Och just det, era uniformer.” Sedan flinar han igen. ”Jag tar dem helst rena, men om det skulle behövas tar jag dem med blod­ fläckar också.” Han höjer knölpåken, några av klanmedlem­ marna skrattar.

Verkställaren på stenen ler också nu. Han rör sig inte, säger

14

ingenting. Det dödliga skottet kommer från hans kompanjon, den andre färglöse.

Knallen får mig att rycka till, men jag skriker åtminstone inte. Fast det hade inte spelat någon roll, för nu skulle varje skrik drunkna i vrålet från klanmännen.

Nattlöparen har släppt sin knölpåk och pressar båda hän­ derna mot kroppen, i höjd med magen. Medan han kämpar för att hålla sig på benen men sakta segnar ner i alla fall hö­ jer verkställaren pistolen en andra gång och skjuter den andra nattlöparen i huvudet.

Plötsligt blir det stilla. Ristarna och messackerna backar, ingen tar upp något vapen. Samtidigt börjar det röra på sig bland de röda sentinellerna, som hittills har stått stilla och tittat på. De ställer sig bredvid verkställarna, uppmärksamma, som om de väntade på order.

Messackerna försvinner först. De utbyter några snabba blickar, sedan dyker de in i mörkret. Stora, tunga män som rör sig förvånansvärt tyst.

Ristarna tvekar fortfarande. Jag antar att det beror på att de har samarbetat med sfärerna ett längre tag. De har inte bara dåliga erfarenheter. ”Håller ni fortfarande ögonen öppna åt oss?” frågar verkstäl­ laren från sin sten. Det är en artig fråga, nästan affärsmässig.

De tvekar. Några drar sig tillbaka in bland de första träden i skogskanten. Det blir tyst en stund, och Tycho, som har rört sig snabbare åt vårt håll medan tumultet har pågått, hejdar sig mitt i rörelsen. ”Ja”, säger en av ristarna till slut. ”Som förut.” ”Bra. Vi skulle bli väldigt glada om ni hade något intressant

15

att rapportera snart.” Den färglöse kliver ner från sin sten och rättar till uniformsjackan. ”Nykomlingar. Dödsfall. Udda bete­ ende. Om ni kunde fånga in någon åt oss igen skulle det också vara väldigt välkommet.”

Nu är Tycho nästan framme hos oss. Jag kan höra honom andas och ser de blodiga risporna på hans händer. Och en som går tvärs över pannan.

Nu delar de röda sentinellerna ut varor till ristarna trots allt – inget storslaget, men tillräckligt för att visa sin goda vil­ ja. Ingen bryr sig om de döda kropparna, männen kliver över dem som om de var två fällda trädstammar.

Jag får tag i Tychos ena ben. Vi drar in honom till oss i skug­ gan av ruinmuren. Plötsligt är jag otroligt arg på honom, helst skulle jag skaka honom och fråga vad han tänkte på när han utsatte sig själv och oss för en sådan risk, men det får vänta.

Sandor kilar bort till källaringången, kastar en blick ner i den, sedan vinkar han dit oss.

Tycho klättrar ner först, sedan jag. Sandor går sist och täck­ er för öppningen bakom sig med den tunga luckan. Först nu tänder jag min stavlampa. ”Jag var bara tvungen att göra det”, säger Tycho innan jag hinner överösa honom med anklagelser. ”Jag stod inte ut längre. Viruset var allt jag kunde tänka på. Kunde omöjligt koncentrera mig på något annat, och det är inget vidare i vår situation, håller du inte med om det?” Han väntar, hoppas tyd­ ligen att jag ska nicka, men den tjänsten gör jag honom inte. ”Nu är det i alla fall gjort”, muttrar han och betraktar de djupa rivsåren på handen. Hans jackärm är kladdig av blod. ”Det gick väl bra, eller? Jag var på rätt ställe?”

16

Den här gången nickar jag.

Sandor går fram till honom och granskar såren. ”Ju mer de svullnar upp, desto bättre är det. Det har regnat några gång­ er på sista tiden, men motgiftet ska tydligen hålla sig bra på taggarna. Oroa dig inte.” Han ler och jag lägger märke till hur trött han ser ut. Han har för många fronter att strida på. ”Jag följer er till valvet.”

Jag skulle gärna vilja fråga honom hur det går med hans ställning i klanen. Om bråket som ristaren pratade om utgör en verklig risk eller om det bara är Yann som ställer till problem.

Men jag har en känsla av att Sandor inte vill prata om det. ”Vem håller ställningarna däruppe just nu?” frågar jag i stäl­ let. ”Andris. Han har allt under kontroll.”

Det är jag övertygad om. Andris, min varggud, min skydds­ ling och beskyddare på samma gång. Flykten från Vienna 2 svetsade oss samman, jag skulle så väldigt gärna vilja träffa honom igen.

Vid ingången till vårt valv stannar Sandor. Om inte Tycho hade varit här skulle jag krama om honom nu, kyssa honom och kanske övertala honom att stanna hos mig tills i mor­ gon bitti. De första tre nätterna efter att jag kom tillbaka från Vienna 2 var vi tillsammans, bara vi två, gömda i ett annat underjordiskt rum. Ibland längtar jag tillbaka till de stunderna så intensivt att jag knappt kan andas.

Men Tycho är här och han får absolut inte veta något om Sandor och mig innan jag har pratat med Aureljo om det.

Alltså höjer jag bara handen till ett halvhjärtat hej då och San­ dor stryker mig över armen som i förbigående. Sedan går han.

17

2 Valvet där vi från början var fem personer är alldeles för stort för två. Hur ödsligt det måste ha känts de veckor Tycho till­ bringade här ensam vill jag inte ens tänka på.

Han har inte berättat något om den tiden. Vårt återseende var frostigt, åtminstone från hans sida. Jag försökte ge honom en kram, men han stötte bort mig så bestämt att jag var nära att ramla. Nu går det an, vi pratar och skrattar ihop, men det är inte riktigt som förr. Jag är rädd att Tycho alltid kommer att klandra mig för att jag ändrade mig i sista stund och följde med Aureljo och Dantorian till Vienna 2.

Min blick dras ofrivilligt till vrån där Tomma hade sin sov­ plats, bredvid det lilla utsprånget i väggen. Jag har inte varit i katakomberna sedan jag kom tillbaka, trots att jag har tänkt gå dit varenda dag. Det kommer att kännas annorlunda nu än tidigare, när jag fortfarande trodde att ödet låg bakom Tom­ mas död. Alldeles för tidigt, visst, och orättvist, absolut – men ändå oundvikligt och ingens fel. Vilket hån.

Innan jag somnar bestämmer jag mig för att gå till henne i morgon och inte komma på några undanflykter. Jag har ju inte direkt för mycket att göra, tvärtom, jag har ingen aning om vad jag ska ta mig för. Hur jag ska klara av uppgifterna som tornar upp sig framför mig. Hitta motgiftet. Rädda Aureljo och Dantorian. Och sedan … leta upp de smittade som fort­

18

farande lever – vem vet var, förmodligen utspridda över hela kontinenten.

Jag rullar in mig i täcket och blundar uppgivet. Inte en människa kan klara den uppgiften. Men Aureljo och Dantorian ska åtminstone inte behöva sluta som Tomma. Jag ska få tag i motgiftet, om jag så måste skära loss det ur händerna på Quirin.

Ljuskäglan från min stavlampa vandrar över vita benknotor, släta skallar, tomma ögonhålor. En stund känns det som om de döda hälsade mig välkommen som en av dem. Men den känslan försvinner innan jag hinner känna mig illa till mods.

Det här är en fridens plats. Striderna som de här människorna har utkämpat är över.

Precis som Tommas strid. Jag rör vid det kalla stenlocket på hennes kista. Minnet av de sista minuterna i hennes liv kom­ mer tillbaka: hur Tomma förtvivlat kippade efter luft, hennes uppspärrade ögon, de blå läpparna.

Med den bilden på näthinnan är jag väldigt lättad att Tycho smet iväg till häcken i går, trots att det var en vansinnig sak att göra. I morse var hans panna het och tre av rivsåren var röda och svullna. Dhalion borde inte kunna skada honom längre.

Dantorian och Aureljo däremot … de anar fortfarande ing­ enting om viruset de bär på. Mitt fel. Jag lämnade Vienna 2 utan att berätta för dem vad jag trodde mig veta. Jag ville vara säker på att mina antaganden stämde först. Och nu … ”Vad ska jag göra?” viskar jag. ”Om jag inte räddar Aureljo och Dantorian kommer de att dö precis som du. Och dig hade vi bara behövt ta med till häcken innan du blev för dålig. Du kunde ha levt fortfarande om inte Quirin …”

19

Jag avbryter mig. Mitt behov att förklara för Tomma varför hon behövde dö är barnsligt. Hon hör mig inte. Hon kom­ mer aldrig att få veta något om Quirins planer på att angripa sfärerna med ett virus som sfärförbundet självt utvecklade en gång i tiden för att utrota klanerna. Som det ser ut nu har hans planer goda chanser att förverkligas – sjukdomen kan bryta ut hos Aureljo och Dantorian när som helst. Ingen i sfärerna vet att de bär på viruset, för givetvis tog vi oss in under falska namn, det var nödvändigt. Ria, Aureljo och Dantorian stod ju på en dödslista, även om ingen av oss då visste varför. ”Jag önskar att jag åtminstone hade en idé.” Mina ord ekar svagt i det mörka rummet. Jag sätter mig med ryggen mot kistan och släcker stavlampan, nu är det fullkomligt svart. Det känns trösterikt. ”Även om jag hade motgiftet skulle jag behö­ va ta det till Vienna 2, men där skulle de känna igen mig med en gång. Vårdbiträdet som befriade primen.”

Det vore betydligt bättre att locka ut mina två vänner i det fria och förklara allt för dem. Immunisera dem och sedan …

Sedan finns det fortfarande dussintals bortförda klanbarn i sfärerna som inte vet om att de bär på döden. Om de överhu­ vudtaget lever längre – verkställarna har redan letat efter dem i flera veckor. Ingen tvekan vad som händer med dem man hittar.

De berörda måste dödas. Verkställarens ord kommer alltid att ringa i mina öron, är jag rädd. Hur många berörda som redan har fått sätta livet till vill jag inte ens veta. ”Allt går åt skogen, Tomma.” Min röst är en spöklik visk­ ning i mörkret. ”Om du ändå hade varit här – jag skulle så gärna vilja prata med dig. Höra din åsikt. Dina idéer var alltid annorlunda än mina, och ärligt talat var de ofta bättre.”

20

Jag tystnar. Lyssnar till stillheten omkring mig. Plötsligt känns det som om tystnaden hade ett budskap: Alla vi som är här är döda. Vi vet mycket mer än du. Men vänta bara.

Dumt av mig att gå ensam till katakomberna. Förr hade jag lätt för att tygla min fantasi, nu spelar den mig ett spratt. Jag skrattar högt för att bemöta inbillningen med ett verkligt ljud, och det fungerar. De döda blir tysta.

Jag lägger pannan mot den kalla stenkistan för att ta ett kort farväl, men något får mig att vända mig om. Den här gången är det inte inbillning, det är riktiga steg jag hör. Ett skrapande ljud, som från en kropp som stryker längs väggen.

Jag skyndar mig att tända stavlampan, följer den darrande ljuskäglan med blicken, över mörka väggar och bleka benkno­ tor och fram till en vit gestalt.

Quirin står i ingången och tittar på mig. Han ser utmattad ut. ”Jaha, du är här”, säger han som om han inte hade väntat sig något annat. Jag reser mig upp, lite stapplande. I flera dagar har jag funderat på hur jag ska få Quirin att prata med mig en gång till. Nu står han framför mig och jag är inte så väl för­ beredd som jag hade önskat. Allt står på spel, jag kommer att behöva använda hela min övertalningsförmåga. ”Jag ville besöka Tomma.” Jag rätar sakta på mig, försöker vinna tid. Jag måste ordna mina argument.

Quirin går några steg närmare. ”Jag går till hennes grav nästan varje dag. Och till mina vänners gravar, människor jag har älskat. Det är trösterikt, tycker du inte det?”

Samtalet tar fel riktning. ”För mig känns det mest tragiskt”, säger jag tyst. ”När jag

21

tänker på att Tomma hade kunnat göra så mycket mer av sitt liv. Anlägga åkrar åt klanen, till exempel.”

Hans blick vandrar åt sidan, mot de uppstaplade benkno­ torna. ”Klanen kanske inte finns kvar så länge till. De kommer att försöka utrota oss – om två veckor, två månader eller två år, det spelar ingen roll. Då kommer det inte att vara lönt att anlägga åkrar eller uppfostra barn längre.”

Nu står Quirin mitt framför mig, jag ser hans rödsprängda ögon. Antingen sover han för lite eller också gråter han mycket. ”Det finns bara ett frö som fortfarande kan gro. Jag har sått det och en del av mig står knappt ut med det. Men med tanke på de människor jag har fått ansvar för hoppas jag att det gror.”

Han har avfärdat min fråga innan jag hann ställa den. ”Du tar död på så mycket talang på det sättet”, försöker jag trots allt. ”Dantorian är antagligen den största konstnären i min generation. Aureljo är någon som vill och faktiskt kan skapa fred. Ge mig motgiftet, vi kan hitta en annan väg.”

Quirin tittar på mig en stund, sedan skakar han på huvudet, sakta men bestämt. ”Det tror jag inte på längre. Jag har hört att sfärförbundet transporterar väpnade förband till utkanten av vårt territorium. Någon har sett avfyrningsramper för missiler.

Vår enda chans är att sjukdomen bryter ut snart och smittar så många sfärinvånare att regeringen måste koncentrera sig på epidemin.”

Avfyrningsramper för missiler. Det visste jag inte. Men är det sant? Så som Quirin berättar det låter det snarast som ett rykte. ”Vi skulle kunna göra affärer med dem. Erbjuda dem mot­

22

gift i utbyte mot varaktig fred, mot ett fördrag som ger klaner­ na rätt till sina territorier på obegränsad tid.”

Det låter naivt till och med i mina öron. Quirin är artig nog att inte skratta. ”Du vet att förbundet inte skulle hålla sig till det. De skulle bara behöva hävda att de blivit attackerade av klanerna och slå tillbaka utan att förlora ansiktet. Det är så lätt att lura oss, Ria. Vi är så hjälplösa. Och du begär att jag ska offra vår enda chans att överleva.” Han skakar på huvudet igen. ”Det kan jag inte.”

Jag måste komma på en ny idé, en annan väg att gå. Om jag lovar Quirin att smitta ner en sentinel, skulle han ge mig motgiftet till mina vänner då?

Jag försöker se det framför mig. Ria, dödsbringaren. Hos en vuxen man skulle Dhalion bryta ut väldigt snabbt, varenda salivdroppe som sentinellen hostar ut skulle vara smittsam.

I tanken upprepar jag det Quirin just sa: Det kan jag inte.

Människor som Albina och Osler skulle dö, människor som Grauko. Jag skulle inte ens vilja vara ansvarig för en verkstäl­ lares död, det känns fel. ”Jag tror inte att man kan köpa sig frid genom mord”, säger jag efter en lång paus. ”Särskilt inte genom massmord.” ”Helt rätt.” Quirin kommer ännu ett steg närmare och läg­ ger handen på Tommas kista. ”Jag kommer aldrig att få frid mer. Men de andra, de som inte vet något och inte har någon skuld, de kan finna frid en dag.”

Han kommer inte att ändra sig, jag slösar bara energi. Ändå kan jag inte ge upp än. ”Du har dragit in Sandor i det här. Är du säker på att hans samvete är lika töjbart som ditt?”

23

”Sandor har svurit en ed. Han vet mycket väl vad älskling­ arna är i stånd till.”

Jag ler glädjelöst. ”Inte bara älsklingarna, visar det sig nu.”

Quirin verkar inte ha hört min kommentar. ”Sandor, hm?

Han betyder mycket för dig.”

Det vet Quirin förstås, om inte annat sedan natten då Vi­ lem dog. Ingen som såg oss tillsammans då kan ha tvivlat på att vi var ett par. Det var samma natt som Sandor blev invigd i hemligheterna med sitt ämbete, bara några minuter efter att fursten hade gett upp andan. En av hemligheterna gällde bak­ grunden till törnesnårsritualen och alltihop var nära att splitt­ ra oss.

Jag kommenterar inte Quirins påstående och ser hur tan­ karna mal i hans huvud. ”Där har vi en av anledningarna till varför du absolut måste rädda Aureljo, eller hur?” Han tittar åt sidan, på skeletthögen. ”För djupt inom dig viskar en röst att hans död skulle under­ lätta ett och annat för dig. Men du föraktar dig själv för den tanken och därför kommer du att anstränga dig ännu mer än du hade gjort annars.” ”Vansinne. Vad är det som säger att jag inte har pratat med Aureljo om allt det här för längesen?” ”Det är bara en känsla jag har.” Han gör en urskuldande gest. ”Jag gissar att du var försiktig nog att inte tynga honom med sådana nyheter innan ni bröt upp, och i Vienna 2 hade ni väl större problem än ditt känsloliv.”

Det stämmer tyvärr. Men allt annat är felaktiga antagan­ den. Jag hade velat rädda Aureljo även om allt hade varit utrett mellan oss.

24

”Du tänker alltså inte ge mig motgiftet.” ”Nej.” Jag knyter händerna lite. Öppnar dem igen. ”Jag har funde­ rat länge på varför verkställarna är så angelägna om att hitta Jordans krönika. De delar som jag hittade är harmlösa, men jag kan tänka mig att det finns avsnitt med större sprängstoff.”

Quirin ler. Nickar. ”Och de avsnitten har du, eller hur? De vetenskapliga an­ teckningarna? Dhalions genetiska kod och vaccinets sam­ mansättning?” ”Rätt gissat.” Ett minne far över Quirins ansikte, han pres­ sar ihop läpparna, sväljer. ”Ska jag berätta hur jag fick dem?”

Nej, tänker jag, du ska ge mig sidorna. ”Jordan stoppade en bunt med de viktigaste delarna under jackan på mig när jag var åtta. Vad de betydde visste jag, han hade undervisat mig de två senaste åren, berättat om Dha­ lion, förklarat allt för mig. ’Ta väl vara på dem’, sa han. ’Men spring iväg nu, göm dig.’” Quirin tar ett ansträngt andetag. ”I två dygn låg jag här i mörkret bland skeletten och hela tiden hade jag bilden av min blödande farfar framför ögonen. När jag vågade mig ut igen var han död.” ”Han dog i bokmagasinet, eller hur?” Jag ser de brunfläcki­ ga, hopklibbade bokhögarna framför mig igen. ”Ja. Min pappa trodde att han ville locka in sina förföljare på fel spår. Han gömde sig bland hyllorna och rev ut sidor ur resten av krönikan och stoppade dem i andra böcker. Senti­ nellerna gjorde sitt bästa för att hitta sidorna efter att de hade dödat Jordan.” Quirin hejdar sig lite. ”Men de var alldeles för bra måltavlor för våra bågskyttar.”

25

Jag anar vart han vill komma. ”Min farfar anförtrodde mig sitt livsverk. Han förstörde det inte, som han lätt kunde ha gjort, utan ville att det skulle bevaras. Hans ättlingar skulle använda sig av det och nu är tiden inne.”

Jag tar ett kliv bort från Tommas kista, jag vill härifrån. ”Jag får hitta något annat sätt att rädda mina vänner. Utan din hjälp.”

Han suckar. ”Om du visste det jag vet – eller det Jordan visste – skulle du kanske ändra dig.” ”Att älsklingarna är egoistiska lögnare som går över lik?

Tack, det har jag förstått.” Jag hoppas att Quirin kan se mitt ansikte, där jag har lagt in allt mitt förakt. ”Men den sortens människor finns på båda sidor om kupolerna, både på insidan och utsidan.”

Hans sorgsna ögon varken kan eller får göra att jag veknar.

Han har just bestämt sig för att låta mina vänner dö, en död som han själv lade grunden för med ett litet stick för tjugo år sedan. Han har chansen att ändra på det. Men det gör han inte. ”Jag hade kunnat vara så mycket mer hänsynslös”, mumlar han. ”Jag hade kunnat resa från sfär till sfär och smitta ner vattnet med Dhalion. Det är lätt, visste du det? Några drop­ par räcker, i vattnet förökar sig viruset oerhört snabbt. Inom några dagar är varenda klunk dödlig. Ännu effektivare är det med infekterat blod, enligt Jordan, eftersom Dhalion redan har muterat då och är ännu aggressivare än i sin ursprungliga form. Om man blir smittad på det sättet hjälper inga motgift längre.” Quirin kisar mot mig. ”Om du visste hur frestad jag

26

har varit vissa dagar. Hur gärna jag hade gjort slut på sfärerna en gång för alla.”

Jag lägger in all avsky jag känner i blicken jag ger honom. ”Det är det fegaste sättet att döda som jag kan föreställa mig.

Du hade dödat gamla människor, barn, gravida kvinnor. Och du hade inte behövt vara där och se dem dö.”

Han skrattar. Det är obegripligt hur han kan göra det, men han skrattar. ”Ria. Om du hade vetat hela sanningen … Hörde du någonsin talas om De stora sju i sfärerna? Eller läste om dem? Var det någon av dina mentorer som nämnde dem?”

Jag behöver inte leta länge i minnet, något så påfallande som De stora sju hade jag säkert kommit ihåg. ”Nej. Vad är det för något? Något hemligt förbund eller ytterligare några veten­ skapsmän som har utvecklat effektiva metoder för att förpassa människor till evigheten?” Quirin skakar på huvudet. ”Du skul­ le förmodligen inte tro mig, men …” Han avbryter sig. ”Men säg det då. Berätta, så kan jag välja om jag vill tro på dig eller inte.”

Hans sätt att titta åt sidan, hans tvekan, allt säger mig att detta med De stora sju inte är någon avledningsmanöver. Ing­ et försök att ersätta min ilska med nyfikenhet. Nej, det hand­ lar om något som berör honom starkt. Eller någon. ”Hade jag rätt? Är det ett hemligt förbund?”

Han betraktar mig fundersamt. ”Du skulle inte tro mig”, upprepar han. ”Du är skyldig mig betydligt mer än bara ett svar.” Jag går sakta mot honom tills jag står mitt framför honom. ”För min del kan du behålla din hemlighet för dig själv, men ge mig motgiftet.”

27

Han skakar på huvudet. ”Det kan jag inte.”

Något dunkar inom mig, bankar mot väggar därinne. ”Har du någonsin förlorat någon som stod dig nära? Va? Förutom din farfar? Har någon tagit ifrån dig människor med våld och har du gång på gång frågat dig om du kunde ha förhindrat det?”

Något grumlar Quirins blick. Sorg, som plötsligt får ho­ nom att se urgammal ut. ”Ja”, svarar han. ”Den frågan kan jag i alla fall svara på. Jag hade en bror som blev bortrövad. Som du, som Aureljo, Tycho och Tomma. Men mycket tidigare.”

Jag hakar genast på. ”Då borde du förstå hur viktigt det är för mig att rädda mina vänner. De är det närmaste jag kom­ mer en familj.”

Jag ser något beklagande i hans blick, men också ett nej som är slutgiltigt.

Jag vet när det inte lönar sig att försöka mer. Med snabba steg är jag framme vid dörren, jag tänker inte slösa bort mer tid utan hitta en annan utväg.

När jag redan är ute ropar Quirin något efter mig med dämpad röst. Två ord. Om jag inte tar fel är det: Lycka till.

Jag vilar huvudet mot Sandors nakna axel, mina händer stry­ ker över hans bröst, följer ärren som sträcker sig över det. Två korta, ett långt. På vänstra underarmen en liten båge med små fördjupningar. ”Vargbett”, gissar jag och han nickar. ”Och det här”, han för min hand till det böjda ärret som går från bröstbenet och ut åt höger, ”var en uppskärare med

28

kniv. Och det”, mina fingrar stryker över en flikig valk som löper tvärs över Sandors revben, ”en av ristarna med en enorm glasskärva. Såret blev inflammerat och läkte inte på länge. Jag var femton och jättearg för att jag inte fick följa med och jaga på flera månader.”

Jag pressar mig närmare hans kropp, slingar mina ben om hans. Hur lång tid som har gått sedan vi smet in i det lilla förrådet nära vårt gömställe kan jag inte avgöra. För lång tid förmodligen. Jag hoppas att inte Tycho har vaknat ovanligt tidigt och blivit orolig.

Bara fem minuter till, tänker jag. Med slutna ögon känner jag på nästa ärr under Sandors nyckelben, smalt och slätt. ”En pil som nätt och jämnt missade lungan.” Sandor tar min hand, kysser fingertopparna, handflatan. ”Det påstod i alla fall Quirin den gången.”

Det namnet vill jag inte höra nu. Det skapar en spricka i höl­ jet vi kapslat in oss i under några dyrbara timmar tillsammans. ”Jag har också ett ärr”, säger jag med överdriven stolthet i rösten. ”Här.” Jag tar hans hand och trevar efter märket på mitt skulderblad, som min fostermamma Baja alltid hävdade såg ut som en halvmåne. ”Ja, det har jag redan känt.” Sandor följer kanterna med ena fingret. ”Vad hände?” ”Te. Ett av de större barnen välte ner en kopp med kokhett te från bordet medan jag kröp på golvet. Som tur var fick jag inte allt över mig och som tur var inte i ansiktet.” ”Ja, det hade varit synd”, viskar han. Hans läppar stryker över mitt öra, min hals. Jag får uppbåda all min viljestyrka för att fösa bort honom lite.

29

”Det borde bli ljust snart. Jag vill inte att Tycho ska vakna innan jag är där.”

Medan jag kryper fram under täcket och samlar ihop mina kläder lutar sig Sandor mot armbågarna och betraktar mig i ljuset från de två stavlamporna vi har placerat till höger och vänster om vår bädd.

Det är urfånigt att jag rodnar med tanke på hur nära varan­ dra vi var nyss. Men det gör jag. ”Vet du vilka De stora sju är?” frågar jag för att flytta Sandors uppmärksamhet till något annat än min nakna rygg. ”Eller vad det är? Quirin nämnde dem. Har du någon aning?” ”Nej. För tillfället är jag bara intresserad av två. Oss två.”

Han ställer sig upp, håller om mig bakifrån, kramar nästan lite väl hårt. ”Du ska inte behöva gömma dig härnere länge till. Jag ska ordna en säker plats där vi kan bo. Jag är ju trots allt furste.”

Tycho har inte märkt något. Efter att jag har smugit mig till­ baka och krupit ner under min kalla filt dröjer det mer än en timme innan han börjar röra på sig. Vi delar på vatten och torkat kött till frukost och fokuserar sedan på vårt huvudpro­ blem: motgiftet.

Att smida planer ihop med Tycho gör mig gott. Han är klok, kritisk och entusiastisk på samma gång. Alla mina idéer kompletterar han med egna, värdefulla tankar.

Snart har vi begränsat oss till två alternativ: Antingen bör­ jar vi leta efter vaccinet – i något av sina rum måste Quirin ha gömt någon sorts labb med den vetenskapliga utrustning Jordan tog med sig från sfärerna. Eller också kan vi rikta in oss

30

på häcken, skära av så många taggar som möjligt och hoppas att det finns tillräckligt mycket motgift kvar på dem för att kunna immunisera Aureljo och Dantorian.

Det skulle vara en första delseger. Hur vi ska rädda de an­ dra, som vi inte ens vet namnen på, är mig en gåta. Om inte … ”Om vi tar taggar från häcken har vi också prover på mot­ giftet”, tänker jag högt. ”Forskarna i sfärerna skulle kunna ana­ lysera och kopiera det och sedan skulle problemet vara löst.”

I Tychos ögon ser jag samma tvivel som jag själv känner.

Att lägga makten över motgiftet i sfärförbundets händer … det skulle stoppa risken för en epidemi, men det skulle inte stoppa det som förbundet gör mot klanerna. Sfärerna skul­ le än en gång vara vinnarna, ytterbefolkningen skulle inte få minsta fördel. Om det som Quirin berättade om nya, tungt beväpnade trupper är sant, stärker vi dem som redan är starka, när vi egentligen bara vill rädda oskyldiga.

Tanken snurrar i mitt huvud dag och natt. Olöslig. Jag har fått lära mig att ta ansvar, men inte ett så oändligt stort ansvar.

Tycho grubblar inte ständigt som jag gör. Han vandrar runt i katakomberna på jakt efter dolda vrår som han inte lagt mär­ ke till förut. ”Någonstans måste han förvara sina grejer”, säger han flera gånger. ”Kommer du ihåg den där gången när vi stöt­ te på honom här nere och han varnade oss för ett särskilt ställe på grund av rasrisk och så. Jag tänkte titta närmare på det.”

Jag mår illa vid tanken på att Tycho kan bli begravd under tonvis med sten och grus om han inte är försiktig, men jag försöker inte hindra honom. Det skulle inte gå. ”Bara två tomma kammare”, rapporterar han på kvällen. ”Men ganska rena. De används. Eller har använts, tills nyligen.”

31

För mig blir situationen svårare att uthärda för var dag som går. Jag känner mig onyttig, onyttig, onyttig. Och ensam. Inn­ an jag gick till Vienna 2 kunde jag alltid leta efter Jordans krönika i biblioteket. Nu vet jag att jag inte kommer att hitta de viktigaste delarna där. Staden under staden är ingen fristad längre, den är en fängelsehåla där tiden står stilla medan den tickar vidare och går till spillo ovan jord. Aureljo kanske redan är sjuk. Eller avslöjad. Ristarna kanske har tänt eld på törn­ häcken för att värma sig vid den på nätterna. ”Nej”, säger Sandor lugnande under ett av sina alldeles för sällsynta besök. ”Häcken är kvar, men det är tyvärr fiendekla­ nerna också. Inte på samma ställe, men knappt femtio meter därifrån.”

Han sitter lutad mot väggen, hans ord är långsamma och dämpade, gång på gång faller hans ögon ihop innan han märk­ bart ansträngd öppnar dem igen.

Jag vågar inte fråga honom varför han är så utmattad. Som svar på min forskande blick skakar han bara på huvudet. Han har tagit med sig vatten och rökt kött till oss, sju torra bröd­ kakor bakade på mossa och en pytteliten bit getost. ”Jag försöker komma hit i morgon igen. Eller senast i över­ morgon.”

Jag kan nästan inte stå emot lusten att sparka på väggar­ na. Det spelar ingen roll om Sandor älskar mig eller inte, för honom är vi ännu en börda, ännu ett problem han måste lösa. Tycho och jag är immuniserade men levande begravda, hjälplösa. För första gången sedan vi flydde från magnetbanan frågar jag mig om det inte hade varit bättre om sentinellerna hade haft framgång med sina knivar och knölpåkar.

32

”Stanna i valvet.” Trots att Sandor är så trött verkar han märka hur det stormar inom mig. Han lägger sin hand på min, kramar den. ”Det dröjer inte länge nu. Jag ska hitta en bättre plats till er.”

Jag försöker komma ihåg hur man utstrålar tillförsikt. Öp­ pet leende, högt huvud, en blandning av lätthet och allvar i blicken.

Det jag lyckas åstadkomma är på sin höjd en blek kopia av mina tidigare talanger, men det räcker för att Sandor ska andas ut. Han har blicken fäst på mig och jag önskar att vi fick en stund för oss själva, så att jag kunde lägga armarna om hans hals och pressa mig intill honom. Stjäla till mig några sekunder som kunde lura mig att tro att saker och ting inte alls är så illa.

Men sedan jag återvände till sfärerna utan förvarning tyck­ er Tycho hur som helst att jag är opålitlig, och jag kan förestäl­ la mig att han skulle dra rätt slutsatser om jag och klanfursten plötsligt var så nära. Och jag behöver Tychos förtroende med tanke på allt vi förmodligen har framför oss.

Sandor bryter upp strax därpå och jag lägger kinden mot väggen som hans rygg nyss rörde vid. Men stenarna är kalla, som om han aldrig varit här.

[- - -]

33

20 Nästa dag strålar solen från himlen och gör det dubbelt så svårt att ta avsked. Åtminstone för mig, men även Curvelli ser ut att helst vilja stanna. Hans blick vandrar gång på gång bort mot Maiossa – det är tydligt vad som är den egentliga anled­ ningen till att han följer med på resan. Maiossa och Aramonn är däremot fulla av energi och Andris kan knappt bärga sig tills han får ge sig av igen, samma sak med Tycho, som är så otålig att han redan har gått lite i förväg.

Det har samlats en klunga människor, de trycker proviant­ paket i händerna på oss, önskar oss lycka till och kysser oss på pannan.

Läderryggsäcken som jag har spänt fast på ryggen har den gamla kvinnan gett till mig, på samma sätt som hon för någ­ ra dagar sedan delade med sig av namnet på min mamma: med ett leende och utan större väsen. I botten av ryggsäcken ligger flaskorna med motgiftet, invirade i tjock päls. Dha­ lions snälle bror. Utan att tänka på det har Bennok bekräftat det för oss – efter att hans hus blev våldgästat klagade han högljutt hos Ruvin över att han inte skulle kunna genomfö­ ra någon mer ritual den närmaste tiden. Inte förrän Quirin förser honom med ny medicin.

Aramonn insisterar på att vi ska komma iväg snabbt. Han vill ta sig så långt som möjligt i dag – för tillfället är alla utvi­

238

lade och mätta, det kan se helt annorlunda ut om några dagar.

Vi borde lägga merparten av sträckan bakom oss snabbt.

Vart vi går har vi inte avslöjat för någon. Delvis för att vi inte vet säkert själva än. Vi ska ta sikte på en av Vienna-sfärerna, men vi är beredda att ändra planen om det skulle visa sig att Aureljo och Dantorian inte är kvar där.

Jämna steg, jämna andetag. Jag har min hand i Sandors, i uppförsbackarna går han före och ger mig draghjälp.

Vi kommer snabbt framåt. Aramonn känner varje sten och varje träd i trakten, han leder oss österut igen på väl dolda väg­ ar. Den första resdagen passerar utan att vi ser några fiende­ klaner eller sentineller, den andra också.

Den tredje dagen kommer magnetbanan inom synhåll igen. På slätten som breder ut sig framför oss har flera senti­ neltrupper slagit läger. ”Helsike.” Tycho duckar och vi gömmer oss alla bakom buskarna och träden som skyddar oss från soldaternas blickar häruppe på kullen. Vi är fortfarande en bra bit ifrån dem, men om en av dem därnere skulle komma på idén att rikta sin ki­ kare mot skogen skulle han kunna upptäcka oss. ”Vi måste ändra rutt”, förklarar Aramonn. ”Det är en om­ väg, en besvärligare väg dessutom, men allt annat är för riska­ belt.”

Alltså vänder vi. Klättrar upp för en avlång höjd och strax före solnedgången får vi syn på floden däruppifrån. Det är samma flod där vi såg Yanns män ta rast, och det påminner mig om att vi från och med nu även riskerar att stöta på jägare från den östliga grenen.

239

Sandors förändrade kroppsspråk säger mig att han tänker samma sak. Vi har inte pratat om hans hemklan på länge, men jag vet att han funderar över deras öde. Han känner sig fort­ farande ansvarig.

Men den här gången är vi ensamma här. Tycho och Maios­ sa går ner till floden för att fylla våra vattensäckar, och det är tur att båda är snabba i fötterna, för plötsligt kommer det något runt flodkröken som inte har synts till sedan Den långa natten.

En båt.

Den är av stål och måste vara väldigt gammal. Som ett enormt vattendjur glider den fram på strömmen, där det inte finns minsta isfläck kvar.

Vi lägger oss platt på marken. Tycho och Maiossa, som är mycket närmare flodkanten, gömmer sig bakom resterna av ett gammalt fordon, större än en bil, med en rad trasiga föns­ terrutor.

Båten plöjer fram genom vattnet. Till höger och vänster om fören bildas vitt skum, men jag har fullt fokus på det som finns på däck.

Vapen som ser nya ut. Jag vet inte det korrekta namnet på dem, men de är stora och uppenbarligen avsedda för att avfyra skott. De bevakas och eskorteras av flera sentineltrupper, jag kan inte räkna exakt hur många män det är, men minst åttio.

Floden tar dem österut. Bland annat in på törnesnårens territorium.

Ingen säger ett ord medan båten glider förbi. Ingen rör sig.

Det är inte omöjligt att sentinellerna håller koll på båda flodstränderna med fältkikare, bara för att kunna rapportera

240

om omgivningen. Kanske väljer de redan ut platser dit de för­ sta sfärinvånarna ska kunna förflyttas.

Efter att klanerna är borta förstås.

Först när aktern på båten knappt syns längre rätar Andris på sig. Hans blick är mörk. ”Nu börjar det, eller hur?”

Sandor trevar efter min hand. Kramar den utan att titta på mig. ”Vi måste varna vårt folk. De kan gömma sig under staden. Men för att veta vad som väntar dem måste de skicka ut spanare och bevaka omgivningarna.” Nu lyfter han blicken i alla fall. Lutar sin panna mot min. ”Ni går till Vienna 2, jag informerar klanen. Sedan kommer jag tillbaka till er.” ”Det är ingen idé”, protesterar Curvelli. ”Det som fanns på fartyget var vapenstationer, MJ89. Med hjälp av dem kan man fjärrstyra attacker på långt håll. Spanare gör ingen nytta, efter­ som det inte kommer att finnas några trupper. En precisions­ styrd kryssningsrobot kommer att slå ner som en blixt från en klar himmel, det är allt.”

Ingen får fram ett ord. Sandors ansiktsdrag har hårdnat, hans käkmuskler avtecknar sig tydligt under huden.

Curvellis blick möter min och han rycker på axlarna. ”Jag måste ju berätta för dem. Egentligen borde du ha gjort det, dig känner de bättre.” ”Fanns det kurser i vapenkunskap och krigföring på aka­ demin?” Det är Sandors outhärdliga idé att lämna oss som får min röst att låta vassare än nödvändigt. ”I så fall har inte jag gått den. Jag har ingen aning om vad de transporterade på det där fartyget.”

Curvelli tittar åt höger, där Maiossa och Tycho kommer upp för backen med fyllda vattensäckar. ”Kursen hette Stra­

241

tegiskt agerande och förmodligen hade du inte blivit antagen till den.”

Kryssningsrobotar. Jag har ett vagt minne av att jag för flera år sedan hörde talas om att det skulle finnas en vapenfabrik norröver, med underjordiska produktionshallar. Men det ryk­ tet dementerades snabbt från officiellt håll – varför skulle man bygga vapen, sa de. Det fanns ju inga fiender förutom kylan. ”Varför skulle inte jag ha blivit antagen?”

Curvellis blick vandrar mellan mig och Maiossa. ”När man vet om att ni är systrar syns det faktiskt.” ”Byt inte ämne. Varför?” ”För att studenterna till vissa kurser på akademin väljs ut med hjälp av särskilda psykologiska tester.” Han lägger hu­ vudet på sned. ”De som antogs till den kursen var i princip sådana som bara låtsades vara toleranta mot primsen. Tudor var en i kärntruppen.”

Det här måste jag få smälta. Har akademin spelat ett dub­ belspel? Tutat i en del av studenterna att akademins högsta mål är att hjälpa ytterbefolkningen, och samtidigt instruerat den andra delen om hur klanerna ska utrotas?

Jag gör ingenting för att dölja hur chockad jag är. Visste Grauko om det? Han påminde mig ständigt om att respektera människorna utanför sfärerna och se dem som mina likar. Var det bara hyckleri alltihop? Å andra sidan – varför blir jag så förvånad? Verkställar­ na måste också utbildas någonstans. Det måste finnas mäng­ der av människor som vet vad sfärerna gör mot klanerna. Så mycket förintelse klarar man inte av med några få invigda.

Men varför göra sig besväret att dölja alltihop? Jag minns

242

alltför väl vad de flesta sfärinvånarna tänkte – de hade helst blivit av med primsen fortare än kvickt. Men det fick man inte säga högt, eftersom den officiella linjen var att vi skulle vara toleranta. Vi var den civiliserade, den etiska och kultiverade delen av mänskligheten. I motsats till vildarna därute.

Jag måste resa mig och gå några steg. Ta djupa andetag. Att det fanns grupper i sfärvärlden som undanhöll mig sfärför­ bundets egentliga avsikter gör mig inte så skakad längre. Men vetskapen om att jag har suttit i matsalen med vänner som också visste hur klanernas framtida öde såg ut men aldrig har sagt ett ord om det gör luften svår att andas.

Och återigen känner jag för ett ögonblick att jag kan förstå Quirin. Sfärerna kommer att ta vad de vill ha och på sin höjd låta några enstaka exemplar från ytterbefolkningen leva för att ge dem alibi. Ofarliga, välanpassade människor som kommer att berätta exakt de historier man har tutat i dem.

En hand på min axel, sedan en arm som läggs runt mig.

Sandor.

Jag vänder mig om, tar tag i honom så hårt att det måste göra ont. ”Jag vill inte att du ska gå.” Alldeles för direkt för att vara smart, men jag har ingen lust att plocka fram mina färdigheter nu. Inte inför Sandor. ”För det första kommer det inte att leda någonvart. För det andra kommer de att ta emot dig med en skur av pilar. Vi kan varna dem på något annat sätt. Vi skickar bud med en gräns­ gångare.”

Han tar sig ur mitt grepp. Mycket varsamt, men bestämt. ”Jag vet inte vad jag ska göra än.” Nu håller han mina händer

243

i sina, hans ansikte är så nära mitt att hans andedräkt värmer min hud. ”Jag skulle ge mig av direkt om det inte vore för dig. Jag har svurit en ed, minns du det? Att skydda klanen.” Sandors bröst höjer sig i en djup suck. ”Men sedan finns det en andra ed som bara jag vet om, men det gör den inte mindre viktig.”

Han drar mig intill sig. ”Att stanna hos dig, att inte lämna dig ensam med din kamp.” Nästa sak han säger hör jag knappt, eftersom han pressar mig så hårt intill sig. ”En av dem blir jag tvungen att bryta.”

Jag stryker honom över huvudet, och min hand darrar okontrollerat. Jag skulle kunna hindra honom från att gå, det vet jag. Om jag lägger vår kärlek i vågskålen, och min oro för honom, för oss.

Det sliter i mitt hjärta, men det enda jag kan göra för att underlätta hans val är att låta honom gå.

Jag får behärska mig allt jag kan för att inte börja gråta. Inte tappa kontroll över mina ansiktsdrag. Jag tänker på snö som faller ljudlöst. Andas. ”Det är ditt beslut. Om du behöver gå ska jag inte hejda dig.”

Vilken svår kamp Sandor utkämpar inom sig ser jag på hans bröst, som höjs och sänks i häftiga andetag. Jag skulle gärna göra det lättare för honom. Om jag bara var lite starkare skulle jag skicka honom till hans folk, då skulle jag inte tänka så mycket på mig själv … ”Jag stannar hos dig.” Han har blicken i marken, sedan vandrar den sakta upp på mig som om den behövde ta stöd mot min kropp. ”För att jag inte kan något annat. Tanken att

244

inte veta om du fortfarande lever skulle göra mig galen. Jag skulle ständigt se dig i händerna på sentineller eller messack­ er, med halsen avskuren.” Med fjäderlätta fingrar stryker han över ärret på min hals.

Nu kommer tårarna i alla fall. Av lättnad. Jag slår armarna om Sandor, känner hur han drar mig intill sig, håller om mig så hårt att det nästan gör ont. ”Vi får hitta ett sätt”, mumlar jag i hans jacka, fast jag inte har en aning om hur det ska gå till. ”Vi lämnar ingen i sticket.”

245

Var snabb. Se inte tillbaka.

Döden är din motståndare, tiden din fiende.

Tiden rinner iväg, inte bara för dig.

Bortjagade från staden under staden.

En kamp om överlevnad och om en framtid för mänskligheten.

Då visar ett fasansfullt avslöjande att katastrofen är nära.

”Slutet“ är som alla bra dystopier en kommentar till vår tid.

ELENI SCHMIDT, LITTERATURMAGAZINET

En utmärkt dystopi helt enkelt.

STEVEN EKHOLM, DN

Detta är spännande på riktigt.

PRICKIGA PAULA