9789172998896

Ursula Poznanski Sammansvärjningen

Av Ursula Poznanski på Opal: Erebos Saeculum Sveket Sammansvärjningen Slutet

Översättningen är gjord med finan­­siellt stöd från ••

Det österrikiska ministeriet för undervisning, konst och kultur

Bokförlaget Opal www.opal.se Titeln på den tyska originalutgåvan: Die Verratenen © 2013 Loewe Verlag GmbH, Bindlach Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design, 2015/2017 Översättning: Sofia Lindelöf Tryckt hos Scandbook UAB, Litauen 2017 ISBN: 978-91-7299-889-6

URSULA POZNANSKI

SAMMANSVÄRJNINGEN Översättning Sofia Lindelöf

O P A L

1 Barnen är en skälvande skugga i det första gryningsljuset.

Deras röster hörs till mitt gömställe. Upprörda, höga toner, ibland ett skratt som ska låta tappert.

De är så små.

Jag har hört berättas om det. När de är sex år går de ige­ nom ritualen som har gett namn åt deras klan. Törnesnåren.

Härifrån kan jag urskilja buskarna de snart måste pressa sig igenom. På mig skulle de nå strax över naveln, men en del av barnen kommer att försvinna helt i snåren innan de kommer blödande ut på andra sidan.

Primitiva. Ordet har gjort sig påmint i huvudet sedan jag intog åskådarplatsen. Det är ingen tillfällighet att den civili­ serade delen av mänskligheten förknippar klanerna med den egenskapen. Att de kallar dem prims. Jag har inte tagit det ordet i min mun på flera veckor, inte ens tänkt det, men nu kommer det tillbaka till mitt medvetande med full kraft.

Jag samlar mig, tittar på människorna som står där. Det är deras förtjänst att jag lever, efter att min egen regering, som skulle vara så hederlig, tänkte låta döda mig som ett vilddjur.

En vindpust sveper över den bräckliga muren som är mitt nödtorftiga gömställe. Quirin, som har mer förståelse för min nyfikenhet än någon annan jag känner, har visat mig platsen och litar på att jag håller mig stilla. Han vet att jag vet hur

5

viktigt det är att jag inte blir upptäckt. Officiellt är varken jag eller resten av min grupp kvar här längre, officiellt drog vi västerut för längesen.

Det börjar röra på sig bland människorna vid buskarna.

Föräldrar hjälper sina barn ur de tjocka kläderna tills de står där i bara pälsstövlar och grova underkläder. Jag ryser av med­ känsla. En flicka börjar gråta, en av pojkarna också.

Quirin står på andra sidan törnesnåren – helt vitklädd, som vanligt. De kallar honom bevararen, fursten över Staden un­ der staden, men just nu tycker jag mer att han liknar en präst inom någon gammal religion. Jag hör hur han pratar lugnande med barnen. Jag uppfattar inte vad han säger, men gråten tyst­ nar. Det första barnet lämnar gruppen och går tvekande fram mot häcken.

Någon kliver fram ur klungan med vuxna – jag känner genast igen siluetten. De raka axlarna, de smidiga, sparsam­ ma rörelserna, det mörka, axellånga håret. Sandor sätter sig på huk bredvid barnet och visar hur han ska skydda ögonen med händerna. Sedan reser han sig upp, följer med den lilla pojken fram till buskarna och viker undan de första taggiga grenarna.

Pojken börjar gå. Två gånger hör jag honom snyfta till, ­sedan är han ute på andra sidan hos Quirin, som lägger en filt om axlarna på honom och lyfter upp honom med ett skratt.

Flickan som står näst på tur ger inte ifrån sig ett ljud medan hon kämpar sig genom snåren, men när hon kommit igenom dem tycker jag mig se ett mörkt spår på hennes överarm. Quirin trycker genast en trasa mot såret och stryker flickan över håret innan han lämnar över henne till hennes föräldrar.

6

De andra barnen gråter allihop, vissa högre än andra, men det är först det åttonde barnet som verkligen spjärnar emot, han klamrar sig fast vid sin mamma och skriker. Och han är omöjlig att lugna.

De tvingar sina barn att gå genom taggiga törnesnår och tar bara hand om de som överlever. Det var det vi viskade till varan­ dra om klanen törnesnår när vi var barn och låg under täcket i den trygga värmen i sfärerna. Jag märker plötsligt hur mina fingrar petar bort murbruket mellan stenarna i ruinen. Än en gång försöker jag samla mig. Jag brukade vara expert på att kontrollera mina känslor, men nu kommer jag ofta på mig med omedvetna handlingar som hade kostat mig några placeringar på rankinglistan.

Pojken skriker ännu högre nu. De vuxna som står runt omkring honom ger honom tid, låter ett av de andra barnen gå fram till snåren medan de försöker övertala honom att gå.

Sandor ställer sig på knä bredvid pojken, lägger armen om hans axlar och knuffar honom försiktigt fram mot snåren, men pojken sliter sig fri och rusar iväg.

Rakt mot mig.

Han tänker gömma sig i ruinen så klart, och han kommer att upptäcka mig.

Jag hukar mig och backar, några få steg bakom mig finns luckan som jag kom hit igenom. Staden under staden, Quirins rike, har hundratals utgångar, och det här är en av dem.

Men luckan är stängd, och innan jag hinner få upp den kommer pojken att vara här, och han kommer förstås att be­ rätta för de andra att han har sett någon och …

Jag knyter loss sjalen jag har om halsen och binder den

7

för ansiktet, lämnar bara ögonen fria. Den uppdragna huvan döljer mitt hår. Det hjälper förstås inte om klanfolket springer efter pojken och upptäcker mig, men han kanske blir rädd när jag ser ut så här. Om han tar mig för en ristare eller uppskärare kommer han att vända och springa tillbaka så snabbt hans ben kan bära honom.

En snabb blick över muren. Den lilla pojken är nästan här, jag hör hans flämtande andning – men han kommer inte en­ sam.

Sandor är tätt i hälarna på honom, får tag i honom innan han hinner fram till ruinen, lyfter upp honom och trycker ho­ nom intill sig. Pojken gömmer ansiktet mot hans bröst, den smala ryggen darrar. ”Såja, ingen fara.”

Sandor pratar lugnande med barnet, men han har blicken fäst på mig. Han ser inte förvånad ut. Han är en av få som vet om att jag och de andra är kvar på törnesnårens territo­ rium. Har Quirin berättat för honom att jag ville se ritualen?

Sprang Sandor så snabbt för att han visste att pojken skulle hitta mig här?

Ett snabbt leende, knappt så att det syns. Sedan vänder han sig om och bär tillbaka barnet till de andra.

Pojkens protester lönar sig inte. Det som händer nu stäm­ mer med det jag trodde mig veta om klanen när jag bodde i sfärerna. De drar honom bort mot snåren och nu är hans skrik hjärtskärande. Han slår omkring sig, sparkar, slänger sig på marken. Hans mamma har vänt sig bort och lagt handen för munnen.

De kommer att kasta in honom bland taggarna utan att

8

han hinner skydda ansiktet och böja grenarna åt sidan. De andra har skråmor på armar och ben, medan han kan förlora synen om han har otur.

Plötsligt höjer Sandor handen. Jag hör inte vad han säger, men klanfolket hejdar sig. Pojken tittar upp och gråten avtar medan han tillsammans med de andra ser på när Sandor först tar av sig sina skinnhandskar och sedan sin jacka. Och kliver ur byxorna. Till sist står även han i bara stövlar och någon sorts höftskynke. Han tar ett stort kliv in i törnbuskarna, där­ ifrån sträcker han händerna mot pojken.

Senor, muskler och ärr. Inte lätt att skilja det ena från det andra på det här avståndet. Sandors överkropp ser ut som en karta, jag undrar om jag skulle kunna läsa den om avståndet mellan oss varit mindre.

De måste fortfarande knuffa pojken fram till snåren, men nu gör han knappt något motstånd längre. Han kommer att gå igenom nu, det ser jag på hans kroppsspråk. Han letar ­redan efter det ställe i snåren som ser minst farligt ut.

Sandor backar. Ännu en gång visar han hur man bäst skyd­ dar ögonen, och den här gången gör pojken likadant. Kliver in i häcken och går igenom den utan minsta gnäll.

På andra sidan möts han av Quirin, som skrattar och kra­ mar om honom innan han baddar risporna på armarna och benen. Pojken har kurat ihop sig och om jag inte misstar mig är han nära att somna av utmattning.

Jag drar mig tyst tillbaka mot luckan. Resten av ceremonin behöver jag inte se, jag har sett tillräckligt. Jag bänder upp luckan med järnstången som finns till hands och klättrar till­ baka ner i mörkret.

9

Trots alla veckor vi har levt i mörkret i underjorden har jag fortfarande inte lyckats vänja mig vid det. Quirin har gett mig rådet att vänta, han sa att ögonen anpassar sig efter någon minut.

Men inte mina ögon. Jag lutar mig mot väggen till höger och trevar mig försiktigt fram, känner efter var jag sätter föt­ terna vid varje steg.

Gångarna under staden är som gamla grottor. Vartenda ljud ekar ihåligt här, tegelväggarna är kalla och fuktiga. Vatten droppar från taken, varje droppe ger en ny ton, det är som musik, det kyliga mörkrets sång.

Det finns stavlampor, men bara några få. Värdefulla ­byten när klanen har vunnit en strid mot en trupp sentineller eller överfallit en transport. Jag är fullt medveten om att det kommer att dröja länge innan de kommer att anförtro mig en ­sådan, om det någonsin kommer att hända.

Snart måste avtagsvägen till höger komma. Sedan fortsät­ ter det rakt fram, runt femhundra steg sa Quirin. Jag måste se upp så att jag inte snubblar på det första av de sex trappstegen och missar avtagsvägen in till vänster.

Jag blundar lite, mina händer glider över den kalla, fuktiga väggen. I mitt huvud upprepas scenen jag just bevittnade om och om igen. Den lilla pojken som var så rädd. Sandor, så snäll och samtidigt så obeveklig. Quirin, som kunde ha besparat barnet alla kval.

Det är tradition, det håller ihop klanen. Vi har alla samma ärr.

På Sandors armar är de tunna silverfärgade linjer som knappt syns. Kunde inte han heller hålla tårarna tillbaka när de tving­ ade honom genom taggbuskarna en gång i tiden?

10

Där. Mina händer famlar i tomma intet, jag måste svänga åt höger. Här känns mörkret ännu mer kompakt.

Barndomen i sfärerna var inte heller alltid så rolig, men vi hade det varmt. Salvatorerna på våra handleder kontrol­ lerade våra kroppsfunktioner dygnet runt – rispor som de som klanbarnen fick av taggbuskarna skulle ha rapporterats till närmaste medpoint och inom tio minuter hade såren varit desinficerade och omlagda. Jag minns fortfarande exakt vilken procedur som följde varje gång man slog hål på knät eller fick näsblod. Ni är ju vårt viktigaste kapital, brukade läkaren säga, det är ni som är framtiden.

När jag tänker tillbaka på det har jag fortfarande svårt att tro att de ville döda oss bara så där. På grund av en samman­ svärjning som aldrig har funnits.

En ojämnhet i marken får mig att snubbla, jag lyckas precis undvika att ramla men ger ifrån mig ett litet skrik som ekar i de dunkla gångarna under staden.

Min puls rusar medan jag lyssnar spänt i mörkret. Hörs det steg bakom mig? Skrämde jag någon … eller något?

När jag frågade Quirin hävdade han att uppskärarna und­ viker de underjordiska gångarna, men hans röst lät lite väl sorglös för att jag skulle kunna tro honom till hundra procent.

Men det är fortfarande tyst omkring mig. Inga steg som närmar sig, inte ens det välbekanta ljudet av råttor som ilar förbi. Fortsätt gå.

Jag försöker föreställa mig vad som skulle hända om jag gick fel på vägen tillbaka och bara fortsatte gå, om jag förirrade mig bland tunnlarna, källarna och schakten under ruinerna. Men tanken är så skrämmande att jag skyndar mig att skjuta undan

11

den. Quirin skulle väl hitta mig så småningom. Jag skulle inte våga ropa på hjälp, för det finns så många hungriga varelser i denna kalla värld.

Vidare. Jag har inte gått femhundra steg än, det vet jag även om jag inte har räknat. Trots att jag rör mig så långsamt framåt är min andning stressad och jag förväntar mig nästan att min salvator ska börja vibrera och kontrollera mina kroppsfunktio­ ner. Men det är bara vanans makt – salvatorn slutade fungera för flera veckor sedan. Den är inte konstruerad för att bäras länge i yttervärlden, och dessutom måste batteriet vara urladdat sedan länge. Ändå har jag fortfarande inte kunnat förmå mig att ta av den. Salvatorn är den sista länken till mitt gamla liv.

Däruppe, därute, har nog solen redan gått upp. På den molntäckta morgonhimlen är den nog inte mer än ett ljust skimmer bakom det grå, ändå skulle jag gärna vara ute och känna närvaron av den. I arton år levde jag utan att känna solens värme mot huden, men nu när jag vet hur det känns vill jag inte vara utan det. Som om himlen omfamnade mig.

Att veta att solen finns där utan att kunna se och känna den är det svåraste i mitt nya liv under jorden. Men för tillfället har vi inget alternativ. Vi får inte bli upptäckta. Det bästa vore om världen glömde att vi fanns.

Min fot stöter emot något, så plötsligt att jag är nära att fal­ la. Trappan, där är den. Sex steg uppåt, sedan ska det komma en gång som viker av åt vänster.

Stenarna under mina händer är annorlunda nu. De känns äldre, skörare. Som väggarna i valvet som Quirin har upplåtit åt oss.

En kort stund senare känner jag på lukten att jag är på rätt

12

väg. Det doftar stekta äpplen, precis som i går, som det kanske kommer att göra i morgon också men sedan inte på länge. Vi­ lem, törnesnårens klanfurste, har köpt en del av ett byte som en ledare han känner hade kommit över. Ett lyckat överfall på den senaste varutransporten, och nu måste sfären Vienna 2 klara sig utan äpplen, honung och vetemjöl ett tag framöver.

Jag minns hur rasande jag brukade bli över de här plundrings­ räderna förr. Hur jag hatade dem ibland, primsen, dessa tjuvar som tog ifrån oss den välförtjänta belöningen för vårt arbete.

Att följa doften är lätt och snart syns även ett ljussken. Jäm­ fört med mörkret jag kommer ifrån verkar det nästan stråla.

Innan jag kommer fram till valvets ingång sticker Tycho ut sitt ljusblonda huvud. ”Ria! Äntligen. Det finns frukost.”

När jag lämnade vårt tillhåll var ingen annan vaken än. Nu sitter de insvepta i filtar och pälsar kring en pytteliten eld som Tycho har förvandlat till en spis med hjälp av några tegelste­ nar och en metallplatta. På den lagar vi enkla måltider och värmer vattnet som vi tvättar oss själva och våra kläder i. Inget av det tillräckligt ofta för min smak, men i alla fall då och då.

Vi luktar inte alltför bedrövligt, tycker jag, men kanske är jag bara avtrubbad.

För att Tycho ska se vad han lagar håller Tomma en av nöd­ lamporna i handen – även den ett byte från en sfärtransport – och drar i veven så fort ljuset börjar bli svagare. Konstruk­ tionen av spegelskärvor som hon riktar ljuset mot är också Tychos uppfinning. Sedan vi flyttade ner under jorden har han blommat upp, han tar vara på varenda skrotbit han snokar upp eller tigger till sig och bygger något nytt av dem som gör vårt liv lite lättare.

13

”Äppelbitar med honung”, förklarar han nu medan han vänder på den skurna frukten. ”Vi har fått en väldigt generös ranson av Quirin. Vet ni vad? Jag tror att han bara är glad att han äntligen får träffa lite folk som också har läst en och an­ nan bok.” Även om Tycho får det att låta som ett skämt inser vi alla att det ligger mer än ett korn av sanning i hans ord. Det är Quirins förtjänst att vi fortfarande är i livet, och jag tvivlar på att han en­ bart har erbjudit oss skydd i hans Stad under staden för att han tycker att vi är trevliga. Det är mer troligt att han vill dra nytta av våra kunskaper. Vi var elitstudenter vid sfärförbundets bästa akademi alla fem. Vi har fått den bästa utbildning man kan tän­ ka sig, vi är alla experter inom vårt område. Quirin är förmodli­ gen den enda här som inser vilket värde vi har för klanen. Titeln de har gett honom, bevararen, betyder att han bevarar gammal kunskap, det är jag övertygad om vid det här laget. Och han är ytterst intresserad av ny kunskap.

Aureljo makar på sig så att jag kan sätta mig bredvid honom.

Han tar min hand och först nu märker jag hur kall den är. ”Jag var tvungen att treva mig fram längs väggarna hela vägen”, förklarar jag innan han hinner säga något. Innan han hämtar min filt från vår sovplats och virar in mig i den, som en av de egyptiska mumier jag läste om i en av Quirins urgamla böcker för bara tre dagar sedan.

Aureljos omtänksamhet är en egenskap jag alltid har äls­ kat hos honom. Den sträcker sig även till människor som han inte är särskilt förtjust i, som Tomma. Hennes hosta har blivit värre igen, hon är den av oss som har svårast att klara förhål­

14

landena utanför sfärerna. Så nu hämtar Aureljo även sin egen filt och lägger den om Tommas axlar. ”Tack.” Hon ger honom en snabb blick innan hon tittar in i väggen igen. Så kommer hon att tillbringa resten av dagen.

Sedan vi flyttade ner under staden pratar hon bara när hon verkligen måste och hon tar varje tillfälle i akt att demonstrera hur dåligt hon mår. Jag tycker fortfarande synd om henne – hon är biolog, och den tid vi tillbringade med klanen i ytter­ världen var rena himmelriket för henne. Träd, trevande försök att bedriva jordbruk utomhus, en förvånansvärd mångfald av motståndskraftiga växter. Och Yann, en jägare i klanen som hon var väldigt svag för, av orsaker som ingen av oss förstod.

Jag förstår att hon känner sig instängd härnere, men den anklagelse som tigandet och martyrblicken ger uttryck för har jag ingen förståelse för.

För två dagar sedan ritade Dantorian av henne. En studie i fyra bilder: Tomma som sitter, ligger, kurar ihop sig, som lutar sig mot väggen och lider demonstrativt. En liten aning över­ drivet, men ingen karikatyr. Ändå kunde Tycho nästan inte sluta skratta, trots att hans skottskada fortfarande gjorde ont. ”Strålande, Dan. Bättre än en spegel.”

Han höll upp papperet framför näsan på Tomma, men hon ägnade det inte en blick. Slöt bara ögonen och lutade huvudet mot väggen i en kraftlös gest.

Nu håller Dantorian på med en ny teckning. Quirin har försett honom med papper och beskrivit sfären Vienna 2 för honom. Medan han väntar på sin frukost arbetar han med detaljerna på ringmuren där sentinellerna patrullerar. Bilden

15

är så realistisk att jag tycker mig känna värmen från kupo­ lerna.

Dantorian ritar sfären till Aureljo, som mer än någonsin planerar att smyga sig in där för att ta reda på varför man tror att vi är förrädare. Och om han inte lyckas tänker han skapa uppståndelse genom att berätta för människorna i Vienna 2 vad som skulle ha hänt med oss. Att vårt eget folk försökte döda oss. Med knölpåkar.

Han är övertygad om att vi har blivit förtalade och att saker och ting kommer att reda upp sig så snart vi vet vem som lig­ ger bakom det. Mina motargument vägrar han lyssna på, och jag förstår till och med vad det beror på. Aureljos utbildning kan inte jämföras med min. Medan jag alltid fick lära mig att vara skeptisk och noggrant observerande blev han utbildad till en ledare som följer sin inre övertygelse och ser allt som möjligt. Som strävar efter att uppnå sina mål och får med sig sin omgivning.

Dantorian har han lyckats övertyga. De två arbetar nästan varje vaken stund med sin plan att infiltrera Vienna 2, och Quirin stöttar dem. Arbetet går snabbt framåt, till min stora förfäran. ”Hur var det?” Aureljo har munnen mot mitt hår och ar­ men om mina axlar. ”Som du förväntade dig?”

Jag förstår först inte vad han pratar om, min koncentration är inte vad den borde vara. Men han tänker förstås på ritualen.

På de små barnen och de vassa taggarna. ”Det var … märkligt. Mindre brutalt än jag hade tänkt mig, men samtidigt mer skoningslöst.” Jag ser pojkens förgråtna ansikte framför mig igen, och Sandor som föregår med gott

16

exempel. ”De är annorlunda än vi bara. Naturen är en stor del av deras liv och de låter sina barn bekanta sig med den grym­ ma sidan av den i ett tidigt skede.”

Jag känner hur han nickar. ”Det är en fin tolkning. För mig är det viktigt att vi bemöter deras seder och bruk med respekt i framtiden, och går väldigt varsamt fram när vi skaffar oss inflytande. Var det något barn som blev skadat?” ”Rivsår fick de allihop, men inga värre skador såvitt jag kunde se.” ”Bra.” Han ler mot mig och kramar mig hårdare. ”Det kom­ mer inte alls att vara så svårt att ena klanerna och sfärbefolk­ ningen. Likheterna är större än skillnaderna, det är också ett budskap jag kommer att ta med mig till Vienna 2.”

Jag kväver sucken som vill ut och tar tyst emot plåtbiten som fungerar som tallrik där Tycho har lagt min äppelportion.

Det doftar himmelskt. ”Jag har ingen aptit”, mumlar Tomma. Hon ser ut att prata med lampan som hon just vevar på.

Tycho rycker på axlarna. ”Skyll dig själv. Jag har inget emot en andra portion, jag växer fortfarande.” ”Nej.” Det är Aureljos ledarröst, omsorgsfullt skolad av Morus, en av hans mentorer. ”Du måste äta, Tomma. Vi har inga medicinska möjligheter att ge dig rätt behandling om du blir riktigt sjuk. Förkyld är du ju redan.” Han tar tallriken ur Tychos hand och ställer den på golvet framför Tomma. ”Ät.

Snälla.”

Hon grimaserar och låter sig trugas lite till, sedan tar hon en tugga, men markerar tydligt hur lite hon uppskattar det.

Vi andra lovordar Tycho desto mer, tills han bugar sig

17

överdrivet djupt åt alla håll. ”Vänta bara tills jag har fått ihop material så att det räcker till en ugn.”

Ingen säger något medan vi mumsar i oss de varma, ho­ nungssöta äpplena. Jag minns inte när jag senast njöt så ohäm­ mat av att äta och hade en så stark känsla av lyx.

Efter frukosten skyndar sig Aureljo och Dantorian till bib­ lioteket för att arbeta vidare med sin plan i bättre ljus och med Quirins hjälp. De har fått ett eget litet rum där fönstren sitter så högt att ingen kan se dem utifrån. Jag hälsade på dem där nyligen, för att titta närmare på Dantorians skisser och Aurel­ jos datasamling – båda delarna hade kommit mycket längre än jag hade hoppats.

Tycho å sin sida har lagt upp ett eget träningsprogram: mörkerorientering. Varje dag utforskar han ännu ett stycke av den underjordiska stadens gångar och källare. ”Jag ritar en karta i huvudet”, förklarade han nyligen. ”Det är rena även­ tyret. Och oroa er inte, jag hittar tillbaka.”

Hittills hade han faktiskt gjort det varje gång. Tycho måste ha ett sällsynt bra lokalsinne.

Ibland tar han med sig souvenirer från sina utflykter – en rostig plåtbit, små skelettdelar från ett djur, en porslinsskärva.

Han sparar sina fynd som skatter och njuter av varje sekund som han tillbringar under staden.

Jag önskar att jag hade hans energi. Själv lider jag av bristen på ljus och har svårt att komma på vad jag ska göra av dagen.

Men jag vill definitivt inte tillbringa den här med Tomma, som har krupit upp mot väggen och snarare ligger än sitter med stavlampan i handen.

Tommas uppgivenhet får fart på mig, jag vill absolut inte

18

hamna i ett sådant tillstånd. Jag reser mig upp, borstar bort dammet från kläderna. ”Vad säger du, ska vi gå till biblioteks­ magasinet ihop? Quirin har sagt att jag gärna får sortera de gamla bokbestånden. Riktiga böcker, Tomma. Vi kan säkert hitta någon om skogs- eller jordbruk.” Min munterhet låter äkta, många års träning, och knepet fungerar på mig själv.

Plötsligt har jag lust att gå på skattjakt och leta efter gammal kunskap i bergen av spröda, dammiga papper. ”Vi kanske till och med får en chans att gå upp några minu­ ter. Till stora salen. Du behöver dagsljus.”

Mitt förslag får inte ens Tomma att rycka på axlarna eller skaka på huvudet. Hon tittar bara in i väggen och låter stav­ lampan slockna.

Det gör mig inget. I hemlighet är jag lättad och jag skäms genast över det. Vi måste hålla ihop. Men jag tänker inte tvinga henne att vara glad. Eller stanna hos henne mot min vilja.

Gångarna som leder till biblioteket känner jag redan till, jag vet att det kommer en grop ungefär halvvägs, där man lätt kan snubbla om man inte är beredd. Jag har räknat stegen fram till första avtagsvägen flera gånger. Ibland är det tvåhundrafem, ibland tvåhundrasju, men aldrig mer än tvåhundratio. Min högerhand ersätter ögonen, den glider över gammal sten, slät och kall. I mörkret försöker jag göra övningarna jag brukade göra förr, de som var en daglig rutin i akademin. Lägga in specifika känslor i ansiktet – förvåning, intresse, medhåll, be­ undran, förakt, kyligt avvisande. Efter några minuter ger jag upp, precis som i går. Utan spegel kan jag inte kontrollera om det ser övertygande ut, och då är det meningslöst att träna.

Tanken tynger mig inte bara för att jag är rädd att jag ska

19

förlora alla färdigheter jag har lagt så mycket tid och möda på att utveckla under mina studieår. Utan framför allt för att den påminner mig om Grauko. Jag var tolv år när han blev min mentor, och jag saknar honom. Jag skulle gärna vilja veta om han tror att jag är död – förmodligen, det tillkännagavs offent­ ligt att vi alla var döda. Samtidigt är det nästan omöjligt att lura i Grauko något. Hans förmåga att tolka andra människors beteende gränsar till det osannolika. Om dödsbudet bara var en aning motsägelsefullt lär han åtminstone ha tvivlat på det.

Jag hoppas det. Jag vill kunna tro att han sitter vid skriv­ bordet i sin förläggning och tittar ut på de snötäckta kullarna som ser ut som vita vågor. Att han skickar goda tankar till mig långt bortifrån.

Om så bara för hans skull får jag inte sluta med mina öv­ ningar. Kanske finns det en spegelskärva bland Quirins skat­ ter som han kan låna ut till mig. Tycho skulle strypa mig om jag tog bort en från hans belysningskonstruktion.

Sådär. Här är avtagsvägen, här ska jag svänga till vänster.

Nu är det inte långt kvar, knappt sjuttio steg, sedan kommer jag att ha en järndörr på höger sida.

Jag har för bråttom och snubblar plötsligt, lyckas nätt och jämnt undvika att falla. Jag blir arg på mig själv. Varför så otå­ lig? Jag kommer ändå att behöva vänta, det dröjer alltid en stund innan någon öppnar dörren.

Där är den. Och där är kedjan jag måste dra i för att påkalla uppmärksamheten.

Under de följande minuterna fortsätter jag öva. Tvivel. En­ tusiasm, men inte överdrivet, det ska bara synas på ögonen.

Förfäran. Likgiltighet.

20

Jag har just kommit till fientlighet när någon öppnar dör­ ren, överraskande snabbt. Fiore. ”Vad är det där för en min?”

Förlägenheten som syns i mitt ansikte nu behöver jag inte spela. ”Förlåt, det hade inget med dig att göra. Är Quirin här?”

Fiore drar handen genom sitt kortsnaggade hår som om hon var tvungen att tänka efter, sedan tar hon ett steg åt sidan och släpper in mig. Det sparsamma ljuset som lyser upp kor­ ridoren färgar hennes ansikte orange. ”Ja, men det är bara en halvtimme sedan han kom. Jag vet inte om han har tid att gå ner i källarmagasinet redan nu.”

Bakom oss slår dörren igen med en smäll. Fiore låser den med en nyckel som ser antik ut. ”Förresten kan ni väl vänja er vid att komma hit samtidigt.

Oavsett om det är jag eller någon annan som vaktar dörren är vi tacksamma om vi inte behöver springa hela vägen ner och upp igen var femte minut.”

Hon har rätt förstås. Men Aureljo och Dantorian försvann iväg så snabbt i morse, så ivriga att få komma vidare med sina planer. De har så bråttom att göra slut på livet. ”Jag ska tänka på det i fortsättningen. Jag är ledsen.”

Fiore flinar hånfullt mot mig över axeln, men hon säger inget. Och det är förmodligen en ansträngning, för vanligtvis är hon inte sparsam med spydiga kommentarer, och eftersom hon är smart träffar de oftast mitt i prick. Jag undrar vilka av hennes förmågor som är genetiskt betingade och hur mycket som är Quirins verk. Hon har hjälpt honom i biblioteket se­ dan hon var åtta år, kan varenda korridor, varenda hylla och otaliga böcker. Inte alla förstås, men det skulle ingen lyckas

21

med. En gång fanns det över sju miljoner, har Quirin berättat.

En stor del av dem eldades upp. I den iskalla kylan under Den långa natten och tiden som följde var värme viktigare än kun­ skap för människorna. ”Lite snabbare om det går, jag har fler planer för i dag.” Fiore tar alltid två trappsteg i taget, att hålla jämna steg med henne är inte lätt. ”Vad då för planer …?” flämtar jag. ”Jag ska följa med samlarna. Häromsistens förstörde An­ dris en apparat som vi kunde haft nytta av, jag tänker hålla ögonen på honom.”

Till min egen förvåning identifierar jag det som flammar upp inom mig som avundsjuka. Jag brukade själv vara ute med samlarna, med Andris, jag sökte igenom förfallna hus i jakt på oupptäckta skatter i trä, järn och plast. På gåtfulla kvarlevor från en svunnen tid då allt måste ha hängt på sladdar.

Arbetet var ansträngande men fascinerande. Det var som om jag kunde sträcka ut en hand genom århundradena och röra vid människorna som levde då. Dessutom var jag under bar himmel. I ruinerna hörde man vinden vina och titt som tätt skymtade en varm sol fram mellan molnen, vid några oförglömliga tillfällen bröt den igenom och lyste upp världen.

Det är inget jag avstår från utan sorg i hjärtat.

Nu har vi kommit till rätt våning och jag hämtar andan. Jag känner fortfarande av sviterna efter min skada, avtrycket runt min hals – där sentinellen drog åt snaran – känns varmt och bultar i takt med mina hjärtslag.

Källarmagasinet har fyra våningar. Här nere, i underjordis­ ka salar, förvarade man förr alla böcker som inte fick plats i de

22

övre delarna av biblioteket. Quirin gav mig nyligen en uppgift på andra källarvåningen. Den är nästan löjligt simpel: jag ska skilja oskadade böcker från skadade. Att jag även sorterar de läsbara böckerna efter ämne beror bara på att det är roligt. På så sätt kan jag snappa upp lite av innehållet, ord jag inte har hört, liv som är främmande för mig. Dessutom har jag ännu ett högst personligt projekt, som jag inte har nämnt för någon än. Jag hoppas stöta på något mycket konkret. En bok med rött omslag och en bild av sfärernas vapen. Tre röda ringar på grå botten, färgerna på aska och eld.

Den har titeln Jordans krönika och måste ha något samband med det som har drabbat oss. Mannen som annonserade att vi skulle dö nämnde boken i samma andetag, och ett av de sista meddelandena som Fleming fick på sin salvator handlade om den boken.

Fleming. Än en gång skjuter jag undan tanken på honom.

Om jag inte gör det förlorar jag mig bara i en ändlös spiral av antaganden och slutsatser som ingen kan bekräfta eller mot­ bevisa. Han var en av oss och samtidigt inte, han förrådde oss, men i slutet ville han skydda oss och förmodligen kostade det honom livet.

För två nätter sedan drömde jag om honom. Han stod framför mig, minst ett huvud längre än jag, ändå tog jag tag i hans jacka och skrek den ena frågan efter den andra i ansik­ tet på honom: Varför måste vi dö, vad handlar den påstådda sammansvärjningen om, hur kunde han tro att vi var delaktiga i den?

I min dröm svarade Fleming, han talade lugnt och stilla som han brukade, men på ett språk som jag inte förstod och

23

som inte liknade något av de femton språk jag har lärt mig.

I min ilska började jag ruska honom och Aureljo väckte mig eftersom han trodde att jag drömde en mardröm.

Gångarna mellan de höga bokhyllorna känns ändlösa. I går började jag arbeta mig igenom den andra från vänster, efter­ som det totala kaoset som råder där fascinerar mig. Allt är en enda röra. På golvet ligger högar med böcker, hyllorna är näs­ tan tomma. Det ser ut som om någon har haft ett vilt raseri­ utbrott där. Ett sådant scenario hade varit otänkbart i sfärerna, om inte annat så av platsbrist. Där var ordning den viktigaste principen av alla, allt blev sorterat, katalogiserat, numrerat.

Nummer har böckerna härnere också. Quirin har förklarat att beteckningarna anger på vilken plats man kan hitta verket i fråga. Kunde hitta. Inget sådant gäller längre. ”Då går jag då. Okej?” Fiore har tänt två energisnåla lyktor, det blåaktiga ljuset blinkar lite innan det vaknar till liv. Jag känner igen modellen, vi använde sådana i sfärerna. Om jag placerar de två lamporna på lagom avstånd från varandra kan jag lysa upp ungefär fem hyllmeter. ”Om tre timmar kommer någon med mat till stora salen.

Om det är försvarbart att du är där kommer Bojan och hämtar dig, annars kommer han hit med något att äta.” ”Tack.” Jag tar den första lyktan och dyker längre in i gång­ en, tills jag hittar stället där jag slutade i går.

Om det är försvarbart. Det vill säga om ingen från törne­ snåren är där just då för att fråga om råd eller bli omplåstrad.

Risken att de får syn på någon av oss här svävar ständigt som ett hot över oss. Om det skulle hända måste vi ge oss av ­redan samma dag, utan att ha någonstans att ta vägen. Inom k­ lanen

24

sprids saker snabbt, när någon får veta något vet snart alla om det, och då kommer även sentinellerna som letar efter oss att få reda på det inom kort. De behöver bara fånga in en av klan­ medlemmarna och ta i lite extra hårt. Furst Vilem vill inte locka till sig några sentineltrupper, och med tanke på alla blodbad som har startats hos klaner och stammar av betydligt futtigare anledningar kan man inte klandra honom för det.

Det är bara Sandor, Vilem, Quirin och hans underlydande som vet att vi fortfarande är kvar. ”De bevarar viktigare hem­ ligheter”, har Quirin sagt, ”jag vågar mitt huvud på att de inte kommer att avslöja ert gömställe.”

Pålhusen och deras invånare. Kultur och handel under Europas forntid hette den sista boken jag sorterade in i går. Den är från 1866, en tid jag inte kan föreställa mig hur jag än ansträng­ er mig. Då är det lättare att tänka sig forntiden, som boken handlar om. En del av klanerna lever som människorna på den tiden. Nära naturen. Med fokus på det grundläggande – mat, sömn, värme, säkerhet.

I nästa bok jag plockar upp från golvet har sidorna klibbat ihop, titeln på bokryggen går inte att läsa längre. Jag lägger den i högen med förlorade böcker, som jag kallar det. Med sorg i hjärtat, som alltid. Förlorade böcker är förlorad kun­ skap, förlorade berättelser, förlorade tankar. Den här gången blandas min sorg än en gång med oron för att Jordans krönika har gått samma öde till mötes. Att jag kanske just har lagt boken jag letar så förtvivlat efter i traven med böcker som ingen kan tyda längre.

Om det är så går det inte att ändra på. Jag plockar upp nästa bok.

25

Vattenhjul och turbiner – kalkyler och konstruktioner. Skriven 1903. Jag bläddrar försiktigt igenom den, tittar på bilderna.

Den skulle man kunna använda för att bygga ett vattenhjul i floden som rinner genom staden. Jag lägger boken i högen med sådant som är användbart i vardagen. Så fortsätter jag.

Nästa bok. Och nästa. Jag glömmer tiden.

När någon plötsligt knackar mig på axeln snor jag runt med ett skrik, men det är bara Bojan som kommer med en blekgul plastskål med lite kött och en brunaktig brödkaka, och till det en plåtmugg med vatten. ”Förlåt om jag skrämde dig. Hörde du inte när jag ropade?

Jag knackade på dörren också.”

Jag tar emot maten. ”Nej, ursäkta mig. Jag stod och läste och märkte ingenting.”

Han skakar på huvudet, så att den blonda flätan som häng­ er ner på halva ryggen svänger hit och dit. ”Det var oförsiktigt.

Jag tror inte det kommer några uppskärare hit, men två ristare fick vi jaga bort en gång.” Han lägger pannan i tankfulla veck. ”Jag skulle kunna vakta dörren åt dig. Om en timme borde jag vara klar med jobbet jag har fått av Quirin, och då …”

Jag lägger handen på hans arm. ”Tack, Bojan. Det är gene­ röst av dig, men det kommer absolut inte på fråga att du offrar din tid på mig. Jag ska vara mer uppmärksam.”

Han lägger huvudet på sned. Han är arton, det har Fiore berättat, lika gammal som jag, men den rörande naivitet han visar får honom att verka yngre. ”Synd att du inte kan följa med upp. Men en av jägarna har blivit biten och ligger däruppe. Quirin tar hand om honom just nu.”

26

Ja, det är synd. ”Vargbiten?”

Bojan nickar. ”Den fick tag i armen och vägrade släppa.

Men Quirin säger att det kommer att bli bra.”

Jag undrar om jag känner jägaren. Förmodligen gör jag det, för jag var även med och jagade under min tid ovan jord.

I hemlighet hoppas jag att det var Yann vargen fick tag på.

Köttet är kallt och lite segt, jag kan tänka mig att det är get­ kött. Brödkakan är en sådan som är gjord av stött mossa, jag känner igen den fadda smaken. Inom fem minuter har jag ätit upp alltihop med en glupskhet som förvånar mig själv. När jag bodde i sfärerna fick jag ofta tvinga mig att äta, nu plockar jag upp de sista smulorna med fingrarna innan jag lämnar tillbaka skålen till Bojan. ”Tack.” ”Ingen orsak.” Han dröjer sig kvar lite, blinkar. ”Om du be­ höver hjälp”, han gör en vag gest mot det enorma bokmaga­ sinet vi sitter i, ”är det bara att säga till. Jag hittar rätt bra här i avgrunden.”

Avgrund. Det är en träffande liknelse. Men även om ma­ gasinets omfång skrämmer mig emellanåt är jag helst ensam här. Det är svårt att förklara, men jag har en känsla av att de största klenoderna bara uppenbarar sig när ingen stör. Att jag kan höra dem ropa om jag är tyst och uppmärksam. ”Jag är väldigt tacksam för erbjudandet”, svarar jag och tar hans hand. Jag ser det vita ärret, en böjd linje mellan tummen och pekfingret – kanske hans högst personliga minne av att ha gått igenom törnbuskarna. ”Men jag koncentrerar mig bättre när jag är ensam.” Lägga in sympati i rösten och blicken. Det är inte svårt, jag tycker om Bojan.

Precis som jag hoppats uppfattar han inte mitt svar som ett

27

avvisande, utan ler och kramar min hand innan han släpper den. ”Jag vet hur det är. Det är bara det att du inte kan ropa på någon om du behöver hjälp, och upp till salen ska du ju inte …” ”Jag klarar mig.” Jag tar upp den sista boken av dem jag höll på med – Havsdjur i akvariet – och lägger den i högen med välbevarade men oväsentliga verk. ”Om du vill göra mig en tjänst skulle du kunna komma tillbaka i kväll och följa mig tillbaka till vårt valv. Jag har näm­ ligen ingen lampa.”

Bojan skiner upp och lovar att göra det. Jag tittar efter ho­ nom när han går och funderar på vilka signaler jag sände ut.

Jag kanske inte borde ha tagit honom i hand. I sfärerna är det en väldigt vanlig och vänskaplig gest, men härute kanske det betyder något mer. Trots att Bojan vet att Aureljo och jag är ett par gör han sig uppenbart förhoppningar. Det hade jag märkt även om jag inte hade ägnat åratal åt att studera nyan­ serna i människors känslouttryck.

Jag tar upp nästa bok. Om människans ensamhet. Bokryg­ gen är trasig och ett hörn av pärmen saknas, i övrigt är den i gott skick. Men det tar lång tid för mig att placera den i rätt bokhög.

Kanske borde jag be Bojan ägna sig åt Tomma.

28

2 Det dröjer två dagar innan jag äntligen får se en skymt av ­himlen igen, en rosa skymningshimmel genom ett av ­fönstren i Quirins pelarsal. Glaset är intakt, förmodligen tack vare metall­listerna som delar fönstret i kvadrater, stabila, genomskinliga fyrkanter.

Jag hade sett fram emot att se solljuset, men Bojan hann knappt smussla in oss i salen förrän han blev tvungen att göm­ ma oss i ett av rummen intill. ”Det har fötts ett nytt barn”, förklarade han och strålade. ”Och nu ska det upptas i klanen av Quirin.”

När jag frågade berättade Bojan att törnesnåren låter klanens barn bekanta sig med den hårda vildmarken redan under sina första levnadsdagar. Symboliskt förstås – ett pyttelitet stick med en tagg på ett ställe där det inte gör ont. ”Det är också bevarar­ nas uppgift.”

Vi rycker till när babyn börjar skrika därute. ”Aj då.” Bojan grimaserar. ”Någon som beklagar sig.”

Seden påminner mig om religiösa ritualer förr i tiden. Dop, omskärelse. Fascinerande hur de har förvandlats till natur­ ritualer hos klanerna.

När de äntligen hämtar oss har himlen redan färgats röd och lila. Medan jag inte kan slita blicken från färgerna en enda sekund, från molnen och ljusstrimmorna, börjar Quirin,

29

­ ureljo och Dantorian fördjupa sig i ett samtal bakom mig.

A De diskuterar om Aureljo ska stämma träff med en gräns­ gångare.

Quirin är skeptisk, han litar inte på dem, de är outsiders som rör sig mellan sfärerna och klanerna utan att känna sig hemma någonstans. ”De lever på att sälja information, och tro mig, sfärförbundet skulle betala en hel del för att få reda på var ni är och vad ni har för planer. Det är en frestelse som ingen av de gränsgångare jag känner skulle kunna stå emot.” ”Jag skulle naturligtvis utge mig för att vara en klanmedlem som vill veta mer om sfärerna, om säkerhetsåtgärder, antalet yttervakter och arbetsområdena. Om Vienna 2 har en återvin­ ningscentral till exempel, så finns det ett särskilt ventilations­ system med ett eget schakt där man kan ta sig in i sfärerna utan att det märks, om man bara vet hur.”

De förlorar sig i tekniska detaljer och jag lyssnar inte läng­ re. Nu blir det snabbt mörkare. Himlen är blodröd, lila och svart, och jag skulle vilja gå ut och känna vinden som börjar blåsa.

Med vinden sveper en fågel närmare, kretsar neråt i vida cirklar och landar på den högsta punkten på ruinmuren mitt emot. Om jag inte misstar mig har den läderremmar kring högerbenet.

Då borde inte hans ägare vara långt borta. Han borde korsa torget när som helst, dyka upp bakom minnesmärket, jag kan omöjligt missa honom. Men det knackar på dörren in till salen innan jag ens hinner se en skugga utanför fönstret.

Det är två som kommer, Vilem och Sandor. Fursten och thanen, hans förutbestämde efterträdare. Fiore följer dem in

30

men stannar inte, hon vill gå en spaningsrunda i biblioteket med Bojan och två andra. ”Någon har sett ristare. Jag vill vara säker på att de är borta nu.”

Vilem erbjuder henne att ta med sig de fyra jägarna som kom med honom, och Fiore tackar ja.

Klanfursten ser sliten ut. Jag har inte sett honom på länge, inte sedan vi gömde oss under staden. I tinningen har han ett grovt hopsytt sår som håller på att läka och han drar vänster­ benet efter sig – det är knappt så att det märks, jag ser det inte själv förrän han är nästan framme hos Quirin. Det känns som om hans långa hår har blivit gråare och hårfästet högre sedan sist vi sågs.

Sandor står kvar i skuggan av fursten. Hans steg är ljudlösa på det glatta stengolvet och han verkar ännu mer vaksam än vanligt. På helspänn. Hade han inte räknat med att vi skulle vara här?

Jag kliver fram ur nischen bredvid fönstret, spänd på om någon av de två männen ska bli förvånad när jag plötsligt dy­ ker upp, men jag hade behövt gömma mig betydligt bättre för att inte bli upptäckt av dem. De är jägare. Det är inte mycket som undgår dem – på den punkten liknar vi varandra. ”Vilem!” Quirin har rest sig från sin plats, i förbigående vänder han på skisserna som han, Aureljo och Dantorian nyss stod lutade över. Fursten och Quirin ger varandra en hastig kram – en gråbrun och en snövit man. ”Vad har hänt?”

Sandor och Vilem kommunicerar med blixtsnabba, spar­ samma fingerrörelser. Jägarnas teckenspråk. Några av gesterna kan jag redan, men för det mesta har jag inte en chans att följa ett sådant samtal, inte nu heller, och varje gång stör det mig

31

enormt. Att analysera och tolka andra människors uttryck var min huvudinriktning på akademin. Inte bara att tolka det som sägs, utan framför allt det som inte sägs. Det här teckensprå­ ket får mig att känna att jag plötsligt har förlorat ett av mina viktigaste sinnen.

Arbeta med det som finns till hands, brukade Grauko säga när jag klagade över att en uppgift var för svår. Det finns alltid något, det gäller bara att använda det.

Alltså koncentrerar jag mig på männens attityder och ­miner och drar slutsatsen att Sandor är betänksam och att Vilem inte godtar det. Oenigheten har med oss att göra, Sandor kastar en snabb blick åt Aureljos och Dantorians håll. Hans gester är snabba och hårda, Vilems är lugnare. Om de hade talat med ord hade hans röst förmodligen låtit försonande.

De har något brådskande att diskutera med Quirin och Sandor vill inte att vi ska vara där, men Vilem stör det inte så mycket.

Quirin verkar förstå problemet. Han nickar åt Aureljo och Dantorian att de ska lämna över sina pallar till Sandor och Vilem.

Dantorian reser sig, tar upp sin skiss från bordet och rullar ihop den med en smidig rörelse. ”Jag skulle gärna vilja prata ensam med dig”, förklarar San­ dor vänd till Quirin medan han drar en av pallarna åt sitt håll. ”Utan älsklingarna.”

Jag ser hur Dantorian flinar lite innan han vänder sig bort.

Precis som Tycho tycker han att namnet som ytterbefolk­ ningen har gett oss är väldigt komiskt. Mannen som skapade sfärerna, Melchart, kallade sfärinvånarna för Ödets älsklingar i

32

sitt mest berömda tal, och klanerna använder det namnet lika hånfullt som vi använder ordet prims. ”Varför kan vi inte bara vara öppna?” svarar Quirin. ”Aurel­ jo och de andra behöver vi knappast vara rädda för, de träffar ingen de kan förråda oss för.”

Vilem nickar. ”Så tänker jag också.” När jag hör hans röst bekräftas intrycket jag fick förut. Han är trött, skadorna tär förmodligen hårt på honom. Jag är säker på att Quirin märker det han också. ”Jaså? Jag trodde Aureljo ville återvända till någon av sfä­ rerna”, svarar Sandor vasst. ”Och vad gäller Ria vet vi att hon längtar ut i friska luften och att hon ger efter för sin längtan.

En vacker dag kommer någon att fånga in henne – en sentinel, en fiendeklan eller någon av våra egna – och då kommer hon att berätta vad hon vet, som alla andra.”

Han tittar inte på mig medan han pratar, men jag förstår att han tänker på gårdagen, på ritualen vid törnbuskarna i gry­ ningen. Jag undrar om skråmorna på hans kropp fortfarande svider. ”Ria hade fått min tillåtelse att gå ut”, förklarar Quirin ge­ nast. ”Hon är vetgirig, det är sant. Men hon håller sig till våra överenskommelser.”

Diskussionen avslutas när Vilem slår handflatan i bordet.

I slutändan är det furstens åsikt som är viktigast, och han blir tydligen inte störd av att vi är här. Han vänder sig till Quirin. ”Sentineltrupperna blir allt fler igen. Vi ser dem nästan varje dag nu. Oftast håller de sig på avstånd och går inte till angrepp, men de håller ögonen på oss. Häromdagen försökte de fråga ut några av oss.” Vilem knyter högerhanden och slappnar av

33

i den igen. ”Inte krigarna, utan samlarna och getvaktarna. De frågar efter älsklingarna förstås, men eftersom hela klanen är övertygad om att de har dragit vidare får de inte reda på något som skulle kunna medföra risker för oss. Men de försvinner inte ändå, utan blir fler och fler.”

Det är inte oss Vilem är orolig för, så mycket är säkert. Om han fått bestämma hade vi varit i sfärernas våld för längesen, och förmodligen döda. För törnsnåren hade det bara haft för­ delar – en så vänlig gest mot sfärförbundet hade säkert lönat sig. Men Quirin har gjort anspråk på oss och därmed har även Vilem fått oss på halsen. ”Fiore har redan berättat om det.” Quirin tycks varken vara förvånad eller orolig. ”De är röda, eller hur? Bara lätt beväpnade och de närmar sig öppet, om man överhuvudtaget kan kalla det att närma sig. Fiore säger att de håller sig på tio stegs avstånd.

Jag tror inte att vi behöver vara rädda för något angrepp.” ”Inte än.” Sandors min är uttryckslös och rösten dämpad. ”Vi vet inte vad de kommer att göra om inte jakten på de fem älsklingarna ger resultat. Spåren slutar hos oss, det går inte att komma ifrån.”

Quirin lägger benen i kors. ”Vad är ditt förslag? Att jag ska överlämna dem? Eller tvinga iväg dem och lita på att de klarar sig?”

Jag tycker mig känna Sandors blick på mig, men jag är inte säker. Han sitter i halvskugga och hans ögon är lika mörka som hans hår. ”Nej. Men jag vill bli informerad om era planer. Jag är till exempel intresserad av vad den där killen döljer för oss.” Han

34

pekar på Dantorian, som har gömt den hoprullade skissen av sfären bakom ryggen. ”Inget som skulle kunna skada klanen”, svarar Quirin full­ komligt lugn. ”Men visa det då. Nej förresten, låt mig gissa först: Ni vill fortfarande ta er in i närmsta sfär, eller hur? I Vienna 2.” San­ dor skjuter plötsligt undan sin pall, flyger upp och är framme hos Dantorian så snabbt att han knappt hinner vika undan. ”Och det skulle inte vara någon risk för oss? Varenda idiot in­ ser att en sådan plan inte kan smidas i en källare. Ni kommer att bli tvungna att gå ut och rekognoscera, titta närmare på sträckan och terrängen …” Han skrattar till och stryker bort håret ur pannan. ”Ni måste hitta bundsförvanter, knyta kon­ takter. Och det skulle inte vara riskabelt?”

Nu riktar han sig till Quirin, som verkar helt oberörd. Han har bara lagt huvudet på sned, ser ut som sinnebilden av en man som lyssnar uppmärksamt.

Har han glömt att Aureljo så sent som för tio minuter se­ dan pratade om att ta kontakt med en gränsgångare? Är han inte orolig att vi skulle kunna bli upptäckta? ”Mitt på dagen i dag”, fortsätter Sandor, ”rasade ett hus över samlarna. Andris svär på att han kontrollerade alla stöttor i går och att byggnaden var säker. Ändå blev sex klanmedlem­ mar instängda under rasmassorna.” Han sätter knytnävarna mot bordet, hans ansikte är bara en handsbredd från Quirins.

Jag ser hur han kämpar för att behärska sig och hur gärna han hade velat skrika ut sin ilska. Hans käkmuskler spänns som om han försökte lyfta något som var tungt för honom.

35

Dantorian – de kommer att bli sjuka och dö, och med dem Känn dig inte säker. tusentals andra.”

Jag ser Tomma framför mig, hur hon kippar efter luft, hur Döden lurar på dig. hennes blå läppar försöker forma ord, hur hon kvävs till döds i Sandors armar. Hur Quirin ser på. Nedstämd, men passiv.

Den väntar där du minst tror det. ”Tänker du gå tillbaka?” Han låter olycklig och jag skulle helst vilja lova honom att aldrig mer vika från hans sida, att från och med nu tillbringa varje dag med honom och bara i en sticker stad under jorden. ägnaFem mig studenter, åt alla nya gömda växter som upp ur jorden varje dag, som förvandlar världen somsom förstkan var lösa vit och sedan brun Deras enda hopp: En bok gåtan. till något nytt och grönt. Det skulle jag gärna vilja lova mig Men deras allierade visar sig vara fiender själv också.

Men det inte sanning att bli. uppenbarar sig. ochsåenkommer fruktansvärd ”Jag kan absolut inte gå tillbaka till Vienna 2”, svarar jag. ”Jag måste tänka ut något annat.” ”Redan Så i dag?” otroligt komplext och intelligent Nu fryser jag lite trotsUrsula pälsen.Poznanskis När jag ställer mig upp mär­ i sin enkelhet. serie ker jag hur trötta mina ben känns,hos samtidigt har blivit en favorit mig ... inser jag att jag inte har någonstans att sova i natt.

BOKHUSET ”Nej. Inte i dag.” ”Bra.” Han håller mig. ”Jag och vet ett ställe där det är varmt enom spännande rätt och tryggt.

Där ingenserie kommer att hitta oss.” ut. annorlunda ... sticker definitivt Jag nickar bara. FRIDAS BOKHYLLA Vi flätar våra fingrar i varandra och jag följer efter Sandor till trappan som ska ta oss ner under staden igen.

Nu ropar fågeln i skogen igen. Jag tror det är en uggla.