9789172998841

Till Micke

Bokförlaget Opal AB www.opal.se © Malin Stehn, 2017 Omslagsformgivning: Eric Thunfors Tryckt hos ScandBok AB, Falun 2017 ISBN: 978-91-7299-884-1

Han lät fingret löpa längs eggen en sista gång. Gav byrålådan en lätt knuff så att den gled igen.

Där skulle kniven ligga tills tiden var inne.

Allt var planerat in i minsta detalj.

Efter månader av förberedelser kunde ingenting gå fel.

Han var inte nervös. Istället kände han en oerhörd lättnad över att allt snart skulle vara över.

1 ”Pappa?”

Inget svar. ”Hallå?”

Pappas blick var fäst på den regnvåta vägen. Och ändå visste jag att det inte var vägen han tänkte på. Jag kunde slå vad om att han satt och funderade över sitt halvfärdiga manus.

Lika bra att inte störa. När Paolo Bolander skriver på en ny bok brukar han nämligen vara helt bortkopplad från verkligheten.

Jag stirrade ut genom framrutan, såg trädstammarna på båda sidor om vägen lysas upp – och bli en del av oktobermörkret igen.

Många verkar tro att det är flashigt att ha en pappa som är deckarförfattare. Jag har förstått att folk som inte känner mig och min familj har en bild av att vi: 1. badar i pengar 2. går på kändisfester flera gånger i veckan 3. alltid är glada och lyckliga Men de som känner oss vet att pappas jobb har lett till: 1. skilsmässa 2. en ganska tom plånbok 3. skrivkramp och ångest För när pappa skulle sätta igång med den fjärde bo­ ken om polisen Miranda Blom tog det stopp. I flera må­ nader satt han framför sin dator utan att få ur sig ett 6

enda ord. Han hade lovat sitt bokförlag att lämna in ett färdigt manus före jul men då, när vi satt i bilen på väg till Oxelbo, hade han bara kommit halvvägs.

Både pappas förläggare och hans trogna läsare hade börjat tvivla på att den där boken någonsin skulle bli klar. Och den som tvivlade allra mest var nog förfat­ taren själv.

Samma sommar hade pappas huvud (och en löjlig blomsterkrans) täckt omslaget till tidningen Vi Läser. I intervjun hade han sagt att torpet var den ’bästa skriv­ platsen’ och att ’stillheten gav honom ro att skapa’. Jag tyckte det var pinsamt att läsa om hur ’miljöombytet skulle hjälpa Paolo Bolander att avsluta den efterläng­ tade boken’. För när intervjun gjordes hade han inte ens börjat skriva.

Pappas vecka på släktens torp var med andra ord ett desperat försök att förhindra en katastrof. Jag visste pre­ cis hur det låg till: Om manuset inte blev färdigt i tid hade pappas förläggare rätt att bryta samarbetet. Pappa skulle inte få några pengar. Och han skulle bli tvungen att hitta ett nytt bokförlag.

Det där sista kunde nog bli ganska svårt – med tanke på att han i så fall skulle vara känd som en författare som aldrig blir klar med sina böcker.

Att jag satt i samma bil den där fredagskvällen var ingenting som någon av oss hurrade för. Men mamma var i Spanien med jobbet och trots mycket tjatande hade jag inte fått stanna i stan under höstlovet. ”Det är helt uteslutet.”

Jag vet inte vad mina föräldrar trodde att Casper Bolander, tretton vårar, skulle hinna ställa till med u ­ nder 7

en ynka vecka. Själv hade jag bara haft lösa planer på att softa, äta pizza varje dag och kanske ta hem kompisarna på några filmkvällar.

Men läget hade, som sagt, varit väldigt låst. Jag hade gett en massa olika förslag på hur vi skulle kunna lösa det hela men både mamma och pappa hade sagt nej. Till allt.

Den kommande veckan skulle alltså gå till historien som en av de mest händelselösa veckorna i mitt liv. Åt­ minstone var det vad jag trodde.

Torpet är mysigt på sommaren men inte särskilt kul i oktober. För att få tiden att gå hade jag packat ner min gamla Xbox. Spelkonsolen, ett par kontroller, några spel och mitt metspö låg i bagageutrymmet tillsammans med resten av packningen. ”Shit!”

Inom loppet av två sekunder hade pappa gått från att dagdrömma till att ställa sig på bromsen. Vi kasta­ des framåt, fångades in av våra bälten, slungades bakåt i sätena och for framåt igen. Hade inte bilen varit så gammal skulle krockkuddarna antagligen ha lösts ut, men det finns inga krockkuddar i vår rostiga Renault.

Däcken skrek när bilen kasade fram längs vägen – tills vi stannade i dikeskanten, lite väl nära en gran.

Alltihop gick så fort, jag hann inte bli rädd. Chocken kom ögonblicket efteråt, när jag såg en älgko flimra för­ bi i ljuset framför bilen. ”Herregud!” Pappa vände sig om och såg på mig med uppspärrade ögon. ”Hur gick det?”

Jag kände efter. ”Bra.” ”Den kom från ingenstans!” ”Den kom från skogen”, hörde jag mig själv säga.

8

Pappa var tvungen att djupandas en stund innan han kunde fortsätta köra. Men efter ungefär en kvart var vi på väg igen.

Resten av resan satt vi på helspänn. Det gjorde i alla fall jag. Blicken vandrade från sida till sida för att upp­ täcka minsta lilla rörelse vid vägkanten.

Om jag hade kunnat se in i framtiden skulle jag ha tolkat vårt möte med älgkon som en varning, typ, som ett tecken på att något hemskt skulle hända.

Men jag är inte synsk. Så när vi äntligen rullade in på den gräsmjuka vägen som leder till Oxelbo kändes det riktigt bra.

Det var som om älgen hade påmint mig om att saker och ting kan förändras väldigt snabbt. Vår resa kunde ha slutat där på den blöta landsvägen. Och valet mellan en höstlovsvecka i torpet och döden var ju enkelt.

9

2 Vi stapplade ur bilen, vimmelkantiga efter älgmötet och många timmar i bilen. Pappa gick bort till verandan där han fiskade fram nyckeln som låg under en blomkruka.

Jag följde efter för att slippa stå ensam kvar. Inte för att jag är mörkrädd utan för att jag tycker bättre om ljus.

Pappa fumlade länge men lyckades till slut träffa rätt och kunde låsa upp. Han försvann in i stugan. ”Men vad i …” Det hördes ett brak från hallen.

Jag ställde mig på tröskeln. ”Vad gör du?” ”Strömmen har gått!” Pappa hade något vilt i blick­ en. ”Det är iskallt härinne och vattenpumpen funkar inte utan ström … Fasen också!”

Jag backade tillbaka ut på verandan. ”Är inte ström­ men avstängd när ingen är här? Ska man inte bara trycka på en knapp eller nåt för att få igång den?”

Pappa skakade på huvudet. ”Vi brukar se till att hål­ la ungefär tolv grader inomhus.” Han gick in i hallen igen och jag hörde honom rota i byrån under spegeln.

Så småningom syntes ett svagt ljus från dörrspringan.

Pappa stack ut ena armen och viftade med en ficklam­ pa. ”Ska bara kolla proppskåpet.”

Jag såg mig omkring och kom snabbt fram till att jag inte kunde se särskilt mycket. Hemma blir det aldrig riktigt mörkt men Oxelbo ligger mitt i skogen, flera mil från gatlyktor och upplysta affärer. Det enda som lyste just då, förutom ficklampan, var en tunn månstrimma.

Jag huttrade till och drog upp dragkedjan på min jacka.

10

”Äsch!” Pappa stod i dörren. ”Jag fattar ingenting.”

Jag var inte förvånad. Min pappa är bra på många sätt men han är född med tummen mitt i handen. I vår familj har mamma alltid varit den händiga, den som byter glödlampor, skruvar upp hyllor och ställer in rätt kanaler på teven. Jag verkar tyvärr ha ärvt pappas otekniska läggning. Ibland försöker jag fixa saker själv men det slutar oftast med att mamma måste hjälpa till. ”Då får vi väl ringa nån”, sa jag. ”Eller googla fram en elgubbe.”

Pappa tog upp sin mobil ur fickan och tryckte igång den. Ljuset från skärmen gav hans ansikte en blåaktig ton. ”Googla kan vi glömma. Det är fortfarande hopplöst att komma ut på nätet här.” Han funderade lite innan han fortsatte. ”Ringa går nog … men vem ska vi ringa?” ”Farfar. De är ju här nästan jämt.”

Farmor och farfar bor på torpet hela somrarna med­ an vi andra, pappa och hans systrar med familjer, sällan stannar längre än en vecka i taget. ”Farfar har nog gått och lagt sig.” Pappa tittade ut i mörkret. ”Vi får hoppa in i bilen igen.” ”Ska vi åka hem?” ”Är du tokig?” Pappa föste ner mig från trappan. ”Vi får köra in mot samhället och se om vi kan hitta nån som kan hjälpa oss. De som bor här året runt borde ju veta om det finns en elektriker i krokarna.”

Jag sjönk ner i sätet och tänkte att det nog skulle bli en väldigt lång natt. Men vi hade bara hunnit köra i några minuter när jag såg något som lyste inne bland träden på vänster sida. ”Stopp!”

11

Pappa bromsade, tittade i backspegeln och backade några meter för att kunna svänga in på uppfarten till det upplysta huset. ”Den här stugan har stått tom ett tag.” Pappa öpp­ nade bildörren. ”Men det ser ju ut som om det bor nån här nu. Kommer du med?”

Jag suckade djupt – för femtioelfte gången den dagen.

Ett höstlov i torpet hade varit en helt annan grej om jag hade haft en kompis med mig. Och pappa hade fak­ tiskt sagt att det var okej, förmodligen för att vara säker på att få skriva ifred. Men Adrian var redan hos sin far­ mor i Albanien, Neo skulle till Kanarieöarna, Marcus var på simläger och sen fanns det inte precis nån mer som jag kunde tänka mig att umgås med i en hel vecka.

Jag masade mig ur bilen.

Stugan liknade Oxelbo men hade en riktig glas­veran­ da, inte bara en trappa med tak över. En stor pumpa­ gubbe hånlog mot oss från översta trappsteget och in­ ifrån huset hördes hundskall. ”Tror du den är farlig?” ”Pumpan?” Pappa vill gärna vara rolig. ”Hunden.”

Vi har aldrig haft någon hund och jag är inte hund­ rädd men ogillar alla djur med vassa tänder eller gadd. ”Det tror jag inte.” Pappa kikade in genom glas­rutan i dörren. ”Den är stor men ser glad ut. En labrador, skulle jag gissa.”

Vi hann knappt knacka på förrän en kvinna dök upp på verandan. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Men en sak är säker: Jag hade inte föreställt mig att den som

12

bodde där mitt ute i skogen skulle se ut som Cruella de Vil i filmerna om de 101 dalmatinerna.

Kvinnan bakom glaset hade långt svart hår, knall­ röda läppar och bar kläder som inte precis var gjorda för en skogspromenad. Den slimmade klänningen var nästan pinsamt urringad och i öronen dinglade glitt­ rande örhängen. Hon tog tag om hundens halsband med ena handen och öppnade dörren med den andra. ”Ursäkta att vi stör …” Pappa kliade hundhuvudet som dykt ner mot hans skor. ”… men strömmen har gått hos oss. Känner du till nån elektriker här i trakten?”

Kvinnan log. ”Absolut! Kom in bara. Och ursäkta röran.” Hon sparkade undan ett par stövlar som stod innanför dörren. ”Bor ni här i närheten?”

En pust av tung, sötaktig parfym nådde mina näs­ borrar. ”Inte till vardags.” Pappa försökte ta ett steg framåt utan att trampa på hunden. ”Men torpet har varit släk­ tens i över hundra år och jag är uppvuxen inne i sam­ hället.” ”Då är du ju en riktig inföding.” Kvinnan skrattade åt sitt eget skämt och bad hunden att ’gå i korgen’. ”Själv är jag ganska nyinflyttad, hyr stugan sen mitten av juli.”

Hon sträckte fram handen. ”Jag heter Helena. Helena Larsson.” ”Paolo Bolander”, mumlade pappa och tog hennes hand.

Helena ryckte till och spärrade upp sina mörka ögon. ”M-men … är det … Är du författaren Paolo Bolander?!” ”I egen hög person.” Pappa såg av någon anledning

13

lite generad ut och vände sig snabbt mot mig. ”Det här är Casper, min son.” ”Hej, Casper.” Helena släppte inte pappa med blick­ en. Hon stod som förstenad och vaknade inte till förr­ än pappa började skruva på sig. ”Förlåt.” Hon rodnade. ”Herregud, förlåt mig. Jag ber verkligen om ursäkt för att jag stirrar. Men du förstår … Paolo Bolander, du alltså, råkar vara en av mina absoluta favoritförfattare.” ”Jaså, vad roligt.” Pappa verkade inte ta kompli­ mangen på allvar. ”Ja, alltså, jag är en riktig deckarnörd”, envisades den svarthåriga kvinnan. ”Där ser man.” Pappa lät lagom imponerad.

Men när Helena Larsson började rada upp namnen på olika författare och titlar på böcker hon läst blev pap­ pa allt mer exalterad. Det dröjde inte länge förrän de pratade i mun på varandra.

Själv stängde jag öronen och kollade in huset.

Verandagolvet var täckt av trasmattor och fönster­ brädorna var fullproppade med krukväxter. Den svarta hunden låg i en stor korg längst in i ena hörnet. Från ve­ randan ledde en trång hall till ett större rum. Där skym­ tade en gungstol och en del av ett matsalsbord. ”Men Gud vad pinsamt!” Helena satte händerna för munnen. ”Här står jag och babblar. Ni kom ju hit för att få hjälp.” Hon försvann ur sikte men ropade: ”Kom in så ska jag leta upp numret till Hasse …”

Vi följde parfymdoften och hittade Helena i stugans kök med en mobil tryckt mot örat. Snart fanns också en elektriker som hette Hasse i luren. Helena lämnade över telefonen till pappa som förklarade vägen. Han tackade 14

för att elektrikern kunde ställa upp ’mitt i natten’ och tryckte bort samtalet. ”Du kanske känner till Oxelbo”, sa pappa till Helena när vi stod ute på verandan igen. ”Det är bara några minuters bilväg härifrån, söderut.” ”Oxelbo? Javisst! Jag och Milo promenerar ofta på vandringsleden – och stigen ner till sjön börjar ju där.” ”Precis.” Pappa såg på mig. ”Ja, men då får vi tacka så mycket för hjälpen. Det är väl bäst att vi kör tillbaka så att Hasse slipper stå och vänta.” Han vände sig mot Helena. ”Tack än en gång. Vi hade aldrig hittat en elek­ triker på egen hand.” ”Det är bara kul att kunna hjälpa till.” Helena Lars­ son log och jag skämdes när jag såg hur pappas blick drogs till urringningen. ”Kom gärna förbi på en fika”, sa han. ”Så vi får vi pra­ ta mer. Det är inte ofta jag träffar nån annan som är så intresserad av deckare och annan spänningslitteratur.”

[- - -]

15

6 Alla främmande föremål var borta och från vardags­ rummet hördes ljudet av fingrar som flög fram över ett tangentbord.

Bra. ”Hallå!” Jag sparkade av mig kängorna och slängde jackan på stolen vid byrån.

Smatter. Smatter. Pappa stirrade på skärmen. Han skulle förmodligen inte ha reagerat om soffan brann el­ ler om någon hade burit ut teven. ”Hej.” Pappa hoppade till och var nära att välta sin kaffe­ kopp. ”Jösses, vad du skräms!” ”Jag ropade när jag kom in.”

Han log. ”Sorry. Jag var mitt uppe i en grej här.”

Jag lutade mig fram över bordet och läste på det översta pappret i en av högarna.

Han lät fingret löpa längs eggen en sista gång. Gav byrålådan en lätt knuff så att den gled igen.

Där skulle kniven ligga tills tiden var inne.

Allt var planerat in i minsta detalj.

år

Efter månader av förberedelser kunde 31

ingenting gå fel.

Han var inte nervös. Istället kände han en oerhörd lättnad över att allt snart skulle vara över.

”Hur går det?” ”Det går bra.” Pappas leende blev bredare. ”Äntligen har det lossnat! Och det är helt och hållet tack vare He­ lena.” ”O-kej …” Jag lyfte på pappret och skummade texten på nästa sida.

Han var ett med mörkret. Helt svartklädd och i skydd av den gamla eken kunde han i lugn och ro studera människorna

bakom det stora glaspartiet.

innanför fönstret.

Han såg dem sitta vid bordet, de lk valde Varför fo akom sina liv b a. Men att leva åt g n ter var e ekligen skyltföns n o e rlättad det unde drag. hans upp

skålade och skrattade.

”Hon frågade om hon fick läsa och … jag måste er­ känna att jag var lite tveksam först. Du vet, det finns en massa människor som tror att de vet hur man skri­ ver böcker. Men Helena hade väldigt kloka synpunkter, 32

både när det gällde språket och innehållet. Ja, hon är faktiskt oväntat kunnig när det gäller alla sorters spän­ ningslitteratur. D… ” ”Jaha, men det var ju bra.” Det finns ingenting som är så tråkigt som när pappa tjatar om sitt skrivande. ”Har du ätit?” ”Va?” Han såg ut som om han inte förstod frågan. ”Vad sa du?” ”Har. Du. Ätit. Lunch. Frågetecken.”

Pappa tittade på sitt armbandsur. ”Oj. Nej, det har jag helt glömt bort. Det kanske är dags?” ”Jag är ashungrig.” ”Då …” Han kastade ett öga på skärmen. ”… får vi väl ta och fixa nåt ätbart.” ”Bra.” Jag var redan på väg ut i köket. ”Du Casper, förresten …” Jag såg på pappa och möttes av en vädjande blick. ”Kan du inte börja plocka fram lite mackor eller nåt … så kommer jag strax. Jag vill gärna avsluta det här kapitlet först, innan jag tappar tråden.” ”Okej.”

Jag visste att jag skulle få äta mina mackor själv. För nu var det allvar. Den berömde deckarförfattaren Paolo Bolander var mitt uppe i det som han, i tidningsinter­ vjuer, brukar kalla för flow.

Resten av dagen halvlåg jag framför teven, pillade ut små vita fjädrar ur soffkuddarna och försökte lista ut ett sätt att komma i kontakt med Klara.

Det var något speciellt med den tjejen. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad. Och just därför var jag tvungen att träffa henne igen.

33

Skulle jag ta en promenad i skogen och bara ’råka’ gå förbi? Jag visste ju var Helenas stuga låg och om nu Klara bodde i närheten så borde det inte vara jättesvårt att hitta dit.

Fast nej. Det skulle verka för uppenbart. Jag hade dessutom promenerat nog.

Kanske kunde jag, genom pappa, försöka ta reda på något mer om Klaras familj och fiska fram ett telefon­ nummer. Men att blanda in pappa kändes inte som en lysande idé. Han skulle bli nyfiken, börja ställa en massa frågor.

Och vad skulle jag svara då? Jag hade ingen aning om varför det var så viktigt att få kontakt. Kanske var det för att Klara var i min egen ålder – alla andra jag hade träffat sen vi kom till Oxelbo var över fyrtio. Det kunde också bero på de där stora blå ögonen. Eller så var jag bara nyfiken på vad som fanns under hennes täckjacka.

Jag visste verkligen inte.

Mörkret föll och pappa skrev som en galning. Han lämnade inte ens stolen för att fixa kaffe.

Framåt sjutiden började jag bli hungrig igen. ”Vad ska vi äta till middag?” ”Va?” Pappa såg på mig med frånvarande blick.

Jag suckade. ”Vad ska vi äta ikväll?”

Livet gick i repris: Pappa tittade på klockan, sa ”oj” och bad mig börja med maten.

Irriterad klampade jag in i köket. Hade pappa för­ bjudit mig att stanna hemma bara för att han ville ha med sig en slav till stugan?

Jag tänkte att det minsann var sista måltiden som jag 34

fixade på egen hand. Sen fick han faktiskt ta och hjälpa till. Skulle jag laga mat hela höstlovet? Det var ju barn­ arbete!

Spagetti och köttfärssås. Jag försökte komma på vad jag skulle ta fram. Köttfärs, det var ju självklart. Lök.

Och krossade tomater. Men sen då? ”Kommer du nån gång, eller?” ”Va? … Jo … ett ögonblick, bara.”

Middagen blev ganska okej. Både maten och stunden vid köksbordet.

Pappa kom så klart inte förrän alltihop nästan var färdigt. Men då var han på gott humör. Han gjorde en sallad och hällde upp ett glas vin till sig själv. ”Skönt att äntligen vara på banan igen.” Han sträckte på sig. ”Jag måste bjuda hit Helena på middag en kväll, som tack för inspirationen. Tänk om hon inte hade kommit hit i morse! Då skulle jag antagligen fortfaran­ de stått och stampat på samma rad.”

Jag tyckte det lät lite överdrivet, misstänkte att det fanns helt andra orsaker till varför pappa ville bjuda Cruella de Vil på middag. Men jag nickade bara. Det är oftast bäst att hålla med min far.

Pappa berömde mig för kryddningen av köttfärs­ såsen. ”Du kanske ska bli kock! Har du funderat på det?” ”Aldrig”, erkände jag.

Efter en lång monolog om boken stannade pappa plötsligt upp och tittade på mig. ”Har du haft det bra idag, Casper?”

Jag ryckte på axlarna. ”Så där.”

35

Pappa såg bekymrad ut. ”Alltså, jag ber om ursäkt ifall jag har varit lite tråkig men, du vet, jag måste verkl…” ”Jag vet.”

Pappa log. ”När jag har kommit lite längre med ma­ nuset så får vi sticka ner till sjön och fiska tillsammans.

Det kunde väl vara kul?”

Jag var 99,9 procent säker på att det aldrig skulle hända men nickade ändå och försökte se glad ut. ”Jag var nere vid sjön idag.” ”Jaså?” ”Jag sa att jag skulle dit.” ”Ja, ja … just det. Det gjorde du ju.” Det syntes att pappa inte hade en susning om vad jag hade sagt. ”Fick du napp, då?” ”Nä. Men jag träffade en tjej.” Det bara slank ur mig.

Pappa skrockade. ”Ja, men då fick du ju napp. På sätt och vis.”

Jätteroligt.

Pappa tog en klunk vin och lutade sig tillbaka. ”Vem var det då? Bor hon här?”

Jag nickade. ”Klara. Hon är i min ålder. Och hon sa att du och hennes mamma gick i samma klass på hög­ stadiet.” ”Jaså.” Pappa rynkade pannan. ”Klara, sa du?” ”Mhm.” Efter en stund sken pappa upp. ”Jo, men nu vet jag!

Det måste vara Marikas dotter. Ni är födda samma år, aprilbarn båda två. Ni lekte nere vid badplatsen för många år sen.” ”Hon sa det.” ”Ska ni ses igen?”

36

Jag ryckte på axlarna och pappa fortsatte: ”Hon har väl också lov nu?” ”Antar det.” Han behövde inte veta att jag redan hade frågat. ”Ring henne. Jag har för mig att hela familjen tog Marikas flicknamn när hon och Magnus gifte sig. Lind­ mark. Du kan söka på hitta.se.” ”Man kommer ju inte ut på nätet här.” ”Det löser vi!” Pappa lät överdrivet positiv. ”Vi kan köra en bit längs vägen och se om det går att surfa när­ mare byn. Bara säg till i så fall.”

Jag misstänkte att pappas plötsliga iver berodde på dåligt samvete. Om jag hittade en kompis behövde han ju inte fiska med mig.

Och precis när jag tänkte den sorgliga tanken bör­ jade min mobil vibrera i fickan.

Upplagd för fiske imorgon? /H

Hurra!

Jag vände mig mot pappa. ”Är det okej om jag fiskar med Hasse imorgon?” ”Visst. Vilken tid?” ”Vet inte. Ska kolla.”

Absolut. Hur dags?/C

Svaret kom direkt: Det nappar bäst i gryningen. Badplatsen 6.30?

Jag suckade. Jäkla fiskar. Varför kunde de inte nappa bäst efter en lång sovmorgon?

OK.

37

Hasse svarade med tummen upp-emojin och jag la mobilen åt sidan. ”Vad bestämde ni?” Pappa började plocka ihop våra tallrikar. ”Bryggorna, halv sju.” ”Ibland passar det tydligen att gå upp tidigt.”

Piken fick passera. Det skulle bli kul att fiska och jag hade ingen lust att bråka med pappa. ”Du behöver inte oroa dig för middagen imorgon i alla fall”, sa jag och reste mig upp. ”Den är typ redan fixad.”

38

Casper och hans pappa, den berömde deckarförfattaren Paolo Bolander, är på väg till släktens torp. Det regnar och Casper är sur. Vad ska han göra en hel höstlovsvecka när pappa bara skriver på sin nya bok? Torpet ligger mitt i skogen – där händer ingenting så här års!

Men så träffar Casper Klara och livet vänds helt upp och ner. Kanske är det också Klara som gör att Casper inte inser vad som håller på att hända …

Samtidigt som jag knappade in Hasses nummer dök mammas röst upp inuti mitt huvud: ’Lämna aldrig ditt mobilnummer till nån som du inte känner.’

Men då var det redan för sent.