9789172998568

MATS BERGGREN

DIN SYSTER MÅSTE DÖ Din syster måste dö En ungdomsroman av

Mats Berggren

Med tack till Johan Althoff Affe Ashkar Annika Lindgren Anton Lindgren Sabina Landstedt Allan Mare Ingemar Nyström Gonzalo Reyes

opal

Andra ungdomsböcker av Mats Berggren: Orent ackord Kalsonger med gröna älgar Trosor med röda rosor Blåögd Behå med vita spetsar Sent ute (tills. med Bawer Coskun) Det finns inga skridskor i öknen En enda kväll Sista berättelsen om oss Språkresan Jag ljuger bara på fredagar Onsdag kväll strax före sju Besök Mats Berggrens hemsida: www.matsberggren.com

Bokförlaget Opal www.opal.se

© Mats Berggren, 2017 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design AB Printed by ScandBook AB, Falun, Sweden 2017 ISBN: 978-91-7299-856-8

”Vi har bestämt att din syster måste dö … och det är

du som ska ta hand om det”, sa pappa.

Khabat hade anat att något var på gång redan när pappa gav sig av till farbror Arkan. Nu hade han kommit tillbaka och tagit med sig Khabat ut på balkongen.

Khabat låtsades titta på utsikten över Alsta centrum, klarade inte att se pappa i ögonen, men kunde inte låta bli att snegla på honom. Han hade väntat sig att pappas ansikte skulle vara stelt och hårt, men han verkade bara sorgsen. ”Jag står inte ut med skammen längre”, fortsatte pappa. ”Hon ska betala för den med sitt liv. Det är enda utvägen.”

Khabat tänkte på att hans svennekompisar kunde skrika till sina pappor och kalla dem idioter. Det skulle han aldrig göra, för honom var det otänkbart att bråka med pappa eller någon annan äldre släkting. ”Hon kan ramla härifrån, då tror folk att det är självmord”, sa pappa. ”Om du har otur och nån råkar se er är du så ung att du får ett kort straff, tre-fyra år bara.”

Khabat kände hur golvet gungade under honom.

Det var som om det hade tagit några minuter för orden att tränga in, som om han först nu förstod vad pappa begärde av honom. ”Jag … jag mår inte bra”, mumlade han, slet upp dörren, gick på darriga ben in till sitt rum, stängde om sig och sjönk ner på sängen.

EN MÃ…NAD TIDIGARE

Evin stod i utkanten av folkmassan. Hon såg sig hela

tiden omkring, beredd att gå därifrån så snart någon släkting eller vän till föräldrarna syntes till.

För att Alstas sysslolösa ungdomar inte skulle dra runt och ställa till bråk sista helgen före skolstarten anordnade kommunen en musikfest på fältet som bildade gräns mot nästa förort.

Evin skulle egentligen gå och handla, men hade ändå tyckt att hon kunde smita dit en kort stund. Föräldrarna visste ju inte hur långa köerna var i affären.

Hon hade svårt att koncentrera sig på det som hände på scenen och hade bestämt sig för att strunta i alltihop. Men när Ai klev upp valde hon att stanna lite till.

Hon visste vem han var. Alla gjorde det.

Den ena av hans två bästa kompisar hade mördat den andra förra hösten. Ai hade skrivit en låt om det som han hade lagt ut på Youtube. Varenda människa i Alsta mellan tio och tjugofem hade hört den.

Hon hade lyssnat på den många gånger.

Men nu var det ändå som om den var ny för henne.

Nu står jag ensam i husets port ser ut över gårdarna i vår ort tänker på allt det som vi gjort Hur kunde allting gå så fort?

Som i en backe du bara axar Först röker sen puffar sen dealar och baxar

7

Vi tre tillsammans skulle bli en legend Hur kan det redan va dags för The End Hur kunde en förlora sitt liv för att den andre höll i en kniv Lyssna nu när jag sorgen slungar Alla vi kan bli betongens kungar Jag vill stanna kvar och jag har ett val Baxa och knivar är inte bra Broder mot broder är fel väg att ta Vi ska stanna kvar och vi har ett val Lyssna nu när jag sorgen slungar Alla vi kan bli betongens kungar

Hon glömde att vara på sin vakt, kunde inte ta ögonen från Ai. Det märktes på honom, på rösten när han spottade fram orden, på hela hans kropp, att det var allvar, det här var ingen text vilkensomhelst, den gjorde ont på riktigt.

Hon kände att hon måste få träffa honom och gick mot baksidan av scenen medan publiken klappade i takt och ropade ”En gång till! En gång till!”

8

Publiken jublade fortfarande när Abdi klev ner

från scenen.

Egentligen var det sjukt.

Han hade slutat med brott för att satsa på musiken redan innan Daniel dödade Ville, hade skrivit flera låtar och börjat sköta skolan. På våren fick han bättre betyg än vad han någonsin vågat hoppas, men hade ändå för många F för att komma in på gymnasiet.

På onsdagen skulle han börja på en ny kurs, där de använde hiphop för att läsa upp grundskolebetygen. Det lät för bra för att vara sant, men han hoppades på att höja dem tillräckligt för att kunna gå vidare till något musikprogram.

Allt hade gått bättre än vad han vågat tro.

Låten om Daniel och Ville hade varit vändpunkten.

Den hade blivit ett genombrott för honom.

Men under sommaren hade han känt ett motstånd när han körde den, mådde sämre för varje gång.

Ju mer han tänkte på det, desto mer växte känslan av att han gjorde karriär på sina bästa vänners olycka.

Han hade inte pratat med Daniel en enda gång efter mordet, ville inte ha med honom att göra, stod inte ut längre med hans raseriutbrott, hot och fajtande, visste bara att han satt inne någonstans.

Abdi hade inte ens klart för sig vad som hänt. Varför Daniel hade dödat Ville.

9

Han grubblade mer och mer över det.

När han gick i väg från scenen upptäckte han att en tjej stod några meter bort och betraktade honom.

Han kände igen henne från skolan, men visste inte mycket mera än att hon också hade gått ut nian i våras, hade aldrig hört hennes namn, kom bara ihåg henne som en i ett litet gäng på tre, fyra tjejer som alltid stod för sig själva i ett hörn av korridoren.

Nu slogs han av hur söt hon var.

Varför hade han inte lagt märke till det förut?

Hon mötte hans blick, gick fram till honom, sa ingenting, lyfte bara handen och strök honom över kinden.

Det var som om tiden stannade. Allt annat – den högljudda publiken, bandet som just hade börjat spela, det stora fältet omkring dem – försvann.

Han visste inte hur länge det varade. De bara stod så, med hennes mjuka hand mot hans kind, tills hon plötsligt tog ner den, vände sig om och gick därifrån.

Det var som om hon ångrade sig, men det spelade ingen roll.

Han kände att hon förstod.

10

Evin hade som tur var redan lämnat festen när hon

fick syn på Khabat.

Hon kastade en blick över axeln. Hade han sett att hon varit bakom scenen, sett att hon rörde vid Ai? Nej, det kunde han inte ha gjort. Hon hade gått hela vägen runt publiken innan hon tog av mot centrum, han kom från andra hållet.

Khabat gick fram till henne med bestämda steg. ”Skulle inte du handla?”

Hon kände igen hans ansiktsuttryck, hade sett det hundratals gånger. Han försökte verka sträng, men tyckte egentligen inte om att kontrollera henne.

Det här skulle ordna sig. ”Jag är på väg, men jag blev nyfiken och ville se vad det var som hände, jag har bara varit här i några minuter.”

Han såg henne i ögonen.

Hon tog på sig en vädjande min som brukade fungera. ”Okej”, sa han. ”Om du går härifrån säger jag inget till pappa och mamma.” ”Jag är på väg”, upprepade hon och satte av mot Lidl. ”Jag sa ju det.”

När hon kom hem med matkassarna satt pappa vid köksbordet och väntade på henne.

Mamma stod vid spisen och gjorde dolma, det var därför som hon inte hade haft tid att följa med till affären.

11

Evin började plocka in varorna i skåpen. ”Varför tog det så lång tid?” frågade pappa. ”Det var kö”, svarade hon.

Han reste sig och ställde sig intill henne med ansiktet så nära att hon kände hans andedräkt. ”Har du träffat nån?”

Hon slog ner blicken. ”Nej”, sa hon tyst. ”Jag gillar inte att känna mej lurad”, sa han. ”I fortsättningen gör vi som vi brukar, du går och handlar tillsammans med mamma eller med din bror. Nästa gång ingen av dem kan vara med väntar vi tills de kan.”

Hon nickade.

Han satte sig igen, sa till henne att göra te åt honom och det kvickt.

Hon gjorde sitt bästa för att dölja hur lättad hon blev.

Ingen som hade sett henne vid musikfesten hade hört av sig.

Annars skulle han aldrig ha släppt henne så lätt.

Deras skvallriga släktingar ringde alltid minuten efter det att de hade fått syn på henne.

Hittills hade det rört sig om oskyldiga händelser som hon kunnat förklara bort utan större problem, även om hon ibland behövt Khabats hjälp.

Den här gången var det värre – och det var för tidigt att andas ut.

Det dröjde flera timmar innan hon vågade tro på att hon klarat sig.

12

Tiden var snart ute.

Khabat hade bara hunnit med hälften av frågorna på fysikprovet. Han skrev och skrev och skrev, fortare och fortare, läraren stod framme vid katedern och sa med hög röst att de måste lämna in nu, men Khabat vägrade sluta, han skrev och skrev tills läraren slet ifrån honom papperet mitt i en uträkning, men inte ens då lyfte han pennan, ritade ett långt blyertsstreck på bänken. ”Khabat”, viskade en mjuk röst intill honom.

Klassrummet försvann.

Han tittade upp.

Mamma stod bredvid sängen. ”Du vet väl att du ska göra sällskap med din syster till skolan”, sa hon.

Det tog några sekunder att landa i verkligheten. Han sträckte sig efter mobilen och kollade tiden.

8.18. ”Men tvåorna börjar inte förrän tio”, mumlade han.

Mamma svarade inte, bara såg på honom med en blick som talade om att han inte hade något val. ”Okej”, sa Khabat. ”Jag kommer.”

Han var ett år äldre än Evin. När de gick i högstadiet hade pappa krävt att han hela tiden skulle hålla ögonen på henne – följa henne till och från skolan, titta efter vem hon talade med på rasterna och leta igenom hennes mobil efter samtal från misstänkta nummer.

13

Khabat hade tyckt att det var onödigt. Evin gjorde aldrig något förbjudet, stod nästan alltid i samma hörn med sina kompisar.

När Khabat började gymnasiet hade pappa varit orolig, men efter mycket krångel hade Khabat fått honom att lätta på kontrollen. Pappa hade till slut nöjt sig med att sätta upp Evins schema på kylskåpet så att han kunde se när hon började och slutade och vara säker på att hon gick raka vägen till skolan på morgonen och raka vägen hem efteråt.

Khabat hade utgått ifrån att det skulle räcka nu också, men för pappa var det tydligen självklart att kontrollen skulle börja igen, så självklart att han inte ens hade tyckt att han behövde påminna om det.

Khabat gick två steg framför Evin och ältade hela vägen till skolan.

Så här kunde de inte ha det. Pappa fattade inte hur tufft det var på naturprogrammet. Khabat hade bra betyg, men han var tvungen att kämpa hårt för dem. Han måste koncentrera sig på skolarbetet, kunde inte slösa bort en massa tid på att fjanta omkring för att hålla reda på syrran.

När de kom fram fick han en idé, stannade och väntade in Evin. ”Ni får nog ett schema i dag”, sa han. ”Visa det inte för pappa, låtsas att det inte är klart. Skolan brukar lägga upp dem på hemsidan, jag kan gå in och göra om ditt så att pappa får ett falskt schema, där du slutar helt andra ­tider än jag.”

14

Evin verkade först inte förstå, men fick sedan en glimt han kände igen i ögonen.

Han hade sett den många gånger, ända sedan de var små hade de ofta tittat på varandra i samförstånd utan att föräldrarna anade vad som rörde sig mellan dem.

De öppnade porten och gick in.

Han tittade på klockan.

Tio i nio.

Han bestämde sig för att be vaktis släppa in honom i datasalen. Det brukade gå, vaktis litade på honom.

Då kunde Khabat sätta i gång med Evins schema d ­ irekt.

Han förklarade för henne hur hon skulle hitta till aulan. ”Vi ses utanför skolan när vi är klara”, sa han och satte av mot vaktmästarexpeditionen.

15

Abdi svängde in på Alsta gymnasiums gård, stannade

och betraktade skolbyggnaden.

Det var ett trist gammalt tegelhus, men han kände sig ändå underligt högtidlig.

Han hade gått förbi skolan många gånger, men aldrig riktigt lagt märke till den, hade trott att den inte hade med honom att göra – han hörde inte dit och skulle aldrig hamna där.

Men nu skulle de som gick på hans kurs hålla till i skolans lokaler ibland.

Han fortsatte fram till porten, öppnade den och klev in i en stor hall. På den närmaste väggen satt en karta över skolan. Fyra, fem andra som säkert också var nya hängde framför den och såg coola ut, ville antagligen dölja hur bortkomna de kände sig medan de försökte fatta var aulan låg.

I andra änden av hallen stod tjejen som hade sökt upp honom bakom scenen på musikfesten.

Deras blickar hakade i varandra som krokar, gick inte att få loss.

Inte heller den här gången visste han hur lång tid som hade gått när hon ruskade på sig som för att göra sig lös, vände sig om och försvann in i en korridor.

Hon går också här hon går också här hon går också här, tänkte han medan hans ögon letade efter aulan på kartan utan att se.

16

Evins inre var som en torktumlare, tankarna och käns-

lorna snurrade omkring huller om buller.

Hans blick hans blick han skulle inte se på henne så där om han inte men så kunde det väl inte vara det var ju inte klokt de hade ju inte ens pratat med varandra vad inbillade hon sig egentligen men hans blick hans blick.

Utanför aulan stod Gulan, hennes bästa vän.

De gav varandra en kram och gick in.

Gulan sa något, Evin uppfattade först inte vad, hörde bara sina egna tankar, men tvingade sig sedan att lyssna och nicka när Gulan pratade på om hur kul det var att de skulle gå i samma klass, de hade ju snackat om det hela våren, hoppats att de båda två skulle komma in på SamSam. ”Vad är det med dej?” frågade hon när de hade satt sig. ”Ingenting”, svarade Evin.

I nästa ögonblick kom Ai in i aulan.

Deras blickar möttes igen.

Hon tvingade sig att vända sig bort, såg i ögonvrån att han gick uppför trapporna.

Gulan log mot henne på ett sätt som bara kunde betyda att hon hade förstått.

Evin intalade sig att det kanske var bra. Hon och Gulan hade ofta suckat över sina hopplösa pappor, som förbjöd nästan allt som var roligt.

Gulan kunde hjälpa henne, ställa upp och ge henne alibi om hon skulle träffa Ai. 17

Hon ville nypa sig själv. Fantasin for i väg med henne.

Hon visste inte ens vad han hette, Ai måste vara ett artistnamn.

Men det skulle hon snart få reda på.

En blond kvinna i blommig sommarklänning steg upp på scenen, trasslade lite för att få i gång mikrofonen och talade sedan om att hon var skolans rektor.

Evin glömde genast vad hon hette, tog inte in ett ord av hennes välkomstprat. Men när uppropet började lyssnade hon spänt medan rektorn drog igenom klass efter klass.

Hon var så inriktad på Ai att hon inte ens reagerade på sitt eget namn. Gulan måste peta på henne för att hon skulle få ur sig ett hest kraxande svar.

Sist av allt kom en hiphopklass. Det var förstås där han skulle gå.

Snart hörde hon mycket riktigt ett tydligt ”ja” från en röst hon tyckte sig känna igen från rappen. Hon ville vända sig om för att förvissa sig om att det stämde, men tvingade sig att låta bli.

Abdi nånting.

Han hette Abdi.

18

”Evin”, upprepade Abdi för sig själv när han gick sist

i den lilla gruppen som följde med Daoud, hiphoparnas mentor, från aulan.

Hon hette Evin och gick i S1b.

Daoud ledde dem till musiksalen.

Abdi kände honom väl. Daoud höll i nästan allt som hade med hiphop att göra i Alsta. Abdi hade varit i hans lokal i centrum flera kvällar i veckan i mer än två år.

Daoud och en latinamerikansk tjej, som inte såg ut att vara mycket äldre än eleverna, ställde sig framme vid katedern.

Tjejen talade om att hon hette Esperanza och var klassens andra mentor.

Hon och Daoud turades om att berätta om kursen. Lektionerna i sina vanliga ämnen skulle de ha här i skolan, hiphopen i Daouds lokal, där det fanns studio, graffiti­ateljé och ett stort golv med dansspegel. De måste prova på alla fyra elementen innan de valde vilket de ville satsa på.

På torsdagar och fredagar skulle de ha praktik. Mentorerna och eleverna skulle hjälpas åt att få fram platser. Det kunde handla om till exempel en studio, en musikaffär eller en producent.

Var och en skulle ha ett eget schema, eftersom alla hade olika betyg som de behövde förbättra. Därför skulle mentorerna snacka en stund med dem en och en. De andra fick vänta i korridoren så länge.

19

”Vi börjar med Abdi”, sa Esperanza.

Resten av klassen myllrade ut. Daoud stängde dörren.

Esperanza letade fram ett papper och ögnade igenom det. ”Du har bra betyg i många ämnen”, sa hon. ”Egentligen är det bara matten som är viktig av dina F, om du blir godkänd i det kommer du in på ett musikprogram utan problem. Det är bara att sätta i gång direkt. Första lektionen i morgon ska du träffa din mattelärare i det här grupp­ rummet.”

Hon gav honom en lapp med en bokstav och en siffra. ”När det gäller din praktik …”, tog Daoud över. ”Esperanza känner några som gör musikvideor och de är intresserade av att göra en med låten om dej och dina kompisar.

Dom kommer hit och filmar på torsdag i nästa vecka. Sen får du vara med vid klippningen, om det funkar kan du fortsätta hos dom efteråt.”

Det var som om allting stannade av.

En video. Det hade Abdi drömt om i många år.

Med den låten, som han hade börjat få så svårt för.

Men det måste han stå ut med. Den här chansen fick han inte missa.

Esperanza knuffade honom lätt på armen. ”Hallå”, sa hon. ”Vart tog du vägen? Jag frågade om det är okej.” ”Ja”, svarade han. ”Det är mycket mer än okej.”

20

Evin hade väntat utanför skolan i över en timme.

Gulan hade hållit henne sällskap en stund och babblat om alla i den nya klassen, hur de hade verkat.

Evin hade inte lagt märke till så många, tyckte mest att alla stått och sneglat nyfiket på varandra utan att säga något. När Gulan började tjata om några snygga killar förstod Evin inte vad hon talade om överhuvudtaget.

Hon hade svårt att tänka på något annat än Abdi.

Gulan verkade inte bry sig om att Evin inte var riktigt närvarande, pratade glatt på. Ändå var det lite av en befrielse när hon sa att hon måste hem.

Evin frågade inte varför.

Gulan brukade ha bråttom för att hon skulle hämta sina småsyskon på förskolan, men nu kunde det inte bero på det, S1b hade bara haft två lektioner och slutat vid lunch.

Just för att de hade det ungefär likadant med sina pappor ställde de aldrig några frågor om inte den andra berättade frivilligt.

Evin hade messat Khabat tre gånger utan att få svar när han äntligen dök upp. ”Alla scheman var skrivskyddade”, sa han. ”Jag var tvungen att tillverka ett eget, det tog ett tag innan jag fattade hur jag skulle göra. Det ser nästan likadant ut som det riktiga.”

Han räckte henne ett papper. ”Jag har lagt dina sista lektioner sent på onsdagar, torsdagar och fredagar. Då kan jag säga att jag inte har tid att 21

vänta på dej i flera timmar. Jag har alltid mycket läxor och måste hem för att sätta i gång med dom så fort som möjligt. Måndag och tisdag har jag låtit det riktiga schemat vara kvar, då slutar du tidigare än jag. Vi får se om han tycker att du ska gå hem direkt dom dagarna eller om han vill att du ska stanna i skolan tills jag är klar.”

Evin granskade schemat noga. Det såg äkta ut. ”Tack”, sa hon. ”Tack.”

Pappa mötte dem i hallen när de kom hem.

Evin tog upp det falska schemat ur väskan innan han hade hunnit fråga efter det.

Han granskade det länge. ”Vad sent du slutar”, muttrade han. ”Det är hårdare nu på gymnasiet”, sa Khabat. ”Jag kan inte komma ihåg att du hade så här långa dagar förra året”, sa pappa. ”Vi går ju på olika program”, sa Khabat. ”Får jag titta?”

Pappa räckte honom schemat.

Khabat låtsades studera det. ”Hon slutar ju tidigt de andra dagarna”, sa han. ”Då jämnar det ut sig.”

Han gav tillbaka papperet.

Pappa fäste det på kylskåpet med fyra magneter.

Evin smet in i sitt rum och småskrattade för sig själv.

Tre eftermiddagar i veckan skulle pappa inte ha koll på vad hon gjorde.

22

”Vi har bestämt att din syster måste dö ... och det är du som ska ta hand om det”, sa pappa.

Han hade tagit med sig Khabat ut på balkongen. ”Hon kan ramla härifrån, då tror folk att det är självmord. Om du har otur och nån råkar se är du så ung att du får ett kort straff, trefyra år bara.”

Khabat måste kämpa hårt för att få bra betyg, men pappa kräver att han ska lägga ner tid på att kontrollera sin syster Evin.

Evin blir kär i Abdi – den somaliske rapparen från boken Onsdag kväll strax före sju – och börjar ta risker hon inte borde ta.

Abdi har just har fått chansen att spela in en video med en av sina låtar – något han drömt om i flera år. Han förstår inte hur farligt det är för Evin att träffa honom.

Din syster måste dö är en fristående fortsättning på Onsdag kväll strax före sju, som tilldelades Spårhunden, Svenska Deckarakademins pris till årets bästa barn- och ungdomsdeckare.

opal