9789172998544

Â

Anette Eggert

Tistel-r tanka Opal

Bokförlaget Opal AB www.opal.se © Anette Eggert, 2017 Omslag: Sanna Sporrong Tryckt av Bookwell AB, Finland 2017 ISBN: 978-91-7299-854-4

Kapitel ett Bröstvårta. Vem var det egentligen som kom på att det ska heta så? Jag står framför spegeln i mitt rum och stirrar på mina bröst, och den rosaroströda bullen i mitten.

Jag lägger handen på ett av brösten och vårtan blir styv. ”Linn, vi åker nu!”

Mamma ropar nedifrån. ”Mm.” Jag håller på brösten med armarna i kors, fingrarna blir varma av den slappa huden. Mamma vill att jag ska klämma på brösten och känna efter så att jag inte får cancer i onödan. Fast jag tycker att de är knöliga ändå, och hur ska man då veta om det är cancer eller inte? ”Linn!”

Jag tar ner händerna, låter armarna hänga längs med sidorna. Mitt vänstra bröst är större än det högra. Jag undrar om det är något man tänker på när man ska röra vid dem?

7

”Linn, kom nu! Annars missar vi henne.”

Jag tittar på mig i spegeln. Du är bra, Linn, precis som du är. Affirmationer, det ska hjälpa. Mot allt. Då upptäcker jag att min ena axel sitter längre ner än den andra. Som att jag är sned. Jag drar upp den andra axeln så att de kommer i jämnhöjd. Men då känner jag mig mer sned än någonsin och släpper ner den igen. ”Linn!”

Jag tar behån som mamma vägrade att betala och jeansen vi köpte igår. Festen. Om jag inte hinner dit i tid så dör jag.

”Men kom igen nu, det kommer snart!”

Vi står på stationen, folk vimlar hit och dit, men mamma har stannat mitt i allt. Hon står och rotar i handväskan, till slut fiskar hon upp något. Så klart, tänker jag och suckar. Jag vänder mig om och tittar på tågtavlan igen, tåget ska komma in 18.05 och det är inga förseningar. ”Så, är det i tid?” säger mamma.

Hon ställer sig bredvid mig, lägger ner läppstiftet och den lilla fickspegeln och stänger handväskan. Att hon bara orkar hålla på med det där alltid.

8

”Men Linn, lite läppstift har faktiskt aldrig skadat nån”, säger hon. ”Jag har inte sagt nåt”, säger jag. ”Nä, men nu får du sluta sura. Du kommer att hinna.” ”Jag surar inte.”

Tittar på klockan, festen börjar om en timme. Och jag försöker tänka att detta inte är mormors fel, jag vill ju träffa henne, hon har varit borta en hel månad. Men hon kommer ju som vanligt med sina frallor till oss i morgon och jag kan träffa henne då. ”Spår sju, det är ditåt”, säger mamma. ”Kom igen nu.”

Hon går. Jag står kvar en stund, ser henne sätta sig på en av träbänkarna, hon pressar läpparna mot varandra och smetar till läppstiftet en extra gång. ”Men gumman”, säger hon när jag kommer dit. ”Hon kommer att bli så glad när du är här, Linn, och ni har ju inte setts på evigheter nu. Och du hinner till festen. Kan vi inte bara göra detta nu och kanske till och med vara lite glada? Le lite. Vara lite positiva.”

Hon ger mig ett överdrivet rött leende, jag ler överdrivet tillbaka. ”Där ser du, allting är lättare om du bara är lite mer positiv.”

Positivhalare, jag tänker på en sådan, visst var det sådana som spelade på gårdar förr? Men hon fattar inte att Alice och Em kommer att gå till festen själva och dricka

9

vin själva, som Alice har snott av sin mamma. Och det måste jag vara med på. Jag tar fram mobilen och skriver in positivhalare.

Tåget skriker när det stannar, klockan är 18.05.

Prick. Vi kommer att hinna. Vi måste hinna. ”Där är hon”, säger mamma.

Hon ler och vinkar pinsamt vilt. Mormor kliver av och stannar en bit från tåget, hon sätter ner väskan och tittar sig omkring. En liten varm, mjuk boll landar i magen. Mormor. ”Hej!” skriker mamma igen och vinkar ännu vildare.

En kille som hoppade av tåget stannar och tittar, han har en Fjällrävenryggsäck och en spretig lugg som ligger över ögonen. Han tittar på mig, i en sekund, som om vi kände varandra, sedan tar han bort sin blick. ”Du kan väl gå och ta hennes väska, Linn”, säger mamma och knuffar till mig. ”Ja, ja”, säger jag och går fram.

Mormor lägger sina hårdmjuka armar om mig. ”Hej Linn, det var så längesen.”

Hon tar ut mig på armlängds avstånd, sedan in igen och så en blöt puss på kinden. Men det gör inget. ”Förlåt Linn”, säger hon. ”Men jag har längtat så efter dig.”

Så lägger hon handen på min kind, det blir mormorvarmt. ”Hej, välkommen hem!” säger mamma. ”Ja, bara så 10

du är beredd så har jag inte hunnit städa hos dig, jag hann helt enkelt inte. Men posten har jag tagit och blommorna är vattnade. Såklart.”

Mamma ler. ”Du”, säger mormor och lägger händerna på hennes axlar. ”Nu ska vi umgås och inte tänka ett dugg på städning.” ”Men kan vi skynda oss lite?” säger jag och försöker låta bli att få dåligt samvete.

Mamma ger mig en surblick, sedan vänder hon sig om och ler mot mormor igen. Men mormor ler åt mig. ”Gå du före och hämta bilen”, säger hon till mamma. ”Ja ja, men då gör jag väl det då.”

Hon lämnar oss, jag och mormor går till vändzonen och ställer oss och väntar. Jag tittar på henne, den gröna jackan. Mormor har varit grön så länge jag kan minnas.

Grön, grön, grön är mössan på mitt huvud, den där gamla sången dyker upp i huvudet. Hon sjöng den alltid när jag var liten. En fågelbrosch med gröna ögon sitter på tröjan som mormor har under jackan. Det känns som att fågeln stirrar på mig, avslöjar mig för att jag sjunger fåniga sånger i huvudet. ”Vad ska du göra i kväll?” frågar mormor. ”På fest.” ”Kul”, säger hon. ”Och jag kommer förbi i morgon, hur många frallor vill du ha?” ”Två, och det ska vara de med vallmofrön.”

11

”Det ska bli. Sedan får jag kanske slå dig i skitgubbe också? Om du har tid förstås.” ”Mm”, säger jag och tittar bort mot parkeringen, ska inte mamma komma snart?

Det är inte så att jag inte vill vara med henne, mormor, jag menar, det är ju mormor, men … Killen med luggen dyker upp, han står vid busshållplatsen och tittar på tidtabellstavlan. Han är stor, man skulle nästan kunna säga tjock, ryggsäcken ser liten ut på ryggen, han ser ut att vara i min ålder. ”Det är så gott att vara hemma igen”, säger mormor och drar med handen upp och ner på min arm.

Jag låter henne göra det, men sneglar mot luggkillen bakom mig, han tittar inte hit. ”Köttfärssås”, säger jag. ”Köttfärssås?”

Mormor tittar på mig. ”Du måste göra din köttfärssås. Tre gånger, minst.

Och massor av extra, som vi kan frysa in om du åker bort igen.” ”Tror du mamma och pappa går med på det då, att vi fyller deras frys?” ”Tror du de har nåt val?” ”Nä.”

Mormorskrattet klingar och killen med luggen tittar åt mitt håll, han har blå ögon och det är något som är bekant med honom, men jag kan inte komma på vad.

12

”Då får vi väl se till att fixa det då”, säger mormor. ”Hur har du klarat dig nu, när jag varit borta?”

Badbollen! Det är han som kallas Badbollen, från 7A. Alice skrev Banta! på hans skåp en gång, med nagellack, det satt kvar i tre dagar tills någon tog bort det. Det känns märkligt att se honom här, utanför tegelväggarna i skolan. Och jag har aldrig lagt märke till den där luggen.

Mitt i alla tankar tar mormor tag i min arm. ”Linn, jag blev visst lite yr.”

Jag hinner inte reagera, allt går på en sekund. Jag ser hur hon faller. Ramlar ner på marken. Ljudet när huvudet slår i asfalten. Badbollskillen stirrar. ”Mormor!”

Jag går ner på huk och tar tag i hennes arm och ruskar den. Näbben på fågelbroschen åker fram och tillbaka. ”Mormor!”

Hon hör mig inte, hon bara ligger där, som en lerklump. Jag tittar efter mamma och bilen. Ruskar henne igen. ”Mormor!”

Men ingenting händer. Har hon svimmat? ”Mormor!”

Ska vi ringa en ambulans? Nä. Men hon rör sig fortfarande inte. ”Ring en ambulans!” skriker jag.

Människor samlas omkring oss. Badbollskillen tar fram en mobil. Han håller luren mot örat samtidigt som 13

han tittar på mig och på mormor. Luggen vippar fram och tillbaka när han rör sig.

En tjej kommer till oss, hon har mörkt, lockigt hår och hon skriker åt mormor, säger något till mig. Men det är som om vi sitter i ett rum av glas, ljuden når inte fram. Var det något med sjuksköterska? Hon lägger örat mot mormors mun, sedan vänder hon henne på rygg.

Kinden är skrapad, jag ser det. Men varför vaknar hon inte? Fågelbroschen har ramlat av, den ligger på marken med näbben neråt. Tjejen pressar på mormors bröst, hon trycker och trycker. Som om hon trycker sönder henne. Nu böjer hon sig framåt och andas i mormors mun. Bröstet rör sig upp och ner. Ah, hon andas. Jag andas också. ”Vad är det som har hänt?”

Mammas röst skär genom allt. ”Det är ingen fara”, säger jag. ”Hon andas.” ”Men gud!” säger mamma och tittar på mormor. ”Det är ingen fara sa jag, hon andas ju!”

Jag skriker. Och tjejen skriker ”akta!” när mamma vill sätta sig bredvid henne.

Ambulansen tjuter inte när den kommer, men den blinkar. Badbollskillen går fram till ambulansförarna. De 14

lyssnar på honom samtidigt som de går fram till mormor. Slangar och andra sjukhusgrejor blandas med höga och låga röster. De sätter saker på mormors bröst, och jag vill skrika åt alla som stannar och stirrar.

Vi hoppar in i bilen och kör iväg direkt bakom ambulansen. Badbollskillen står kvar, han höjer handen, som ett hejdå. Jag vänder mig om. ”Hon har puls.”

Jag tyckte att de sa det. Mamma håller händerna hårt om ratten.

Vi sitter i en halvmörk korridor och väntar. En skylt visar mobilförbud, jag suckar, tittar på klockan på väggen.

Tankarna på festen tränger sig fram, även om jag vet att jag inte får lov att tänka på den nu.

Mamma dricker kaffe. Jag tar en penna från hennes väska och rotar fram ett kvitto. Jag ritar på det. Stora, runda cirklar. Snart är kvittot fullt och tanken snuddar vid mormors skrapade kind, hjärtat slår fortare. Jag vänder på kvittot och ritar fler cirklar. Små cirklar.

Pappa har också kommit, mamma lutar huvudet mot hans axel. Jag tänker på att jag faktiskt aldrig har känt hur hjärtat verkligen slår i kroppen, på riktigt. Som jag känner det nu. Linn, Linn, Linn, Linn skriver jag i slarvstil 15

på kvittot. Jag tittar upp på en plansch, influensatider står det. På sommaren? Den visar hur man ska tvätta händerna med handsprit. Jag river av en liten bit av kvittot och skriver handsprit på den, lägger ner den i fickan. I andra fickan ligger fågelbroschen, jag håller handen runt den, trycker tummen hårt mot näbben.

Pappa kommer fram till mig. ”Här, jag köpte det i automaten. Tänkte att du kanske ville ha.”

Jag tittar på kexchokladen i hans hand. ”Nä tack”, säger jag och sväljer.

Pappa stryker mig över kinden. ”Det här ordnar sig Linn, ska du se.”

Sjukhuspersonal sveper förbi ibland. Man tror att deras kläder ska låta, svischa liksom, men det gör de inte. Borde de inte vara klara nu? Jag vill åka. Vill stanna. Vill till festen. Men den kommer väl att vara slut när jag kommer. Det dåliga samvetet sveper in som en vindpust.

Mormor. Jag undrar vad de gör med henne.

Jag ritar fyrkanter över cirklarna. Det går hål i kvittot och jag får en fläck på jeansen, de nya. Jag försöker gnida bort den med spott, men det går inte. Mamma tittar, fast hon blir inte galen. Hon reser sig bara och går och 16

hämtar en mugg kaffe till. Pappa rör sig fram och tillbaka i korridoren.

Jag ser ett tidningsställ längre bort. Sjukhuslukten blir tydlig när jag reser mig. Svensk Damtidning. Jag tar den och sätter mig på stolen bredvid mamma igen. Hon ler och stryker min kind. Har hon ringt Kasper?

Bilden av mormors huvud mot asfalten. Den kommer, tar över min kropp. Jag sväljer, bläddrar i tidningen bland kungar och drottningar och andra stela, fåniga människor.

Till slut kommer det en sjuksköterska, eller heter det skötare när det är en kille? Viktor står det på hans namnskylt i plast. Han tar oss i hand alla tre, först mamma, sedan pappa, sedan mig. ”Får vi träffa henne nu?” frågar jag. ”Ni ska få följa med här och prata med en läkare.”

Vi går längs en korridor med plastigt golv. ”Här”, säger han och visar in oss i ett litet rum, men det känns mer som en låda.

Jag tittar på väggarna, en liten grå sparv letar fågelfrön på en tavla. Silverramen blänker i det skarpa lysrörs­ljuset. Pappa lägger händerna på mina axlar. Sjuksköterkan tittar på mig. Hur kan en människa le och inte 17

le på samma gång? Men det är så han gör nu. Mamma är vit som sjukhusväggarna i ansiktet, jag tycker inte om att se henne så här, det gör mig nervös.

Läkaren kommer, och på samma sätt som sjuksköterskan, så ler hon inte. Men hon ser inte sur ut heller. Håret är uppsatt i en knut, men luggen vill inte vara med.

Den ramlar ner gång på gång och hon drar tillbaka den bakom örat flera gånger. Till slut ger hon upp och låter den trilla fram. ”Hej, det är jag som tog hand om Kerstin.”

Hon tittar på mamma, drar i luggen. Ja, tänker jag, men säg något mer då. ”Det var en svår hjärtinfarkt. Och vi har gjort flera återupplivningsförsök.”

Jaha. Luggen trillar fram igen. Jag tittar på sparv­ tavlan och räknar fröna, kommer till sju innan läkaren säger: ”Och tyvärr, hon klarade sig inte. Jag är ledsen. Men hennes hjärta orkade inte.” Åtta, nio. Tio stycken frön.

Mamma sätter handen för munnen. ”Nä”, säger hon och jag vill inte höra henne prata med den spruckna rösten.

Ett, två, tre frön, jag fortsätter att räkna, för då hör jag ingenting. Inte hjärtslagen som ekar upp i huvudet.

Död, bam! Död, bam! Sju, åtta, nio, tio frön.

18

[- - -] Kapitel fem Pappa ställer bilen ute på gatan. ”Ska du inte duscha?” frågar jag och knäpper av mig bältet. ”Äh, jag får göra det sedan. Jag har ett kundmöte så jag måste tillbaka. De blir arga på en om man kommer för sent, vet du.”

Han skrattar och Lotten och Carl och nyheten om dem har satt sig i mig under bilresan. Skiljas. Jag smäller igen bildörren. ”Oj, oj!”

Pappa tar upp armarna över huvudet, som om jag var något man måste skydda sig mot. Han ler och får mig att göra det också, sedan kör han. Jäkla dåre tänker jag, och håller mig innanför strecken på plattorna hela vägen fram till huset. ”Hej.” Mammas röst från köket när jag kommer in.

44

”Hej”, svarar jag. ”Körde pappa igen?”

Hon kommer ut till hallen. ”Mm.” ”Var det skönt att springa?”

Ett stort, rött leende. ”Det var okej, jag går in och duschar.” ”Gör du det. Men ställ inte skorna där, du ser ju att det blir märken.”

Jag suckar, men flyttar dem. ”Bra. Var det bra i skolan?” ”Mm.” ”Vad bra.”

Mamma ler igen, eller kanske snarare fortfarande. Jag går in i badrummet, tar av mig och sätter igång duschen.

Låter vattnet rinna ner i ansiktet, på kroppen och jag tvålar in mig, först vänster armhåla, sedan höger, vänster arm, sedan höger och likadant med benen. Sedan tar jag schampo och balsam och ställer mig med huvudet rakt under duschstrålen. Vattnet landar som spikar på huvudet, det gör ont och är skönt på samma gång.

Stänger av duschen, jag låter handduken raspa kroppen när jag torkar mig, sedan tassar jag in på mitt rum och slänger på mig jeans och en tröja. Sätter på musik och lägger mig på sängen. Efter en stund låter jag kudden bli min kille. Han är perfekt och honom kan man prata med och han fattar saker. Allt fattar han och snart 45

måste vi kyssas, jag lutar mig över kudden och kysser den med tungan, hans mun, hans ögon, det vibrerar mellan benen. Så hör jag mammas steg i trappan och kuddmagin försvinner, poff, tillbaka till pumpasängen. Jag tar mobilen. Alice har lagt ut en bild på henne och Em och Filip och Rasmus, de äter pizza och pussas. Jag borde lägga ut mycket mer, men på vad? Min snygga kudde?

Jag söker på ett av orden jag skrivit upp. Dante. Namnet betyder varaktig, bestående. Visste Påken det när han döpte sin son? Som om det skulle hjälpa, tänker jag.

Han kanske dör i morgon, lille Dante. Det kan hända.

Jag skrynklar ihop lappen och lägger den på nattduksbordet. Det är något mer med Dante, jag vet det. Jag googlar. Divina Commedia, den gudomliga komedin. Jag visste det! Jag får inte glömma sådant. Divina Commedia, Divina ­Commedia, jag säger det tio gånger och bankar mig samtidigt i huvudet, så att jag aldrig ska glömma det.

”Linn, det är mat!”

Snart kommer hon att ropa ”kommer du”. ”Kommer du?” ”Mm.” Det är lika bra att svara direkt. Annars kommer sy­

46

nålen, munnen som hackar en i huvudet. Jag lägger mobilen i fickan och går ner. ”Hej gumman, är du hungrig?”

Hennes leende mun, de röda läpparna, tänderna så perfekt vita. Mammaklump i magen. Hon är fin. Också. ”Lite”, svarar jag och sätter mig på min plats.

Jag tittar ut. Den nya tanten som bor bredvid oss sitter ute och äter, det ser skönt ut, att äta alldeles själv.

Fast tyst. ”Varsågod. Det är lågkolhydrat, men den är exakt lika god som vanlig pasta.”

Mamma ler och håller fram spagettisleven. ”Mhm”, säger jag. ”Tack.”

Det var lättare när Kasper bodde hemma. Inte för att vi pratade ihjäl varandra, men han var här. Måste man verkligen åka bort och plugga när man är 19?

Köttfärssåsen luktar ... mormors. ”Det ska inte vara nån parmesan på den här”, säger jag och skjuter bort skålen med ost.

Mamma tittar på den, sedan på mig. ”Ja, jag ska i alla fall ha lite”, säger hon och sträcker sig efter skålen.

Jag fattar inte ens varför hon försöker göra den här köttfärssåsen, den blir ändå aldrig som den ska. Osten lägger sig som pudersnö på hennes pasta. Jag reser mig, hämtar ketchupen och låter en rejäl orm ringla över ma-

47

ten. Mamma tittar på mig. Som om jag svurit i matkyrkan eller något. Fast hon säger inget. ”Hur var det i skolan idag då? Första dan och allt.”

Hon torkar munnen på den vita servetten. Den blir orange av köttfärs och röd av läppstift. ”Bra”, svarar jag.

Mobilen plingar, det är Em. Mamma stirrar på telefonen när jag tar upp den och svarar. ”Okej, okej”, säger jag och ska precis lägga ner den när jag får svar igen.

Hålet halv sju, skriver Em. Jag skickar tre smileys och två röda hjärtan och lägger ner mobilen. Måste skynda mig. ”Just det, lämnade du lappen om hemsidan och bilderna? Och den om kosten?” ”Mm.” ”Det är viktigt att de där lapparna kommer in Linn.

Så att du inte slarvar, nu i början.” ”Jag vet.”

Mamma snurrar pastan mot skeden igen. Em skickar inget mer, det kanske var för mycket med två hjärtan?

Jag är för mycket, jag måste sluta att vara så på.

När vi är färdiga reser sig mamma och sköljer sin tallrik, hon diskar den med hårda tag, så att den är helt ren innan hon sätter in den i diskmaskinen. Förr kunde jag skratta åt henne, som pappa, han retar henne och säger att hon måste slappna av. Men nu är det bara tröttsamt.

48

Dessutom kan man dö av stress. Om man har otur. Vet hon inte det? ”Vart ska du?” säger hon när jag är på väg ut. ”Hålet.” Jag sätter foten i Converseskon. ”Kommer du hem i tid?”

Jag tittar på henne. Vad vill hon att jag ska svara på det? ”Mm”, säger jag.

Jag öppnar dörren. ”Hejdå”, säger hon. ”Hej… ” Jag stänger innan ”då” och det dåliga samvetet kommer som en smäll. Jag fortsätter ut på gatan. Det är inte meningen att låta så arg, det bara blir så. Det är hennes förbannade leende. Och jag vet ju att det ljuger. Regnet tränger in i skorna och jag skyndar mig.

På Hålet ser allt ut som vanligt, Frasse jobbar och Monkan. De står vid biljardbordet och spelar med några från sjuan. Vem är mer här? Em verkar inte ha kommit. Ska jag gå in, eller vänta här utanför? Jag har inte sett någon jag känner så jag väntar under plasttaket. Regnet trummar ovanför huvudet. Tre tjejer från nian på min gamla skola kommer och jag funderar på om jag ska hälsa på 49

dem, men jag avvaktar. Jag tar upp mobilen istället och kollar på ingenting medan tjejerna går in. Då kommer Em. Och Alice. Och Filip och Rasmus. ”Förlåt att vi är sena, det är deras fel”, säger Em och pekar på killarna.

Rasmus och Filip flinar. ”Det gör inget, jag kom nyss”, säger jag.

Nästa gång ska jag vara den som är sen, tänker jag.

Alice öppnar dörren. Filip går tätt bakom henne och håller om hennes midja, de snubblar in tillsammans. ”Men hallå, är ni galna”, säger Em och skrattar åt dem, låter fingrarna slingra sig runt Rasmus.

Vi sätter oss i sofforna, Rasmus sätter på teven. Det är Vem vet mest? Pappas favoritprogram, så töntigt, fast ibland ser vi det tillsammans. ”Men måste vi kolla på teve”, säger Em och stryker bort lite hår från Rasmus ansikte. ”Det är bara för att du inte kan nåt”, säger Rasmus. ”Naaah”, säger han när han får en surblick.

Han lägger armen runt Ems nacke. Min Em. Eller rättare sagt Emmie. Som blev Em när Alice bestämde att hon skulle bli det. ”Då inleder vi första omgången.” ”Han bleker sina tänder, det är jag säker på”, säger Alice och tittar mot teven. Programledaren ler mot oss. ”Fast han är rätt snygg ändå, på nåt sätt”, fortsätter hon.

50

”Du, passa dig”, säger Filip och daskar till henne. ”Ja, men för att vara gubbe, fattar du väl”, säger Alice.

Filip flinar. Frågan kommer. ”Jag lovar att jag kan det”, säger Rasmus. ”Staden har ca en miljon invånare och är huvudstad i ­Nepal.” ”Katmandu! Det är Katmandu!”

Jag skriker det rakt ut, de andra stirrar. ”Det var fan bra”, säger Rasmus.

Han ler och det sprids en värme i mig, men den kyls snabbt ner av Ems blick. Jag tittar bort mot de andra borden. Killarna från sjuan spelar schack med Monkan, jag lägger ögonen på rutorna, följer det svarta och vita, jämna mönstret. Att jag aldrig kan vara tyst. Men man måste väl få säga saker, tänker jag.

Jag vänder mig om igen. Nepalbomben verkar ha lagt sig. Rasmus ligger med huvudet i Ems knä. Hon gör virvlar i hans hår om och om igen. På andra sidan sitter Alice och Filip tätt ihop, de skrattar.

Två plus två, tänker jag, kommer aldrig bli fem.

Jag kommer hem sent och när jag ligger i min säng och ska sova, hör jag det igen, ljudet. Då är det omöjligt att somna och efter en stund tänder jag lampan och tassar 51

över till mammas och pappas sovrum. Jag ställer mig utanför och kikar in. Mamma sitter på kanten till sängen, hon är ensam. Axlarna slokar och ena axelbandet har halkat ner. Hon gråter, hulkar till ibland. Mitt hjärta blir en stjärna som vill sprängas. Men jag gör ändå ingenting, bara står här. Sedan går jag in till mig, tar fram mitt block och ritar fem sidor cirklar innan jag kan somna.

52

Jag drar med foten mellan kullerstenarna, gruset är hårt packat men jag får upp lite av det, borstar ner det igen och gör så en gång till. Varför kan livet inte bara vara vanligt? Ingen skiljer sig, ingen förlorar jobbet.

Ingen dör. Och ingen är tjock. Alla är normala.

Linn kan känna sitt hjärta klappa nästan hela tiden.

När mamma tjatar, när hon tänker på mormor, när hon ska välja plats i klassrummet och när hon kollar på Tim. Ibland känns det nästan som att det ska klappa sig ur bröstet på henne. Det är då tankarna kommer.

De elaka tankarna. Tisteltankarna.