9789172998537

Dan och Lotta Höjer

Gruvans hemlighet – en tidsresa på liv och död

OPAL

Bokförlaget Opal ab www.opal.se

© Dan Höjer & Lotta Höjer, 2017 Omslagslayout: Maria Sundberg Tryckt hos ScandBook, Falun 2017 ISBN: 978-91-7299-853-7

Prolog De kikar ut genom fönstren. Små källargluggar som vetter ut mot gräsmattor. Utanför ser de att vakterna håller på att ställas ut på sina poster igen.

– Om vi inte kommer på något snart så blir vi instängda här nere, säger Tindra oroligt.

– Vi får snabba oss, säger Hampus och plötsligt skiner han upp. Här! Jag har en idé. Ta den här och var beredd när jag säger till.

Hampus plockar upp en likadan kopparkastrull och går över till den andra sidan av rummet. Tindra ser frågande på honom.

Han håller upp tre fingrar och räknar ner långsamt.

Sedan slänger han ut kastrullen genom fönstret. Och sekunden efteråt gör Tindra likadant på andra sidan av källaren.

Ljudet av krossat glas och studsande metall mot stenläggningen sprider sig i trädgården. Sedan blir allt knäpptyst. Där utanför verkar alla ha väntat på att just 3

något sådant skulle hända, och när ljudet plötsligt slår till är det som en flodvåg som sköljer fram. All rädsla som legat inkapslad inne i folk exploderar och vakterna skriker och springer hit och dit som yra höns.

De två vakterna utanför källardörren rycker till och skyndar sig åt varsitt håll för att se vad som kan ha hänt. De höjer sina vapen och gör sig redo för strid.

När det blir tomt utanför dörren puttar Tindra försiktigt upp den. Dörren knarrar ganska ljudligt, men ingen verkar bry sig. Hon lutar sig försiktigt ut, men inga vakter så långt hon kan se. Sedan sätter de fart.

De springer det snabbaste de kan över gräsmattan och ut i skogen.

De vågar inte titta efter om de är förföljda, de bara springer.

Bakom sig hör de prästens röst som skriker helt hysteriskt inifrån huset.

– Herre Jesus, fräls oss ifrån ondo. Satan är här igen.

Inne i huset. Kom genast hit med korset!

4

1

Tindra Tindra sparkar till en papperskorg. Hon är irriterad och skulle vilja skrika rakt ut.

Hon tar trapporna ner från Tornparken. Hon orkar inte prata med folk i hundgården längre.

Jo, han är en blandras. Bla bla bla … Lite cockerspaniel, lite schäfer … prat, prat, prat … Jag är så trött på människor, tänker hon surt.

Den brungula hunden tittar på henne med förvånade ögon.

Tindra svänger vänster vid pressbyrån, in på Sture­ gatan. Vilgot vill stanna vid varje lyktstolpe och lukta och kissa in sig. Här finns nya dofter överallt och många fler hundar. Inte alls som i Gäddvik där han kände igen allt och alla.

Hon drar i kopplet. I vanliga fall brukar Tindra låta

5

Vilgot ta god tid på sig. Men nu är hon stressad och irriterad.

Klockan är kvart i åtta. Hon ska snart gå till skolan.

Men det har hon inte heller lust med. Varför skulle någon i den här staden vilja prata med henne?

Hon ser sig omkring. Ett vattentorn och en kyrka uppe på berget. Trevåningshus längs raka gator. Bussar som tutar, avgasmoln och folk som har bråttom.

På väg mot jobb och rulltrappor och tunnelbana. Alla verkar vara på väg någonstans. Inte alls som i Gäddvik där tiden verkade stå stilla jämfört med det här.

I långa myrstigar går människorna lätt framåtlutade, och alla tittar rakt ut i ingenting eller ner i sina mobiler.

Vart har jag kommit egentligen? tänker hon. Sundbyberg? Vad gör jag här?

Mitt emot Nybergs torg stannar hon till och slår in koden vid en ytterdörr.

Det är lika bråkigt här som inne i Luleå, tänker hon. Jag gillar inte den här staden.

Hissen stannar på tredje våningen och hon låser upp dörren där det står Stina Jonsson.

Tindra släpper kopplet i korridoren och tänker att mamma får torka tassarna på Vilgot.

6

Mamma fixar i köket, men Tindra struntar i henne och skyndar sig bort mot sitt rum. Fortfarande är allt en enda röra med flyttkartonger överallt.

Hon smäller igen dörren så att mamma snart står utanför och frågar med sin jobbiga röst hur hon mår – egentligen?

– Det är skitjobbigt, skriker Tindra. Det var inte jag som ville flytta hit. Det var faktiskt du. Jag ville stanna i Gäddvik. Det vet du. Jag hatar det här nya stället!

– Men … vi har ju pratat om det där. Och nu var vi tvungna att ta hand om mormor, säger mamma.

– Försök med något annat! säger Tindra. Du flyttade hemifrån när du var 16 år för att du inte stod ut med mormor och sedan dess har ni setts högst en gång om året.

– Jamen …, försöker mamma.

– Jag hade äntligen fått en kompis i Gäddvik, s­ kriker Tindra. Och så skulle du flytta igen. Det här är faktiskt min femte skola på sex år.

– Jamen …, säger mamma utanför dörren. Och nu låter rösten otålig.

– Ja? Vadå? säger Tindra.

Mamma suckar.

7

– Jag måste gå till jobbet nu, säger hon. Du kan väl hämta Vilgot på hunddagiset i eftermiddag …

Tindra säger ingenting och mamma fixar med ytter­ kläderna.

– Vi får prata vidare om det här, säger hon. Nu är det som det är. Och jag tror faktiskt att det kan vara nyttigt att inte alltid bo på samma ställe. Man blir social av att lära sig träffa nya människor.

Sedan hör Tindra hur hon öppnar ytterdörren, hur den slås igen och hur nyckeln vrids om i låset.

– Åhhh, stönar hon. Nyttigt! Det vore nyttigt för mamma att våga stanna mer än ett år på samma plats.

Så fort något blir jobbigt måste hon flytta.

Tindra tittar på klockan. Hon tar fram skriv­blocket.

Det är tio minuter kvar innan hon måste gå till skolan.

Hon sätter pennan mot papperet: ”Mamma är som en sjöman som reser från hamn till hamn. Och hon tror alltid att det är bättre på nästa ställe.

Men jag vill stanna. Jag vill få rötter som växer ner i jorden och fastnar. Så att jag inte måste ge mig av hela tiden. Men mamma har aldrig haft några rötter.

Mormor är den enda släkting som jag har träffat. Och

8

hon har alltid skickat födelsedagspresenter och brev, men mamma säger att mormor var omöjlig att leva med.

Igår träffades vi. På äldreboendet. Hon var blek och sjuk och smal som en tändsticka. Men hon verkar vara snäll.

Mamma säger att hon åkte hit för att mormor är sjuk.

Men jag tror att vi är här för att det inte fanns någon annanstans att åka.”

Tindra plockar upp högtalarna ur en flyttlåda och kopplar in en sladd i väggen och en i telefonen. Sedan sätter hon på en låt med Grisen skriker så att tonerna studsar mellan väggarna och en granne genast börjar banka i taket.

Hon tar fram pennan igen. Men nu kommer det inte ut några ord.

Tindra viker ihop blocket och suckar för tredje gången på mycket kort tid.

Allt är som vanligt. En ny stad. En ny skola. Nya ”kompisar”. Det borde kännas spännande. Men Tindra känner ingenting.

9

2

Hampus Hampus stänger av väckarklockan och vänder sig om i sängen för att somna om.

Sommarlovet är slut och skolan började egentligen för två dagar sedan. Men Hampus har inte gått dit ännu.

Han har sagt hej då till pappa på morgonen och gått hemifrån som vanligt. Men istället för att gå till skolan har han vandrat runt planlöst på stan. Tagit tunnelbanan några stationer och långsamt vandrat tillbaka hemåt igen.

Det känns oroligt med en ny skola. Klassen har splittrats och han vet inte vilka han kommer att möta i klassrummet.

Hela sommarlovet har han längtat efter Emma, flickan som han började brevväxla med genom ett tidshål på vinden förra året.

10

Hampus har trott att det skulle bli bättre med ­tiden.

Att all längtan skulle försvinna.

Men det blev tvärtom. Nu finns hon med honom alla timmar på dygnet. Han drömmer om henne på natten och han tänker på henne hela dagarna.

Han tittar upp mot tornet och tänker på hur de träffades där uppe på taket för allra första gången. Hur de blev vänner trots att de egentligen levde i olika t­ ider.

Med Emma kände han sig trygg, och han kunde vara sig själv med henne. Hon var hans första riktiga vän.

Det är så konstigt, tänker han. Emma levde för över hundra år sedan, 1913, men ändå är vi så lika.

Hampus rycker till. Det är bara en kvart kvar till första lektionen. Han sätter sig upp i sängen, reser sig, går ut ur sitt stora rum. In i köket. Pappa har gått till jobbet. Det ligger en lapp på köksbordet. ”God morgon, hoppas du får en bra dag idag!” står det.

Hampus skrattar för sig själv.

En bra dag vore inte fel, tänker han.

Hampus struntar i frukost. Han klär bara på sig och går ut när han har lyssnat en lång stund vid ytter­ 11

dörren. Han kollar flera gånger att dörren är låst, och går in en extra gång för att kolla att han inte har glömt att stänga av spisen.

Hissen susar ned till bottenplanet. Och så ut på gatan. Benen för honom bort till tunnelbanenedgången.

Han tänker inte, utan bara går.

Men utanför tunnelbanan stannar han. Han fryser till mitt i steget.

Plötsligt känner han igen lukten som strömmar upp från tunnelbanan. Det är en lukt som han har känt förut.

Först kommer den bara svagt i små pustar, som om det skulle kunna vara hans egen hjärna som skojade med honom. Men när han går in till spärrarna känner han den tydligare.

Det är som om han blir tillbakaflyttad ett år i tiden.

Han drar in luft i näsan och ryser till. Genast ser han Emma framför ögonen och minnet blir glasklart.

Det är i alla fall väldigt likt lukten som han kände då. Den äckliga stanken som kom från tidshålen.

Men … det kan ju inte stämma, tänker han. Tidshålen är stängda. Det måste vara inbillning. Jag har blivit helt besatt av Emma.

12

Han går ut från spärrarna igen, uppför trappan, förbi kyrkan, nedför backen och snart står han i korridoren utanför klassrummet.

Högstadiet! Ny skola, nya klasskamrater …

Han drar ett djupt andetag och knackar på. Han är försenad med två dagar och 25 minuter.

– Varsågod, stig in, hör han en röst innanför dörren.

Han öppnar och försöker se osynlig ut.

– Du måste vara Hampus? säger läraren som han aldrig har sett förut. Har du varit sjuk?

Hampus nickar och går mot den enda lediga platsen längst ner i hörnet, och han försöker att strunta i klasskamraterna som han tycker stirrar på honom.

Han känner bara igen några stycken av dem. Äntligen framme! tänker han. Men när han tittar ner på sin plats så är det som om någon slår till honom med en klubba. Det vimsar till i huvudet.

I bänken bredvid hans sitter en tjej som han aldrig har sett förut, men som han ändå känner igen väldigt väl.

Hon sitter nedböjd över ett papper som pennan ­flyger fram och tillbaka över. Fötterna studsar i takt med armen.

13

Hampus stirrar och hon tittar upp och ser besvärad ut.

– Vad glor du på? säger hon och gör en konstig grimas.

Hon har exakt samma skrattgropar, tänker han.

Och de breda ögonbrynen som binder ihop hela ansiktet.

Hampus håller nästan på att svimma.

– Ja just det, säger läraren när hon ser att Hampus inte har satt sig ner ännu. Din nya bänkgranne heter Tindra, hon är nyinflyttad och började här idag. Ni kan väl gå ner till biblioteket tillsammans efter lektionen och hämta era böcker.

Hampus tittar på flickans kläder. Hon har en svart tröja och slitna svarta jeans och stora kängor. Runt det färgade mörkröda hårrufset sitter en orange scarf.

Hon tuggar tuggummi och tvinnar sitt hår varv ­efter varv runt fingret.

Hampus ser att hon är duktig på att teckna. Figuren på papperet är på pricken lik läraren längst fram i salen, men här har hon påfågelfjädrar på ryggen och överdrivet mycket muskler på armarna.

14

Det är som om tiden står stilla samtidigt som det blixtrar och dundrar inne i Hampus huvud.

– Är det du, Emma? viskar han och ler ett fånigt leende.

– Vad håller du på med? Sluta stirra! säger Tindra.

Och vilken jävla Emma? Är du helt dum i huvudet, eller?

Flickan tittar bort och suckar högt. Folk runt omkring fnissar förtjust. Men Hampus kan inte låta bli att fortsätta stirra på henne.

Hon är ju helt sjukt lik Emma, tänker han. Men ändå helt annorlunda.

15

7

Filminspelning?

Tindra är stel i kroppen. Det känns som om hon har legat inklämd i en byrålåda i flera timmar.

Hon sitter på ett hårt stengolv i en mörk grotta. Det enda som lyser upp rummet är två brinnande facklor som hänger i en järnhållare på väggen.

Det hörs dova hammarslag i berget och det luktar rök. Fukten dryper om väggarna.

– Vad var det som hände? säger Tindra förskräckt.

Var är vi någonstans? Det här är inte tunnelbanan!

Hampus sätter sig upp. Han ser sig omkring och till slut spricker ansiktet upp i ett stort leende.

– Vad är det? säger Tindra. Känner du igen dig?

– Näe, men kände du inte att lukten blev ännu starkare just innan tåget kom? säger han.

– Jo, säger Tindra. Det luktade bara värre och värre

37

ju längre in i tunneln vi kom. Men vad har det med det här att göra?

– Det luktade exakt likadant när jag reste genom tidshålet förra året. Det var då jag träffade Emma som levde i 1913.

– Vadå tidshålet? Varför pratar du om den där Emma hela tiden? Och menar du alltså att vi har rest i tiden nu? säger Tindra och gör en grimas för att visa vad hon tycker om Hampus fantasier.

– Ja, tror du mig inte? säger Hampus.

– Det enda jag vet är att jag är helt mörbultad, säger Tindra.

Hon reser sig upp och går bort till Vilgot som ligger på marken och flämtar några meter bort. Han är också helt utslagen.

– Det kan ju lika väl vara så att vi har snubblat in i ett bergrum som ligger vägg i vägg med tunnel­banan, säger Tindra. Att sugas in i ett tidshål låter lite väl overkligt för min smak.

Hon reser sig och går fram till en fackla.

– Det finns i alla fall människor här, säger hon. Jag tror att vi måste leta rätt på hålet som vi föll ner i. Det är där igenom vi kan hitta tillbaka igen.

38

Hon ser sig omkring för att upptäcka en lucka i taket eller något liknande. Men allt hon ser är jämna bergväggar.

– Lyssna nu! säger Hampus. Vi måste ha kommit till Emmas tid. Jag hann precis säga ”hundra år bakåt” innan vi drogs in i hålet. Och det är så man gör för att komma rätt …

Tindra skakar på huvudet.

Hampus reser sig också upp, och de vandrar runt i grottan som verkar vara en återvändsgränd. Det finns bara en gång som leder därifrån. Några facklor lyser upp marken inne i gången.

– Vi får gå bort mot bankandet där borta, säger Hampus. Där måste det finnas någon som vi kan fråga.

Han tar täten in i tunneln. Tindra som håller Vilgot i kopplet kommer strax efter.

Marken är ojämn, och de snubblar till flera gånger.

– Försiktigt nu! viskar Hampus. Det hörs röster här framme.

De kommer fram till en krök av gången. Och när de kikar fram på andra sidan så tror de inte sina ögon.

De ser in i en mycket större grotta än den de kommer ifrån. Längs väggarna ringlar sig trästegar uppåt 39

längs olika avsatser, och mitt i grottan hänger en korg i ett tjockt rep.

Det ryker av flera eldar, och några män står uppradade längs väggarna med hackor och släggor i händerna. De slår mot berget så att det dånar. De är vaktade av en man med piska och ett långt gevär. Och när Hampus tittar närmare ser han att arbetarna är fastsatta i kedjor som leder fram till ett stort järnklot.

Mörkret längst inne vid väggen lyses upp av långa stickor som arbetarna bär i munnen.

– Wow, viskar Tindra. Det ser nästan overkligt ut, som en filminspelning. Det verkar vara en gruva.

– Vad smutsiga alla är, viskar Hampus.

Han hostar till. Det är svårt att andas för all rök.

Men ingen verkar ha hört honom.

– Vart har vi kommit egentligen? viskar Tindra.

– Ingen aning? säger Hampus. Så här såg det inte alls ut i Emmas Sundbyberg för hundra år sedan.

40

8

Tysta leken Hampus och Tindra sitter längst inne i grottan där de landade för några timmar sedan.

Svetten rinner ner för armarna.

– Det är som en bastu, säger Hampus. Jag trodde att det var kallt nere i gruvor.

– Det måste vara eldarna som värmer upp luften, säger Tindra.

Det är lågt i tak i tunnlarna och mörkt. Ibland är det långt mellan facklorna och då har de fått famla sig fram för att inte slå huvudet i taket.

Tindras klocka på armen fungerar, men Hampus mobil har lagt av. Det står bara ”error” där datum och tid brukar stå. Och likadant när han försöker klicka på kartan för att få reda på var någonstans de har hamnat.

Den fungerar inte heller. Det finns ingen uppkoppling.

41

– Det är precis som när jag var i 1900-talet, viskar Hampus. Då var uppkopplingen också stendöd.

Tindra himlar med ögonen. Hon är trött på Hampus prat om tidsresor.

– Nu är klockan kvart i sex, säger hon. Det måste vara på kvällen, det var ju eftermiddag när vi gick ner i tunnelbanan.

– Men släggorna fortsätter att slå i berget, säger Hampus. Slutar de aldrig att jobba här?

Hampus och Tindras plan är att försöka smyga sig ut när det blir tomt i den stora bergsalen. Och att ta sig uppåt på stegarna.

Där uppe får de hitta på en ny plan när de vet var de befinner sig någonstans.

– Jag gillar inte vakterna, säger Tindra. Såg du när den långe piskade mannen som tog en paus förut. Honom vill jag inte direkt fråga efter vägen.

– Vi måste ut härifrån och få mat, säger Hampus.

Jag är jättehungrig och Vilgot verkar inte kunna sitta still utan mat.

Vilgot går runt och slickar i sig fukten på bergväggarna.

42

– Men hur ska vi få upp honom på stegen? säger Tindra. Hundar kan ju inte klättra.

– Vi får lämna Vilgot här och hämta honom senare, säger Hampus. Kan du säga till honom att gömma sig och absolut inte komma fram?

Tindra nickar.

– Ja, jag har lärt honom en massa saker. Och tysta leken är han bra på.

Hon kramar om Vilgot som kommer fram till henne. Han ser frågande ut.

Plötsligt hörs en stark signal i grottan. Det låter som en trumpet som någon blåser samma ton med, om och om igen. När ljudet tystnar hör Tindra och Hampus att alla släggor har lagts till marken. Ingen hackar i berget längre.

Tystnaden är överväldigande. Plötsligt hörs droppet från väggarna och eldarnas sprak. Men mest av allt hörs tystnaden.

Tindra och Hampus smyger fram till utkiksplatsen där de ser in i den stora salen.

Tre vakter samlar ihop arbetarna som binds fast med varandra i ett rep, sedan börjar klättringen uppåt.

43

Längst upp på stegen går en vakt och sist i raden följer en annan som har en pistol riktad uppåt hela tiden.

– De som arbetar här verkar vara fångar, viskar Hampus.

– Ja, men straffarbete har väl inte funnits på länge? säger Tindra. Eller?

– Jag vet inte, säger Hampus.

När alla har försvunnit uppåt längs stenväggarna så finns det bara en man kvar i grottan. Det är den långe som verkar vara chef över de andra. Det var han som vevade med piskan mot en av fångarna förut.

Han går runt och tittar till verktygen. När han hör ett svagt rop långt uppifrån så hoppar han ut till korgen och ställer sig på kanten. Nedanför är det ett brant stup, men nu hissas korgen långsamt uppåt.

Hampus och Tindra sitter tysta och väntar. När ingenting har hörts på en kvart så tecknar Hampus till Tindra att de ska bege sig uppåt.

Men först följer Tindra med Vilgot in i salen där de gömde sig förut.

– Ligg! säger hon. Stanna här! Tysta leken börjar nu!

Vilgot ser på Tindra och viftar på svansen. Sedan lägger han sig ner närmast stenväggen och blundar.

44

Hampus och Tindra smyger genom det stora bergrummet. De känner på den långa trästegen som känns väldigt ostadig och så börjar de klättra.

Trästegen är hal av fukten i grottan. Och den knakar oroväckande för varje steg de tar. Men ingen verkar höra dem.

De kommer upp till en avsats där de stiger av den första stegen och får fortsätta på en annan. När de tittar uppåt ser de att de måste upp för fyra ”våningar” till innan de kommer upp till markytan.

Hampus börjar fundera på hur de ska göra när de kommer ända upp. Men plötsligt hörs en röst som skär genom tystnaden. Den är mörk och genomträngande.

Och rösten låter mycket bestämd.

– Stopp där! Vad gör ni här? Arbetet är avslutat för idag!

Tindra och Hampus stannar till och tittar på varandra. Ingen av dem säger något, utan de sätter full fart, bort till nästa stege, och uppåt. De ska nog kunna klättra ifrån den storväxte vakten som kommer mot dem.

Men mannen stannar till. Han står kvar på avsatsen under dem och verkar inte intresserad av att springa efter dem, istället börjar han skrika.

45

– Hallå! ropar han. Rymlingar! På väg uppåt från plan tre. Hallå! Rymlingar på väg uppåt!

Det är som en inövad ramsa som han har ropat många gånger förut.

Vad korkad han är som inte följer efter oss, tänker Hampus och snabbar sig uppåt.

Men när han nästan är uppe vid nästa avsats förstår han varför vakten inte anstränger sig mera.

Ovanför stegen står en man med en träklubba i handen och väntar på dem.

– Det här ser inte särskilt bra ut, tänker Hampus.

Verkligen inte bra …

46

Hunden rusar in mot den mörka gången där Hampus just försvann. Tindra springer efter. Sedan händer allt på några sekunder. Hon hör tåget komma rusande. Tindra snubblar GAMLA och kännerMORMOR plötsligt Hampus hand i sin.

Men då spjärnar i kroppen.

Det rycker och drardess i År 1970 öppnades det Falutillgruva för allmänheten.

Sedan henne. Allt snurrar, som om hon var inne i en torktumlare. har nästan besökare tagit i underHon kännertvå sig miljoner tung, samtidigt som honhissen svävarner tyngdlös. jorden.

4 000 så schakt, orter inte och ett arbetsrum Och hurGruvan mycket består hon änavskriker hörs ändå ljud från hennes mun. där varje ”sal” har fått ett eget namn.

I Falun kallas gruvan för ”Gamla mormor”. Sedan 2001

Hampus och Tindra har hittat ett tidshål och landar mitt i är Falu gruvahet med på Unescos världsarvslista. en stekande gruva.

Med krigsslavar och barnarbetare.

De möter ett Råd med en ond ledare som är på jakt efter en diamant som sägs ge evigt liv.

Och märkligt nog träffar de Emma där igen. Emma som skulle kunna vara Tindras tvilling! Men i den här tiden är hon dömd till döden – för häxeri!

Kampen för att stoppa den onda Ledaren tar sin början.

Det blir en kamp på liv och död, genom tid och rum!

Sagt om Stoppa greven:

En bladvändare som aldrig tappar tempot!

Barnens Bokklubb

Boken var superbra, den får högsta betyg!

Lovisa, 9 år, Kamratposten

En spännande, ryslig läsupplevelse för bokslukaren.

Trollhättans bibliotek

Både trovärdig och spännande.

BTJ