9789172997592

Dan och Lotta Höjer

Stoppa greven!

– en tidsresa på liv och död

OPAL

Bokförlaget Opal ab www.opal.se

© Dan Höjer & Lotta Höjer, 2016 Omslagslayout: Maria Sundberg Tryckt hos ScandBook, Falun 2016 ISBN: 978-91-7299-759-2

PROLOG Greven svingar värjan över huvudet och pressar Emma och Hampus in mot hörnet där tavlan med Karl XII hänger.

– Till strid, attack! Död åt fienden! skriker han.

Hampus och Emma kastar ett sista ögonkast på varandra.

Nu är det kört, tänker Hampus. Det finns ingenting mer att göra.

Men så får han syn på en kastkniv som sitter fastborrad i tavelramen alldeles ovanför huvudet.

En sista chans, tänker han och sträcker armen uppåt.

Och precis när greven ska ge honom ett dödande hugg greppar Hampus tag om kniven och tar i allt vad han orkar. Men kniven sitter stenhårt i den tjocka guldramen.

Istället händer något oväntat. Den tunga tavel­ 3

ramen lossnar från sin spik och med hjälp av Hampus kraft ramlar den rakt framåt, ut från väggen.

– Akta! skriker han och Emma kastar sig åt sidan.

Men greven är helt inne i sin attack och ser inte guldramen som kommer farande. Den missar Hampus med några millimeter men träffar greven rakt i huvudet.

Emma och Hampus ligger först blixtstilla på golvet och lyssnar efter ljud. Men allt är tyst. De ser greven i sin blå uniform bredvid dem. Han har krossat tavelduken och ligger helt utslagen inne i ramen.

De kravlar sig upp till stående.

– Lever han? säger Emma.

4

1

Emma 1913

Emma är trött när hon drar på sig arbetskläderna.

Adam vaknade flera gånger i natt.

Hon gäspar. Klockan är halv sex och hon har redan varit uppe i två timmar.

Vid ytterdörren, tre våningar ner, knyter hon upp klänningen i midjan. Galoscherna sitter redan utanpå skorna.

Hon ska bara gå hundra meter, men hon vill inte komma smutsig till jobbet.

Vädret slog om i natt, det blev plusgrader och regnet öste ner. Nu är gatan fylld av en gråsvart gyttja.

Emma sätter försiktigt ner fötterna. När hon kommer bort till slaktaren måste hon hålla för näsan.

5

Här välte latrinvagnen för några dagar sedan. Den tappade ett hjul och dasstunnorna krossades mot marken. Tunnorna är borta men det mesta av innehållet ligger kvar och har blandats med regnvattnet.

Det stinker och Emma skyndar förbi. Några feta råttor blir rädda och flyr för livet.

Den första hon möter när hon kliver in på kaféet är chefen. Och han ser inte glad ut.

– Hämta vatten! säger han när han ser Emma.

Inget ”God morgon”, inget ”Vad bra att du är i tid fast din bror är sjuk”. Bara: ”Hämta vatten!”

Hinkarna är stora och tunga och hon måste ta två åt gången på ett ok på axlarna. Benen darrar och ryggen värker under tyngden.

När hon burit klart sätter hon sig en stund i köket för att vila.

Chefen skyndar förbi. Han tvärstannar och stirrar på Emma.

– Sitt inte här och lata dig! skriker han. Nu tar du disken!

Emma kokar vatten i stora kittlar på vedspisen. Se-

6

dan häller hon upp det i diskhon, och händerna blir flammiga av det heta vattnet.

Efter att ha diskat rent hela gårdagens disk behövs Emma som servitris.

Hon är helt slut när klockan närmar sig två. Idag är det kort arbetsdag och hon har bara tio minuter kvar.

Då händer det som inte får hända. En vinglande gubbe kommer in på kaféet och sätter sig vid ett bord som hon har hand om. Hon känner igen honom. Som vanligt stinker han sprit.

Nej, inte han, inte nu. Jag måste hem till Adam, tänker Emma.

Mannen beställer en pilsner och en smörgås. Han vräker i sig mackan och dricker ur ölen på en minut.

Sedan ställer han sig upp och börjar gå mot dörren.

Emma ser vad som är på väg att hända och springer efter.

– Ursäkta, herr Pettersson, men ni glömde att betala, säger hon försiktigt.

– Bah, vadå? Jag har inga pengar, muttrar mannen och puttar in Emma i väggen med full kraft när hon försöker stoppa honom.

7

Emma ligger kvar på golvet och håller tillbaka gråten. Det värker i axeln som slog in i väggen och hon känner sig yr efter smällen. Mannen slänger igen dörren bakom sig.

Ingen av gästerna hjälper henne. Ingen vill bråka med Pettersson. Han är känd för att slå hårt, oftast rakt mot ansiktet, så fort någon säger emot.

Efter några sekunder kommer chefen in i lokalen.

Han får syn på Emma som långsamt reser sig från golvet.

– Jasså, Pettersson tog en springnota, säger han. Då blir det avdrag på lönen. Du vet vad som gäller.

Sedan vänder han på klacken och går ut genom samma dörr som Pettersson nyss försvann genom.

Emma stirrar efter chefen, sedan rusar hon bort mot skrubben där hon brukar byta om.

Hon känner sig helt svart inuti och tårarna strömmar ner för kinderna.

Det här hade mor aldrig gått med på, tänker hon.

Hon hade sagt ifrån. Jag önskar så att hon fanns här och kunde hjälpa mig.

8

2

Hampus 2013

Pappa vimsar runt i lägenheten. Hampus hör att han har bråttom och är på väg någonstans. Han duschar och rakar sig fast klockan bara är sju på morgonen.

Det hörs några snabba knackningar på dörren och pappas huvud kikar in i rummet.

– Jag är ledsen, Hampus, säger han. Men jag måste in till jobbet idag.

Hampus tittar nyvaket upp från sängen.

– Men det är ju lördag, säger han. Och vi skulle ju göra nåt roligt.

– Vi får göra det i morgon istället. Jag kommer hem till middagen. Det finns pastasallad i kylskåpet.

– Okej då, säger Hampus och suckar.

9

Pappa vänder sig om för att gå, men hejdar sig mitt i ett steg.

– Och förresten. Mamma ringde från Berlin i går. Hon blir fast där i några dagar extra. Det var visst flygstrejk.

Hampus borrar ner huvudet i kudden.

– Hon fastnar alltid i nån stad, mumlar han.

Pappa går fram till sängen och ger Hampus en kram. Och han stryker med handen över kinden.

– Hur blir det nu då? säger Hampus. Jag skulle ju flytta till mamma på måndag.

Pappa suckar.

– Vi bestämde att du åker dit på fredag och bor där över helgen. Sen åker mamma till Peking i några veckor när skolan börjar. Då får du bo här igen.

Det blir väldigt tyst i lägenheten när ytterdörren slår igen.

Hampus försöker somna om, men tankarna snurrar. För fyra år sedan var mamma och pappa fortfarande gifta. Pappa var nästan alltid glad och tillsammans brukade de bygga fantastiska legobyggen.

Mamma tog med honom till skogen. De gjorde

10

kojor och letade efter hemliga stigar, och de kom inte hem förrän de var dödshungriga.

Men så plötsligt började pappa och mamma bråka.

Efter några månader flyttade mamma hemifrån. Nu är hon väldigt ofta borta på jobbresor. Och på loven arbetar hon nästan alltid.

Hampus går upp ur sängen och ut i stora rummet.

Där kollar han flera gånger att ytterdörren är ordentligt låst.

Sedan tar han trappan upp till övervåningen. Han tänder en brasa i kakelugnen och är noga med att stänga luckan ordentligt. Hampus är rädd för eldens krafter, men han blir samtidigt lugn av lågorna.

Datorn står och lyser i ett hörn. Han har lovat pappa att inte spela förrän efter klockan tolv.

Han går ner till badrummet och tvättar händerna.

Noggrant, med mycket tvål. Han står länge och skrubbar. Fingrarna blir alldeles röda.

Det är viktigt att ytterdörren är låst. Där ute finns det så många faror. Grannen rakt under till exempel.

Värmlänningen. Han ler alltid vänligt när de träffas.

Men bakom leendet finns något som är mycket argt.

11

Hampus vill inte riskera att träffa honom, så därför håller han sig helst hemma.

Utanför hörs en buss som tutar på en felparkerad bil. Hampus ser ut genom fönstret.

Rakt fram reser sig den vita stenkyrkan över staden och till vänster står det gamla vattentornet och väntar på att göras om till restaurang. Till höger byggs höghus och hotell. Staden växer så det knakar.

Han hör radion skvala nerifrån köket. De pratar om mellandagsrea och kaos i affärerna. Två bilar har krockat på E18 och en bebis har försvunnit ur sin barnvagn utanför ett köpcentrum. Polisen är där och letar, men de har inga spår efter barnet.

Hampus sätter sig i soffan och bläddrar i en serietidning. Bara för att få tiden att gå. Men han har ingen lust. Inte med någonting.

Han suckar och lägger sig ner i soffan och börjar läsa igen. Men plötsligt avbryts han av telefonen.

– Hallå? säger Hampus.

Han är ovan vid att någon ringer.

– Hej Hampus, säger en röst som han känner igen, men som han inte kan placera.

– Vem är det?

12

– Åh förlåt, det är Joel. Hur är läget?

Hampus blir alldeles stum. De har gått i samma klass i ett halvår, men Joel har aldrig ringt till honom förut. Ingen i klassen har någonsin gjort det.

Joel är populär, rolig och lite farlig. Han är bara i skolan varannan dag ungefär, men lärarna verkar inte bry sig. De frågar aldrig varför, utan han får komma och gå som han vill. Det sägs att han bor ensam med en äldre kille i en stor villa i Duvbo, men ingen verkar veta säkert.

– Det är väl bra, säger Hampus till slut. Vad vill du?

– Jag fick ett par skridskor i julklapp. Ska du hänga med till ishallen och åka lite? Klockan ett, tänkte jag, säger Joel.

– Ehhh, jag vet inte, säger Hampus. Kan jag väl, men jag vet inte riktigt var jag har mina skridskor.

– Vad bra, kul! säger Joel. Du får leta. Vi ses där.

Hampus lägger långsamt på luren. Han stirrar in i väggen.

Det är ju roligt att Joel vill träffas, tänker han. Men jag hatar ju att åka skridskor.

Han tittar ner i tidningen igen. Stål-Långben har 13

just räddat en hel stad från undergång fast han gör klantiga saker mest hela tiden.

Jag undrar vad Joel ville – egentligen? tänker Hampus.

14

3

Orättvist 1913

Emma är arg när hon går hem mot Esplanaden. Det värker i axeln.

Hur ska jag kunna ändra på allt orättvist? Alldeles ensam?

Hon skyndar på stegen och tar en omväg runt två gubbar som kommer ut från krogen med ölflaskor i händerna.

Adam sover när hon kommer in i lägenheten och hon plockar genast upp skrivboken. Hon lutar sig ner och skriver i raseri, precis det hon tänker.

Jag läste i tidningen att de varnade stockholmare för att

15

åka hit. För att det är smutsigt och fattigt och för att folk slåss här.

Jag är så arg. Allt är så orättvist. Vissa har så mycket mat att de slänger fina köttbitar i soporna, medan de flesta nästan aldrig har råd att äta kött. Och värst av allt: Mina bröder får gå i skolan och lära sig så mycket. Men inte jag.

Emma kokar av ilska. Hon sparkar till en stol så att den faller omkull på golvet. Hon skulle vilja fortsätta att sparka och slåss. Men istället plockar hon upp stolen och sätter sig vid bordet.

Hon ser ner på Adam. Han flämtar i sömnen och är på väg att vakna. Febern måste ha stigit.

Emma hämtar en trasa och blöter den med vatten.

Hon baddar försiktigt hans panna.

Sedan tar hon fram pennan igen: Jag hinner aldrig leka. Hinner aldrig vara med mina vänner. Jag vet knappt vilka de är längre. Jag har ju vänner på kaféet, men de är minst tio år äldre.

Mor brukade ofta berätta om hur orättvist det är att vissa är fattiga och vissa är rika. Att vissa får gå i skolan 16

medan många barn måste arbeta. Om att kvinnor inte får rösta och att de får lägre lön.

Men hon sa alltid att jag skulle få det annorlunda.

Tiden skulle förändras, sa hon.

Jag önskar att jag hade pengar och att det fanns någon som kunde hjälpa min bror. Men att kalla på läkaren skulle vi aldrig ha råd med. Och förresten kanske doktorn ändå inte kan hjälpa Adam. Mor dog ju av samma hosta.

Emma blundar och ser staden framför ögonen. Hon försöker minnas var hon kan plocka ved i morgon.

Hon ser berget med kyrkan högst upp. Husen och människorna finns nedanför vid bergets fot och vid stranden strömmar vattnet in mot Stockholm. Hon bor i en by vid ett sund och ett berg – Sundbyberg.

Men byn har växt så snabbt. Det är många fattiga som slåss om samma gratisved.

På bara några år har flera fabriker vuxit upp. Stora tegeljättar med skorstenar som reser sig mot himlen.

Som spyr ut svart rök både natt och dag.

Så fasansfullt fula, tycker Emma, men utan dem skulle ingen kunna bo här. Nästan alla jobbar i fabrikerna.

17

Emma tittar ut genom fönstret. Till vänster, uppe på berget, står det stolta vattentornet, tegelrött och enormt. Redan har flera hus fått rinnande vatten.

Rakt fram ser hon kyrkan. Den syns från alla håll i staden och den borde sprida lugn och trygghet. Men varje gång som Emma blickar upp mot det höga kyrktornet så tänker hon på mors begravning.

Nu får hon en annan bild i huvudet. Emma ser istället en liten barnkista som bärs fram genom bänkraderna. Hon ser hur far gråter och mellan Emma och Elias är det en tom plats på den hårda träbänken. På den lilla kistan har någon skrivit ett namn. Där står det Adam med vackra guldbokstäver.

18

4

Gömstället 2013

Hampus suckar. Han har verkligen ingen lust att åka skridskor.

Han blev smickrad av att Joel ringde. Men nu skulle han bara vilja strunta i alltihop.

Skridskorna måste finnas ute på vinden. Snön ligger djup och han får pulsa några meter för att komma till vindsdörren på deras stora balkong.

Det blåser ner snö från taket och han känner att vinden för med sig den där lukten igen. Eller stanken förresten. Han vet inte var den kommer ifrån. I vanliga fall brukar det lukta kaffe. Kaffefabriken gör att staden känns snäll och att människor blir fikasugna.

Men den senaste månaden har det luktat väldigt illa.

19

Det har kommit i omgångar och liksom smugit sig på. Men just nu, när han står där på balkongen, så stinker det värre än någonsin.

Han öppnar snabbt dörren in till förrådet och kommer in i ett litet rum med ett brant snedtak. Där är det kallt och det finns inga element.

Det är skumt på vinden. Bara glödlampan och ett enda fönster lyser upp lite bland alla flyttlådor.

Hampus rotar efter skridskorna. Det var länge sedan han använde dem, så de kan nog ligga gömda långt ner bland högarna.

Han ler för sig själv när han ser sina gamla stövlar.

De är så små, tänker han.

Han tittar på undersidan. Storlek 19. Nu står det 39 under skorna.

När han lyfter på en tung låda inne i hörnet så råkar han fastna med byxbenet i en tegelsten som pekar ut en bit från väggen.

– Aaaaj som …, muttrar han när den hårda stenen river in i skinnet.

Han böjer sig för att lossa på byxbenet, men då märker han att tegelstenen sitter löst. Han vickar den

20

fram och tillbaka, och snart kan han dra ut den så att det syns ett fyrkantigt hål i väggen.

Stenen är stor och tung och han tänker precis lägga tillbaka den. Men då stannar han till mitt i en rörelse.

Det är någonting i hålet!

Det sticker ut något från väggen där tegelstenen satt förut. Och det verkar vara ett större hål innanför öppningen. Som om någon har grävt ut en öppning i väggen och sedan täppt till hålet med stenen igen.

Ett gömställe! tänker Hampus.

Han kikar in i hålet och ser någonting gammalt och gult som ligger där.

Hampus drar fram en bunt tunna skrivhäften. De ser ut som de han själv har i skolan, gulrutiga i storleken halvt A4-papper. Men de här böckerna är gamla och välanvända, det syns tydligt.

Först kan han inte se vad som står på framsidan.

Det är en slingrig skrivstil där bokstäverna sitter ihop.

Som broderade stygn på en kudde.

Hampus läser långsamt på omslaget på det översta häftet, bokstav för bokstav. H-e-m-l-i-g-a b-o-k-e-n.

Han öppnar häftet och drar efter andan. Sidorna

21

är helt fulla med den vackra handstilen. Sida upp och sida ner fyllda av hemligheter som någon antagligen har skrivit i en annan tid.

De här böckerna måste vara jättegamla, tänker han.

Någon som levde för länge sedan kanske har gömt dem här i väggen på hans vind.

Nu för tiden skriver ingen så här. Det har man inte tid med. Här känns det som om varje bokstav har tagit tid att forma. Längs sidorna syns små bläckplumpar som måste ha droppat från pennan, som om den som skrev har haft bråttom, fast det varit omöjligt att skriva fort med den typen av penna.

Papperen liksom skimrar lite guldaktiga, det är som om de vill berätta något för honom.

Hampus ruskar på huvudet.

Vindsrummet är tyst och kallt och ser ut precis som vanligt, fullt med möbler och skrot.

Men vem har gömt skrivböckerna där? Och varför? tänker han.

Han öppnar försiktigt det översta häftet.

22

Kära dagbok, Här skriver jag om mig själv. Om allt som händer i mitt liv …

Håret reser sig på överarmarna. Han känner sig plötsligt utvald. Han har fått ett meddelande i sin vägg från någon som vill berätta något. Någon som antagligen har levt i en annan tid. Någon som har levt just här i hans hus.

Han sätter sig ner på en låda. Hans händer är iskalla när han fingrar på omslaget till det översta häftet.

Plötsligt märker han att han darrar i hela kroppen.

23

23

Striden 2013

– Vad gör du här? skriker Hampus.

Inget svar. Joel står knäpptyst framför dem i backen med järnröret höjt rakt upp i luften.

Gångvägen är två meter bred. Den avgränsas på båda sidor av kraftiga järnräcken. Bredvid vägen står buskar som är ganska höga.

Hampus funderar på flyktvägar, men det ser svårt ut. Joel har valt ett bra ställe att stoppa dem på.

– Vem är det där? säger Emma. Vi har bara tio minuter på oss. Tänk på vad Oredan sa. Vi måste upp till tornet nu. Annars är det för sent.

– Det är min klasskamrat, säger Hampus sammanbitet. Vad vill du?

128

Joel säger ingenting. Men när Hampus tar några steg åt sidan för att runda honom, så är Joel snabbt där och markerar med järnröret. Han slår det genom luften som ett svärd, och röret stannar bara några millimeter från Hampus huvud.

– Ni går ingenstans, säger Joel. Ni stannar här. Ni ska inte resa någonstans. Ni har redan ställt till det tillräckligt, och mitt uppdrag är att hålla er kvar i den här tiden.

Emma och Hampus ser på varandra. Emma har ingen aning om vem främlingen med vapnet är. Men hon förstår att han vill stoppa henne från att åka hem till sin tid igen. Om det är som Oredan säger så kommer hon inte tillbaka förrän ”nästa öppning”, och det kanske är långt till dess.

Men varför vill han stoppa mig? tänker hon. Jag har inte gjort honom något. Jag har inte gjort någon något.

Plötsligt bestämmer sig Hampus.

Jag måste fixa det här, tänker han. Jag måste lura Joel. För Emmas skull, hon måste ju komma hem.

Hampus förstår inte hur han ens vågar tänka tanken.

129

Själv har han inget vapen och han har aldrig slagits förut. Men han känner sig stark och inte särskilt rädd.

Hampus slänger sig plötsligt rakt mot räcket så att magen får en ordentlig smäll. Han faller ihop och skriker av smärta.

Joel tittar förvånat på honom. Emma faller ner på knä.

– Hur är det? Hur gick det? Varför gjorde du så?

Hon pepprar honom med frågor. Men så ser hon att Hampus ler i mörkret.

– Spring, viskar han. Jag fixar det här. Jag kommer ikapp dig snart.

Sedan vänder sig Hampus och grimaserar.

– Joel, stönar han. Hjälp mig upp! Det är något fel på magen.

– Vad håller du på med? säger Joel.

Han ser förvånat ner på Hampus som ligger på rygg på marken. Men sedan böjer han sig ändå ner över Hampus och lägger samtidigt ifrån sig järnröret.

Då passar Emma på. Hon är snabb som en vessla när hon rycker åt sig röret. Sedan slår hon, rakt ut i mörkret, i knähöjd.

Joel skriker till av smärta och faller ihop på marken.

130

– Bra gjort, Emma, ropar Hampus och reser sig upp.

– Nu är det bråttom, säger Emma. Det kan inte vara många minuter kvar.

De kommer upp till tornet och Hampus fumlar med nycklarna. Han öppnar men har problem att stänga av larmet innanför dörren.

Men så lyckas han och de rusar vidare uppför trapporna.

Precis när Emma är framme vid ytterdörren som leder ut på taket så stannar hon. Det är en sak som hon måste säga innan hon ger sig iväg.

Hon vänder sig om och tittar på Hampus.

– Jag måste åka nu. Men vi ses igen. Snart. Det är du som är min like i en annan tid. Jag kommer aldrig att glömma dig, vad som än händer.

– Snabba dig ut på taket nu, säger Hampus. Du måste hinna hem.

Emma springer ut till den plats där hon landade för några timmar sedan. Hon sträcker händerna mot himlen, precis som hon gjorde då. Precis som hon såg Oredan göra innan han försvann.

131

Hampus står förstenad innanför dörren och tittar ut på taket. Äntligen ska ha få se det som Emma har berättat om med så ivrig röst.

Han ser henne stå där med armarna mot skyn och han känner sig lite sorgsen. Det har varit så fantastiska timmar.

Emma försöker mumla på samma sätt som hon hörde Oredan göra. Men ingenting händer. Hon står kvar på tornet med armarna rakt upp i luften.

Hon försöker med att vända sig ett halvt varv. Hon sträcker kroppen upp mot himlen och hon mumlar högre än förut: ”Hundra år tillbaka, hundra år tillbaka.”

Men fortfarande ingen reaktion.

Hampus tittar ner på mobilen. Klockan står på 00.01.

Vi kom för sent, tänker han. Emma har fastnat i fel tid.

Men kan verkligen en enda minut avgöra om det fungerar eller inte?

Samtidigt är han glad över att Emma fortfarande är kvar ute på taket. Äntligen har han fått en riktig vän.

Hampus vill prata mycket mer. Han vill veta allt om Emma och verkligen lära känna henne.

132

Han ser ner på marken. I skenet från parkbelysningen ser han någonting röra sig mot tornet.

Det måste vara Joel, tänker han. Ingen annan är ute och går vid den här tiden.

Han springer ut på taket för att varna Emma och tar tag i hennes arm. Plötsligt stöter det till i hela kroppen. Det känns som om hela han sugs in i något smalt och trångt. Han försöker klamra sig fast vid Emma, men nu har han ingen kraft kvar längre. Kroppen är helt tom.

Allt snurrar runt. Det är som om han sitter fast inuti en centrifug. Inne i en tvättmaskin.

Tid och rum försvinner. Han vet inte hur länge han snurrar runt. Allt är hit och dit och bak och fram. Det är ansikten och platser som snurrar framför ögonen.

Han ser sina föräldrar, sin fröken från första klass och ibland dyker klasskompisar upp. Plötsligt ser han Joel. Mycket tydligt, och han stannar i flera sekunder.

Varför? tänker Hampus. Varför försökte du stoppa Emma?

– Därför, flinar Joel inne i hans huvud.

Plötsligt stoppar snurret och han sitter på taket 133

till tornet igen. Emma sitter bredvid och allt är som förut.

Hampus ser på Emma och ler. Och så ser han ut över staden.

– Vad mörkt det är, säger han. Man ser stjärnorna så tydligt.

Emma stirrar på Hampus.

– Du? säger hon. Men det var ju inte meningen att du …

– Fy sjutton vad det stinker, säger Hampus och drar halsduken framför näsan.

– Vadå stinker? säger Emma.

– Så tyst det är, säger Hampus. Och var är alla hus?

– Åh nej! säger Emma. Du skulle inte ha följt med.

Men Hampus ser sig bara förvånat omkring.

Plötsligt förstår han att han är kvar på vattentornet fast ändå inte.

Han sitter på samma ställe som förut, men det är inte samma verklighet runt omkring.

Här är allt mycket tystare och lugnare, och det luktar annorlunda, mycket äckligare.

Det är precis samma, men ändå något helt annat.

Han tittar ut över kanten, ner på sitt hus som ser 134

nästan exakt ut som vanligt. Bara en lite annan färg.

Och han tänker på pappa.

– Vad ska han säga när jag inte kommer hem i natt? mumlar han för sig själv.

Hampus darrar till av vinterkylan. Men så känner han en varm hand i sin och då blir han lite lugnare.

Jag är i alla fall inte ensam, tänker han.

135

24

Äckligare än skolmat 1913

Det är kolsvart i trappuppgången. Hampus håller hårt i Emmas arm och trevar sig fram. Emma, som är van vid mörkret, drar honom med sig. Hon känner till vartenda trasigt trappsteg och hoppar lätt upp för våning efter våning. Hon vill komma upp snabbt.

Jag har aldrig varit borta så här mitt i natten förut, tänker hon. Hur har de klarat sig? Far måste vara väldigt arg.

– Vi får smyga in, viskar Hampus.

Emma skulle vilja rycka upp far och bröderna ur sina sängar. Hon vill visa upp Hampus för familjen, det är ju han som har räddat livet på Adam! Det är han

136

som har satt stopp för hostan! Men hur ska hon kunna berätta det? Vem skulle tro henne?

De kommer upp till översta våningen. Där skymtar Hampus sin egen ytterdörr, den som han alltid brukar gå in genom. De har ju inga grannar, utan är ensamma på översta planet. Men bredvid deras dörr ser han en dörr till. En ingång som han aldrig har sett förut!

Han tittar förvånat på Emma när hon går fram till ”fel” dörr och öppnar den. En öppen brädgång sträcker sig längs med deras lägenhet och upp för ytterväggen i en liten trappa. Det verkar vara en del av byggnadsställningen som har blivit kvar. Gången är ranglig och känns inte alls säker. Men Emma springer vant ut på plankorna.

De kommer upp på Hampus stora balkong och Emma skyndar fram till förrådet där Hampus har varit så mycket de senaste veckorna.

Men nu finns inga kartonger eller staplade möbler i förrådet. Det brinner en brasa i järnspisen och en man sitter vid ett litet bord i mörkret. Ett stearinljus är det enda som lyser upp honom.

– Jag har gjort gröt, säger mannen och ler. Adam

137

mår bra. Båda har gått och lagt sig. Det är ju skola i morgon.

– Åh, tack far, säger Emma och kramar om honom.

Jag var tvungen att göra en sak, det är därför jag är så sen.

– Sen? säger han förvånat. Inte värre än i går. Men låt inte det här bli en vana, Emma. Nu måste jag också sova.

Emma ser förvånat på sin far. I går kom hon hem strax efter klockan nio, och då blev det utskällning.

Nu kommer hon hem mitt i natten och han är glad …

Plötsligt stelnar Emmas far till. Han tittar förvånat på Hampus som har klivit in från balkongen.

– Stäng dörren! säger han. Vi kan inte elda för kråkorna. Vem är du?

– Hampus, säger Hampus och går fram för att hälsa.

– Det här … är … Han är … min … vän … från arbetet, säger Emma.

Hon vill inte ljuga för sin far, men vad ska hon göra?

– Jasså, säger pappa och tittar misstänksamt på Hampus kläder.

Han är tvungen att gå fram och känna på den tjocka och bylsiga täckjackan som är mjuk, men som liknar en blå metallrustning.

138

Emma stirrar på sin far. Vad håller han på med?

– Han har ingenstans att bo i natt, säger hon.

Far ser länge på Hampus. Han skakar på huvudet.

Men han blir inte arg. Hampus tycker nästan att han ser ett leende i ansiktet.

– Du får sova på golvet, säger han. Men bara en natt.

139

byggts vid Lötsjön och där drivs det fortfarande ett kafé.

Greven svingar värjan över huvudet och pressar Emma och

Hampus in mot hörnet där tavlan med Karl XII hänger.

– Till strid, attack! Död åt fienden! skriker han.

ESPLANADEN 17 Hampus och Emma kastar ett sista ögonkast på varandra.

Det hyreshuset på Esplanaden 13-19 klart Nu ärstora det kört, tänker Hampus.

Undrar vad som stod händer om man dör i fel tid?

1913.

Huset var tänkt som boplats åt alla arbetare som

flyttade hit för att arbeta i fabrikerna som snabbt växte En dag hittar Hampus en bunt skrivhäften gömda i ett hål i upp i staden. väggen på hans vind. Det är dagböcker skrivna av Emma, en

tjej som bodde i Hampus hus för hundra år sedan. Dagen efter ligger det ett brev i hålet. Brevet är från Emma, som undrar KVINNLIG RÖSTRÄTT vem som tagit hennes böcker. Fast det är omöjligt verkar det Kvinnlig Sverigemeddelanden.

1921. Tidigare hade bara som att derösträtt kan läsafick varandras Trots att betalade de lever i olika känner bådei Hampus och män som skattvärldar fått rösta.

Men början av Emma att dekämpade kan pratamånga med varandra ettskulle sätt defå inte kan 1900-talet för attpå alla röstmed någon annan. Men det visar sig att det inte är helt ofarligt. rätt.

1913 samlades 000 namnunderskrifter fören Det är någon mer som350 upptäckt tidshålet. Någon sominser chans attkvinnor använda skulle det förfå sina egna syften. Utan att de själva att även rösta. förstår hur det går till blir Hampus ochSuffragetterna Emma indragna i en I England fanns kvinnorörelsen som jakt på liv och död som trotsar både tid och rum.

tog till våldsamma medel för att kvinnor skulle få samma rättigheter som män.

TÅG, SPÅRVAGN ELLER ÅNGSLUP Sundbyberg och Solna var någonting långt borta för folk inne i Stockholm under slutet av 1800-talet. Men så kom tågspåret 1897 och 1910 drogs spårvagnen