9789172997523

S T E FA N C A S TA

En berättelse full av humor, ljus och värme. Med den är också sorglig och mystisk. Precis som livet självt.

AV FÖRFATTAREN TILL DEN GRÖNA CIRKELN. VINNARE AV BARNENS ROMANPRIS.

På andra sidan Fågelsången

Stefan Casta har skrivit mer än femtio böcker, de flesta för barn och unga. Han bor på en liten gård mitt i naturen i Skåne med får och höns.

Vid sidan om sitt författarskap arbetar han som lärare och handledare vid Lunds universitets författarskola. Han är också ledamot av juryn för ALMA-priset.

Stefans böcker är översatta till femton språk och han har tilldelats många priser och utmärkelser, bland annat Augustpriset, Barnens Romanpris, Astrid Lindgren-priset och Nils Holgersson-plaketten. När man läser På andra sidan Fågelsången förstår man varför.

En räv springer över vägen. Så börjar det.

Elina, Vanessa och Jörgen är på väg tillbaka till stan efter att ha tittat på ett hus till salu. Det är Vanessas dröm att de ska flytta ut på landet. Men när räven dyker upp är katastrofen ett faktum. Jörgen ställer sig på bromsen. Men det hjälper inte. I olyckan dör Vanessa, den enda som absolut inte får göra det.

Dagen efter vinner Jörgen en högvinst på en trisslott han köpt för sina sista kronor. Han väljer att se det som ett tecken.

Elina sörjer Vanessa för mycket för att glädjas åt vinsten.

Men – tänk om de skulle köpa en gård för pengarna? Precis som Vanessa ville!

Det är då det konstiga börjar. Vem är den där snygga killen som dyker upp på så oväntade ställen? Och varför kommer räven tillbaka igen?

S T E FA N C A S TA

Om Under tiden (2012) ”Den här boken gav mig mardrömmar.

Bokstavligt talat. […] Det är något så extremt obehagligt med det drömska och osäkra.

Det är spännande, läskigt och fint. Men mest läskigt. Riktigt läskigt. Tror inte jag har de rätta nerverna för ungdomsböcker längre.”

BEROENDEAVBÖCKER.BLOGGSPOT.SE

Ur recensioner av Den gröna cirkeln (2010) ”Casta bygger skickligt upp en kuslig och ödesmättad stämning. Det är som att läsa Rachel Carsons Tyst vår i ungdomsbokstappning.”

LENA KÅRELAND, SVENSKA DAGBLADET

På andra sidan Fågelsången

”2010 publicerades en av de mest originella och starka dystopierna i Sverige på väldigt länge. En mardröm i verklighetens gränsland. En grymt bra bok, helt enkelt.”

STEVEN EKHOLM, DAGENS NYHETER

Ur recension av Näktergalens sång (2005) ”Men framför allt är det stilen som ger liv. Liv som skimrar. Victor har mestadels ordet; hans rapporter om naturen, om livet på landet, om Flickan, om olika gestalter ur filosofihistorien är så fyllda av upptäckarglädje och sensitivitet att det känns som om världen just har börjat.”

JOHN SWEDENMARK, GÖTEBORGSPOSTEN.

Ur recension av Spelar död (1999) ”Stefan Castas Spelar död är snubblande nära ett mästerverk […] en roman av det där sällsynta slaget som tål att läsas gång på gång utan att förlora i spänning och fascination.”

KENT HÄGGLUND, DAGENS NYHETER

OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSFOTO: SHUTTERSTOCK FÖRFATTARPORTRÄTT: MALINE CASTA

OPAL_CASTA_PA_ANDRA_SIDA_FAGELSANGEN.indd Alla sidor

2015-08-11 09:41

Andra böcker av Stefan Casta: Under tiden 2012 Huset där humlorna bor 2012 Den gröna cirkeln 2010 Näktergalens sång 2005 Med Marias ögon 2003 Spelar död 1999 Fallet Mary-Lou 1997 Hoppet 1996 Berättelsen om Bäverns bollklubb 1995 På stefancasta.com hittar du många fler böcker.

Bokförlaget Opal AB www.opal.se © Stefan Casta, 2015 Omslag: Niklas Lindblad / Mystical Garden Design Omslagsfoto: Shutterstock Författarporträtt: Maline Casta Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 ISBN: 978-91-7299-752-3

Stefan Casta PÅ ANDRA SIDAN

FÅGELSÅNGEN

Opal

En gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan.

Pär Lagerkvist

SOMMAREN

D

et är någon som dör. Så börjar det. Någon dör och någon vinner på trissen. Mycket kommer att förändras av detta. Allt, skulle man faktiskt kunna säga.

Det är en fredag. Då börjar det.

Det är sommar. Den 21 juni. Det är ett datum som jag aldrig kommer att glömma. Inte för att det är midsommarafton, utan för det andra.

Eller sommar förresten, det är så risigt väder att man får vara optimist för att se några tecken på den årstiden. Som Jörgen. Han ser sådana överallt. Tecken alltså.

Jörgen är min far. Ibland glömmer han det. Nu sitter han vid ratten och håller en föreläsning om någonting och det är garanterat ingen som lyssnar för vi har hört allt det där förut. Men det bekymrar honom inte. Han fortsätter sina utläggningar.

Långa inlevelsefulla haranger följs av dramatiska utspel under vilka han släpper ratten och gestikulerar med händerna så att mötande bilar tutar och blinkar med helljuset. Det rör honom inte i ryggen. Orden bara strömmar ur honom. Som om han stod inför en publik. Jag tror det är det han tänker att han gör.

Och att det är vi som är den där publiken, Vanessa och jag.

Ibland, när han vill understryka något, blundar han och det 13

kan vara det som händer fredagen den 21 juni. Jag tror att han blundar samtidigt som han släpper ratten.

Jag sitter i baksätet och skriver ett mess till Ludvig för att göra slut. Vi har varit ihop i fyra veckor och det känns som fyra år och jag har för länge sedan fattat att det inte funkar och aldrig någonsin kommer att göra det. Det här messet har jag skrivit ungefär fyrahundra gånger de senaste dagarna. Jag har förstås inte en tanke på att skicka det. Man gör inte slut via sms.

Jörgen har eldat upp sig ordentligt och kommit in på något nytt spår. Hans ord svävar som en rökelse i utkanten av mina tankar. Jag hör honom men hör inte ett ord av vad han säger. Jag har honom bara på radarn, som jag lärt mig.

Vi har varit och tittat på ett hus på landet. Det är en dröm som Vanessa haft i många år men alla hus vi sett har varit för dyra eller fallfärdiga eller legat för nära vägen. Nu ska vi hem.

Det blir midsommar i stan i år också.

Jag kastar ett öga på Vanessa i framsätet. Hon känner så klart min frågande blick och nickar lugnande mot mig. Allt är under kontroll. Det är ovanligt, för mycket lite undgår henne.

Vanessa är inte min mor. Hon kommer ändå alltid att vara det. Hon är liten som en fågel. Så där spröd och späd som bara vissa speciella människor är. De starkaste.Vanessa är en av dem.

En av de ovanliga. En av de utvalda, tänker jag ibland. Och trots sin litenhet är hon stark som en oxe och envis som en åsna och mild som solen en persikolen dag i mitten av september. Det är Vanessa som får Jorden att fortsätta snurra runt sin axel. Alltså den del av Jorden som är min och Jörgens. Utan henne hade den slutat med det för länge sedan.

Nu vrider hon på sin tunna fågelnacke och nickar alltså nästan omärkligt mot mig. Det är lugnt säger hon utan ord. Men det är inte det. För det är då det händer.

Jörgen har sträckt båda armarna mot vindrutan. Jag tror 14

först att han har blandat in Gud i sin föreläsning för det här var under hans sökande period. Jag kopplar in honom ett ögonblick. Hör att han faktiskt inte talar om Gud utan om universum. Varför är det så tyst där ute? Inte ett ljud hörs. Inte en enda

radiosignal har någonsin uppfattats. Det kan betyda att det en gång har hänt något fruktansvärt som utplånade allt intelligent liv. Och att vi är ensamma kvar i universum.

Jag stänger av. Kastar en blick ut genom rutan i baksätet. Ser att vi nästan är hemma. Vi kör längs infarten som är kantad av en ändlös rad av såna där lilaröda vresrosor som kastar en falsk doft av hav över förorterna. Det är idel bekanta vyer bakom rosorna; Preem, Verdexa, Scandic hotell, Biltema, Volkswagen, VVS-akuten. Allt sånt som jag sett så många gånger att jag inte längre registrerar det.

Vi håller hög fart när vi närmar oss korsningen. Det är jag van vid. Jörgen kör alltid för fort. Han har dessutom en obehaglig förmåga att ignorera trafikljus för att sedan, i precis sista sekunden, inse att det är rött och kasta sig på bromsen och glida som en Formel-1-förare med rykande däck innan bilen stannar halvvägs ut i korsningen.

Den här dagen är det tydligen fel på trafikljuset. Det blinkar gult. Åt alla håll. Därför kör folk på ett annat sätt än de brukar.

Jag ser hur bilarna närmar sig korsningen i ganska låg hastighet, som nosande hundar nästan. De inväntar en lucka och smiter över. En man i blå toppluva med gångstavar i händerna står och tvekar vid övergångsstället på vår sida. Han har tagit ett steg ut i gatan men ångrar sig nu och vänder tillbaka igen.

Jörgen ser ingenting av detta. Han märker inte heller att det kommer en ambulans i ganska hög fart på Margaretavägen.

När ambulansen närmar sig korsningen sätter den på sirenerna och Vanessa rycker till. Jag förstår att hon varit försjunken i sina egna tankar. Det är en vana hon har, hon liksom stänger 15

till om sig ibland. Eller skärmar av Jörgen, skulle man också kunna säga.

Det som händer nu är inspelat på en film som ligger hoprullad i min hjärna. Jag kan se den om och om igen. Allt är glasklart, som på en teaterscen fast ljuset är mycket vitare, som om scenen är belyst med ett alldeles kritvitt LED-ljus.

Det vita ljuset lägger sig som en hinna över verkligheten.

Kanske är det för att skona mig. Ett försonande ljus som dämpar det allra värsta. Men det har också hänt att jag tänkt att det gör det overkligt på något vis. När jag ser filmen kan jag ibland få en känsla av att det bara är just det; en påhittad historia. Och att det som händer där inte har hänt i verkligheten. Jag förstår om du inte förstår. Mer senare!

Ambulansen förvandlas till ett rytande vilddjur i samma ögonblick som sirenerna drar igång. Vanessa flyger upp i passagerarsätet, sträcker på sin fågelhals och spanar mot Margaretavägen. Jag hoppar högt i baksätet, släpper mobilen som studsar mot min högra knäskål och sedan ner på golvet och mitt i allt oväsen hör jag hur sms:et till Ludvig går iväg.

Jag svär högt och tittar upp, stirrar på ambulansen i korsningen. Jag tycker att jag skymtar ett djur i vägkanten en bit längre fram och jag tror faktiskt att det kan vara det där djuret som ställer till alltihopa. Utan det hade det antagligen inte slutat så katastrofalt.

Kanske är det sirenerna från ambulansen som skrämt djuret, för nu rusar det plötsligt ut på vägbanan, mitt framför vår bil. Jörgen upptäcker det faktiskt och under bråkdelen av en sekund ser jag hans panikslagna ögon i backspegeln.

Bilisterna i korsningen blir som paralyserade av sirenerna. De stannar i vägkanten med hjulen uppe på trottoaren, de svänger upp på cykelbanor och refuger, en grön Golf blir stående precis mitt i korsningen och jag tror att det är för att 16

k­ illen som kör blir nervös och får motorstopp. En tant på en röd cykel hoppar ner från sadeln och försöker bromsa medan hon springer med benen på var sin sida om cykeln men farten är för hög och plötsligt får hon ett kast på styret och framhjulet ställer sig på tvären och tanten faller på sidan rakt ner med cykeln över sig och jag kan se hur hennes huvud studsar till när det slår i asfalten. Hon har hjälm.

Mitt på trottoaren stannar en ung mamma med en barnvagn och en lurvig Yorkshireterrier i ett långt löpkoppel. Mamman håller en flicka i treårsåldern i handen. Flickan har en blomsterkrans i håret. Jag ser hur hon pekar på vår bil. Eller kanske är det djuret hon pekar på. Djuret som nu springer rakt ut framför bilen. Jag förstår att till och med hon förstår. Till och med en treåring inser hur det kommer att sluta.

Vår bil kör alltså i hög fart in i korsningen och jag är först övertygad om att Jörgen ska köra rakt in i den gröna Golfen.

När han upptäcker djuret gör han det enda möjliga. Han vrider ratten med full kraft åt vänster. Samtidigt ställer han sig alltså på bromsen. Framdäcken på vår bil tjuter när de utsätts för denna plötsliga dubbelmanöver. Farten minskar och bilen glider som en bromsande hockeyspelare ut i korsningen. Jag hinner uppfatta hur djuret slinker undan precis framför bilen.

Den yviga röda svansen träffar den vänstra strålkastaren och det svischar liksom till i luften. Men djuret rusar vidare. Jag hinner tänka att det kanske var en räv och jag undrar vad den i så fall gör i stan.

Föraren i den tjutande ambulansen har också förstått vad som håller på att hända för plötsligt blinkar tre starka ljus i takt med de ylande sirenerna. Det gulgröna fordonet bromsar häftigt och kränger lika hårt som vår bil. I en fryst sekund ser jag rakt in i förarens ansikte. Han har runda glasögon. Han ser beslutsam ut, inte rädd, bara koncentrerad. Bredvid honom sitter 17

en sköterska. Hon har öppen mun och jag förstår att hon säger något till föraren. Eller skriker snarare,

Se upp för idioten iVolvon!

Ambulansen gör en gir och träffar den gröna Golfen i sidan och personbilen får en så kraftig smäll att den slår runt och rullar flera varv innan den blir stående upp och ned mot stolpen till ett blinkande trafikljus, bara några meter ifrån kvinnan som vält med sin cykel. Hon står på knä bredvid den och jag kan se hur hela hennes kropp skakar.

Jag tänker herregud. Jag minns faktiskt det.

Heeerreguuud!

Det är en av mina sista tankar. Jag kommer också ihåg att jag i ögonvrån ser hur mannen vid övergångsstället släpper en av gångstavarna och tar upp sin mobil med en hand som darrar så kraftigt att han genast tappar telefonen. Sen ser jag hur ambulansen sladdar vidare tvärs över korsningen rakt mot oss.

Jag registrerar att Vanessa kryper ihop som en kattunge på sitt säte. Hon sätter armbågarna över ansiktet. Jag inser att jag måste göra likadant men innan jag hinner kasta mig ner i baksätet känner jag hur motorhuven på vår bil träffas av fronten på den stora ambulansen och ljudet av plåt som pressas ihop och glas som splittras överröstar nästan sirenerna. Backspegeln på Vanessas sida slits loss och far iväg som ett flygande tefat. Under bråkdelen av en sekund ser jag, nästan som i slow motion, hur hon och Jörgen rycks upp ur sina säten innan säkerhetsbältena sliter tillbaka dem med en nästan overklig snärt. Glaset i vindrutan har förvandlats till en slängig mosaikgardin som svischar förbi mitt huvud.

Så känner jag hur den högra sidan av bilen träffas av ambulansen och trycks in nästan samtidigt som vi slungas rätt upp i luften. Jag hinner ana hur vi liksom flyger mot mamman med

18

Yorkshire-terriern och flickan, och landar med ett dovt krasande alldeles intill mammans barnvagn.

Det är tyst. Så upplever jag det. Det är alldeles tyst. Som i graven. Eller universum.

När jag öppnar ögonen ser jag den lilla flickans ansikte. Hon står bredvid bilen och betraktar mig storögt. Hon säger något men jag kan inte höra vad och undrar om det är för att jag är död eller för att hon talar så lågt.

Sedan blir jag medveten om ambulansen. Den står kvar på vägen med fronten mot oss och jag tycker att jag kan se att både föraren och sköterskan är döda.

Då får jag syn på det där djuret igen. Det står i vägkanten som om det tittat på hela tiden. Nu tar det ett språng över ett dike och slukas av de täta vresrossnåren. En räv, tänker jag, för nu är jag nästan säker på att det är en sådan.

19

D

et första ljud som verkligen når fram till mig är sirener.

Jag tolkar det som att jag hade fel och att någon av dem i ambulansen faktiskt lever men sedan förstår jag att det måste vara en annan ambulans för ljudet kommer från ett helt annat håll.

Jag ser att grabben i Golfen bredvid på nåt mirakulöst sätt har tagit sig ut ur sin bil och är på väg fram mot vår. Jag ser hur han vänder sig mot ambulansen för att påkalla hjälp därifrån.

När han ser detsamma som jag redan sett blir han stående mitt i vägen som om han fryser till is.

Sen kommer ambulanser och räddningsfordon och polisbilar farande från alla håll. Det är en hel svärm. En konsert av ostämda sirener. Personal väller ut ur bilarna och rusar mot de demolerade fordonen. Jag ser hur de sliter upp dörrarna till den krockade ambulansen men i nästa ögonblick hör jag hur någon rycker upp framdörren på vår bil och sticker in huvudet och ser sig om. ”Hur är det?” säger en man med rött skägg och tittar på mig med stadig blick.

Jag svarar att jag är ok men han upprepar sin fråga och jag fattar att jag inte hörs.

20

”Det är okej”, säger jag med så hög röst jag orkar. ”Hjälp henne!”

Jag nickar mot framsätet. Räddningsmannen kastar en blick på Vanessa. Sedan drar han snabbt ut huvudet och ropar något till sina kollegor. På några sekunder är hela bilen omringad av brandmän och ambulanspersonal. De baxar oändligt försiktigt ut Jörgen som för en gångs skull är tyst. Sedan börjar de arbetet med att få loss Vanessa. Jag vill säga något till henne men innan min hjärna hinner koppla märker jag att någon pratar med mig igen. ”Är du okej? Vi ska ta ut dig nu. Det kommer att gå fint. Har du ont någonstans?”

Jag skakar på huvudet. Jag vet inte om jag har ont någonstans för jag vet faktiskt inte om jag har en kropp längre. Det är som om den är avstängd. Så jag skakar på huvudet och nickar i samma rörelse.

När jag försiktigt vrider huvudet får jag syn på mobilen på golvet. Jag hör att den ringer och jag tycker att jag kan urskilja Ludvigs namn på displayen. Jag sträcker mig efter den, stänger av den och stoppar den i bakfickan.

När jag sakta lyfts ut ur baksätet av starka och försiktiga armar kan jag se mamman och flickan och barnvagnen. De har filtar om sig och ligger ner på grässlänten intill vägen. En ambulanskvinna sitter på huk bredvid dem. Jag tror att mamman gråter. Allting badar i det där overkliga vita ljuset som blandas med roterande utryckningsljus från räddningsfordonen. Den lilla terriern är borta och jag undrar vart den kan ha tagit v­ ägen.

Sen förkunnar skrikande sirener att den första ambulansen redan är på väg härifrån. Jag gissar att det är den döda föraren och sköterskan som finns i den. Och när nästa ambulans ylande ger sig iväg, tänker jag att det måste vara Jörgen och Vanessa.

Eller tar de bara en i varje bil? Jag vrider på huvudet för att 21

se om jag kan upptäcka Vanessa någonstans men både hon och Jörgen är borta. ”Hur var det med henne?” säger jag till mannen med rött skägg som skjuter in min bår i en ambulans. ”Hon som åkte nu.” ”Det blir bra ska du se”, svarar han. ”Har du ont någonstans?”

Jag skakar på huvudet för jag har fortfarande noll koll på mig själv. ”Kan du säga ditt namn?”

Jag får faktiskt tänka en stund innan jag kommer på det. ”Elina”, säger jag med låg röst. ”Ok, Elin, då kör vi!”

Han hinner knappt avsluta meningen innan också min ambulans sätter på sin siren och vi glider iväg i en hastighet som får till och med Jörgen att framstå som en väglus.

Det är så här det börjar.

Det är någon som dör.

Men jag hade fel om dem som satt i ambulansen. De klarade sig.

Den som dog var Vanessa. Och inte en enda sekund har gått efter den här förbannade dagen utan att jag tänkt på henne. Den 21 juni. En jävla otursdag.

22

D

et här var början. Någon dog och det var Vanessa, den enda som inte fick göra det.

Efteråt har jag hört att man säger att Gud tar de bästa först.

Det kan ligga något i det, för om man tänker efter inser man att det jätteofta är de finaste människorna som dör. Så var det med Vanessa. Hon var inte av denna världen.

Men allting måste ha en början, det är lika oundvikligt som att det kommer ett slut. Däremellan finns berättelsen, den som vi ibland lite förenklat kallar livet. Jag tänker ofta på det numera. På livet, på hur allting började på den här planeten för miljoner år sedan. På hur det var tänkt, egentligen. Innan Jorden blev asfalterad och förvandlad till ett nöjesfält för människor.

Vanessa visste mycket om sådant. Hon såg andra värden och andra världar.

Men det här var, som sagt, bara början på början.

Jörgen och jag får lämna sjukhuset efter ett dygns observation, vi var mirakulöst nog oskadda om man undantar en massa blåmärken. (Tack för lagen om säkerhetsbälten!) Hela smällen hade tagit i bilens främre högersida, precis där Vanessa satt. Hon hade avlidit omedelbart, försäkrade de på sjukhuset.

23

Det var min enda tröst. Det och förhoppningen om att hon nu kanske var någon annanstans.

Vi går hela vägen hem. Jag antar att det ska bli så i fortsättningen. Bilen är skrot. Jörgen riskerar åtal för grov vårdslöshet i trafik. (Ingen annan hade sett räven!) Så det är bara en tidsfråga innan körkortet ryker. Dessutom är han nästan pank. Men det är jag van vid.

När vi kommer till vårt område är det redan mörkt. Jag tittar på mobilen för att se vad klockan är men den är stendöd den också. Jag gissar på minst sju. ”Vi måste käka nåt”, säger Jörgen och stannar utanför Hemköp.

Jag nickar. Inte för att jag är det minsta hungrig utan för att jag känner till hur en kropp fungerar.

Jörgen bläddrar i sin innehållsrika plånbok. Jag vet av erfarenhet att det mesta utom pengar finns där. Viktiga citat han skrivit ner på lappar eller sidor som han rivit ut ur böcker.

Kvitton på allt möjligt som han inte köpt svart och som därför kan vara bra att ha. Facket för mynt är bräddfyllt av skruvar till en bokhylla som han ska montera och som sedan en tid upptar en del av golvet i vårt vardagsrum. ”Jag har faktiskt hundra spänn”, säger han och ser på mig. ”Det räcker till en pizza.”

Jag funderar en halv sekund men han hinner före. ”Okej?” säger han.

Jag suckar, rycker på axlarna. Inget kan bekymra mig mindre.

Så vi slinker ner i källaren till Il Mondo Buono där ett fullkomligt mörker råder. Vi ser ingenting och blir stående i dörr­ öppningen. ”Ismael!” vrålar Jörgen med en röst som skulle kunnat tända ljus på andra sidan Jorden om det hade funnits vindkraft där.

Det rasslar till i ett draperi.

24

”Ursäkta jävla skit”, säger Ismaels röst någonstans i mörkret. ”Vad är det som händer?” ”Jävla hyran”, säger Ismael. ”Men det är fixat nu. Ljus kommer när som helst. Sitt ner så länge!” ”Skämtar du”, säger Jörgen. ”Vi ser ju för fan inte ens stolarna.” ”Jag fixar”, säger Ismael och tänder ficklampan i sin mobil.

Han lyser oss rakt i ansiktet. ”Jörgen och Elina! Välkomna. Jag bjuder halva priset. Sitt så länge.”

Jag vet att Jörgen inte har en tanke på att stanna. Vem vill sitta i beckmörkret på Il Mondo Buono och vänta på att strömmen eventuellt kommer tillbaka? Inte Jörgen. Inte jag heller för den delen. Men Ismaels erbjudande öppnar intressanta perspektiv. Halva priset innebär att vi skulle få varsin pizza för ­Jörgens hundring. Jag skulle slippa dela med honom.

I samma sekund som jag tänker det kommer faktiskt ljuset. ”Vad var det jag sa!” utropar Ismael. ”Sitta här så länge. Det vanliga?”

Jörgen nickar. Jag skakar på huvudet. ”Bara räkor och vitlök”, säger jag.

Jörgen ger mig en snabb blick. Det är Vanessas pizza. ”Okej”, säger Ismael. ”En Jörgen Special och en Räkor & Vitlök.” Han försvinner ut i köket.

Jag ser mig om i den folktomma lokalen. Jag undrar hur många gånger vi har varit här. Oräkneliga. (Ända sedan jag var fem.) Men alltid med Vanessa. Alltid Jörgen och Vanessa och Elina. När jag var yngre brukade jag ta Margherita men sedan gick jag över till Siciliana och därefter till Jardin Vert som den vegetariska heter. Vanessa åt alltid Räkor & Vitlök medan ­Jörgen experimenterade vilt med crossovers från världens alla kök och lägereldar. Hans senaste var Ägg & Bacon & Bearnaise 25

& Grönpeppar. Det såg vedervärdigt ut och första gången Ismael serverade den skrattade Vanessa och jag så tårarna rann. Jag är nära att börja gråta nu också för jag inser att en så vardaglig och vanlig sak aldrig mer kommer att inträffa. Jag känner att jag vill härifrån. ”Vi käkar hemma?” säger jag.

Jörgen nickar.

Han får trettio spänn tillbaka av Ismael och eftersom Jörgen aldrig varit någon vän av långsiktigt sparande förstår jag att han ska investera dem hos Samantha’s Spol & Töbak. ”En sekund bara”, säger han när vi går förbi spelbutiken.

Några minuter senare är han tillbaka och vi fortsätter till vår lägenhet på Stormgatan. Jag inser då att det inte heller är något särskilt bra alternativ och jag tycker att jag kan känna att Jörgen också tänker på det. ”Det blir jobbigt att komma hem nu”, suckar han när han sätter nyckeln i låset.

Lägenheten är obehagligt tyst. Jag tycker att allting därinne påminner om Vanessa. Till och med lukten är hennes.

När vi sitter vid köksbordet och äter direkt från kartongerna börjar Jörgen snörvla. ”Fan”, mumlar han. ”Varför skulle det här hända?”

Jag svarar inte. Jag tycker att han skulle tänkt på det för länge sedan. Jag vet inte om jag är helt rättvis men någonstans känner jag att det här är hans fel.

Han sträcker sig efter flaskan med Vanessas hemmagjorda pizzaolja. Den är kryddad med vitlök och chili och är så stark att den kan få den blekaste fulpizza att förvandlas till ett brinnande inferno.

Jag tar ingen olja. Klarar inte det. Äter en tredjedel och lägger resten på en tallrik som jag ställer in i kylen. Jörgen slukar sin. Han reser sig och lägger sin kartong överst i stapeln i hör26

net. Den går en bra bit över hans huvud. Vi har ofta skämtat om den där stapeln. När kartongerna når taket ska något speciellt hända. Det är förstås Jörgen som hittat på det. Det ingår i hans teckentydande. Det finns nästan ingenting som är så obetydligt att det inte kan vara ett tecken på att något stort och omvälvande ska hända. Inte ens tomma pizzakartonger.

Nu säger han faktiskt det. ”Nästan uppe.”

Sedan sticker han näven i bakfickan och drar upp trissen han köpt. ”Nu gäller det”, säger han och försöker le mot mig.

Jag ler faktiskt tillbaka för jag tycker det är så fint att han inte ens i denna oerhört mörka situation ger upp hoppet. ­Vanessa är död. Vi är luspanka. Så när som på en trisslott.

Han skrapar med tumnageln och stirrar sedan på lotten.

Han blåser på den så häftigt att skrapet flyger iväg till andra sidan Åtvidaberg. Sedan glor han åter på den lilla papperslappen och därefter på mig. ”En miljon typ”, säger han.

Jag ler. Jag orkar inte göra något annat. När allting rasar är det faktiskt nödvändigt att försöka hålla humöret uppe. ”Precis vad vi behöver”, säger jag. ”Jag skämtar inte, Elina”, säger han allvarligt. ”Kom och t­ itta!”

Han håller upp lotten i luften men jag orkar inte bry mig mer. Det finns gränser för vad man står ut med när ens bästa mamma har dött. ”Jag går och lägger mig”, säger jag bara. ”Elina!” ropar han efter mig. ”Det är sanning ju!”

27

S T E FA N C A S TA

En berättelse full av humor, ljus och värme. Med den är också sorglig och mystisk. Precis som livet självt.

AV FÖRFATTAREN TILL DEN GRÖNA CIRKELN. VINNARE AV BARNENS ROMANPRIS.

På andra sidan Fågelsången

Stefan Casta har skrivit mer än femtio böcker, de flesta för barn och unga. Han bor på en liten gård mitt i naturen i Skåne med får och höns.

Vid sidan om sitt författarskap arbetar han som lärare och handledare vid Lunds universitets författarskola. Han är också ledamot av juryn för ALMA-priset.

Stefans böcker är översatta till femton språk och han har tilldelats många priser och utmärkelser, bland annat Augustpriset, Barnens Romanpris, Astrid Lindgren-priset och Nils Holgersson-plaketten. När man läser På andra sidan Fågelsången förstår man varför.

En räv springer över vägen. Så börjar det.

Elina, Vanessa och Jörgen är på väg tillbaka till stan efter att ha tittat på ett hus till salu. Det är Vanessas dröm att de ska flytta ut på landet. Men när räven dyker upp är katastrofen ett faktum. Jörgen ställer sig på bromsen. Men det hjälper inte. I olyckan dör Vanessa, den enda som absolut inte får göra det.

Dagen efter vinner Jörgen en högvinst på en trisslott han köpt för sina sista kronor. Han väljer att se det som ett tecken.

Elina sörjer Vanessa för mycket för att glädjas åt vinsten.

Men – tänk om de skulle köpa en gård för pengarna? Precis som Vanessa ville!

Det är då det konstiga börjar. Vem är den där snygga killen som dyker upp på så oväntade ställen? Och varför kommer räven tillbaka igen?

S T E FA N C A S TA

Om Under tiden (2012) ”Den här boken gav mig mardrömmar.

Bokstavligt talat. […] Det är något så extremt obehagligt med det drömska och osäkra.

Det är spännande, läskigt och fint. Men mest läskigt. Riktigt läskigt. Tror inte jag har de rätta nerverna för ungdomsböcker längre.”

BEROENDEAVBÖCKER.BLOGGSPOT.SE

Ur recensioner av Den gröna cirkeln (2010) ”Casta bygger skickligt upp en kuslig och ödesmättad stämning. Det är som att läsa Rachel Carsons Tyst vår i ungdomsbokstappning.”

LENA KÅRELAND, SVENSKA DAGBLADET

På andra sidan Fågelsången

”2010 publicerades en av de mest originella och starka dystopierna i Sverige på väldigt länge. En mardröm i verklighetens gränsland. En grymt bra bok, helt enkelt.”

STEVEN EKHOLM, DAGENS NYHETER

Ur recension av Näktergalens sång (2005) ”Men framför allt är det stilen som ger liv. Liv som skimrar. Victor har mestadels ordet; hans rapporter om naturen, om livet på landet, om Flickan, om olika gestalter ur filosofihistorien är så fyllda av upptäckarglädje och sensitivitet att det känns som om världen just har börjat.”

JOHN SWEDENMARK, GÖTEBORGSPOSTEN.

Ur recension av Spelar död (1999) ”Stefan Castas Spelar död är snubblande nära ett mästerverk […] en roman av det där sällsynta slaget som tål att läsas gång på gång utan att förlora i spänning och fascination.”

KENT HÄGGLUND, DAGENS NYHETER

OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSFOTO: SHUTTERSTOCK FÖRFATTARPORTRÄTT: MALINE CASTA

OPAL_CASTA_PA_ANDRA_SIDA_FAGELSANGEN.indd Alla sidor

2015-08-11 09:41