9789172997493

Annelis Johansson Festival på slottet Thoufve

Jazzmusikern Carlos vill efter sitt kringflackande liv äntligen ha en plats att vara hemma på och åter­vänder till staden där hans farmor levde. Just där planeras för en världsmusikfestival i den gamla teatern, Slottet Thoufve. Det passar väl bra?

Men det har blivit oroligt i staden. Fönsterrutor krossas, hotbrev skrivs. Vad är det som händer?

Vilhelm, vars föräldrar äger teatern, vill att det ska vara som förr. Han vill kunna leka och busa med sina vänner som vanligt. De ser fram emot en brokig festival, men kommer den att bli av?

Opal

Opal

I Herr Fikonhatt och slottet Thoufve kan du läsa mer om Vilhelm och vännerna från teatern.

Bokförlaget Opal AB www.opal.se

© Text: Annelis Johansson, 2015 © Illustration: Staffan Gnosspelius, 2015 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 ISBN: 978-91-7299-749-3

Annelis Johansson

Festival på slottet Thoufve Illustrerad av Staffan Gnosspelius

Opal

Till alla ni blommande runtom i vår värld.

Fortsätt blomma för alltid!

ETT

C

arlos satt ensam och lutade hakan i handen på en stökig bar i London. Det var fullt av stoj och glam och hög musik omkring honom och han lekte lite förstrött med fingret på ett övergivet saltkar. Alla ljuden gick rakt igenom honom och han kände sig så trött. Fast samtidigt var han underligt nog för pigg för att sova. Det var inte den sortens trötthet.

Mot den skrovliga väggen bakom honom lutade sig gitarren. Den såg också lite hängig ut. Den hade följt Carlos i ur och skur genom hela världen, och kanske kände den liksom han, att det hade varit skönt att ha en plats att kalla sin egen och inte behöva sitta ensam om kvällarna på nya stökiga pubar och inte känna någon särskilt bra alls.

Men det var just så Carlos och gitarren levde. De kuskade runt på vägarna och spelade var de kom åt och fick jobb. En man, som kallades agent, ringde ibland och sa: ”Nu Carlos, ska du åka till det och det landet och den och den staden.” Och så gjorde 11

Carlos det. Och spelade. Och fick pengar. Och sen åkte han till nya platser.

Carlos brukade känna sig rätt så hemmastadd vart han än kom. Han tyckte om de flesta platserna i världen. Men just nu, just i det här ögonblicket, kände han sig väldigt trött på billiga hotellrum; och visst skulle det vara skönt, tyckte Carlos, att få brygga sitt eget kaffe ibland och dessutom hänga tvätt på en lina mellan två träd.

Såna saker fantiserade Carlos ibland om när han skulle sova. Enkla saker.

Han tänkte på hur det skulle vara att kunna stiga upp på morgonen utan en endaste kackerlacka i badrummet. Att vandra barfota i gräset och sträcka på sig och kanske göra en kullerbytta.

Han drömde om att snickra en fågelholk och han drömde om att kunna bjuda hem en vän på middag som han lagat själv.

12

Han kunde heller inte få nog av tanken på att ligga i gröngräset och titta upp i himlen och känna hur vinden lekte och hade sig mot huden medan fåglar sjöng och en liten nyckelpiga landade på hans arm.

Carlos fick nästan tårar i ögonen när han tänkte på det. Det var en sån tanke som gav tårar. Eller så berodde det på att två tjejer strax utanför serveringen rökte så många cigaretter att han var alldeles inlindad i rök och fick sveda i ögonen. Men det spelade ingen roll. Det knep i alla fall av längtan inuti honom och han blev med ens så rastlös att han inte kunde sitta kvar.

Han svepte det sista av ölen och fick fatt på sin jacka och sin gitarr. Sen begav han sig ut i den sena kvällen och skyndade fram längs gatan i en stad som visst aldrig ville sova. ”Jag måste ta en buss”, tänkte han. ”Jag måste åka hem. Jag står inte ut en enda natt till på hotell.

Jag måste hem!”

Problemet var bara att Carlos inte hade något hem. I hela sitt liv hade han flyttat runt, och det var ett ganska brokigt liv att leva, även om han många gånger tyckt om det väldigt mycket också. ”Det är du och jag, Carlos”, sa Carlos pappa Peter till Carlos redan när han var liten, och så packade de än en gång väskan och bytte både stad och land.

Sådär hade det hållit på, och Carlos hade alltid 13

tyckt att det var spännande att komma till någon ny plats, även om det såklart var lite tråkigt att lämna ett ställe också. Men det gick ju alltid att resa tillbaka, som Carlos pappa sa.

Jordklotet är ganska litet och behändigt egentligen, brukade Carlos tycka. Det tar bara ett dygn så är man på andra sidan. Det var hur lätt som helst!

Så brukade han tycka.

Men just denna kväll, en sensommarkväll i augusti, spelade det ingen roll hur lätt det var att resa någonstans. För hur liten jorden än var, och hur snabbt han än kunde ta sig runt den, så var det ändå betydelselöst om man inte hade någon plats att kalla hemma. Det spelade ingen roll hur enkelt det var att röra sig från land till land om man ändå inte var på väg någonstans. På väg hem.

Alla har de säkert någonstans att bo, tänkte Carlos avundsjukt om varenda en han mötte på gatan, ända tills han stötte på en hemlös som satt på en liten pappkartong på asfalten. ”Är det ditt hem? Pappkartongen?” frågade Carlos på pappa Peters språk som den hemlöse inte förstod. Han bara tittade på Carlos med sorgsen och tom blick och sen stirrade han ut på gatan igen.

Carlos gick och köpte varsin kopp te åt dem och sen satte han sig ner bredvid den hemlöse och 14

smuttade lite medan bilar och bussar susade förbi och människor skrattade och pratade när de skyndade förbi dem på gatan. ”Det är du och jag”, tänkte Carlos just vända sig om mot den hemlöse och säga, innan han plötsligt ångrade sig, och kom på att han tänkte bestämma sig för att inte vara hemlös mer. ”Ursäkta mig”, sa han istället. ”Men min buss går snart. Det var trevligt att råkas.”

Han sträckte fram handen och tog avsked av den hemlöse och gav honom en liten handduk han haft i sitt gitarrfodral. Den var blå och alldeles ny. Han hade av misstag råkat sno den från hotellet. Kanske den hemlöse behövde den bättre, tänkte han.

Han gick ett par övergångställen bort och hoppade på första bästa buss utan att veta vart den skulle ta honom. Han bytte fordon ett par gånger och plötsligt började han inse att han var på väg ut mot havet. Det var havet som bett honom komma, och när han steg av den sista bussen vid ändhållplatsen kände han något djupt inom sig. ”Hav”, viskade Carlos när han hörde hur havet brusade i natten och rullade in över stranden med sina mjuka, böljande vågor, ”du kallade på mig!”

Carlos böjde vördnadsfullt på huvudet och lyssnade intensivt precis som om han trodde att havet skulle svara. Han lyssnade och lyssnade och långt 15

om länge tyckte han sig faktiskt höra klingande skratt i vinden.

Det var märkligt, tyckte Carlos. Kanske var det sjöjungfrur som skrattade. Eller så var det havets själ. Det trodde han. Eller så var det helt enkelt bara fyra barn och en kyrkogårdsvaktmästare som stod och metade i en ringlade å i ett annat land och som just fått ett paket fiskpinnar på kroken. Men så tänkte inte Carlos, för han hade mest umgåtts med musiker och andra konstnärliga människor de senaste åren, och där var det vanligare att tro såna saker som att skratt kom från havets själ och inte från fiskpinnsmetande barn. ”Jag vill hem!” pep Carlos och slog händerna för ansiktet och brast i gråt. Tårarna strömmade nerför hans kinder och han kände sig bedrövlig.

Kanske var det inte för att han var sådär väldigt ledsen egentligen, som han grät. Det hade ju inte hänt honom något som var värt att gråta för. Men mörkret kändes så mörkt. Det var flera timmars resa till hotellrummet och han vantrivdes så otroligt med kackerlackan som också envisades med att bo i samma rum och som bara påminde honom om hur ensam han var, eftersom han kom på sig själv med att prata högt med den ibland.

Skillnaden är, tänkte Carlos, att om man dödar en kackerlacka så strömmar det till andra, ännu fler 16

kackerlackor alltså. Men om jag dog här och nu så skulle nog ingen märka det alls. Utom möjligtvis pappa. Och farmor också, förstås.

Farmor, ja! Carlos farmor, hon bodde i en pytte­ liten stad i en avkrok i världen och gjorde inte ­mycket väsen av sig utom att skicka kärleksfulla meddelanden på mobilen då och då. Hon ville veta hur han mådde och varenda gång skrev hon att hon hoppades på att han skulle hälsa på henne över julen.

Carlos blev alltid lika glad när hon hörde av sig, för hon var alltid så snäll och pålitlig. Alltid mycket mer noggrann att höra av sig när det var födelse­dag än vad pappa Peter var, även om det i och för sig inte gjorde så mycket. Men det var roligt när farmor skickade halsdukar och strumpor i vita paket.

På något underligt vis lyckades hon alltid snoka fram adressen till hotellet där Carlos för tillfället bodde, varhelst det än råkade vara i världen. ”Farmor”, viskade Carlos rakt ut i natten. ”Jag vill till dig nu!”

Och sen rullade en tår nerför kinden; för även om jorden var liten var det ändå långt ibland när det var ett helt hav emellan. Carlos sjönk ner på marken och la sig med huvudet mot gitarrfodralet och somnade, med bara himlen som tak, där en stjärna lyste sällsamt starkt och klart långt ut i den svarta natten.

17

Annelis Johansson Festival på slottet Thoufve

Jazzmusikern Carlos vill efter sitt kringflackande liv äntligen ha en plats att vara hemma på och åter­vänder till staden där hans farmor levde. Just där planeras för en världsmusikfestival i den gamla teatern, Slottet Thoufve. Det passar väl bra?

Men det har blivit oroligt i staden. Fönsterrutor krossas, hotbrev skrivs. Vad är det som händer?

Vilhelm, vars föräldrar äger teatern, vill att det ska vara som förr. Han vill kunna leka och busa med sina vänner som vanligt. De ser fram emot en brokig festival, men kommer den att bli av?

Opal

Opal