9789172997189

När Seth flyttar in i granngården förändras Sagas liv.

Det som tidigare varit viktigt känns betydelselöst.

Men något är inte som det ska. Varför försvinner Seth med jämna mellanrum? Och vad vill korpen som dyker upp överallt. En korp som verkar helt orädd och nästan mänsklig i sitt beteende.

Therese Henriksson KORPMÅNE

Skogstorp var en plats hon besökte när hon ville vara ensam. Ingenstans i byn fanns så många fåglar som där.

Nu hade någon flyttat in.

Han hade kolsvart hår, en ring mitt i underläppen, två liknande i ena örat och en plugg i det andra. Huden runt ögonen var lika mörk som kläderna han bar.

Jösses, tänkte hon. Oväntat.

KORPMÅNE Therese Henriksson

OPAL Illustrerad av Emma Ekstam.

OPAL

OPAL

www.opal.se © Text: Therese Henriksson, 2015 © Omslag och vinjetter: Emma Ekstam, 2015 Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt hos ScandBook, Falun 2015 ISBN: 978-91-7299-718-9

Therese Henriksson

Korpm책ne Med vinjetter av Emma Ekstam

Opal

Till alla som tror p책 sagor och s채rskilt till Albin, Lovisa och Nils

D

en stora svarta fågeln bredde ut vingarna och lät en luftström bära honom över berget. Vinden pressade fjädrarna närmare kroppen på bröst och hals och åstadkom en spänning i vingpennornas fästen.

Han dök ned mot byn som låg där så stilla i gryningsljuset. Cirklade ljudlöst över hus och ladugårdar. Kände den varma vittringen av får som flockades vid sitt rundbalshö och den fräna, lite söta lukten av fjällkorna som betade nere vid sjön.

Sakta gled han ned mellan trädkronorna. Vingarna frasade lätt när han bromsade farten och tog sikte på den staketpåle han besökte nära nog varje morgon. Landningen var ljudlös.

Fåren tittade knappt upp, trots att han visste att de allihop registrerat att han kommit.

De var vana. De hade väntat honom. Han trampade med sina klor, satte sig tillrätta på pålen och lät morgonens första solstrålar värma hans panna och den långa kraftiga näbben.

7

Första delen Och när månen är full

Önskan Saga stod stilla under rönnen. Hon slöt långsamt ögonen. Lyssnade till suset i grenverket ovanför och kände nordanvindens kalla fingrar smeka hennes ansikte.

Det kändes som om vinden ville henne något ikväll.

Som om den innehöll hemliga frågor och ord som ingen hade sagt. Den hade varit någon annanstans. Andra hade känt den mot sin kind, andats just denna luft. Djur hade vänt upp sina ansikten mot den, känt spår av vittring.

Tagit till flykten eller stannat kvar och andats in igen.

Hon stod där och kände vinden inom sig en stund. På något sätt fick den henne att känna sig mindre ensam.

Bara något kunde hända snart. Vad som helst. Nej, inte vad som helst, något bra förstås.

Eller något som förändrade allt, igen.

Det var december och skymningen var blå. En tung gul måne steg långsamt över skogsranden.

11

Så långt kvar till sommaren. Då skulle kanske något hända i alla fall, om de hade råd.

Mamma hade lovat att någon sorts semester skulle de ha.

Bara de två, som det måste vara nu.

Ett par svarta fåglar korsade himlen och cirklade ett par gånger över skogsranden.

Saga ropade till dem. Härmade deras eget läte. ”Kooorp, kooorp!”

Hon trodde att korparna registrerat hennes ljud. De såg ut att dra sig lite närmare.

Saga ropade igen, och väntade. Jo, den ena svarade henne med ett utdraget ”Kooorp, koorp.”

Saga log för sig själv när djuren gled ned mot skogsranden för att sedan landa någonstans bakom den.

12

D

et var nordlig vind den där första kvällen. Någon kallade på honom.

Han lystrade och såg en liten människa stå under ett träd.

Han kände hennes vittring och såg hur hon öppnade munnen.

Ett runt hål i ett blekt ansikte. Hon försökte härma ett av hans arts läten. Ett lockrop.

Det lät lite skevt. Men överraskande bra för att komma från en sådan som henne.

Han tvekade ett ögonblick, och svarade sedan.

13

Ytterstbyn, Norrbotten, i januari

Kråkslott eller fågelholk Morsan hade hittat en fallfärdig kåk till extrapris. Nu var det slut med livet i lägenhet.

Nära naturen skulle de bo, mitt i den närmare bestämt. Hon hade letat ett tag. Vägt för och emot. Kollat avstånd till skola och eventuellt jobb. Läst platsannonser.

Och sedan slagit till på en gudsförgäten håla vid namn Ytterstbyn. Bara namnet …

Hon hade ordnat med hans skolgång också. Fått klart besked att han skulle kunna hoppa in i motsvarande klass på närmsta ort från den där byn. Det var tre mil från hålan till skolan.

Han hade aldrig hört talas om staden heller. Norrvika, säkert en liten håla det med.

Omöjlig att gömma sig i. Det var det han ville göra, hitta någonstans där han passade in och liksom kunde försvinna i mängden.

De hade bort på större orter förut. Visserligen alltid i 14

utkanten av något bostadsområde, men ändå. Han hade haft vänner. Eller ja, tekniskt sett kunde man väl snarare säga att han varit accepterad, oftast. Det fanns en svart period just innan tonåren som han helst avstod från att tänka på. Sedan hade det blivit bättre. Ingen kände honom helt förstås, men genom musiken fick man någon sorts acceptans bland de likasinnade. De hade överseende med honom.

Ingen frågade heller varför han var frånvarande lite för ofta, eller varför han inte ville berätta mer om sig själv.

Inte för att någon skulle ha trott honom ändå.

Seth visste att han var bra. Musikalisk om man så ville. Huvudinstrumentet var gitarr, men han kunde improvisera på flera andra instrument. Behövdes det någon som spelade bas kunde han glida in och göra det också, eller trummor. Klaviatur funkade också, och ett munspel låg oftast i jackfickan.

Det var mörkt när de kom fram. Morsan gillade tydligen att göra det mesta då. I mörker.

Mil efter mil genom nattsvart skog i en fullpackad bil som luktade hund. Så en kolsvart grusväg som såg ut att leda rakt in i ingenstans.

Sedan stod den där, kåken. Fyrkantig som en låda, omgiven av höga träd. ”Åh!” utbrast hans mor glatt. ”Vår lilla holk! Visst är den söt?”

Sådär med bilens helljus som belysning såg kåken mest kuslig ut. Mossgrön. Två våningar. Ett lätt sluttande tak och ett runt fönster ovanför en förstukvist i järn.

Renoverad på femtiotalet hade morsan sagt. Det var 15

sextio år sedan. Nu stod hon där plötsligt och vinkade åt honom från den där fula järntrappan. En naken glödlampa spred sitt kalla sken från halltaket.

Seth steg ur bilen med en suck. Han hade aldrig velat åka hit.

En vindpust fick tag i sjalen han bar virad runt halsen och rev om i hans hår.

Luften var kall och klar som källvatten.

Han tog ett par djupa andetag och såg upp mot trädkronorna som vajade svarta mot stjärnhimlen.

Det var den tredje januari och månen var i nedan.

Snabbt registrerade han ett svagt porlande av vatten någonstans under snön och den lite fräna lukten av rävars revir. ”Välkommen till bushen”, mumlade han.

16

En hund?

Saga satt vid köksbordet. Hon slevade i sig en munfull med yoghurt och blickade sedan förstrött ned i en reklambroschyr om motorsågar. När hon tittade upp igen vände hon blicken mot fönstret. På gårdsplanen utanför stod den största hund hon någonsin sett. Den var gråbrun, hade raggig päls och ögon som pepparkorn, och den såg rakt på henne.

Snabbt kom hon på fötter, slet åt sig en jacka och ett par skor vid hängaren i hallen och klev ut på bron. Hunden tittade på henne men den rörde sig inte. ”Hej”, sa Saga. ”Vad heter du?” ”Boff ”, sa hunden och trampade lite med frambenen.

Den fick henne att tänka på en varg. Trots att den inte liknade en sådan annat än möjligtvis i färgen på pälsen. ”Varg. Är du en varghund? Vill du hälsa på mig? Kom då.”

Hunden närmade sig tveksamt men nyfiket. Den viftade på svansen och lade huvudet på sned. Saga lockade 17

igen och djuret, vars huvud nådde henne över midjehöjd, nosade på hennes hand. ”Du är en stor tjej”, sa hon. ”Men var bor du? Inte här i byn i alla fall. Var har du husse, va? Eller matte?” Hunden fick något tveksamt i blicken innan den bestämde sig för att slicka henne på handen. ”Det är klart att du hittar hem”, fortsatte Saga. ”Du är ju hund. Har nos.”

Hon kliade besten runt nacken och kände med handen på den kraftfulla ryggen. ”Stäng dörren, Saga! Det blir ju iskallt inne. Men herregud, vad har du där?”

Mamma Kajsas mun var rund av förvåning. ”Varghund”, sa Saga. ”Fin va!” ”Joo, fast en aning stor. Är den snäll?”

Saga nickade, och mamma som vanligtvis litade på hennes speciella förmåga att förstå djuren klev en aning osäkert ned för trappstegen. Även hon utan att komma ihåg att stänga ytterdörren. ”Jag tror att jag vet vem som äger den”, sa hon och utbrast sedan på typiska mammasättet: ”Heeej voovven! Är du fiin?” Varghunden kastade glatt med huvudet. ”Lura henne inte att hoppa”, sa Saga. ”Då får du göra snöänglar sen. För hon lär ju fälla dig.”

Mamma klappade hunden på huvudet och fortsatte. ”I Skogstorp. Några har flyttat in där, igår tror jag.

Det måste ju vara deras.”

Hon vände sig till hunden som genast blev ivrig igen. ”Äär du på upptäcktsfärd, va?” ”Någon måste sakna henne” sa Saga. ”Du kan ju gå över dit med den så den kommer hem 18

ordentligt” sa mamma. ”Vore synd om den blev påkörd eller nåt.” ”Ska jag?”

Mamma nickade. ”Så kan du hälsa på nygrannarna samtidigt.”

Saga tog Ekos gamla koppel ur höstolen i hallen och ett par bitar torrfoder ur kattskålen på köksbänken. Numera hade de bara katten Alice Silvertå härinne. Svart som natten med en enda gråvit tå. Jakthunden Eko hade de haft när pappa levde, men Kajsa, som inte kunde se hunden utan att också tycka sig se Anders, hade omplacerat den när han inte fanns mer.

Saga hade förlorat sin far och sin bästa pälsklädda vän inom loppet av en vecka.

Nu kopplade hon någon annans pälsiga kompis med Ekos koppel, gav henne ett par bitar torrfoder för katt och begav sig mot kråkslottet.

Det var så gården benämndes på byn. För att den låg så mörkt till där i skogen, omgiven av höga träd. Kanske också för att den var murrig i färgerna och rent av förfallen.

Men gårdsstället hette Skogstorp och Saga tyckte att det var vackert. Det hade tillhört en gamling som bott på ålderdomshem i många år. Huset hade stått obebott och förfallit.

Nu var den gamle mannen död och släktingar hade sålt stället till någon som antagligen inte var rädd för lite extraarbete. Förhoppningsvis var de duktiga med verktygen också, för huset kunde behöva lite snickeri­ hjälp. Inte lite …, tänkte Saga, det var en underdrift.

19

Taket behövde lagas, fönstren var otäta så de skramlade i vinden och ytterpanelen måste målas. Det visste hon så väl för Skogstorp var en plats hon gärna besökte när hon ville vara ensam. Om man satt stilla på trappan kunde man få se rådjur komma fram för att dricka i bäcken som rann över den stora tomten. Ingenstans i byn fanns heller så många fåglar som där.

Nu var de nästan framme och hunden stretade lite i kopplet.

Saga tvekade. Att någon flyttat in var väl bra. Fast nu skulle hon inte kunna smyga runt och ha stället som sitt längre.

Hon hade bett om att något skulle hända. Nu hade det gjort det. Någon hade flyttat in här.

Det fick hon ta.

Fram på gården stannade hon till, fortfarande med hunden kopplad. En Volvo med släpvagn stod parkerad vid gaveln och brolyset var tänt. Saga hade inte ens tänkt på att det fanns en lampa där. Någon rörde sig innanför fönstret. En smal svart skugga. Sedan öppnades dörren, skuggan stod på bron och Saga tappade hakan. ”Var hittade du Varga?” undrade han. ”Hemma hos mig”, sa Saga. ”Är hon din?”

Skuggan svarade inte och Saga gick ända fram.

Han hade kolsvart hår som hängde mot ansiktet fram och var kort därbak, en ring mitt i underläppen, två liknande i ena örat och en plugg i det andra. Huden runt ögonen var lika mörk som kläderna han bar. Jösses, tänkte hon. Oväntat.

En gubbe på sextio med en pipa i mungipan hade gått bättre ihop med huset.

20

”Snällt att du kom med henne.” Hans dialekt sjöng litegrann när han böjde sig för att lossa hundhalsbandet.

Saga nickade och backade ett par steg. När hon vände sig om för att gå pratade han igen. ”Vad heter du?” ”Saga”, sa Saga.

Killen nickade men sa inget mer. Istället gick han in och stängde dörren bakom sig.

21

När Seth flyttar in i granngården förändras Sagas liv.

Det som tidigare varit viktigt känns betydelselöst.

Men något är inte som det ska. Varför försvinner Seth med jämna mellanrum? Och vad vill korpen som dyker upp överallt. En korp som verkar helt orädd och nästan mänsklig i sitt beteende.

Therese Henriksson KORPMÅNE

Skogstorp var en plats hon besökte när hon ville vara ensam. Ingenstans i byn fanns så många fåglar som där.

Nu hade någon flyttat in.

Han hade kolsvart hår, en ring mitt i underläppen, två liknande i ena örat och en plugg i det andra. Huden runt ögonen var lika mörk som kläderna han bar.

Jösses, tänkte hon. Oväntat.

KORPMÅNE Therese Henriksson

OPAL Illustrerad av Emma Ekstam.

OPAL

OPAL