9789172997059

Esme Kerr

Flickan med glasfågeln

Föräldralösa Edie skickas till internat­ skolan Knights Haddon för att hålla ett öga på den ryska prinsessan Anastasia.

Prinsessans pappa är orolig för henne och vill gärna att någon som smälter in ser vad som egentligen pågår.

Men snart förstår Edie att ingenting på den stränga skolan är som det verkar.

Vem kan hon egentligen lita på? Och vad kommer hennes nya vän Anastasia säga när hon upptäcker att Edie bara är där som hennes pappas spion?

ESME KERR

Flickan med

glasfågeln

Bokförlaget Opal AB www.opal.se Originalets titel: The Glass Bird Girl Originalförlag: The Chicken House, Frome, Somerset © Text: Esme Kerr, 2014 Översättning: Ylva Kempe Omslag och inlagedesign: Helen Crawford-White Omslagsfoto (hus) © Michael Trevillion/Trevillion Images Omslagsfoto (flicka) © BestPhotoStudio/Shutterstock.com Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 ISBN: 978-91-7299-705-9

ESME KERR

Flickan med

glasfågeln Översatt av Ylva Kempe

OPAL

Till Freya som kommer att läsa, och till Wolsey som inte kommer att gÜra det.

1 Fisk till frukost

E

die satt hopkrupen i fönsterkarmen med fältkikaren riktad mot de tre pojkarna nere vid trädgårdsdammen. De hette Lyle, Jason och Tom och hon avskydde dem. De var som rävar, listiga och smala, med ögon som glimmade illvilligt under det smutsiga, stripiga håret.

Det hade gått nästan en månad sedan Edie kom till Folly Farm för att bo hos sina kusiner, och hon hade lärt sig att hålla sig borta ifrån dem. Om hon ändå ville veta vad de höll på med så spionerade hon. Nu tittade hon ner på dem och justerade snabbt kikaren. Lyle, som var tretton år och äldst, höll en fiskehåv i handen. Hans tvillingbröder tittade på medan han stack ner den i mitten av dammen och drog den fram och tillbaka genom vattnet. Håvens handtag böjdes, och tvillingarna grep tag i det de också. Tre par händer lyfte sedan upp håven och hjälptes åt att trassla loss den från näckrosorna i dammen.

Edie såg hur de slängde fisken på marken, där den blev liggande med öppen mun och sprattlade, och hon kastade ifrån sig kikaren i fasa. ~ 7 ~

De hade fångat Tilly. ”Era monster!” flämtade hon och snubblade mot dörren. ”Hur kan ni?! Hur kan ni?”

Tilly var Edies guldfisk. Hon hade blivit mycket större sedan Edie flyttat henne från akvariet i London till den smutsiga lilla dammen här på gården. Edie matade henne varje morgon och älskade att se hur de metalliska fjällen skimrade när fisken rörde sig i det mörka vattnet. Hon var stolt över hur bra Tilly hade anpassat sig till sitt nya lantliga liv, även om hon inte gärna kunde säga det samma om sig själv. Åtminstone en av oss trivs här, kunde hon bistert tänka när hon reflekterade över sina egna misslyckade försök att göra sig hemmastadd på Folly Farm. ”Låt bli henne!” skrek Edie när hon tre trappsteg i taget rusade nerför yttertrappan, men det var för sent. När hon kom fram till dammen var Tilly och pojkarna redan borta.

Lägret! tänkte hon desperat och satte i rasande fart iväg mot skogen.

Det pojkarnas kallade sitt ”läger” var ett kallt och otrevligt ställe, byggt av rostig räfflad plåt och kamouflerat med torv och ormbunkar. Edie hade upptäckt det först förra veckan då hon under en upptäcksfärd fått syn på Lyles fyrhjuling som stått parkerad utanför. Lyle hade sagt att om hon någonsin kom tillbaka dit så skulle han binda fast henne vid ett träd och lämna henne där.

När hon kom närmare såg hon hur rök steg upp bakom den ormbunkskamouflerade väggen, samtidigt som en kväljande stank slog emot henne. Hon kände sig svimfärdig men fortsatte framåt. ”Hur kunde du?! Hur kunde du?”

Lyle såg upp och mötte hennes blick med ett hånleende ~ 8 ~

medan han kastade cigaretten i lägerelden. ”Du kommer precis i tid till frukosten”, sa han och vände på fisken i stekpannan.

Tvillingarna som satt på varsin sida om honom fnissade nervöst. Det hade säkert varit Lyles idé att steka Tilly men de visste att de också skulle få problem om deras mamma fick reda på vad de hade gjort. Tvillingarna tog ofta på sig Lyles del av skulden när de råkade illa ut – de var nio år gamla och det var det som gällde om de ville leka med honom. Nu tittade de skrämt på Edie.

Lyle log så att de spetsiga kindtänderna blottades. ”Kom igen – smaka!” sa han och pekade på stekpannan. ”Du gillar ju fisk.” ”Ditt monster!” skrek Edie och kastade sig över honom med knutna händer.

Lyle var smal men större än Edie, och senig och stark.

Han tog ett steg undan, grep tag i hennes armar och låste dem bakom ryggen på henne. ”Ge henne en smakbit!”

Tvillingarna såg osäkert på honom. Edie vred sig och sparkade men Lyle hade henne i ett fast grepp. ”Låt mig vara, din gris!” ”Ge henne en smakbit!” morrade Lyle.

Tom petade med en pinne i elden. Han såg ut som om han ville att leken skulle ta slut. Men Jason ställde sig upp och tog stekpannan från lågorna. ”Kolla om hon gillar det.”

Jason drog bort lite fiskkött med fingrarna. Det var fortfarande halvrått, gummiaktigt. Lyle höll Edies handleder vridna bakom hennes rygg, hans grepp började göra ont.

Hon höll läpparna hårt sammanpressade och tvingade sig ~ 9 ~

själv att inte skrika när Jason höll stycket med rosa fiskkött under näsan på henne. När hon kräktes hamnade det överallt, i stekpannan, över Jasons hand och på Lyles gympa­ skor.

Efteråt såg hon Toms nerböjda huvud och Jasons skrämda blick. Och Lyle som bara stod där och tittade lugnt på henne medan han torkade av skorna mot marken och tände en cigarrett till.

När hon sprang därifrån hörde hon hans likgiltiga röst bakom sig: ”Spring du, stick bara. Spring hem till farmor.

Spring tillbaka till din blinda gamla Babka.”

Edie snubblade vidare, ut ur skogen och bort över ängen. När hon kom tillbaka till dammen sjönk hon utmattad ihop. Det fuktiga gräset blötte ner jeansen, men hon reste sig inte upp. Hon satt som fastvuxen och stirrade på det lugna grå vattnet. Hon tänkte på Tilly som sprattlade i nätet. Tilly som låg död i stekpannan.

Hon hatade Lyle som hon aldrig hatat någon förut.

Och han var alltid i närheten. Vart hon än gick kunde hon känna hur hans ljusa ögon följde hennes steg. Och nästa vecka skulle det bli ännu värre. Nästa vecka, när höstlovet var slut, skulle hon börja i samma skola som han. Varje morgon skulle de ta samma buss in till det lilla samhället. ”Förvänta dig inte att jag ska ta hand om dig”, hade han sagt till henne, ”men folk kommer att förvänta sig saker av dig, eftersom du är min kusin.”

Vad kommer de att förvänta sig av mig? undrade Edie och rös. Lyle hade redan blivit avstängd från två skolor. ”Barbarer.” Det var vad hennes farmor hade sagt efter det att hon och Edie hade tillbringat påsken på Folly Farm.

Efter tre nätter hade de båda två varit glada att få komma ~ 10 ~

därifrån. ”Ett smutsigt, kallt hus och tre smutsiga, kalla barn”, hade Babka muttrat medan hon läppjade på sitt sötade kaffe under tågresan hem.

Senare, när det blivit bestämt att Edie skulle skickas till Folly Farm för att bo där, hade Babka inte velat se henne i ögonen. ”Du får börja i skolan igen. Det var ju det du ville”, var det enda hon sa när de gick igenom vad som skulle packas. ”Men jag ville stanna kvar i min gamla skola”, hade Edie svarat. ”Jag ville inte gå i skolan tillsammans med dem.”

Men Babka, som då redan var besegrad av sin blindhet, hade bara ryckt på axlarna.

Folly Farm hade varit bra nog åt Edie men inte åt Kitty – Babka hade ordnat en plats på ett djurhem åt sin feta gamla katt. ”Varför kan jag inte få ta med mig henne?” hade Edie frågat. ”Dina kusiner skulle inte vara snälla mot henne”, svarade Babka. ”Men om de är snälla mot mig, det bryr du dig inte om”, sa Edie tyst.

Så länge hon kunde minnas hade Edie bott med Babka i en liten lägenhet högst upp i en grå byggnad nära Hyde Park. På gatan nedanför låg en kinesisk restaurang med gyllene lyktor i fönstren, och bredvid den en polsk matvaru­ butik där Babka köpte burkar med rödbetor och rödkål och bra dagar också små bakelser fyllda med lysande gul vaniljkräm.

Edie hade gått i skolan ett par gator bort, men när hon fyllt nio hade hennes farmor istället börjat undervisa henne hemma. Babka ville inte att någon skulle komma till lägenheten, hon ville inte att någon skulle veta att hon höll på ~ 11 ~

att bli blind. ”Om de får reda på det”, varnade hon Edie, ”kommer de att ta dig ifrån mig.”

Men Edie hade avskytt de långa eftermiddagarna utan skolkamrater, då Babka otåligt undervisat henne i det ämne som föll henne in för stunden. Edie fick inte ens bjuda hem sina vänner på te – Babka sa att man måste hålla vissa saker hemliga för att skydda sig själv. Ändå hade de sociala myndigheterna till slut fått reda på att Babka blivit blind och man hade tvingat henne att flytta till ett äldreboende.

Hon hade dock vägrat att bo på det som valts ut åt henne i London. ”Jag vill dö i ett rum med utsikt” hade hon sagt – och grävt djupt i sina knappa besparingar för att få denna önskan uppfylld. Till slut hade hon hamnat på ett hem nära Oxford, men Edie hade inte haft något val: ingen hade frågat henne var hon ville bo – och livet på Folly Farm var precis så fruktansvärt som hon hade föreställt sig. ”Det kommer att bli lättare när du börjar skolan och får egna vänner”, sa moster Sophia på sitt vaga, obekymrade sätt. ”Då kan du ta med dig dina skolkamrater hem för att leka.” På något sätt verkade dock till och med hon förstå att det inte skulle bli lätt för Edie att gå i samma skola som Lyle.

Edie stirrade på dammen. Hon hade förrått Tilly genom att visa att hon tyckte om henne – Babka hade haft rätt: man var tvungen att hålla vissa saker hemliga för att skydda sig själv. Lyle hade dödat Tilly eftersom han hade sett att Edie matade henne. Om han kunde göra så med en fisk, vad skulle han då kunna göra med en av Edies skolkamrater? Edie skakade på huvudet. Hon skulle aldrig ta med sig någon hem till Folly Farm, aldrig någonsin.

Hon tänkte med en plötslig längtan på lägenheten i ~ 12 ~

London och gatan nedanför, som alltid var full av folk.

Här ute fanns det ingenting. Det lilla samhället låg gömt bakom skogen, nästan två kilometer bort. Och vart än Edie tittade så såg hon ingenting annat än grönt – en ändlös massa av grönt omgav henne på alla håll som fängelsemurar. Var det det här som Babka hade menat när hon pratade om ”utsikt”?

Edie såg ut över landskapet med den fadda smaken av spya kvar på tungan. Hon hade ont i hela kroppen men var samtidigt fylld av en ny kraft och beslutsamhet. Hon visste att hon inte kunde stanna kvar på Folly Farm längre.

Hon tog fram mobilen ur fickan och letade än en gång upp numret till Babkas äldreboende.

Men det var meningslöst – det var ingen mottagning här i dalen. Dessutom skulle det inte hjälpa att ringa Babka. Babka skulle säga åt henne att stanna kvar och göra det bästa av situationen. Och om Edie dök upp på äldreboendet så skulle Babka bara skicka tillbaka henne.

Edie kände plötsligt att hon var hungrig. Hon längtade efter Babkas kök med de rostiga, guldfärgade plåtburkarna och tårtfatet i glas, och efter lukten av nylagad mat som slog emot en när hissdörrarna öppnades till trapphuset på sjätte våningen. Så kom hon att tänka på den spruckna stengrisen som stod bredvid ytterdörren, och hon rätade på sig med ett ryck. Babka hade alltid haft extranyckeln gömd bakom den där grisen. Den måste fortfarande ligga kvar, Babka hade säkert inte flyttat på den … Edie kunde låsa upp och gå in själv och sedan skulle hon hitta någon i kvarteret som kunde hjälpa henne. Kanske skulle ägaren till den polska matbutiken kunna bli hennes räddning. Bara

~ 13 ~

hon kunde ta sig tillbaka till lägenheten så skulle det lösa sig: London var fullt av hjälpsamma människor.

Hon hörde Lyles ord igen: Spring du, stick bara. Spring hem till farmor. Spring tillbaka till din blinda gamla Babka.

Det ska jag, tänkte hon trotsigt. Jag ska sticka. Men inte dit ni tror.

~ 14 ~

Esme Kerr

Flickan med glasfågeln

Föräldralösa Edie skickas till internat­ skolan Knights Haddon för att hålla ett öga på den ryska prinsessan Anastasia.

Prinsessans pappa är orolig för henne och vill gärna att någon som smälter in ser vad som egentligen pågår.

Men snart förstår Edie att ingenting på den stränga skolan är som det verkar.

Vem kan hon egentligen lita på? Och vad kommer hennes nya vän Anastasia säga när hon upptäcker att Edie bara är där som hennes pappas spion?

ESME KERR

Flickan med

glasfågeln