9789172997011

”BERÄTTA en hemlighet”, sa hon. ”En hemlighet?” ”Mm.” Cornelia ville veta en hemlighet. Vilken skulle jag välja?

Att min pappa hade mördat en polis? Att jag hade gjort inbrott i Cornelias hus och snokat runt i hennes rum? Att jag var hög på efedrin för en vecka sedan? Att jag nyligen legat med Linn?

Det fanns hur mycket som helst. Vi hade precis haft sex och hon visste knappt något om mig.

Vem trodde hon att jag var?

OPAL

OPAL

OPAL

www.opal.se © Text: Staffan Cederborg, 2015 Omslag: Hanna Larsson Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden, 2015 ISBN: 978-91-7299-701-1

Bästa läsare! Även om många av miljöerna i den här berättelsen existerar, och även om några av händelserna verkligen inträffat, är samtliga karaktärer resultatet av min fantasi.

Eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är rena tillfälligheter.

Jag önskar att jag också kunde säga att den här historien är en överdriven och skruvad bild av verkligheten, men tyvärr är nog sanningen snarare den motsatta.

1 Det här är slutet, tänker han.

Det måste vara slutet eftersom allt i huvudet är ett snurrande olyckohjul, en svart tuggande virvelström. Det är som om två kontinenter glidit isär, och nu sugs han ner i det där lavakokande mellanrummet.

Osammanhängande minnesbilder från de senaste timmarna. Slagen, sparkarna, mamma i soffan, blödande.

Hur han kvävs, får luft igen, och sedan det sista … nej, han tvingar bort bilden. Dimmiga fragment från färjan, hur han måste ha plankat in på den. Tre timmar på båten där det enda han minns är hur han ligger mellan två stolsrader och stirrar ner på mönstret i den blå heltäckningsmattan.

Och nu pendeltåget. Någonstans mellan Nynäshamn och Stockholm.

Han byter ställning i sätet, försöker svälja bort obehaget. Det gör ont när han sväljer. Allt blod till huvudet, ett susande ljud och sedan darrningarna. Det hugger till i sidan. Han kastar en blick genom fönstret och ser sig sedan försiktigt runt i vagnen. ”God kväll, biljettkontroll.”

Tre kontrollanter, en ung kvinna, två män i femtioårsåldern.

Männen tar ena sidan av pendeltågsvagnen och kvin7

nan den andra, och medan folk håller fram sina kort och mobiler förflyttar de sig sakta men säkert i riktning mot den plats där Joel sitter. Om kontrollanterna inte byter sida med varandra kommer han att få kvinnan. Hon är rätt kraftig och inte mer än max tjugofem.

Det är bra, hoppas han. En ung kontrollant passar honom bättre. Hon kan säkert förstå.

Han drar den vita hatten längre fram i pannan, lutar huvudet mot tågfönstret och blundar. Trots att det är hett i vagnen fryser han. Händerna, armarna, benen; allt skakar. Det går inte att stoppa. Han öppnar munnen, bara lite, låtsas sova. Solens blink mellan träden, som polisljus.

Fräter sig genom ögonlocken. Kallsvetten utmed tinningarna, längs ryggen, i jeansen.

De har fastnat därborta, kontrollanterna. Diskuterar med en hundägare som talar dålig svenska. Än har han tid att tänka. Han kan inte tänka. Vill inte.

Han vill inte synas; han vill transformeras till en tunn gas, sippra ut genom tågfönstret och lösas upp i den torra luften därute. De är nära nu. Han hör de manliga kontrollanterna passera på andra sidan mittgången, och så kvinnan, på väg fram mot honom, prasslet i hennes kläder, hennes steg som stannar. Någon sekunds tvekan, och sedan: ”Har du biljett?”

Han framkallar svart. Tvingar fram en tomhet. Men i det där vakuumet, i det där mörkret bakom ögonlocken projiceras bilderna, obönhörligt och lika envist som den pulserande huvudvärken: slagen, sparkarna, blodet. ”Så du har ingen biljett?”

Han öppnar ögonen och vrider huvudet mot henne.

Tänker disciplin, tillit, respekt.

8

”Nej, jag har ingen biljett.”

Hon rycker till. Inte på grund av det han säger utan av det hon ser. Hans vänsteröga syns knappt. Svullnaden går från pannan ner över ögat till en kaka av levrat blod som täcker kinden. Mörkröda fläckar under ögonen, struphuvudet svullet och lilafärgat. Hon slutar tugga på sitt tug�gummi, står tyst en stund innan hon säger: ”Det där ser inte bra ut.” ”Jag ramlade”, säger han. ”Okej …?”

Hon försöker fånga hans blick, nåla fast honom i sätet.

Han viker undan, tittar ut genom fönstret. ”Man måste skaffa biljett innan man kliver på. Såna är reglerna.” ”Jag har inga pengar.” ”Har man ingen biljett får man betala en straffavgift på tolvhundra. Hur gammal är du?” ”Arton”, säger han. ”Har du nån legitimation?” ”Nej.” Hon ser sig omkring, tar upp en mobil ur fickan på uniformen och sjunker ner på sätet mittemot. Det sprakar om hennes uniform. Som om kroppen ville spränga sig ut. ”Nu är det så här”, säger hon.

Och så gör hon en liten kort suckande paus. Nu ska hon säga något hon måste säga trots att hon inte vill. Hon är naturligtvis inte på hans sida, men den där lilla sucken skvallrar om att en liten bit av henne kanske är det. Den där snälla kärnan inne i hennes kraftiga kropp. Så drar hon reglerna. Några inövade fraser på tre, fyra meningar 9

som avslutas med en knyck på nacken. Så suger hon in luft och fortsätter: ”Ditt personnummer?”

Han ser på henne och försöker utstråla förtroende. ”Min pappa kommer och möter mig på stationen”, säger han. ”Han kan betala.” ”Dom brukar säga det.” ”Vilka dom?” ”Dom som rymt. Från ett behandlingshem eller nåt.” ”Jag har inte …”

Hennes blick får honom att avbryta sig. Det är bara att inse fakta: han ser ut som någon som grävts fram ur rasmassorna efter en jordbävning. Han vänder bort ansiktet, ser ut genom fönstret. Därute: gräs och rymd. ”Personnumret?”

Han suckar och ser på henne. Och hon ser tillbaka på honom med en blick som säger att det är meningslöst att ljuga. Så han ger henne sitt personnummer som hon knappar in i mobilen. Uppenbarligen gör hon en sökning i något register. Efter en stund säger hon: ”Vad heter du?” ”Står inte det där?” ”Kontrollfrågor”, säger hon. ”Joel Malm”, säger han. ”Adress?” ”Backgatan 15, Visby.”

Kontrollanten nickar, och fortsätter: ”Och din mammas namn?” ”Marie.” ”Eftersom du är sjutton, och inte arton som du sa, skri-

10

ver jag ett inbetalningskort som du får ta med hem till din mamma.”

Han svarar inte. Medan kontrollanten fyller i inbetalningskortet tänker han på sin mamma. Hon är inte död, men hon kunde varit det. Hon kunde ha dött där i vardagsrummet för bara några timmar sedan.

Så är smärtan tillbaka. Den övermannar honom, explosionerna i huvudet och värken i ansiktet, struphuvudet och revbenen. Hans kropp börjar skaka igen; kylan kommer inifrån, som om ryggraden var djupfryst, en iskärna som med någon sekunds intervall skickar köldpulser genom muskelvävnaden. Och sedan bilderna, ett blodstänkt collage av slag och sparkar, där varje bild framkallar en adrenalinchock. Och hur han än vänder, vrider sig, blundar eller tittar, finns bilderna där.

Syns det att han skakar? Han tittar bort. Ut genom fönstret går blicken; den vill dit. Han vill dit. Han måste slå sönder de där inre projektionerna med något, skriva över dem med andra intryck. Han ser igenom bilderna, ut mot rader av höghus, tänker hus, tänker bygga – såga, måla, hamra, slå … Det gungar därute, ingenting är rakt, inga räta vinklar, allting svävar, flyter – blod som flyter … Solen, fortfarande en bra bit ovanför horisonten, ett stroboskopljus genom fönstret, blink, blink, blink, det gnistrar, sprakar, sparkar …

Tankarna fungerar som målsökande missiler. Vad han än tittar på, hur han än försöker leda in tankarna på annat, hittar de tillbaka till brännpunkten, det han inte vill tänka på.

Kontrollanten sitter kvar; hon håller inbetalningskor-

11

tet i handen. Med andra handen gnuggar hon sig i pannan och försöker fånga Joels blick. ”Vad är det som har hänt egentligen?” säger hon.

Frågan når fram, men han låter den passera. Han är gas nu. Hon får tro vad hon vill. Han skulle kunna ljuga eller inte säga något alls, vad spelar det för roll? Han skulle också kunna säga sanningen till henne. Eller kan han det?

Kan han verkligen redogöra för vad som hänt?

Det var först i Nynäshamn han kvicknade till och blev medveten om var han var. Han klev på pendeltåget, fortfarande dimmig och med en förvirrad känsla av att vilja bli väckt, att mardrömmen skulle upphöra.

Han måste samla sig, tänka igenom saker först och få något slags sammanhang i den här strömvirveln av händelser. Och just nu kan han inte tänka, får inte tänka.

Kontrollanten stoppar ner sitt block i fickan och räcker honom inbetalningskortet. ”Vart tänkte du resa?” säger hon. ”Stockholm.” ”Vi är där om tio minuter.”

Hon reser sig men blir stående framför honom. ”Du borde nog tvätta det där såret”, säger hon och går sedan iväg till de andra kontrollanterna som väntar borta vid dörrarna. De viskar till varandra och Joel ser hur kvinnan tar fram sin mobil och slår ett nummer.

Han ser ner på sina händer, på kläderna. Blodfläckarna på hans t-shirt har mörknat nu, ser ut som bajsränder mot det vita tyget. Jeansen är skitiga, vänsterbenet prickigt av blodstänk. Kontrollanten ringer polisen, det vet Joel. Med tanke på hur han ser ut är det det enda rimliga. Hon utgår ifrån att han är kriminell.

12

När tåget rullar in på Stockholm Central reser han sig och går bort mot dörrarna. Han viker ihop inbetalningskortet och stoppar det i fickan på jeansen. Den unga kontrollanten som stått och väntat i andra delen av vagnen kommer fram till honom. ”Har du ingen väska?” frågar hon.

Han skakar på huvudet och tittar ut genom den stängda tågdörren. Perrongen är full av folk. Hennes hand på hans axel; den glider neråt och tar runt hans arm. Han tittar frågande på henne. Det är teater nu: hon vet att han vet att hon har ringt polisen. De ska bara spela sina roller klart. Nu måste han improvisera för att få skådespelet dit han vill. ”Det kommer en ordningsvakt och tar hand om dig”, säger hon. ”Varför då?” säger han. ”Jag tänkte att du kanske behövde hjälp.”

Dörrarna öppnas och han spanar ut på perrongen.

Jodå, en ordningsvakt går med bestämda steg i riktning mot vagnen där Joel står. Det är uppenbart att kontrollanten ljuger. Det är inte frågan om någon hjälp. Ordningsvakten kommer att dra med honom till polisen, och vad det innebär orkar han inte tänka på.

Han flyttar blicken och tittar rakt över perrongen. Därborta ligger ingången till ankomsthallen, men mellan honom och den ligger tre perronger. Tre perronger med spår emellan. Om några sekunder kommer det att vara för sent att göra något åt saken. Då är allt över. Vore det inte skönt om allt var över? Han kan inte tänka, han vill inte tänka.

Vakten närmar sig från vänster och under någon sekund får Joel ögonkontakt med honom. Joel viker snabbt 13

undan blicken och sätter fram foten mot öppningen. Kontrollanten höjer handen till en hälsning, och precis när hon ropar till vakten sliter han sig loss. Det går förvånansvärt lätt.

Han tar tre långa steg över perrongen och sedan ner på det andra spåret. Smärtan hugger till. Benen, bröstet, halsen; det onda skär i honom. Men det spelar ingen roll nu; han tänker bort det, fortsätter över spåret. ”Stanna!” hör han någon skrika, men han är redan uppe på andra sidan.

Sedan ner på nästa spår, upp på perrongen, ner på nästa och upp. Och så in i den stora centralhallen.

Han slår av på takten, försöker smälta in i tempot därinne, går fort och bestämt mot utgångsdörrarna på andra sidan. Det dunkar i revbenen och ett tjattrande brus växer i huvudet. Människorna, resväskorna och rösten som ropar ut att ankommande tåg från Falun kommer in på spår fem om två minuter. Alla tittar på honom. De glor på hans ansikte och han vänder sig bort och trycker ner hatten så långt det går.

Det är folk överallt. Han ser sig om, spanar efter vakten, men ser ingenting. Han borde ta av sig den vita hatten, den lyser som ett sjömärke, som en skjuttavla. Men den skymmer ansiktet, döljer hans fula sår. Två tjejer hajar till när de ser honom. Deras blickar glider ner över hans blodiga kläder och sedan viskar de något. Han försöker dölja blodfläckarna med armarna och händerna. Och nu kommer vakten bakom honom; han hör stegen, rösten: ”Du där, stanna!”

Han springer igen.

Ut genom stora huvudingången, korsar Vasagatan och upp mot Klara kyrka, över kyrkogården och ut på Klara14

bergsvägen. Där borta ser han Hötorgsskraporna; de känner han igen. Fem vita klossar bakom Åhlénshuset.

Med dunkande revben tar han sig så fort han kan ända fram till första skrapan där han svänger av mot vänster och saktar ner. Här är det mycket folk. Och först nu ser han sig om. Nej, han kan inte upptäcka någon. Ingen följer efter honom. Att jaga en fripassagerare genom halva stan verkar fullständigt orimligt. Han hämtar andan.

I folkvimlet inne på McDonald’s står han en stund och väntar utanför toaletterna. Han väntar tills en kille kommer ut därifrån. Kvickt hugger han tag i dörren innan den slår igen, och smiter sedan in på toaletten.

Joel spolar kallt vatten på lite toapapper och lägger det över såret och svullnaden i ansiktet. Det svider till, men efter en stund domnar smärtan bort av kylan, och när pappret inte längre är kallt river han av mera och blöter med iskallt vatten. Han byter några gånger, och för varje gång lossnar en del av det intorkade blodet från ansiktet.

Han snyter ut några röda klumpar ur näsan och sköljer till slut hela ansiktet med det rinnande vattnet. Han drar av sig t-shirten, och med kupade händer skopar han upp vatten över håret, gnuggar nacken. Han känner försiktigt med fingrarna på sitt ömmande struphuvud. Det värker i revbenen på vänstra sidan; ett stort blåmärke täcker huden; kanske har han brutit något. Det ringer i öronen, och i spegeln stirrar hans ögon tillbaka på honom.

Vad fan håller du på med?

Han spärrar upp ögonen. Vitorna är rödprickiga. Så drar han ner luft i lungorna, ser på sina händer. De vibrerar. Han skakar loss armarna. Sätter på sig t-shirten.

Dricker. Och så ännu mer luft.

15

Utanför en klädaffär hittar han ett varuställ med solglasögon. Han provar ett dussin innan han bestämmer sig för ett par mörkbruna, tillräckligt stora för att täcka det värsta i ansiktet. När expediten som står i dörren störs av en turist sliter Joel av prislappen, sätter glasögonen på sig och går därifrån.

Han går Drottninggatan ner mot Gamla Stan och sedan över till Slussen.

Han är ensam, pank och utan telefon. Och han har inget mål, är inte på väg någonstans. Hans mål var bara att komma bort, och nu är han borta. Klockan är åtta på kvällen och han har inte ätit något sedan frukost. Nu kommer hungern.

Joel brukar inte snatta. Det är bara småungar som håller på med så meningslösa, småkriminella saker. Men nu är läget akut, och det känns varken särskilt meningslöst eller särskilt svårt. Det är bara något som måste göras. Seven Eleven och Pressbyrån är lättare än ICA. Inga kassor som måste passeras. Bara att gå in och hämta.

Och det är det han gör. Kvinnan bakom disken är i medelåldern, den snipiga typen, och skulle säkert reagera på Joels skitiga yttre om hon faktiskt såg honom. Men eftersom hon just nu är upptagen av en kund som krånglar med betalningen kan Joel utan brådska plocka åt sig läsk, färdigmackor, jordnötter och en kexrulle. Lugnt och behärskat smiter han sedan ut genom dörren. Och innan han viker runt ett gathörn har han slitit upp jordnötspåsen och fyllt munnen med de salta nötterna.

Efter några kvarter sjunker han ner på en bred trappa som vetter mot en liten park. Han äter mackorna i små portioner som han försiktigt tuggar; käken och halsen 16

värker, det gör ont att svälja. Sedan öppnar han läsken och häller i sig innehållet. Så pustar han ut. Det är första gången han sitter ner sedan pendeltåget, och tröttheten slår in i honom som en drog.

Han får inte somna, försöker fästa blicken på några småungar som skejtar i en skejtpark. Till vänster om honom i trappan sitter några fyllon och grälar högljutt om kvaliteten på olika cigarrer. Han drar av sig t-shirten, vänder den ut och in, och sätter den på sig igen. Det hjälper inte, blodfläckarna syns lika bra ändå.

Medan han sitter där på bänken försöker han samla tankarna. Han går igenom det senaste dygnet långsamt, minut för minut. Det är ingen kul sak, men han måste försöka få rätsida på allt. Förstå vad som hände. Men det går inte. Han kan inte fästa blicken mer än någon sekund på varje inre bild innan tanken flyr iväg mot nästa skräckbild.

Med bestämda steg reser han sig och går ut på trottoaren. Han följer gatan ett femtiotal meter och viker sedan av in i entrén till ett hotell.

Han måste ringa. Han måste få tag i sin mamma. Det tar emot, men han måste göra det.

Han saktar av på stegen när han kommer in i lobbyn.

Allt är smakfullt därinne, inredningen går i gråa och beiga toner, ett antal bruna läderfåtöljer är utplacerade i grupper, och väggarna pryds av stora svartvita fotografier på vackra, stylade modeller. Joel känner sig allt annat än moderiktig, men efter att först ha rättat till solglasögonen och skjutit hatten så långt ner i pannan som möjligt, går han i alla fall fram till tjejen bakom receptionsdisken.

Hon är lite äldre än Joel och tittar misstänksamt på honom, men han låtsas ignorera det. Han ser hur hon låter 17

blicken glida över den blodiga t-shirten och han svär inombords åt sig själv att han inte hade vett att åtminstone stjäla rena kläder. Men tjejen måste ha gått rätt utbildning för receptionister, för med ens spricker hon upp i ett professionellt leende och säger: ”Välkommen, jag heter Sandra, vad kan jag hjälpa till med?”

Först tar han av sig glasögonen. Han blottar sig, visar sitt vanställda ansikte. Sedan tar han ett litet steg bakåt, håller ut händerna från kroppen med öppna handflator.

Inget överdrivet, bara så mycket att hon uppfattar att han är passiv, att det är hon som kontrollerar situationen. Han drar en lögn om att han bor på ett hotell i Stockholm tillsammans med sina föräldrar, och att han bara skulle gå ut en sväng när han blev påkörd av en smitare. Han säger att han inte minns något efter smällen, att han förmodligen irrat omkring i en timme och sedan inte hittat tillbaka till hotellet. ”Och nu kan jag inte minnas vad hotellet hette, så …”

Han talar medvetet osammanhängande och avslutar sin mening med att slå ut med händerna och hissa upp axlarna i en ja-vad-fan-ska-man-ta-sig-till-gest. ”Nämen oj vad tråkigt”, säger Sandra och ser medlidande ut. ”Och jag skulle verkligen behöva låna en telefon”, avbryter han till slut försiktigt. Och fortsätter: ”Finns det någon möjlighet att jag skulle kunna …?”

Det fungerar. En minut senare sitter han i en av fåtöljerna i lobbyn med en trådlös lur i handen.

Inget svar i vare sig hemtelefonen eller mammas mobil. Han talar in på hennes svarare att han är i Stockholm 18

och mår bra, och att han ska försöka ringa henne senare.

När han tänker på henne – han kan inte hjälpa det – blir det ett berg i bröstet, ett klippblock som växer inom honom. Med en kraftansträngning pressar han bort känslan innan den briserar. Tittar sedan ut genom fönstret en stund, samlar sig. Han ringer till Linn, men det är samma tomma ringsignaler där. Och sedan, efter en kort tvekan, slår han numret till Cornelia.

Det är så mycket han vill säga till Cornelia. Så mycket han inte fått sagt. Men just nu behöver han bara ett telefonnummer till någon av hennes kompisar eller vad som helst. Hon bodde här. Stockholm är hennes stad. Hon måste känna någon som kan hjälpa honom.

Men Cornelia svarar inte heller. Automatsvaret med hennes röst går igång: ”Välkommen till Cornelia Bergmans röstbrevlåda, ey!

Du kan alltid trycka nio för att komma tillbaka till menyn.

Vill du röja? Tryck ett. Vill du dansa? Tryck två. Vill du hångla? Tryck tre. Vill du ha en trekant? Tryck fyrkant.

Eller skaffa ett liv. För att du ska slippa sitta i telefonkö ringer jag i stället upp dig. Tjingeling!”

En skarp signal följer på meddelandet. ”Hej, det är Joel. Jag är i Stockholm … ringer från ett hotell … Scandic Malmen. Jag vet inte om du vet vad som hänt och så … men det är åt helvete alltihop … jag har ingen telefon så jag försöker ringa dig härifrån senare.

Om en halvtimme eller så.”

Finns det någon annan? En stund sitter han och stirrar på luren, funderar på att försöka med Edvard eller Ivan men inser att han faktiskt inte kan deras telefonnummer. Kaspar då? Nej, han slår snabbt bort tanken.

19

Det är otänkbart. Kaspar skulle varken vilja eller kunna hjälpa Joel nu.

Sandra i receptionen ler mot honom på det där medkännande sättet när han lämnar tillbaka telefonen. ”Gick det bra?” undrar hon. ”Jag fick inte tag i dom”, säger han. ”Kan jag komma tillbaka om en stund och försöka igen?”

Sandra ler och försäkrar att det inte är några som helst problem.

Solen står lägre nu, men det är fortfarande varmt. Joel slår sig ner på samma trappa som förut. Alkisarnas diskussion till vänster har tystnat. Någon gnuggar sig i ansiktet, en annan tar några danssteg innan han levererar en lång harang svordomar.

Joel måste börja fundera på var han ska sova. Han har hört talas om härbärgen för hemlösa, men gillar inte tanken på att dela sovrum med en massa lodisar. Han hoppas att hans mamma kan hjälpa honom med något. Hon känner folk i Stockholm. Det tror han åtminstone.

Efter tjugo minuter reser han sig och går tillbaka till hotellet. Sandra är upptagen med en gäst, så Joel håller sig en bit från receptionen. På ett högt bord står ett par surfskärmar uppställda. Han rör på musen och skärmsläckaren ersätts med ens av Aftonbladets webbsida.

Hans första impuls är att logga in på Facebook, men ordet ”Gotlandsprofil” i en rubrik drar till sig hans blick.

Joel känner hur blodet försvinner från hans ansikte.

Kylan sprider sig som ett snabbväxande rotsystem över hans hud. Han läser rubriken flera gånger. Hans blick är fixerad vid den. Hela rubriken lyder ”Gotlandsprofil svårt misshandlad”. Och sedan med mindre text nedan20

för: ”42-åringens tillstånd kritiskt men stabilt. Hustrun gripen.”

En osynlig kraft pressar Joel bort från skärmen och ner i en av de stora läderfåtöljerna i lobbyn. Han sjunker ihop och viljan att bli en gas växer sig stark igen. Han behöver inte läsa hela artikeln. Han vill inte läsa den, för han vet att den misshandlade gotlandsprofilen är hans styvpappa Vincent. Och han vet att den gripna hustrun är hans mamma. Men han vet också att det är han, Joel, som borde vara den som sitter hos polisen.

Han är alltså inte en mördare. Men vad betyder det att Vincents tillstånd är ”kritiskt men stabilt”? Att chansen är stor att han kommer överleva? Att han kanske kommer att dö? Med tanke på hur saker utvecklats de senaste dygnen vet han att Vincent kommer att dö. Han bara vet det.

Det är det enda rimliga, den enda logiska följden av hela den här förbannade händelsekedjan.

En liten bit av Joel vill tillbaka till skärmen för att läsa hela artikeln, den andra större biten vill inte, vågar inte, orkar inte. För oavsett varför och hur och om Vincent kommer att dö eller inte, har han gjort något vansinnigt, något som han kommer att få sitta i fängelse för. Precis som hans riktiga pappa.

Och nu är hans mamma misstänkt för något hon inte gjort.

Han ser på sina händer. De har börjat skaka igen. Han kommer alltid ha de här händerna.

Mördarhänderna.

Han vrider på dem och kan inte förstå. Det är bara helt vanliga händer. På något barnsligt vis trodde han att händer på mördare såg annorlunda ut, att de var grova och 21

muskulösa, att de utstrålade ett slags inneboende ondska.

Joels händer är inte grova; de är snarare pianohänder fast han aldrig spelat piano.

Brännsåret på vänsterhandens ovansida är det enda som är udda. Han tittar närmare på det. Kanske är det just det där såret, brännmärkningen, som skiljer hans händer från händer som sitter på folk som inte dödar. I ett slags förvirrat tankerus tänker han att det var brännsåret som gjorde att han kunde döda. Men han vet att det inte är så.

Han är inte vidskeplig. Det är bara ett helt vanligt sår. Det lyser som ett rött öga; först var det en brännblåsa, och när han till slut stack hål på den blev såret infekterat. Det är först nu som det börjat se bättre ut. ”Du får femhundringen om du kan bränna hål på den”, sa Kaspar.

Det var nästan två veckor sedan. Kaspars lägenhet.

Ivan och Edvard var också där. Det var då allt började.

Det var då allt började falla sönder. Eller var det då allt började falla på plats? Kanske både och. Ordning ur kaos.

Eller tvärtom.

Han stryker över såret. Det svider till.

22

”BERÄTTA en hemlighet”, sa hon. ”En hemlighet?” ”Mm.” Cornelia ville veta en hemlighet. Vilken skulle jag välja?

Att min pappa hade mördat en polis? Att jag hade gjort inbrott i Cornelias hus och snokat runt i hennes rum? Att jag var hög på efedrin för en vecka sedan? Att jag nyligen legat med Linn?

Det fanns hur mycket som helst. Vi hade precis haft sex och hon visste knappt något om mig.

Vem trodde hon att jag var?

OPAL

OPAL

OPAL