9789172997004

Det händer att man går förbi en människa och fastnar med blicken. Utan att veta riktigt vad det är, så kan man inte släppa den där personen. Man tänker att allting kunde varit annorlunda, allting förändrat, om man bara stannat och inte låtit denna människa gå förbi och försvinna.

Exakt så var det med April Falk.

En brännande känsla i magen, intill hjärtat, nåt som sa mig att ingenting skulle vara detsamma efter det här.

OPAL_EDVARSDSSON_APRIL_APRIL_OVERDRAG.indd Alla sidor

2015-04-13 11:09

Citatet på sidorna 216 och 262 är hämtat från ”Magiskt men tragiskt”.

Text: Håkan Hellström, Musik: Paul Källman Låten finns med på albumet Känn ingen sorg för mig Göteborg utgivet år 2000 av Virgin Records.

www.opal.se © Mattias Edvardsson, 2015 Omslag: Niklas Lindblad / Mystical Garden Design Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 ISBN: 978-91-7299-700-4

Mattias Edvardsson

APRIL, APRIL

OPAL

Min

mellanstadiet sa alltid att livet blir vad man gör det till. Det är förstås likadant med döden. Den blir också vad man gör den till. Och eftersom jag hade levt mitt snart sjuttonåriga liv i skuggorna, i marginalen, vid sidan av, var mina planer på en spektakulär död antagligen att betrakta som ett slags kompensation.

Det trånga vindsutrymmet hade en enda fönsterglugg som vette ut mot den asfaltplätt som lärarna kallade rastgård. Det var mörkt och ruggigt, vinden piskade mot takpannorna och från väggarna stack det ut sån där hemsk isoleringsull. Jag kände alltför väl till hur den där ullen kliade och skavde när man fick den innanför kläderna.

Därför hukade jag och gjorde mig så liten som möjligt.

Där satt jag inklämd mellan hoprullade kartor som antagligen var tillräckligt gamla för att sakna en tredje­ del av Europas länder. Dammiga affischer med fåglar och landskapsblommor stod uppradade mot väggarna, plastkassetter med diabilder och super 8-rullar. En del av grejerna var väl inte mycket yngre än den 75-åriga skolbyggnaden. Under min egen tid på skolan hade jag ofta följt med hit upp för att hjälpa fröken att bära lexikon, videofilmer och mikroskop.

I detta trånga vindsutrymme satt jag nu på huk och fröken på

7

kramade ett gevär som om det var min sista vän. Det var brunt och långt med räfflad pipa och ett svart kikarsikte.

Min morbror hade skjutit fältharar och fasaner med det.

Själv hade jag aldrig hållit i ett vapen förr, om man bortsåg från slangbellorna och kaststjärnorna jag tillverkat i slöjden.

Jag hade googlat mig fram. Det fanns ett youtube-­ klipp som mycket pedagogiskt visade hur man laddade kulan och osäkrade, hur man ställde in siktet och avlossade skott.

Man hinner tänka rätt mycket under en förmiddag.

Man hinner tänka ännu mer under en förmiddag då man sitter instängd i ett mörkt vindsrum med en älgstudsare som enda sällskap. Jag tänkte på allt liv jag förslösat, alla dagar jag lagt bakom mig. På sjutton år hinner man med rätt många dagar. 6 209 mer exakt. 149 000 timmar på ett ungefär. Cirka 9 miljoner minuter.

Nio miljoner minuter och vilka minns man? Den avgrundsdjupa smärtan i att som sexåring sträcka armarna efter en pappa som vänder sig om och inte ser en, de osynliga tårarna när det delas ut partyinbjudningar i en sjätteklass och man är den ende som blir utan, eller den totala förnedringen i att få huvudet nerkört i en skitig högstadietoalett och känna världen bubbla bort. Sånt minns man. Tro mig.

Jag böjde mig fram för att se ut genom fönstergluggen, ner på skolgården där jag tillbringat nio år av mitt liv. Jag kunde vartenda hörn utantill, visste hur marken kändes mot mina fötter. Alla tröstlösa evighetsminuter jag stått och tryckt där mot stålstängslet med händerna i fickorna och blicken i backen. Nu satt jag tio meter upp på vinden och kramade en gevärskolv, min sista vän, och 8

återupplevde de där nio vidriga åren av mitt liv ännu en gång, en sista. Minnena stärkte mig förstås i min övertygelse om att jag fattat rätt beslut, att det var så här det skulle bli. Detta var slutet på historien och även om det varit en slätstruken, sorglig och näst intill händelselös historia skulle slutet bli spektakulärt, en tillspetsad, actionspäckad final som det skulle snackas om långt efter att min knubbiga kropp skyfflats ner i myllan och blivit maskföda.

~ Jag antar att existentiella grubblerier är ofrånkomliga när man bestämt sig för att dö. Med en gevärspipa mot bröstkorgen blir man tydligen både filosofisk och sentimental. Inte så att jag på några sätt började tvivla på mitt vägval, beslutet hade föregåtts av flera månaders noggrant övervägande och alltsammans var planerat in i minsta detalj. Nej, mitt grubblande rörde inte så mycket min egen belägenhet som människans generella villkor.

Vad innebar det egentligen att vara människa?

Jag satt på den där skolvinden en tisdagsförmiddag och blev filosofisk och djup.

Vad jag kom fram till?

Meningen med livet är … trumvirvel och publiksus …

Att sätta avtryck. Varje människas mål i livet: att för­ evigas. Det är förstås inte en slump att det är just evigt liv som de flesta världsreligionerna lockar med. Ingen människa önskar upplösas i noll och intet, för vad är våra liv i så fall värda?

När man googlade mitt namn fick man 187 träffar.

De flesta var från sidor som Eniro och Hitta. Några 9

handlade om en helt annan människa i Västervik som haft oturen att tvingas bära samma namn som jag. En träff länkade till ett reportage i Sydskånska Allehanda där fyra högstadiekillar fick tycka till om skolmaten. På bilden sitter jag på en bänk, en meter från de andra tre.

Mina strumpor når nästan till knäskålarna, jag har shorts och luvtröja. Mina ögon ser gigantiska ut bakom flaskbottenbrillorna. Fast jag bara är fjorton har jag säkert tjugo extrakilon runt midjan. Jag är den enda av de tillfrågade som berömmer skolmaten.

När man googlade Justin Bieber fick man 716 miljoner träffar. Kim Kardashian 52 miljoner träffar och Lionel Messi 12 miljoner. Inte en enda från Eniro eller Sydskånska Allehanda. Vissa människor lever och försvinner. Andra lever och lever vidare.

~ I två timmar satt jag i vindsrummet och tryckte. Två timmar och lite till, betydligt längre än planerat. Genom fönstergluggen hade jag sett halv tio-rasten flimra förbi med hopprep och glaskulepyramider och sumpiga fotbollar, och jag hade osäkrat morbrors studsare och kramat den kromade pipan mellan händerna. Och nu återhämtade sig tegelkolossen inför den stundande lunchrasten då hundratals skolbarnsfötter åter skulle trampa nerför trappstegen och myllra ut i den gassande solen.

Jag hade inga som helst tankar på att allting inte skulle gå som det var tänkt att det skulle gå. Min plan skulle sättas i verket och de där 187 träffarna skulle utökas med ytterligare ett gäng.

Då hade jag inte räknat med dörren som gnisslade 10

till eller knarrandet i trappan. Jag hade över huvud taget inte tänkt tanken att nån kunde göra sig ärenden upp på vinden.

Nu tänkte jag att jag måste reagera, men det stannade vid en tanke. Antagligen hoppades jag in i det sista att jag misstog mig och att fotstegen var på väg nån helt annanstans. Först när de befann sig alldeles på andra sidan dörren, på de översta trappstegen, fann jag mig och slängde mig ner i närmaste hörn mellan två hoprullade världskartor.

Dörren gick upp, men de två ungarna blev stående på tröskeln. En pojke och en flicka med var sin trave böcker i famnen. Jag gissade att de gick på mellanstadiet. Först när flickan puttade pojken i ryggen satte han ner sina böcker på golvet, klev in i rummet och famlade med handen längs väggen i sökandet efter en ljusknapp. I samma stund förstod jag att det var kört.

~ Ljuset avslöjade mig med buller och brak. Huvudet ploppade fram mellan kartrullarna fastän jag knycklat ihop mig i hörnet och försökte se så pyttig ut som det går med en matchvikt som min. ”Hjääälp!” skrek flickan, studsade upp och ner och tryckte händerna mot munnen.

Pojken försökte inledningsvis hålla huvudet kallt, men efter några sekunders stirrande och vacklande fram och tillbaka stämde han in i flickans falsettskrik. ”Hjääälp!” ”Titta, han har ett gevär!”

Jag stack händerna i luften och kravlade fram från 11

mitt gömställe lagom för att se deras ryggar försvinna nerför den branta vindstrappan medan skrikandet bara tilltog.

Snabbt insåg jag att det inte var läge att släpa med mig geväret nerför trapporna och slängde i stället in det bakom några bokhögar.

Jag tog mig nerför trapporna i full fart. Tänkte att jag skulle kunna försvinna spårlöst och att man skulle vifta bort ungarnas iakttagelser som vilda fantasier.

Då hade jag inte räknat med fröken Berta Brandin.

~ Bakom hennes rygg hade vi kallat henne Tjocka Berta.

Hon vägde säkert hundra kilo, men klädde sig gärna i åtsmitande byxor och blusar med Grand Canyon-urringning. När papporna kom på kvartsamtal hängde hon sig fram för att visa upp de monstruösa brösten mellan vilka spädbarn och dvärgar löpte drunkningsrisk. Att vi ungar avskydde henne hade dock mindre att göra med hennes kroppskonstitution än med hennes fascistoida och sadistiska härskartekniker.

Jag hade tack och lov inte sett röken av Tjocka Berta sen jag lämnat grundskolan för två år sen. När hon nu åter tornade upp sig i all sin ofantlighet vid trappans slut, krympte jag omedelbart ihop till samma lilla sjätteklassare som hon älskat att läxa upp med pekpinnar och okvädesord.

Bakom henne stod en hel mellanstadieklass på tå med uppspärrade ögon och hål till munnar. Några hade plockat fram sina mobiler och filmade över axeln på B ­ erta. Jag

12

saktade in på stegen och landade framför dem i korridoren med ansiktet illrött av skam.

Berta satte armarna i vinkel mot de breda höfterna och skakade långsamt på huvudet. ”Hugo Andreasson”, sa hon. ”Jag borde väl försöka se förvånad ut.”

13

Det

man går förbi en människa och fastnar med blicken. Utan att veta riktigt vad det är, så kan man inte släppa den där personen. Man tänker att allting kunde varit annorlunda, allting förändrat, om man bara stannat och inte låtit denna människa gå förbi och försvinna.

Exakt så var det med April Falk. En brännande känsla i magen, intill hjärtat, nåt som sa mig att ingenting skulle vara detsamma efter det här.

Jag hade just klivit in genom glasdörren i farstun på Solgläntans behandlingshem, ställt undan resväskan med mina tillhörigheter och var på väg in i köket för en rundtur. April satt och gungade på en pinnstol med utsträckta ben och fötterna i kors på bordet. Det långa blonda håret spretade åt alla håll under en grå NY-keps, linnet hängde ner över vänster axel och jeansshortsen var sönderklippta i fransar en bra bit upp på låren. Mellan läpparna satt en otänd cigarett som hon lite nonchigt lyfte undan mellan pekfingret och långfingret. ”Dig känner jag igen”, sa hon och pekade på mig med cigaretten. ”Är det inte du som är Karlsson på taket?

Men … var har du propellern?”

Jag kopplade på mitt hör-inte/ser-inte-fejs och sneg14

händer att

lade på Björn, som var den som tagit emot mig och skulle visa mig runt. ”Har du tappat propellern, Karlsson?” sa April och skrattade. ”Vem vet?” sa jag. ”Om du spelar dina kort rätt kanske du får se den en vacker dag.”

Hon gjorde en impad min. ”Flyttar du in?” frågade hon och tog ett skutt ner från stolen.

Hon stod så nära att hon måste ha sett varje veck i min haka, varenda finne på kinderna och rädslan i mina darrande ögon. ”Ses sen”, sa hon.

Så linkade hon ut ur köket och jag vände mig om och såg efter henne. Björn lade en hand på min axel och sa: ”Det där är April.”

~ Solgläntan dök verkligen upp från ingenstans mitt ute i ingenting. Två vitputsade längor i ett L och ett falurött stall omgivet av åker, åker och åter åker. När soc-tanterna pratat om HVB-hem var Solgläntan så långt från mina föreställningar man kunde komma. HVB – hem för vård eller boende. Det här stället var ju både trivsamt och gemytligt, för att inte säga mysigt, och jag tänkte att om pappa och jag bott så här hade allting kanske blivit annorlunda.

Det fanns inte civilisation så långt ögat nådde, inte en byggnad, inte en pizzeria eller ett snabbköp, inga lägenhetskomplex, ingen betong. Det var förstås ingen slump.

De som bodde på Solgläntan skulle hållas avskilda från 15

allt det där, allt som kunde utgöra lockelse och fara för ungdomar i vår situation. När man stod i badrumsfönstret på andra våningen och allt man såg var de böljande vetefälten och rapsen i horisonten, när inte ens serpentinvägen längre syntes bland växtligheten, fick man lätt för sig att Solgläntan var den bästa platsen i världen att befinna sig på.

När jag kom till Solgläntan hade det gått två veckor sen incidenten på skolan. Jag var världskänd i min hemstad och skulle under inga omständigheter nånsin återvända till mitt gymnasium. Nätet svämmade över av skruvade anekdoter från min uppväxt, förtal och ärekränkning i kvadrat. ”Ögonvittnen” återgav hur man funnit mig i vindsförrådet med gevärspipan långt ner i halsen och fingret på avtryckaren. Jag var psykopat och galning, hade aspergers och adhd, och härstammade från en hel släkt av desperados. Internet visade verkligen upp sitt fulaste tryne.

När jag fick komma hem igen efter några inledande samtal med poliser och soc-folk hade jag ögnat igenom de allra värsta ryktena och kommit fram till att jag var, som man säger, rökt. Som jag såg det återstod två alternativ och två alternativ endast. Antingen fullbordade jag mitt verk, om än på ett mindre spektakulärt vis: slet sönder handlederna i ett badkar eller svalde varenda pillerburk jag kunde samla ihop ur pappas apoteksskåp. Eller också åkte jag iväg till Solgläntan och tog ett helvete i taget. När allt kom omkring hade jag ändå uthärdat mer än sjutton års själsligt fördärv, så vad gjorde väl en vecka eller två för skillnad? Och det där med att hoppet är det sista som överger en var kanske inte bara kvalificerat skitsnack trots allt.

16

~ Björn var alltså den som tog emot mig på Solgläntan.

Jag hade förväntat mig en muskulös auktoritet med lika mycket livsvisdom som ärr i ansiktet och tatueringar på överarmarna. En sån där som angivit på Facebook att han gått i ”livets hårda skola”. Men Björn var inget av det där: kortväxt och tunnhårig med stort skägg och en för stor urtvättat t-shirt. Hans röst var långsam och len och bar spår av en illa bortskrapad småländska. ”Här har du samlingsrummet”, sa han och visade upp tv-soffan och biljardbordet, bokhyllorna med söndertummade seriealbum, Wii-konsollen och en stationär pc. ”Just nu bor det fyra ungdomar här på Solgläntan. Du och en annan kille som heter Nico. April har du redan träffat, och så är det en tjej som heter Julie.”

Björn gick framför mig uppför trappan och en bit ner i korridoren stannade han framför en dörr och log. ”Här inne ska du bo”, sa han och visade in mig i ett rum så litet att man knappt kunde sträcka ut armarna i full bredd utan att slå i en vägg nånstans. Det fanns en enkel säng under ett snedtak, en garderob och en korgstol. En tavla som föreställde ett barn och en hund. ”Känn dig som hemma”, sa Björn och förklarade att jag skulle få tillbaka min resväska så snart personalen hunnit gå igenom mina grejer.

Jag stod mitt i rummet, såg mig omkring och tog djupa andetag. Visste egentligen inte hur man gjorde för att känna sig hemma.

Björn förklarade att jag strax skulle få träffa Ingrid,

17

som förestod Solgläntan, och tillsammans skulle vi gå igenom trivselreglerna och de dagliga rutinerna. ”Det låter förträffligt”, sa jag.

Björn stirrade på mig som om han var osäker på ordets betydelse.

~ ”April?” sa jag till Björn. ”Heter hon så? Är det ens ett riktigt namn?”

Vi hade just satt oss vid köksbordet. April hade gått förbi i hallen och busvisslat, ropat efter mig och kallat mig Karlsson, frågat efter propellern igen. Uppenbarligen led hon både av bristande fantasi och nån form av taskig impulskontroll. ”Det är hennes dopnamn”, sa Björn. ”Det passar henne på nåt vis. Hur kan föräldrar veta sånt när man knappt kladdat ner sin första blöja?” ”Jag tror man utgår från sig själv. Du vet, äpplet faller aldrig långt från trädet.” ”Aha, det genetiska.” Jag lade armarna i kors. ”Har du själv barn, Björn?” ”En dotter. Hon blir två i sommar.”

Nästa fråga behövde jag inte ens ställa. ”Hon heter Freja.”

Jag gapade teatraliskt. En aning vågat antar jag, med tanke på den maktbalans som rådde mellan oss. Ändå kunde jag inte hålla mig. ”Freja alltså. Fruktbarhetens gudinna. Alla gudars älskarinna.”

Han svarade med stirrande blick, tycktes utöva nåt slags djupandning för att dämpa sin aggression.

18

”Är du intresserad av nordisk mytologi, Hugo?” ”Inte nämnvärt.”

Björn nickade och vände ner blicken. Skrapade med naglarna i det toviga skägget. ”Vad betyder Hugo?” frågade han plötsligt. ”Tankens ljus.”

Jag behövde inte ens le.

~ Solgläntan bestod av en miljon regler och alla fanns nerskrivna i ett häfte med åtta punkters teckenstorlek och noll radavstånd. Längst bak i häftet skulle den boende sätta sin namnteckning, förutsatt att man accepterade reglerna och lovade att följa dem. Vad som hände om man inte skrev under kunde vare sig Björn eller föreståndaren Ingrid svara på med annat än ett förvånat ugglefejs.

Eftersom det inte låg för mig att vara motvalls satte jag lydigt en kråka på den streckade linjen.

Sammandrag av Solgläntans trivselregler: I alla sammanhang måste god ton iakttas. Man förväntades uppträda schyst och med respekt mot både boende och personal. All form av mobbning var förbjuden (tack, då slapp jag oroa mig för det). Mobiltelefon var förbjuden, internetanvändningen var begränsad och många webbplatser avstängda. Det fanns en fast telefon, men man fick bara ringa på utsatta telefontider och då inte till vem som helst. Besöken var begränsade och det var bara i undantagsfall som nån annan än familje­ medlemmar släpptes in. Personalen hade rätt att när som helst kroppsvisitera mig eller söka igenom mitt rum.

19

Ansåg man att några av mina tillhörigheter inte var bra för mig kunde dessa konfiskeras. Våld, sex och droger var strängt förbjudet. Jag åtog mig att följa min behandlingsplan, delta i undervisningen och andra aktiviteter.

Permissioner beviljades bara då särskilda skäl förelåg.

Bröt man mot nån av trivselreglerna riskerade man att bli inlåst i tjugofyra timmar. ”Välkommen till Solgläntan”, sa föreståndar-Ingrid när papprena var underskrivna. ”Jag är säker på att du kommer att trivas hos oss.”

Jag hade aldrig haft nån bra anledning att reflektera över HVB-hem under mina sjutton år på jorden, men nånstans hade jag ändå burit med mig föreställningen att den här typen av institutioner byggde på idealism och ett starkt socialt patos. Denna villfarelse blev jag dock fri från i samma stund som Ingrid berättade om hur hennes make fått ärva den gamla gården Solgläntan. Helst hade han velat sälja av den så fort som möjligt, men marknaden hade varit usel och när de stod där utan annat än ett skambud av värsta sorten hade han kläckt idén om ett behandlingshem av nåt slag. Ingrid hade blivit eld och lågor. Själv gick hon arbetslös sen grönsaksfabriken hon jobbat på flyttat till Polen. Hon hade alltid tyckt om ungdomar, sa hon. Alltid velat jobba med människor. ”Och vi fick aldrig några egna barn.”

Jag sneglade på Björn och såg att han bet sig i underläppen. ”Jag brukar säga att ungdomarna här är barnen jag aldrig fick”, sa Ingrid och slog ihop händerna över bordet som en levande klyscha.

Björn berättade att vi tillsammans skulle göra upp en vårdplan, men först skulle jag få tid att bekanta mig 20

lite närmare med Solgläntan. Vi reste oss och Ingrid log stort. ”Har du träffat de andra som bor här?”

21

Det händer att man går förbi en människa och fastnar med blicken. Utan att veta riktigt vad det är, så kan man inte släppa den där personen. Man tänker att allting kunde varit annorlunda, allting förändrat, om man bara stannat och inte låtit denna människa gå förbi och försvinna.

Exakt så var det med April Falk.

En brännande känsla i magen, intill hjärtat, nåt som sa mig att ingenting skulle vara detsamma efter det här.

OPAL_EDVARSDSSON_APRIL_APRIL_OVERDRAG.indd Alla sidor

2015-04-13 11:09