9789172996809

Monica Zak

DOG BoY ÄR DÖD nov e lle r

Monica Zak

Dogboy är död Noveller

OPAL

www.opal.se © Monica Zak, 2014 Omslag: Sara R. Acedo Bokförlaget Opal AB Printed by ScandBook AB in Sweden, 2014 ISBN: 978-91-7299-680-9

Innehållsförteckning Dogboy är död 7 Honduras

Balkongflickan 25 Sverige

Som man skjuter småfåglar 41 Brasilien

Sandra på soptippen 49 Peru

Yussuf, pojken med 70 kameler 69 Somaliland

Pengarna räckte inte 87 Somalia/Sverige

Fjorton år med rätt att döda 91 Guatemala

Övergreppet 109 Grönland

Burka och ostmackor 131 Afghanistan/Sverige

Alltid flykting? 137 Somalia/sjunkande båt på Medelhavet/Sverige

Den enda indianen i Vilhelmina 163 Sverige/Guatemala

Skrivarlägret 179 Somalia/Sverige

Minnesförlust 185 Guatemala

Honduras

Dogboy är död Jag, Alex, drar upp lakanet över ansiktet för att det inte ska synas att jag gråter. Jag vill inte att Zofi, som ligger bredvid mig, och våra två små pojkar ska se mig.

Jag är pappa nu.

En pappa gråter inte.

Men Zofi har sett, hon drar undan lakanet och pussar bort tårarna.

– Drömde du?

Jag skakar på huvudet.

– Tänker du på din mamma nu igen?

Jag orkar inte svara.

Det behövs inte.

Hon vet.

– Att din mamma och pappa lämnade dig och flyttade till USA är du inte ensam om, säger hon och ser allvarligt på mig. Världen, ja i alla fall Honduras, är full av ungar som blivit övergivna av sina föräldrar. Sluta älta det där med din mamma. Du har väl upplevt mycket värre saker under åren på gatorna. Tänk på det i stället.

7

Jag snyter mig i lakanet och försöker låta bli att tänka på mamma, i stället försöker jag följa min kloka Zofis råd och låter tankarna pila runt bland hemska händelser jag upplevt under mina år som gatubarn.

Tänker på den gången jag var ganska liten och sov i en park och väcktes av att någon körde in en kniv i ryggen på mig. Det var första gången jag fick åka ambulans. Eller den gången jag blev inlåst i ett kolsvart kylrum för att jag försökt tigga mat på en restaurang. Eller när jag fick en kniv i magen och svimmade i en pöl av blod och vaknade upp på sjukhuset. Eller när två kompisar, två andra gatubarn, blev skjutna från en bil med mörka rutor som körde förbi oss på Calle Real. Eller när mina första hundar blev dödade …

Det som slet upp alla sår igen var ett besök vi fick igår.

Hit, in genom dörren i rummet vi hyr i utkanten av Tegucigalpa kom en person ur mitt förflutna. Det var en författare som träffade mig när jag var ett av Tegucigalpas många gatubarn. Nu kramade hon om oss och sade att hon var så glad att jag och Zofi lyckats lämna gatan.

Hon hade med sig presenter. Pojkarna fick leksaker och jag och Zofi fick ett stort foto som hon tagit av mig när vi träffades första gången. På bilden är jag elva, tolv kanske. Jag sitter ner på trottoaren, det var på Calle Real, det minns jag. Jag skrattar och håller om mina hundar. Det 8

syns tydligt att en framtand fattas, det skämdes jag för på den tiden, den blev utslagen när andra gatubarn kastade sten på mig.

– Jag tycker fotot är så fint, säger hon. Därför lät jag göra en förstoring.

Fotot var groteskt stort.

Hon höll upp den stora bilden framför mina två pojkar, två och fyra år gamla.

– Det här är er pappa när han var liten och hans hundar, säger hon.

Ser du inte hur mager jag är, vill jag säga. Ser du inte att jag är rädd och hungrig fast jag ler på bilden. Ser du inte att jag är drogad.

Fast det säger jag inte, utan jag tackar artigt samtidigt som en massa minnen rusar mot mig som en skenande långtradare.

Första tiden på gatorna. Jag vankade runt, runt, alltid hungrig och alltid på min vakt. Jag är ensammast i hela universum, tänkte jag. Mamma, mamma, varför övergav du mig? Duger jag inte? Är jag för ful? Fast jag visste att mamma bodde i USA tittade jag efter henne överallt.

Tänk om hon ångrat sig. Tänk om hon kommit tillbaka och letade efter mig.

Saknaden värkte dag och natt. Förhoppningsfullt tittade jag på alla kvinnor jag mötte, men ingen var min 9

mamma. Det blev lite bättre när jag skaffat mina första hundar.

Hundarna blev min familj.

Alla behöver väl en familj?

Mina hundar var alltid så glada över att jag fanns. De följde med mig överallt. De sov med mig. De försvarade mig. Så fort de såg att jag vaknade på morgonen och satte mig upp piskade deras svansar av glädje.

Nästan alla som bodde på gatan hade öknamn. Snart hade jag fått mitt. Dogboy.

Jag minns första gången jag såg den där författaren.

Hon ville prata med mig, jag misstänker att det var hundarna som gjorde att hon ville prata med just mig. Jag och hundarna stod mitt i en flock med andra gatubarn.

Fast hon kunde inte prata med mig, jag var för drogad för att prata, men det var då fotot blev taget. Några dagar senare möttes vi på gatan igen, jag hade inte sniffat något lim den morgonen och vi satte oss ner på en cementbänk och började prata.

– Du presenterade dina hundar, sade kvinnan sedan hon visat fotot av mig för våra pojkar. Du pekade på tiken och sade: Det här är min mamma. Och så pekade du på den andra hunden och sade: Det här är min pappa. Och så sade du att dina hundar kunde du krama och pussa

10

och de försvarade dig. Men när jag frågade dig varför du levde på gatan började du gråta. Storgråta.

Mellan snyftningarna berättade du om hur din mamma lämnat dig men tog dina syskon med sig och åkte till Los Angeles i USA. Du gick i ettan då, senare när du gick i trean försvann din pappa, han stack till USA han också.

Det var då du flyttade ut på gatan.

Du grät och grät. För att få dig att sluta gråta bad jag dig berätta ditt lyckligaste barndomsminne. Minns du vad du berättade?

Visst minns jag.

Jag minns alla våra möten och allt som vi sagt till varandra. I detalj. Det sade jag till henne nu och jag sade till henne att jag minns att jag berättade om en gång när jag satt med hundarna på Calle Real och sniffade resistol och blev tagen av polisen. De kastade in mig på golvet i en polisbil och körde till den ökända fjärde polisstationen. Polisstationen ligger långt från stället där jag blev gripen, men det konstiga var att mina hundar hittade dit.

Jag vet inte hur de bar sig åt. Kanske följde de lukten av mig och polisbilen, jag vet inte. Men de satt i tre nätter utanför polisstationen där jag var inlåst i en cell tillsammans med en massa fulla vuxna. Jag hörde underliga ljud under nätterna och jag minns att jag tänkte att det nog är folk som blir torterade. Efter tre dygn blev jag släppt.

När jag klev ut på gatan kom mina hundar rusande mot 11

mig, de hoppade mot mig och viftade vilt på svansarna och slickade mig överallt.

En polis stod och hängde utanför och sade: Dig vill vi inte ha här något mer. De där hundarna har suttit här utanför och ylat i tre nätter.

– När du berättat det där började du skratta, sade kvinnan. Det var första gången jag hörde dig skratta.

Hon satt på sängen nu och hade min äldsta pojke i knät och visade en bilderbok hon haft med sig.

Jag såg att hennes blickar då och då svepte runt i rummet. Hon tyckte väl inte rummet var så märkvärdigt.

Turkosfärgade cementväggar, cementgolv, två fönster, i hörnet en liten gasspis, en stor säng där vi alla sov, en teve, en frottéhandduk med en bild av en tiger uppspikad på väggen, papplådor med våra kläder och en papplåda med pojkarnas leksaker. En låda med tallrikar och kastruller och stekpannor.

– Lite kalt, sade hon. Det blir finare när du satt upp bilden på dig när du var liten.

Jag sade inget. Vad skulle jag säga?

– Jag minns min sista fråga till dig den där första gången vi talades vid, sade hon. Jag frågade: Vad önskar du dig mest av allt i livet? Du sade: Min mamma och pappa kommer och hämtar mig. Jag har väntat länge nog nu.

– Fast de kom aldrig, sade jag.

12

Våra två pojkar sover fortfarande lugnt och fint, jag går upp och tänder gasspisen och värmer kaffe och räcker Zofi en mugg med hett sött kaffe. Hon sitter upp i sängen och dricker. Jag ser att hon tittar frågande på mig när jag drar fram det stora fotot av mig som gatubarn som jag skjutit in under sängen.

Jag går ut genom dörren med fotot. Vårt rum ligger på husets övervåning och här finns en tvättmaskin, ett duschrum och en toalett till husets alla hyresgäster. Jag går fram till balkongen och river sönder fotot och låter bitarna dala ner över gatan nedanför.

Samtidigt ser jag min äldsta bror komma gående på den gropiga gatan upp mot vårt hus. Han bär något i handen.

Min äldsta bror som fick följa med mamma till Los Angeles dök helt oväntat upp här i sitt gamla hemland.

Först kände jag inte igen honom, det hade ju gått så många år. Min bror sade att han skulle försöka hitta ett jobb här. Om det gick bra skulle han ta hit vår mamma.

Hon börjar bli gammal, sade han. Hon vill tillbaka till sitt land.

Om hon kommer hit, sade jag, kommer jag aldrig och hälsar på henne. Jag vill inte träffa vår mamma. Hon övergav mig när jag behövde henne. Jag vill inte se henne.

Jag talade med min mamma i telefon en gång.

13

Den gången jag gjorde det var jag fortfarande en liten grabb, ett gatubarn. Jag längtade efter henne och var fortfarande förväntansfull och jag frågade: Får jag komma till dig nu?

Hon svarade nej. NEJ. Nej, det går inte. Hon sade att hon inte hade plats. Dessutom hade hon ont om pengar.

Och hon hade för många barn att ta hand om och i hennes kvarter fanns det kriminella gäng, ja hon kom med en jävla massa dåliga ursäkter. Hon sade aldrig att hon längtat efter mig. Eller varit orolig för mig. Jag förstod att hon helt enkelt inte ville träffa mig.

Det var då jag började hata. […]

Min bror får syn på mig uppe på balkongen. Nu ser jag att det han håller i handen är en videokassett. Han lyfter handen med videokassetten och ler. Varför ler han?

Jag stelnar till och tänker på vår mamma. Hon har väl inte kommit?

Med bävan ser jag min bror komma uppför trappan till andra våningen. Han fortsätter att le med alla sina jämna tänder och säger att han har talat med pappa i telefon.

Han har berättat för pappa om Honduras och om mig

14

och om Zofi och om pojkarna. Nu har v책r pappa spelat in en videoh채lsning till mig.

En h채lsning.

Till mig.

15

Det är som när jorden darrar under fötterna under Ett främmande ansikte dyker upp ett jordskalv.

På darriga ben hämtar jagpå Zofiskärmen. och pojkaroch enviröst. min pappas jag na och går det in tillärgrannen Pedro ansikte som har och en videohör honom Jag talaskjuter till mig. bandspelare. in kassetten.

–Ett Jag vill så gärna min pappa. främmande ansikteträffa dykerer, uppsäger på skärmen.

Och en Jag kommer snart och hälsar på. röst. Det är min pappas ansikte och jag hör honom tala tilldet mig.var längesedan jag såg min pappa. det– Vad var innan jag flyttade ut på gatan och blev lik dig han är, säger Zofi och hon säger till våra alex dogboy. pojkar att det där är er farfar och pojkarna börjar genast ropa:jag abuelito, abuelito, lillalängre. farfar, lilla farfar och vinka Fast är inte dogboy till mannen på tv-skärmen. dogboy är död.

Vi är faktiskt lika, fast pappa är tjockare. Han säger att han blev så glad när han fick höra från min storebror att sista jag träffat en vi flicka som jagsom älskade ochläsare att vi över fått två En gång får träffa Alex tusentals barn.världen tagit till sitt hjärta. Vi får också träffa Sandra, hela som– De bor på enmina soptipp, en pojkesäger med han 70 kameler, en in i är ju barnbarn, och ser rätt 14-åring medmarken rätt att döda, denJag enda mina ögon, börjarDominga, darra igen. villindianen så gärna i Vilhelmina och åtta andra verklighetsbaserade historier komma och träffa dig och pojkarna och din Zofi. Din från Guatemala, Somalia, Afghanistan, Brasilien, Grönbror säger att du lämnat livet på gatan och att ni lever ett land och Sverige. helt vanligt liv nu även om det är fattigt och ont om jobb.

Monica Zak har träffat ungdomar från hela världen och Jag ärderas stolt historier över dig,på Alex, säger han, jag berättar ett fängslande sätt.förstår Hennesatt du lyckats bryta påmed gatantur, och drogerna. Själv förra bok Jag med är enlivet pojke nominerades till har Barnens Romanpris. jag haft problem med spriten. Jag har haft problem med spriten under många år, jag vill vara ärlig och säga som det är. Jag var alkoholist. Men till slut har jag lyckats sluta dricka. o pa l 16