9789172996786

Mörka katakomber, magiska amuletter och livsfarliga hemligheter.

Fjortonåriga Robert följer med sin mamma till Rom för att utforska en nyupptäckt katakomb. En kväll bestämmer han sig för att ta sig ner i katakomben för att utforska den på egen hand. Han är helt en­ sam nere i mörkret – tror han …

Munkarna i ordern Domini Canes har letat efter Den heliga stjärnan i flera hundra år. Äntligen känner de att de är något på spåren. Sökandet leder dem mot Robert …

Tom Egeland

Ă–versatt av Helena Stedman

Opal

Översatt med stöd av Nordiska Ministerrådet

Bokförlaget Opal AB www.opal.se Originalets titel: Katakombens hemmelighet Originalförlag: Aschehoug & Co., Oslo © Tom Egeland, 2013 Översättning: Helena Stedman Omslag: Maria Sundberg / Art by Sundberg Tryckt av ScandBook AB, Falun 2015 ISBN: 978-91-7299-678-6

•Innehåll• Gravkammaren I Skrinet.............................................................. 11 II Katakomben..................................................... 15 III I mörkret.......................................................... 34 IV Munken............................................................ 44 V Rösten.............................................................. 49 VI Skräck............................................................... 53 VII Angelina........................................................... 55 VIII Utom hopp....................................................... 57 IX Raset................................................................. 58 X Jordskalv........................................................... 59 XI Smycket............................................................ 61

Herrens hundar....................................................... 64 ... som i en dröm I Mirakelpojken............................................................... 85 II Hemma........................................................................ 81 HERRENS HUNDAR Guds hund................................. 98 III Viskning i natten....................................................... 100 VI Det okända............................................................... 106

V Den gamle.................................................................. 115 HERRENS HUNDAR Inbrott...................................... 128 VI Misstanken................................................................ 131 VII Blodtand.................................................................. 137 VIII De dรถdas rike......................................................... 141 IX Domedag.................................................................. 145 HERRENS HUNDAR Natt.......................................... 151 X Dรถden ....................................................................... 154 HERRENS HUNDAR Orden....................................... 163 XI Seansen..................................................................... 165 XII Ragnvalds saga......................................................... 173

Kidnappning I Munkarna.................................................................... 181 HERRENS HUNDAR Avslรถjandet............................... 187 II Amuletten.................................................................. 190 HERRENS HUNDAR Planerna................................... 193 III Stavkyrkan................................................................ 195 IV Flykten...................................................................... 205 V Olyckan...................................................................... 208 VI Sjukhuset.................................................................. 216

C

hefsastronom Suzy Lee på Mauna Kea-observatoriet på Hawaii vågade knappt tro sina ögon. Men det hon såg genom sin stjärnkikare gick inte att ta miste på: Det var en ny och okänd komet som syntes på himlen. Vacker. Majestätisk. ”Den ser nästan ut som en julstjärna”, tänkte Suzy och log.

Med iver och entusiasm började astronomerna räkna på kometens storlek, hastighet och bana.

Ingen av dem kunde ana vad upptäckten skulle komma att innebära.

KAPITEL I

•Skrinet• Borgund stavkyrka

Robert kisade mot den tjärsvarta kyrkan. Borgund stavkyrka var överväldigande med alla sina tak och vinklar. Våning på våning. Tak på tak. Torn och spiror. Mörk, mäktig och mystisk tornade kyrkan upp sig mot den bländande sommarsolen. Drakhuvudena såg ut att vråla mot himlen. Det fanns kristna kors och nordiska sagodjur om vartannat. Ornament och sniderier. Men inga fönster eller glasmålningar.

Bara mörkt, svart och instängt.

Sommardagen var varm och full av surrande insekter och pollen. Solen gassade. Ett moln av sandstoft från utgrävningsplatsen hade lagt sig över träden och ängen. Stavkyrkan kastade en skarp skugga över arkeologerna som låg på knä och sökte efter det förflutna.

En av dem var Robert. En ganska vanlig kille. Normal­ lång, alldagligt utseende. Fyllde fjorton för några månader sedan. Gillade musik. Spännande filmer. Dataspel. Hade en hamster som hette Burre. Men just för tillfället befann han sig här, vid Borgund stavkyrka, tillsammans med sin mamma. Hon var arkeolog. Så länge Robert kunde minnas hade han varit med henne på jobbet om somrarna. Det passade honom utmärkt. Han älskade arkeologi. Eller skattjakt, som • 11 •

han kallade det. ”Det är inte skatter vi letar efter”, brukade hans mamma säga. Men det struntade Robert i. För honom var det skattjakt.

Hela förmiddagen hade han och hans mamma arbetat i en vikingagrav som var över tusen år gammal. Millimeter för millimeter, centimeter för centimeter, hade de grävt och penslat sig bakåt i tiden.

Plötsligt bröt hans mamma tystnaden: ”Nämen!”

Lite för högt. Lite för gällt. Långsamt reste hon sig. De andra arkeologerna sprang fram och flockades runt henne. ”Vad är det, mamma?” frågade Robert.

Hon höll upp något framför sig.

Ett skrin.

Ett kopparskrin.

Ett skrin från vikingatiden.

I samlad trupp gick arkeologerna till arbetsbaracken.

Där låg de broscher, kammar och pilspetsar som de hittills hade hittat. I täten gick Robert och hans mamma.

Utgrävningsledaren Ingeborg Mykle från Kulturhistoriska museet kom ut på trädäcket för att höra vad de hittat.

Roberts mamma var så ivrig att hon darrade på händerna när hon ställde ned skrinet på arbetsbordet i baracken.

På skrinet fanns tre inristade symboler:

”Ofattbart!” mumlade arkeologerna i munnen på varandra.

Någon smålog. En annan skakade klentroget på huvudet. ”Vad är det som är så ofattbart?” frågade Robert.

• 12 •

”Den första symbolen är en ankh”, förklarade hans mamma. ”Vadå anka?” frågade Robert. ”Ankh är de gamla egyptiernas hieroglyf, eller tecken, som står för evigt liv och återfödelse. Det andra är det nordiska runtecknet för Tyr, vikingarnas krigsgud. Det tredje är det kristna korset, symbolen för Jesu korsfästelse och uppståndelse.” ”Och? ”sa Robert. ”Tre så gamla och olika symboler hör inte ihop.” ”Och?” sa Robert igen. ”Allt som inte hör hemma på en viss plats är spännande för oss arkeologer.” ”Mest spännande är väl att se vad som finns i skrinet?” sa Robert.

Det höll hans mamma med om.

Så försiktigt att det tog en hel evighet pillade Roberts mamma bort leran från locket och lirkade upp skrinet.

Flera av arkeologerna flämtade till.

I skrinet låg fyra romerska mynt. Och en karta över Rom, handritad på något som liknade kalvskinn.

Men det som gjorde arkeologerna riktigt häpna var något annat: Ett smycke. Ett helt otroligt vackert smycke. En skinande blank triangel:

Efter tusen år i ett skrin i en vikingagrav strålade smycket fortfarande med en varm glöd.

Nästan magisk, tänkte Robert.

• 13 •

ROBERTS FAKTA OM HIEROGLYFER OCH RUNOR Hieroglyfer är en bildskrift som användes i Egypten för tusentals år sedan. Helt omöjligt att fatta! Här hemma använder vi ju bokstäver för att sätta ihop ord och meningar.

Hieroglyfer, däremot, kan symbolisera många olika saker. ”Horus öga” är till exempel en symbol för beskydd, kungamakt och god hälsa.

Hieroglyferna kunde föreställa människor och djur, fåglar och fiskar, växter och redskap. Man har hittat hieroglyfer i Egypten – inuti pyramider, utanpå palats och statyer – men med tiden hade egyptierna glömt vad de betydde. Fram till år 1822 var det ingen som fattade någonting.

Men då lyckades en fransman, Jean-François Champollion, tyda hieroglyferna. Det gjorde han genom att jämföra texterna på den tvåtusen år gamla Rosettastenen, där samma text står på grekiska och på två olika gamla egyptiska språk.

Hieroglyferna är en symbolisk bildskrift, medan runorna är bokstäver som började användas i Nordeuropa århundradena efter Kristi födelse. Särskilt vikingarna är kända för att ha skrivit (eller ristat, som man säger) med runor.

Men det var fler än vikingarna som skrev med runor. Runalfabetet kallas futhark (eller fuÞark) efter de första tecknen i runalfabetet: F - U - Þ A - R - K. Det finns två futharker: den äldre och den yngre. Den äldre bestod av tjugofyra runor.

Framåt 800-talet ersattes den äldre futharken av den yngre, som var en förenklad version på bara sexton runtecken. Runskriften trängdes efterhand ut av det latinska alfabetet.

KAPITEL II

•Katakomben• Rom – några månader senare

I Tutande bilar. Sirener. Tjutande bromsar. Eftermiddagstrafiken var som värst i Rom just som Robert och hans mamma tog en taxi till utgrävningsplatsen. De lämnade lägenheten som de hyrt mitt i stan utan att ens ha hunnit packa upp efter flygresan.

Vid ingången till ett avspärrat område stod utgrävningsledaren och väntade. Han sken upp när han fick syn på dem, vinkade till sig dem och presenterade sig själv som Umberto.

Otroligt, tänkte Robert, Umberto är den första arkeolog jag träffat som inte luktar jord och svett utan stinker av rakvatten i stället!

Umberto kysste Roberts mamma på handen och utbrast: ”Bella donna! ” på sjungande italienska. Vackra kvinna. Sedan skakade han vördnadsfullt hand med Robert.

• 15 •

ROBERTS FAKTA OM KATAKOMBER En katakomb är en underjordisk gång som använts som gravplats. Traditionen med att gräva ned döda människor i gropar kan spåras långt tillbaka till forntiden, men i Rom började det för cirka 1 900 år sedan. Kristna och judar fick tillstånd av de romerska myndigheterna att anlägga underjordiska gravplatser. De flesta katakomber i Rom byggdes av kristna. Romarna brukade kremera – bränna – sina döda. Men de kristna gillade inte tanken på det. De trodde att deras döda skulle vakna och återuppstå när Jesus kom tillbaka. Därför fick traditionen med katakomber bättre genomslag hos de kristna romarna. De rika hade råd att lägga sina döda i sarkofager (stenkistor). Andra lade liken direkt i håligheter i väggarna. Några av de döda var martyrer – kristna som dödats på grund av sin tro. Men de allra flesta hade dött en naturlig död. År 380 blev kristendomen statsreligion för alla romare. Då började de kristna begrava sina döda på kyrkogårdar i stället. I vår tid har många av katakomberna blivit populära turistmål.

”Unge man”, sa Umberto på engelska, ”mötet med den här katakomben är en upplevelse du kommer bära med dig i resten av ditt liv.”

Robert hade varit med på många arkeologiska utgrävningar. Ingen hade fått någon större uppmärksamhet. Men den här gången var det annorlunda. Kartan som legat i skrinet som Roberts mamma hittat i Borgund hade visat vägen till en hittills okänd katakomb i Rom. Och en okänd katakomb i Rom var en riktig sensation. Eftersom det var Roberts mamma som hittat kartan skulle hon få vara med • 16 •

vid utgrävningen av katakomben. Det var lite av en ära, hade Robert förstått.

Och Robert skulle få hjälpa till. Det hade hans mamma lovat. Åh, vad han såg fram emot det! Han drömde om att hitta något som fick alla arkeologer att häpna.

Ett av villkoren för att han skulle få ledigt från skolan var att han skrev en uppsats om vistelsen. Om Rom. Katakomber. Tidig kristendom. Han hade bestämt sig för att skriva ned allt han lärde sig, som ett litet uppslagsverk. Roberts fakta om hieroglyfer och runor. Roberts fakta om katakomber. Roberts fakta om i stort sett allt du behöver veta för att bli världens bästa arkeolog.

ROBERTS FAKTA OM ROM Rom är huvudstaden i Italien. Staden kallas också ”den eviga staden”. Den ser inte särskilt ”evig” ut om jag får säga vad jag tycker. Allt är gammalt. Jättegammalt. Och det är sjukt varmt! Ruiner. Fontäner. Trappor. Katakomber.

Trafik. Restauranger. Butiker. För riktigt länge sedan var Rom maktcentrum för Romarriket.

Numera är Rom ett populärt turistmål – inte minst för turistattraktioner som gladiatorarenan Colosseum, ruinparken Forum Romanum som är den romerska republikens huvudsäte Capitolium, den välbyggda Spanska trappan och den stora Trevifontänen. Och katakomberna. Vatikanstaten – den katolska kyrkans högkvarter – ligger mitt i Rom. Vatikanstaten är faktiskt världens minsta land.

• 17 •

”En katakomb”, hade han skrivit redan innan han reste hemifrån, ”är en underjordisk gång som använts som gravplats.”

Egentligen tyckte Robert att det var märkligt att något så gammalt och konstigt som en tvåtusen år gammal massgrav kom med i tidningar och tv-nyheter världen över.

Folk var väldigt fascinerade av katakomber. Och nu skulle Robert vara med i teamet som skulle utforska den nyupptäckta katakomben. Tillsammans med sin mamma och världens främsta arkeologer skulle han avslöja gravplatsens gamla hemligheter.

Han kunde knappt bärga sig.

II Umberto lät Robert och hans mamma sätta på sig hjälm och gul reflexväst. ARCHEOLOGO stod det på västarna.

Arkeolog. Robert lyste av stolthet. ”Redo?” frågade Umberto.

Robert och hans mamma nickade ivrigt.

Umberto tog med dem till en tillbyggnad ovanför en ny, brant trappa som ledde ned i katakomben. ”Katakomber finns i hela världen”, berättade Umberto när de var på väg nedför trappan, ”men Rom är särskilt känt för sina”.

Jag vet, tänkte Robert. Men för att verka artig nickade han bara intresserat. Det nedersta trappsteget var lite högt.

Robert hoppade sista biten ned till golvet. Sedan såg han sig omkring i katakomben.

Han ryckte till.

• 18 •

III Robert satte handen för munnen. Tittade åt höger. Åt vänster. Tunnelgångarna och den råa, instängda lukten gav honom rysningar. Det var som om han kände igen sig. Som om … ja, som om han varit här förut. Men det hade han ju inte. Han hade aldrig varit i Rom. Som tur var lade varken hans mamma eller Umberto märke till hans reaktion. ”Många av Roms fyrtio katakomber är öppna för turister”, sa Umberto. ”En av dem är hela femton kilometer lång. I en annan finns mer än tusen skelett. Någon är tre eller fyra våningar djup och breder ut sig tjugo meter under marken.”

Robert visste inte vad han skulle säga. Han kände sig så … konstig. ”Är något fel?” frågade hans mamma.

Han skakade på huvudet. ”Säkert?” ”Ja!” Längre in i tunneln slog en frän lukt emot dem. De mörka korridorerna lystes upp av arbetslampor som hängde från taket och satt på väggarna. Några hade monterats på stativ. Det surrade och brummade från lamporna. Överallt fanns det skelett. Knogar. Kranier. Några av dem hade fortfarande ruttna tygslamsor på sig.

Leende och gestikulerande tog Umberto med Robert och hans mamma på en rundtur genom gångarna och kamrarna. Han förklarade var arkeologerna skulle gräva och vad de skulle leta efter. Vad de hoppades hitta. Robert halkade efter. Den konstiga känslan hade börjat släppa.

• 19 •

Han gick för sig själv och tittade på allt. Umbertos röst förvandlades till ett avlägset brus.

I en väggnisch fick han syn på en symbol som ristats in i stenen. Symbolen skymdes delvis bakom en kruka, så det var egentligen rena turen att han fått syn på den.

Robert stelnade till. Symbolen kändes så bekant! Han försökte komma ihåg var han sett den förut. Han kunde inte se den så tydligt. Lerkrukan stod i vägen. Skulle han flytta på krukan? Nej, det visste han att han inte kunde. Han kände mycket väl till arkeologernas regler. Att flytta på en kruka på en utgrävningsplats var ungefär detsamma som att flytta på ett föremål på en mordplats!

Plötsligt ropade hans mamma på honom. Hon och Umberto hade redan gått runt nästa hörn. ”Mamma, kom och titta!” ropade han tillbaka. ”Inte nu!” ”Men mamma …” ”Håll dig till oss!” ”Men …” ”Robert! Nu!” Det hördes på hennes röst att det inte fanns utrymme för diskussion. Robert var tvungen att springa i kapp dem. ”Mamma …” ”Schhh!” ”Men mamma …” ”Avbryt inte Umberto!”

• 20 •

Med mässande röst berättade Umberto om katakomben: ”Än så länge vet ingen hur lång eller djup den här katakomben är. Det är en av de saker som gör den så spännande. Vi vet inte heller hur många döda som ryms i den. Men det kan nog vara flera tusen.”

Flera tusen döda! Helt otroligt, tänkte Robert.

IV Längre in hade tunneln spärrats av med ett träplank. ”Hit, men inte längre!” sa Umberto. ”Resten av katakomben måste säkras innan vi kan fortsätta. Tunnelväggen är inte stabil bakom planket. Vi måste sätta upp balkar och förstärka väggen innan vi kan arbeta oss vidare. Så vitt vi vet finns det ingen utgång åt det hållet.”

De tog en genväg tillbaka. Katakomben var som en labyrint. Som tur var kände Umberto alla vinklar och vrår utan och innan.

Efter rundturen gick de tillbaka uppför den nybyggda trätrappan. Upp till eftermiddagssolen, ljuset och den nästan friska avgasluften. Robert fyllde lungorna och försökte skaka av sig den konstiga känslan i sin kropp. ”Tack för titten”, sa hans mamma. ”Jag såg en symbol …”, började Robert. ”Ja!” avbröt Umberto. ”Är det inte spännande? Katakombväggarna är fulla av inskriptioner och gamla symboler. De har ristats in i väggarna av kristna och säkert andra också som haft tillfälle att vistas i katakomberna.” ”Jag har sett symbolen förut”, sa Robert.

• 21 •

”Så är det ofta med symboler.” ”Men just den symbolen …” ”Robert ska bli arkeolog när han blir stor”, avbröt hans mamma och rufsade om i hans hår. ”Så roligt!” sa Umberto. ”Och vet du vad? Han ska få vara min assistent här.” ”Din assistent?” upprepade Umberto och log osäkert. ”Ja, det är väl okej, hoppas jag? Att han hjälper mig?” ”Med vad då?” ”Utgrävningen så klart. Nere i katakomben.”

Umberto såg med ens allvarlig ut. Han tittade från Robert till hans mamma och tillbaka till Robert igen. ”En bra tanke. Absolut.”

Det dröjde innan han fortsatte. Robert och hans mamma såg undrande på honom. Robert anade vad som skulle komma. ”Men …” Umberto slog ut med händerna. ”Det går tyvärr inte. Vi har stränga regler. Robert är bara ett barn. En underjordisk arkeologisk utgrävning är alldeles för farlig för ett barn i hans ålder. Ledsen, men det går tyvärr inte.” ”Men …”, började Roberts mamma.

Umberto höll upp båda händerna framför sig. ”Jätte­ ledsen. Men svaret är nej.”

V Svaret är nej.

De satt i taxin på väg tillbaka till lägenheten. Robert var så arg att hans ögon tårades. Han stirrade ut genom rutan för att hans mamma inte skulle se hur besviken han var. En

• 22 •

polisbil körde om med tjutande sirener. En scooter trängde sig in framför dem.

Svaret är nej.

Nej?!

Han som hade sagt till alla sina kompisar att han skulle arbeta som arkeolog i katakomben!

Och så fick han inte det?! ”Åh, nu blev det dumt, Robert”, suckade hans mamma. ”Det är lugnt”, pressade han fram.

Lugnt? Nej, det var inte alls lugnt! Hans mamma hade brutit ett löfte. Första gången hon hade nämnt de kanske skulle åka till Rom hade Robert inte alls blivit glad. Han hade precis utsetts till kapten för fotbollslaget – han och inte Patrick. Och så plötsligt – flytta till Rom? Han mindes vartenda ord som sagts. ”Men Robert”, hade hans mamma sagt. ”Vi ska ju inte flytta dit. Det är bara för en månad.

Fyra veckor! Och tränaren lovar att du får ta över som kapten när vi kommer hem.”

Hon hade pratat med rektorn och klassföreståndaren också. Bakom hans rygg. Alla kände till det där med Rom. Utom Robert. ”Och så kan du få bli min assistent!” hade hon sagt. ”Du kan följa med ned i katakomben och hjälpa till. Du kommer att lära dig jättemycket.”

Roberts hjärta hade tagit ett skutt. Jobba som arkeolog!

I Rom! På riktigt! Trodde han, ja. För nu visade det sig att hans mammas löfte bara varit tomma ord.

Svaret är nej.

Robert tryckte pannan mot taxirutan och blickade ut över folket på trottoaren. ”Du kan hjälpa mig med annat”, sa hans mamma.

Det hördes på henne att hon var ledsen.

• 23 •

”Som vad då?” ”Det får vi se. Det är en hel del att göra när jag kommer hem på kvällarna också.”

Han visste mycket väl vad det betydde. Registrering.

Katalogisering. Systematisering. Pappersarbete.

Trååååååååkigt. ”Det är lugnt. Glöm det”, svarade han. ”Jag …” ”Bara glöm det!”

VI De packade upp sitt bagage utan att säga ett ord till varandra. Sedan gick Roberts mamma ned till restaurangen på hörnet och köpte hämtpizza. Medan de åt kom Robert plötsligt ihåg var han sett symbolen förut.

Det var en ankh! Den egyptiska hieroglyfen som de sett på skrinet i Borgund. ”Mamma”, sa han med munnen full av pizza, ”symbolen jag såg i katakomben …”

Hans mamma tittade undrande upp på honom. ”Det var en ankh! Den var inristad i väggen.” ”En ankh?” ”Ja. Samma symbol som på skrinet i Borgund.” ”En egyptisk hieroglyf hör lika lite hemma i en romersk katakomb som på ett skrin i Borgund.” ”Precis! Så varför finns den där?”

Hans mamma log. ”Är du säker på att det var en ankh du såg? Och inte ett kors, till exempel? Det är lätt att ta miste på dem om man inte kan symbolerna tillräckligt bra.”

• 24 •

”Det var en ankh! Det är säkert. Ett kors med en ögla högst upp.” ”Det låter märkligt.” Hans mamma ryckte på axlarna. ”Men det finns säkert en förklaring och den får vi när vi kommer igång med arbetet.”

Hon tog en bit av pizzan och började bläddra i sina papper med utgrävningsplanerna.

Robert blev irriterad. Varför tog hon honom inte på allvar? Om det var så ovanligt med en ankh i en katakomb så borde hon väl vara mer intresserad! Han borde ha fotat symbolen när han var där nere. Då skulle han ha haft bevis.

VII Nästa morgon gick Roberts mamma upp tidigt eftersom hon skulle hämtas av Umberto. Robert vände sig och sov ett par timmar till innan han masade sig upp, smög ut i köket och rostade tre brödskivor. Han svepte i sig två glas apelsinjuice.

Den här månaden skulle han få klara sig själv från morgon till kväll. Det var precis lagom med tid för att ta reda på ett och annat.

Robert plockade undan efter frukosten, gick till vardagsrummet och satte på datorn. Det första han tänkte ta reda på var varför en ankh hade ristats in i katakomben.

Och var det verkligen en ankh? När han tänkte efter såg den inte ut exakt som symbolen på skrinet. Det måste han ta reda på mer om.

Men det var inte så lätt. Han googlade. Sökte på Wikipedia. Visst hittade han många bilder på en ankh, men ing-

• 25 •

en som hade ett kors i öglan högst upp. Efter en dryg timmes sökande på nätet var han tillbaka på noll. Han suckade uppgivet. Vem skulle han fråga? Var kunde han leta? Var går man om man vill hitta svar på alla möjliga omöjliga frågor – och samtidigt måste hålla sig borta från en viss katakomb?

Biblioteket! tänkte han. Så klart!

Men vad fanns det för bibliotek här i Rom? Många, visade det sig när han sökte på nätet.

Robert skrev upp adressen till två bibliotek som låg på gångavstånd från lägenheten. Huvudbiblioteket och Vatikanstatens bibliotek. Sedan lade han surfplattan och stadskartan i sin axelväska, gick ut och smällde igen dörren.

Först gick han till Biblioteca Nazionale Centrale di Roma.

Robert kom inte längre än till ingången innan en vakt i uniform ropade på honom. På italienska. ”I have to find a book”, stammade Robert fram. ”How old are you?” frågade vakten. ”Fourteen.”

Vakten skakade på huvudet och berättade att man måste vara arton år för att få komma in.

Artonårsgräns? På ett bibliotek?

Det var inte lönt att diskutera. Robert kunde knappt hitta orden på engelska ens. Besviken lämnade han byggnaden. Det var bättre att han gick vidare till Vatikanstatens bibliotek.

Det tog över en timme att gå från huvudbiblioteket till Vatikanstaten. På vägen tänkte han på det som Umberto sagt. Robert är bara ett barn. Han skulle minsann visa dem! Han skulle garanterat hitta något som arkeologerna hade missat. Tänk om han hittade mer än vägginskriptionen! Något sensationsartat! Om och om igen föreställde • 26 •

han sig sin mammas blick när han skulle komma gående ut ur katakomben med … Tja, kanske ett romerskt kejsarsvärd av renaste guld eller Jesu törnekrona … eller den heliga graal!

Bara ett barn, va!

När han gick förbi Piazza Venezia plingade det i mobilen. Ett sms från Patrick: Läget? Har tagit över som kapten! JJJ Vi vann mot Grorud 3 – 0! Easy.

Okej, minst ett kejsarsvärd, en törnekrona och en helig graal för att toppa det, tänkte Robert och skyndade vidare.

ROBERTS FAKTA OM TÖRNEKRONAN OCH DEN HELIGA GRAAL Jesu törnekrona var en flätad krans med vassa taggar som skar in i huvudet på Jesus när han korsfästes. Den heliga graal är kärlet som Jesus hade när han samlade lärjungarna till en sista måltid. Vissa tror också att graalen användes till att samla upp Jesus blod när han hängde på korset.

VIII På den enorma platsen framför Peterskyrkan vimlade det av turister, gatuförsäljare, tiggare, munkar och nunnor. Robert letade sig fram till Vatikanstatens bibliotek. Återigen • 27 •

blev han stoppad vid ingången. Vad är det med italienska bibliotek egentligen? ”Jag är från Norge”, förklarade Robert på engelska. ”Jag har kommit för att …” ”Barn får inte komma in”, avbröt vakten. ”Men …” ”Kom tillbaka när du blir vuxen!” sa vakten kort och avvisade honom.

Robert stod kvar och stirrade rakt ut i luften. Han var trött. Törstig. Och vilsen. ”Är det problem, unge man?” Frågan ställdes på bruten engelska av en mycket kortväxt man med runda glasögon. ”Jag får inte komma in”, svarade Robert. ”Och varför, om jag får fråga, vill du uppsöka Vatikanstatens bibliotek? Du vet väl att de inte har ungdomsböcker här?” ”I know”, sa Robert. Och sedan berättade han hela historien. Om katakomben. Symbolen. Om hans mamma som inte tog hans upptäckt på allvar. ”Jag försöker bara ta reda på mer om den gamla symbolen”, avslutade han. ”Jag kanske kan hjälpa dig”, sa mannen och rättade till sina glasögon. ”Följ med mig.”

IX Mannen med de runda glasögonen förde med sig Robert över torget framför biblioteket och vidare in genom en stor, tung dörr. När de kom in tog han Roberts hand och tryckte den hårt. ”Jag heter Aldo Mancini.” ”Robert. From Norway.”

• 28 •

”Aha. Norvegia! Ett vackert land. Och nu, unge man, befinner vi oss i Vatikanstatens hemliga arkiv.” ”Hemliga arkiv?” upprepade Robert förvånat. ”Tja, så värst hemligt är det egentligen inte. Det kallas bara så eftersom samlingen tillhör påven och är mer privat än böckerna i biblioteket.” ”Och här får fjortonåringar komma in?” frågade Robert hoppfullt.

Aldo Mancini brast i skratt. ”Här får nästan ingen komma in. Forskare, studenter och professorer måste ansöka om tillstånd för att få tillträde. Bara de mest seriösa för lov att besöka oss och ta del av samlingen.”

Robert suckade djupt. ”Men”, fortsatte Aldo Mancini, ”eftersom jag arbetar här kan jag ta med dig in som min privata gäst.”

Robert såg undrande på honom. Ett varför hängde i luften. Aldo Mancini mötte hans blick genom glasögonen. ”Jag har ju själv varit pojke en gång i tiden. En nyfiken sådan. Jag minns hur frustrerande det var att bli behandlad som – ja, som ett barn.”

Läsesalen i Vatikanstatens hemliga arkiv var något av det vackraste Robert hade sett. Den såg ut som en blandning mellan en kyrka och ett bibliotek. Forskarna satt upp­ radade vid sina bänkar och bläddrade i gamla böcker och dokument. Bokhyllorna sträckte sig hela två våningar upp.

Aldo Mancinis kontor var ett trångt litet skrymsle, fullt med böcker, tidningar och kartonger med gulnade dokument. ”Då så”, sa han, ”vad ville du försöka ta reda på?”

Robert berättade om den inristade symbolen i katakomben.

• 29 •

”En egyptisk ankh?” upprepade Mancini. ”Väldigt ovanligt, måste jag säga. Är du säker på att det var en ankh?” ”Inte helt”, medgav Robert, ”för den såg lite annorlunda ut.”

Mancini gav honom ett tomt pappersark och en penna och bad honom rita symbolen. Robert blundade och såg den framför sig. Han ritade så gott han kunde:

”Aha!” utbrast Aldo Mancini ivrigt och klappade i händerna. ”Då vet jag! Och jag förstår att du trodde det var en ankh. Men det är det faktiskt inte. Den där symbolen föreställer ett koptiskt kors!” ”Ett koptiskt kors?” upprepade Robert. ”Kopterna tillhörde ett av de första kristna samfunden.

Den koptiska kyrkan i Egypten grundades av evangelisten Markus redan 42 efter Kristus. I dag ser deras kors helt annorlunda ut. Men på den tiden sammanförde koptiska kristna den gamla hieroglyfen ankh med kristendomens symbol – korset. Har du verkligen sett ett sådant kors nere i katakomben? Ja, jag säger då det! Det är lite av en sensation. I alla fall för fackfolket. Det är i så fall den tidigaste avbildningen av ett sådant kors här i staden, så vitt jag vet.

Det tyder på att kopterna var i Rom på 200-talet och av någon anledning ristade de in sin symbol i katakomben. Kanske dog en välbärgad koptisk egypter i Rom och begravdes tillsammans med kristna romare. Mycket intressant, måste jag säga.”

• 30 •

X Lite av en sensation!

Robert var full av iver när han lämnade Vatikanstaten.

Han småsprang genom Roms gator tillbaka till lägenheten. Det koptiska korset skulle bli något att drämma i bordet framför hans mamma och Umberto. De som inte ens hade bemödat sig med att komma när han ropade på dem nere i katakomben. Som inte trott på honom när han berättat vad han hittat. Samtidigt visste han att de inte skulle låta honom gå ned i katakomben bara för det här. Inte utan bevis. Han behövde något mer. Robert stannade. Om han på några få minuter hade hittat lite av en sensation i katakomben, vad skulle han då inte hitta om han fick mer tid på sig? Robert visste vad han behövde göra. Kanske hade han vetat det ända sedan Umberto förbjöd honom att gå ned – men skjutit det ifrån sig. På något sätt måste han ta sig ned i katakomben på egen hand. Leta upp nischen med krukan och symbolen och ta ett foto. På så sätt skulle han ha bevis på att det fanns ett koptiskt kors inristat i stenväggen. Och sedan kunde han utforska vilka andra symboler som dolde sig i katakomben.

Det var ju därför han följt med till Rom. Men hur skulle det gå till? Och när skulle han göra det?

XI Tillfället kom redan samma kväll. Hans mamma ropade på honom så fort hon kom innanför dörren. Robert gick ut i hallen för att hälsa. Hon var dammig och svettig efter en lång dag i katakomben.

• 31 •

Hon harklade sig. ”Du, Robert?” ”Mm?” ”Klarar du dig ensam i kväll?” ”Ensam?” ”Du får pengar så att du kan gå på McDonald’s.” ”Varför?” ”Jo du förstår, Umberto bjuder alla arkeologerna på restaurang i kväll. För att fira.” ”Fira vad då?” ”Inget särskilt egentligen. Att vi har kommit igång med utgrävningen. Jag kan hoppa över det om du inte vill vara ensam. Eller är det okej?” ”Klart att det är”, svarade han. Lite nonchalant. Likgiltigt. Så hon inte skulle fatta vad han egentligen tänkte, nämligen: Yessssss! Om alla arkeologerna var på restaurang betydde det att katakomben var helt tom. Redo för att utforskas. Av Robert.

•• Hans mamma sminkade sig och dränkte in sig i parfym.

Sedan kom hon ut i vardagsrummet, där Robert satt med surfplattan och antecknade och skrev faktarutor. ”Är du säker på att det är okej?” frågade hon för femtioelfte gången. ”Du förtjänar att ha lite trevligt”, svarade han moget och fick en kram.

Medan hans mamma tog en sista sväng till badrummet – det var visst något med en hårslinga som inte låg som den skulle – tog Robert chansen. Han smög bort till sin mammas väska och rotade fram nyckelknippan. Ljudlöst lirkade han av nyckeln som ledde ned till katakomben.

• 32 •

Nere på gatan tutade en bil. Antagligen Umberto. Robert hann precis slänga tillbaka nyckelknippan i väskan innan hans mamma kom ut från badrummet. Hon gav honom pengar till en stor McDonald’s-meny med extra milkshake.

Han stod i fönstret och vinkade när hon och Umberto körde iväg i en svart, blänkande Alfa Romeo. Robert bet ihop käkarna. Det hade nästan gått för lätt!

XII Han väntade en stund. Bara för säkerhets skull.

Hans mamma brukade så ofta glömma saker. Men när han kände sig säker på att hon inte skulle komma tillbaka tog han med sig nyckeln och en ficklampa och sprang nedför trappan, ut på gatan. Han tog en taxi till utgrävningsplatsen och betalade med pengarna han fått till mat.

I vanliga fall sjöd kvarteret av liv och rörelse, men nu var det alldeles tomt och stilla. Det var mörkt. Inte ett ljud hördes. Inte en själ syntes till.

Det passade Robert utmärkt.

Innan han låste upp dörren och smög sig ned i katakomben tog han av sig kepsen och hängde den på en spik utanför. Som en fånig hälsningsakt som ändå ingen skulle se.

Mörkt var det. Men mest spännande. Robert kände sig som en detektiv eller spion på hemligt uppdrag. Nu skulle han äntligen ta reda på vilka hemligheter som dolde sig i katakomben. Precis vad det var för hemligheter visste han inte. Men det fanns garanterat något mer än bara det koptiska korset. Det kände han på sig. Han visste bara inte vad.

• 33 •

Mörka katakomber, magiska amuletter och livsfarliga hemligheter.

Fjortonåriga Robert följer med sin mamma till Rom för att utforska en nyupptäckt katakomb. En kväll bestämmer han sig för att ta sig ner i katakomben för att utforska den på egen hand. Han är helt en­ sam nere i mörkret – tror han …

Munkarna i ordern Domini Canes har letat efter Den heliga stjärnan i flera hundra år. Äntligen känner de att de är något på spåren. Sökandet leder dem mot Robert …