9789172996762

HANS Olav Lahlum

Huset vid havet

Nicolais pappa har köpt ett hus vid den ensliga kusten i Nordnorge. Nicolai tar med sig sin älskade Bea för att tillbringa några ostörda dagar vid havet, men semestern blir inte alls som de tänkt sig. Redan på vägen dit får de reda på att husets förra ägare dött en mystisk död, och när de kommer fram förstår de att trakten bär på en våldsam historia. Nyckeln till händelserna verkar finnas i deras hus. Vad är det egentligen som har hänt i huset vid havet?

Hans Olav Lahlum

Huset vid havet

opal opal

OPAL_LAHLUM_HUSET_VID_HAVET.indd Alla sidor

opal

2015-01-13 15:50

www.opal.se Originalets titel: Huset ved havet © Cappelen Damm AS, 2013 Text: Hans Olav Lahlum, 2013 Översättning: Ylva Kempe Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Bokförlaget Opal AB, Bromma 2015 Printed by ScandBook AB, Falun 2015 ISBN: 978-91-7299-676-2

Hans Olav Lahlum

Huset vid havet Ă–versatt av Ylva Kempe

Opal

Prolog

Lรถrdag 9 juni 2012

KAPITEL 1

ETT OVÄNTAT TELEFONSAMTAL

”Det gäller annonsen du svarade på. Jag kan låta hela huset i Vindfjorden med mark och inventarier gå för en halv miljon. Men det förutsätter att jag kan få pengarna före tisdag eftermiddag.”

Orden kom snabbt, och rösten lät spänd. Jag hade såvitt jag kunde minnas aldrig hört den förut.

Det slog mig att Vindfjorden var ett lite lustigt och helt obekant ortnamn, och att priset lät absurt lågt för ett hus – med eller utan mark och inventarier. Samt att det bara var tre dagar kvar till tisdag.

Så jag svarade som det var. Nämligen att det inte var mig han skulle prata med, men att pappa var hemma och att jag skulle leta upp honom inom två minuter. Han hade i likhet med alla andra lördagar gömt sig i garaget, för att se över något för mig obegripligt på en av sina tre bilar.

Man kan säga mycket om min pappa. I alla fall om man är min mamma eller min mormor. Men han är effektiv när han anar möjligheten till en god affär, speciellt när det gäller bilar eller hus. Nu stod han med huvudet instoppat under motorhuven, men rätade genast på sig när jag räckte honom telefonen och sa att det gällde sommarstugan. Och 7

han lyste upp så att det blänkte i lacken när han uppenbarligen fick samma oväntade besked som jag. Han använde sin allra mest självbelåtna och tillgjort förstående röst när han svarade. ”Det här kan vara av intresse. Priset är rimligt och likviditeten är självklart inget problem. Det enda praktiska hindret är att det redan är lördag morgon, att huset ligger ungefär hundra mil härifrån och att jag absolut vill göra en snabb besiktning av det innan jag för över pengarna …”

Han log medan han lyssnade till svaret, och lyste upp igen när han svarade med ännu mer effektivitet. ”Utmärkt. Då kommer jag förbi dig på Grünerløkka om en halvtimme för att hämta nyckeln, och sedan kör jag direkt vidare till Nordland för att titta på huset. Om allt ser bra ut kan vi ordna kontraktet på söndag kväll och jag kan föra över 450 000 kronor till ditt konto så att du har dem redan på måndag eftermiddag. Ja, du kan se det som en överenskommelse, och du kommer att ha pengarna tillgängliga på tisdag – förutsatt att jag anser huset vara i tillfredsställande skick.”

Pappa tryckte på knappen två gånger för att försäkra sig om att förbindelsen var bruten. Sedan började han skratta så häftigt att han var tvungen att lägga ifrån sig telefonen och ta stöd mot motorhuven med båda händerna för att inte ramla omkull. ”Karln måste ha drogproblem eller vara spelgalen och dessutom en idiot. Men hur som helst behöver han pengarna på nolltid, och är villig att sälja en stor villa med två sjötomter för 450 000. Han gick till och med ner 50 000 utan att jag ens frågade. Det här kan vara mitt livs bästa affär, oavsett om jag behåller huset eller säljer det vidare!”

8

Pappa flämtade av skratt, där han stod lutad över motorhuven. Så rätade han plötsligt på sig och blev allvarlig. ”Men det finns naturligtvis en risk att han försöker bluffa och att det är något allvarligt fel på huset. Det måste klaras ut. Nu, Nicolai, har du fem minuter på dig att bestämma dig för om du vill stanna här ensam, åka till din mamma eller följa med mig till Nordland.”

Jag borde ha förutsett det. Pappas uppfinningsrikedom när det gäller långa bilturer och goda affärer är stor. Den här befann sig helt klart på tio i topp-listan hittills i år.

Jag tänkte efter i fem sekunder, men så tog nyfikenheten överhanden. Jag svarade att jag ändå bara skulle läsa till norskaprovet på tisdag, och att jag lika gärna kunde göra det i bilen på väg till Nordland som här hemma.

Pappa verkade lite förvånad över svaret, men ställde om sig imponerande snabbt. Han gav mig ”åtta och en halv minut” att packa ”tandborste och läxböcker”. Jag kan också vara effektiv när jag har lust. Sju och en halv minut senare satt jag i baksätet på BMW:n på väg mot Nordland via Grünerløkka.

9

KAPITEL 2

ETT HUS VID HAVET

Jag var motvilligt tvungen att erkänna att pappas teori om den otålige säljaren mycket väl kunde stämma. Vid ett hörn längs Seilduksgata väntade en ovårdad man i fyrtioårsåldern som såg ut att kunna lida av både spelberoende och drogproblem.

Mannen, som var klädd i skinnjacka, nickade kort till mig genom bilrutan. Till pappa sa han: ”Det var en släkting till min mamma som ägde huset, men jag kände henne inte och har aldrig sett stället. Jag är den enda arvingen, och jag vill bara ha det här ordnat så fort som möjligt. Snygg kärra du har. Ha en bra tur norröver.” Så räckte han fram en nyckel och en bunt papper genom pappas öppna fönster och lyfte handen för att vinka av oss.

Med en rysning lade jag märke till att han inte hade något pekfinger på höger hand. Det var första gången jag kunde komma ihåg att jag sett någon som saknade ett finger, förutom på film. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur han kunde ha förlorat det. Och på hur det egentligen såg ut i Vindfjorden och vad det var med det där huset som gjorde att den nya ägaren så gärna ville ha det sålt så fort som möjligt.

10

Pappa verkade inte lika nyfiken, men han var väldigt nöjd. ”Vad var det jag sa? Drogproblem eller spelmissbruk – eller förmodligen båda delarna! Han kanske blir av med ett finger till om han inte har pengar till på tisdag. Hur som helst är det bra för oss att han vill sälja så snart som möjligt och accepterar nästan vilket pris som helst.” Innan vi hade passerat Hamar hade han upprepat det där tre gånger.

Som vanligt försökte han inte bara övertyga mig, utan lika mycket lugna sig själv.

Min nyfikenhet lade sig lite när husägaren var utom synhåll och huset fortfarande mer än nittio mil bort. De första sextio av dem satt jag mest fördjupad i pluggandet, förutom en kort matpaus i Trondheim. Vid det laget hade pappa dämpat sig en aning och blivit mer betänksam. Tänk om vi bara blev lurade långt ut i ödemarken till ingen nytta? Middagen blev inte lyxigare än två medium cola och en familjepizza. Även om kartan vi fått var ritad för hand och väldigt enkel, så verkade de övriga papperen vi hade fått med oss tämligen förtroendeingivande. Det var en skrivelse från en advokat i Mo i Rana som bekräftade att Terje Hansen, med adress Seilduksgata på Grünerløkka, var enda arvingen till den nyligen avlidna änkefru Margrete Modalen i Vindfjorden. Margrete Modalens bankkonto hade innehållit 280 000 kr när hon dog, men dödsboet inkluderade även en villa med trädgård, samtligt lösöre samt två intilliggande sjötomter.

Ordet ”sjötomter” verkade mycket uppiggande på pappa. Han upprepade flera gånger medan vi åt och ännu fler medan vi körde vidare, att även om huset skulle vara i dåligt skick så var det förmodligen ändå värt betydligt mer 11

än 450 000 med tanke på sjötomterna. Så om husägaren försökte lura oss så skulle han lura sig själv ännu mer.

Pappa log förväntansfullt när han hade sagt det där. Han gillar att se andra människor lura sig själva. I synnerhet när det är han som tjänar på det.

Vi hade bara en timme kvar till Mo i Rana när jag äntligen lade ifrån mig böckerna och tog fram laptopen för att söka på platsen vi var på väg till. Det gav inte särskilt mycket. Kommunen låg vid kusten ungefär sex mil från Mo i Rana och hade ett par tusen invånare. Jag fick inte en enda träff på Margrete Modalens namn och bara ett hundratal på ortnamnet Vindfjorden. Jag hittade tre olika uppgifter på folkmängd, som sjönk från 800 till 650 och sedan till 550 de senaste åren.

För att vara så liten verkade platsen ha varit hårt drabbad när det gällde olyckor. Jag hittade ett par hänvisningar till en förlist fiskebåt där sju människor förlorat livet 1987, och ett par nya tidningsartiklar om en oidentifierad kvinna som hade fallit i havet och drunknat. I övrigt fanns det förvånansvärt lite att läsa om Vindfjorden på nätet.

Min nyfikenhet ökade igen när vi strax före halv tolv denna ovanliga lördagkväll slutligen passerade en skylt med kommunnamnet. Solen lyste fortfarande upp vägen, och det fanns varken hus eller människor att se någonstans. En skylt som var placerad mellan två granar var den enda markeringen av kommungränsen, och det dröjde flera kilometer efter det innan vi såg någon bebyggelse. Jag räknade till sex gårdar, tre hus och noll människor på tolv kilometer innan vi slutligen kom fram till en klunga på omkring tio hus.

Den lilla samlingen visade sig – tillsammans med en busshållplats – utgöra Vindfjordens centrum.

12

Vår handritade karta var inte särskilt exakt, men eftersom geografin var så överskådlig hade vi inga större problem ändå. Vi körde längs havet på en lång och smal landsväg utan några som helst avtagsvägar i fem minuter innan vi fick huset inom synhåll. Det låg för sig självt ute på en udde utan några andra byggnader i närheten.

Synen gjorde starkt intryck på oss båda två, men typiskt nog av helt olika anledningar. Jag greps av att huset var ovanligt stort, och att det låg högst upp på ett berg som stupade minst tio meter rakt ner i havet. I den lågt stående solen var det något nästan magiskt över det stora, ensamma huset vid havet.

Pappa däremot började genast prata extatiskt om en stor villa vid havet, i lantliga omgivningar, fantastisk utsikt och strandnära läge. Han satte direkt värdet till minst en miljon, och verkade först helst av allt vilja göra en U-sväng och köra raka vägen tillbaka till Oslo för att kunna skriva på kontraktet så fort som möjligt. Men han behärskade sig i tid, och medan vi parkerade sa han två gånger att så vitt vi visste så kunde ju huset vara totalt brandskadat och/eller utbombat invändigt.

Vid detta första möte verkade Vindfjordens namn inte särskilt passande. Luften var stilla och sommarfuktig när vi klev ur bilen. Huset var mörklagt och såg övergivet ut.

Nyckeln gled till vår lättnad utan problem in i låset och dörren knarrade bara en aning när den gled upp.

Strömmen var fortfarande påslagen, och jag kunde höra lättnaden i pappas utandning när vi tände ljuset. Det var ett trähus byggt i en gammalmodig stil som jag inte kände igen. Men det var lika rymligt inuti som det såg ut utanpå, och det fanns inga tecken på skador av något slag. De sammetsklädda möblerna var gammalmodiga, men vackra.

13

Väggarna täcktes dels av stora, välfyllda bokhyllor och dels av nästan lika stora klassiska oljemålningar.

Två saker gjorde pappa lite besviken inne i huset: han hittade ingen vinsamling i källaren, och inga Munch-tavlor på väggarna. Men i övrigt var han strålande nöjd med sin ”nya funkisvilla med tillhörande sjötomter”. Jag var nästan rädd att han skulle flyga iväg medan vi stod där och såg ut över havet genom ett storslaget vardagsrumsfönster på minst sex kvadratmeter. Inte för att jag skulle ha saknat honom särskilt mycket, men jag skulle onekligen ha fått problem med att ta mig hem igen till tisdagens prov.

Pappa blev stående och upprepade tre gånger att det här var ett hus han gärna skulle ha gett 750 000 för, och att han säkert skulle kunna sälja det för en miljon om han ville. Sista gången bjöd han över sig själv med att säga 1,2 miljoner. Pappa tänker irriterande ofta – och irriterande bra – i siffror.

Jag höll med honom om att vi måste köpa huset, men inte om att vi borde sälja det igen. Det kanske var de stora bokhyllorna som fångade mig. Men mest var det nog utsikten mot havet och den ovana avsaknaden av ljud och rörelse. Jag hade bott på tre olika ställen i Oslos västra delar, och besökt ett antal stora städer i Europa, men aldrig förr hade jag upplevt den här känslan av frid och ro.

Havet låg blankt utanför fönstret. Där jag stod kunde man se en öppen plats med resterna av en gammal grund, vilket tydde på att det en gång hade stått ett mindre hus där. Men några andra spår av människor syntes inte i den riktningen heller – och inte ett ljud hördes någonstans ifrån.

Pappa var på så gott humör av sin nya investering att jag fick välja vilket jag ville av de tre sovrummen i huset. Jag 14

valde det som av allt att döma hade varit den döda änkans.

Det var ett stort, rödmålat rum på andra våningen, där det fanns en enda möbel: en gigantisk vit himmelssäng som stod mitt på golvet. Antagligen berodde det på att jag var trött efter den långa resan. Men det kändes verkligen som om jag låg mjukare och tryggare här än i någon annan säng jag någonsin legat i. Hela situationen kändes overklig, på ett härligt, bekymmersfritt sätt.

Medan jag låg där utan att kunna somna tänkte jag att jag ville åka tillbaka hit så fort som möjligt – men inte tillsammans med pappa. Jag ville åka hit tillsammans med den person som jag trivdes bäst med i hela världen, min tjej Bea. Det här var huset där vi skulle kunna få vara helt ensamma på sommarlovet. Och vad som var ännu viktigare: det här var rummet och det här var sängen där jag skulle kunna ha sex med Bea första gången.

Så småningom, vid ettiden, somnade jag med en vacker dröm om att Bea låg varm och naken intill mig. Jag var över tusen kilometer hemifrån, på ett ställe som jag inte hade vetat existerade när jag vaknade på morgonen. Ändå kände jag mig sorglöst trygg i himmelssängen här. Som tur var, var jag lyckligt ovetande om vilka problem mötet med det till synes idylliska huset vid havet skulle innebära för både Bea och mig under den närmaste månaden.

15

HANS Olav Lahlum

Huset vid havet

Nicolais pappa har köpt ett hus vid den ensliga kusten i Nordnorge. Nicolai tar med sig sin älskade Bea för att tillbringa några ostörda dagar vid havet, men semestern blir inte alls som de tänkt sig. Redan på vägen dit får de reda på att husets förra ägare dött en mystisk död, och när de kommer fram förstår de att trakten bär på en våldsam historia. Nyckeln till händelserna verkar finnas i deras hus. Vad är det egentligen som har hänt i huset vid havet?

Hans Olav Lahlum

Huset vid havet

opal opal

OPAL_LAHLUM_HUSET_VID_HAVET.indd Alla sidor

opal

2015-01-13 15:50