9789172996748

Läs mer om Figge, Zorro och Lodman i Benrangelskuggan.

Illustrerad av Valentin Schönbeck

OPAL

Lena Arro Mumievinter

De döda Inkabröderna Setremes och Amapoc har återvänt, argare än någonsin. Den här gången letar de efter det mystiska Ordet, medan antikhandlaren Lodman är på jakt efter sitt guldskrin. Figge och Zorro får fullt upp med att försöka sätta stopp för hans planer – och samtidigt förhindra att Inkabröderna ­ställer till med en lång kall mumievinter …

OPAL

MUMIEVINTER

Lena Arro OPAL

www.opal.se © Text: Lena Arro, 2014 © Illustration: Valentin Schönbeck, 2014 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Greif, Estonia, 2014 ISBN: 978-91-7299-674-8

Lena Arro

MUMIEVINTER

Illustrerad av Valentin Schรถnbeck

OPAL

DETTA HAR HÄNT: Figges släkting, antikhandlaren Lodman, har köpt ett gammalt Inkaskrin. Snart dyker två mystiska samlare upp, Set Remes och A.M. Apoc. Båda vill ha skrinet till varje pris. När de hotar Lodman blir han tvungen att gå under jorden. Figge försöker hitta honom och får hjälp av klasskompisen Zorro. Det visar sig att de två samlarna i själva verket är två döda Inkabröder, Setremes och Amapoc, och att skrinet innehåller Setremes ben. När Setremes hämtat sina ben blir skrinet stulet av advokaten Brynilde Beggler.

Samtidigt försvinner Inkamumien Amapoc från museet.

ETT Figge sprang för att hinna till första lektionen. Dörren höll precis på att dras igen av deras NO-lärare Helge, men Figge hann slinka in innan den stängdes helt. Han slängde sig ner på sin stol och andades ut. ”Har du sprungit hela vägen?” frågade Zorro som satt bredvid honom. ”Bara från Tusenårsgatan”, pustade Figge. ”Det finns en antikaffär där …”

Bakom honom tjoade Ola på sitt vanliga odiskreta sätt: ”Dålig kondis, va, Figge-Spigge?”

Figge visste att hans kondition var bättre än Olas men brydde sig inte om att säga det eftersom Ola var större.

Och värre.

Helge röt till framme vid tavlan:

7

”Och nu blir det muntligt läxförhör, som jag vet att ni har sett fram emot. Var sitter hypofysen? Ola?” Ola pekade någonstans på mitten av sig själv och Helge fnös misslynt. ”Kanske sitter din hypofys där, det skulle inte förvåna mig förresten, men hos resten av mänskligheten brukar den sitta här.”

Han knackade sig på flinten.

Zorro lutade sig mot Figge och viskade: ”Vad var det med den där antikaffären?”

Figge viskade tillbaka: ”Du kommer inte att tro det här, men …”

Helge avbröt honom burdust: ”Figge, hur många njurar har vi och var sitter dom?”

Figge följde Olas exempel och pekade vagt på sina centrala delar. ”Två?” ”Halleluja, vi har fått rätt svar! Inte en! Inte tre! Utan två! Jag tror att herr Figge har läst på!” ”Hahaha, vilken njurnörd”, skrattade Ola i bakgrunden medan Helge gav sig på nästa person med påträngande frågor om bukspottkörtelns placering. ”Vad var det med antikaffären nu då?” frågade Zorro. ”Skrinet”, sa Figge. ”Det står i skyltfönstret.” ”Skrinet? Du menar skrinet?” ”Ja!” ”Jag trodde att det var borta för alltid. Är du säker?”

8

”Helt säker. Jag har släpat runt på det där skrinet så mycket att jag känner igen det på långt håll!”

De tystnade när de upptäckte att Helge hade ställt sig framför dem. Han stödde knogarna på Figges bänk och lutade sig framåt. ”Viktiga saker att prata om, va? Viktigare än var levern sitter? Men ni kommer att ångra er den dag levern börjar krångla och ni inte ens vet var den finns!”

Figge tvivlade på att det skulle hjälpa eftersom han inte planerade att bli kirurg med egenvård som specialitet men han försökte se lagom ångerfull och intresserad ut tills Helge fortsatte till nästa bänkrad.

Efter lektionen gick Figge och Zorro ut. Små vassa snökorn blåste runt i luften och stack som nålar när de träffade ansiktet. De ställde sig i lä vid cykelstället. ”Vad ska du göra åt skrinet?” frågade Zorro. ”Ingenting”, sa Figge. ”Tänker du tala om för Lodman var det finns?” ”Aldrig i livet. Då vill han säkert ha det tillbaka. Han tjatar fortfarande om sitt kära skrin.” ”Men tänk om han knallar förbi det där skyltfönstret och får syn på det?”

Figge suckade. Hans minnen av hur han och Lodman släpat det gamla skrinet till kolerakyrkogården och därifrån igen var inga glada minnen. ”Hoppas inte”, sa han. ”Hoppas verkligen inte!”

9

”Du berättade ju för honom om benrangelskuggan som öppnade skrinet och tog benen? Han borde vara glad att slippa skrinet fast han inte fick betalt för det.” ”Ja. Men du vet hur han är.” ”Snål”, sa Zorro. ”Han kallar det sparsam.”

Efter skolan gick de till antikaffären, som hette Simakoffs, på Tusenårsgatan. Figge ville se om skrinet blivit sålt.

Det hade det inte. Det stod mitt i skyltfönstret på knubbiga ben, stort och fult och med ett triumferande uttryck i all sin bucklighet. ”Skrinet”, sa Zorro. ”Du hade rätt, det är verkligen skrinet. Brynilde Beggler gick väl direkt hit och sålde det.” ”Och ingen har köpt det än”, sa Figge dystert. ”Ingen kommer att köpa det heller,” sa Zorro. ”Skulle du vilja köpa en sån där ful sak?” ”Nej. Men det finns nog samlare som vill ha det. Och så Lodman förstås …” ”Då får vi hoppas att någon samlare köper det fort, innan Lodman ser det.”

10

TVÅ Figges pappa hade nyligen flyttat till Sundsvall, hans mamma hade träffat en ny kille och höll på att omskola sig till tandläkare. Dessutom var det en massa prov i skolan. Allt det gjorde att Figge nästan glömde skrinet. Men en eftermiddag ringde Zorro. ”Min mamma har hittat en sak”, sa hon. ”Hon bredde ut tidningar på golvet när hon skulle måla en stol och då såg hon en artikel. Hon frågade om du eller Lodman aldrig läser tidningar? För här har ni missat en grej. Eller vi.

Jag har inte heller sett det förut. Det är väldigt konstigt.” ”Vad handlar artikeln om?” frågade Figge. ”Du får läsa själv. Hon skickar den.” ”Okej, men …” ”Jag måste sluta nu. Vi ses!”

Figge undrade om Zorros mamma skulle skicka artikeln som epost eller i ett brev eller på något annat sätt.

11

Han undrade också vad den handlade om, vad det kunde vara som han och Lodman missat …

Det knackade på fönstret. Figge hoppade till och tittade dit. Utanför glasrutan satt en liten gulsvart fågel. Vinden fick fjädrarna på huvudet att resa sig i en tofs. Fågeln tittade in på honom med blanka svarta ögon. Figge gick närmare. Fågeln flög inte utan satt kvar trots att Figge kom så nära att han slog pannan i glaset.

Figge var ingen fågelexpert men han kände igen en talgoxe när han såg en. Talgoxar var vanliga, det var inget konstigt i och för sig att en satt utanför hans fönster. Det konstiga var att den höll något i näbben, något som mycket väl kunde vara en urklippt och ihopvikt tidningsartikel …

Figge kände sig dum men han öppnade fönstret och stack ut handen. Talgoxen släppte taget om papperslappen så att han kunde ta den. Fågeln satt kvar en stund när Figge stängt fönstret, som om den väntade på något.

Sedan gav den honom ett sista ögonkast och flög iväg.

Figge tittade på den lilla lappen. Den var vikt flera gånger och ganska skrynklig.

Talgoxar flyger inte omkring och lämnar meddelanden. Möjligen brevduvor men inte talgoxar. Det här måste vara ett konstigt sammanträffande. Han hade tänkt på den där artikeln och sedan hade en fågel råkat landa på hans fönsterbräda med något pappersskräp i näbben och då hade han fått för sig att det var artikeln, fast det förstås var omöjligt …

12

Figge vek upp papperet och såg att det var artikeln.

Högst upp i kanten stod det med blyerts Till Figge Hälsn. och så ett oläsligt namn. Tidningsartikeln hade rubriken Försvunnen mumie förbryllar. Den handlade om en sydamerikansk mumie som försvunnit från stadens museum under en utställning. Figge mindes nu att han faktiskt hört något om det där när det hände men inte tänkt så mycket på det. Vad var det han hade missat? Han läste snabbt igenom texten. Mumien som försvunnit var en Inkahövding som en gång mördat sin egen bror för att ta makten över riket och kastat ut hans kropp till gamarna. Men en överstepräst hade tagit reda på broderns ben och lagt dem i ett skrin av guld. Enligt legenden skulle kampen om makten fortsätta tills en av dem slutligen segrat.

Det var ju samma historia som Lodman berättat. Han hade sagt att det antagligen bara var en skröna som berättades bland antikhandlare, men enligt tidningsartikeln hade de två bröderna funnits på riktigt. Att skrinet och benen fanns på riktigt visste Figge redan …

Sedan läste Figge namnen på de två Inkabröderna och studsade till.

Den mördade broderns namn var Setremes. Set Remes. Benrangelskuggan med den förfärliga rösten som hittat sina ben i skrinet och blivit ett benrangel. Det där kände Figge redan till.

Och så mumiens namn – Amapoc. A.M. Apoc.

13

Amapoc och Setremes. A.M. Apoc och Set Remes. De två fanatiska samlarna som velat komma över Lodmans skrin och som hotat honom med förbannelser och olyckor hade samma namn som de två döda Inkabröderna.

Samma namn? Eller var de samma personer, inte alls några samlare utan två döda Inkabröder?

Figge kom tydligt ihåg hur det gått till när benrangel­ skuggan kastat sig över Ola och sedan öppnat skrinet och hittat sina ben. Setremes, Inkahövdingen som inte blivit mumifierad, hade tagit ett steg närmare något slags revansch genom att förvandla sig från en benrangelskugga till ett benrangel. Figge skulle aldrig ha trott på det om han inte sett det med egna ögon. Men nu var alltså även Setremes bror, mumien Amapoc, i stan. Han hade i själva verket funnits där hela tiden, i en monter på museet tills han försvann en natt, utan att larmet gick och utan att låset brutits upp. Polisen misstänkte att någon med tillgång till nycklar och larmkoder varit inblandad i mumiestölden. Kanske någon av de anställda på museet.

Figge tänkte att om någon anställd hade stängt av larmet och låst upp montern för att stjäla mumien (vem skulle förresten vilja stjäla en mumie?) – varför hade den personen snyggt och prydligt satt på larmet och låst montern efteråt? Så dum var väl ingen? Då fattade ju vem som helst att det inte varit ett riktigt inbrott.

Men kanske hade mumien inte alls blivit stulen. Den kanske helt enkelt hade gett sig iväg på egen hand. El14

ler på egna ben, rättare sagt. Kunde ett benrangel vandra omkring så kunde säkert en mumie som varit död i flera hundra år resa sig i sin monter och gå sin väg - och antagligen gå rakt genom glasrutor och låsta dörrar också.

Kugghjulen i Figges huvud började snurra. Två bröder kämpade med varandra om makten över Inkariket. (Var låg det där Inkariket egentligen? I Sydamerika någonstans.) Kampen tog förstås slut när de dött. Men av någon anledning hade bröderna vaknat igen – och fortsatt sin kamp. Men inte i Sydamerika utan här i stan. Kanske för att skrinet fanns här. Båda hade i alla fall gjort allt för att få tag på det. Setremes för att få tillbaka sina ben, Amapoc för att förstöra dem. När Setremes kom först till skrinet och vann hade nog inte Amapoc blivit glad. Han hade lämnat museet och nu fanns de båda någonstans i staden, kanske alldeles i närheten. En otäck mumie och ett benrangel med en obeskrivligt hemsk röst.

Figge sneglade över axeln.

Två döda, maktgalna, kämpande Inkabröder kan göra vem som helst nervös.

Han läste de sista styckena i artikeln och det som stod där fick hans nackhår att resa sig. ”Polisens tekniker gjorde ett märkligt fynd i samband med att två personer för en tid sedan omkom efter att ha kört ner i vattnet i hamnen. I deras bil hittades en tygremsa med invävda guldtrådar som museipersonalen identifierat som ett stycke av mumien Amapocs pann15

band, vilket tyder på att mumien vid något tillfälle funnits i bilen. Polisen arbetar efter teorin att de två männen på något sätt varit inblandade i mumiens försvinnande.”

Figge mindes de två tjuvarna i Antikboden och deras vita Saab. Han hade trott att det var Setremes som skrämt ihjäl dem. Men kanske var det istället Amapoc.

Men männen hade ju dött innan mumien försvann.

Därför måste Amapoc ha varit i deras bil redan tidigare.

Kanske hade han smugit in i baksätet och när föraren fått se hans grinande ansikte i backspegeln hade han tappat kontrollen över bilen och kört rätt ner i …

Just då slocknade ljuset. Det blev alldeles mörkt. När Figge tittade ut såg han att fönstren i husen mittemot också var mörka. Det enda ljuset kom från bilarnas irrande lyktor på gatan nedanför.

Strömavbrott. Figge hoppades att det skulle gå över fort.

16

Läs mer om Figge, Zorro och Lodman i Benrangelskuggan.

Illustrerad av Valentin Schönbeck

OPAL

Lena Arro Mumievinter

De döda Inkabröderna Setremes och Amapoc har återvänt, argare än någonsin. Den här gången letar de efter det mystiska Ordet, medan antikhandlaren Lodman är på jakt efter sitt guldskrin. Figge och Zorro får fullt upp med att försöka sätta stopp för hans planer – och samtidigt förhindra att Inkabröderna ­ställer till med en lång kall mumievinter …

OPAL

MUMIEVINTER

Lena Arro OPAL