9789172996519

Mats Berggren Bawer Coskun

SENT UTE 122

Mats Berggrens tidigare ungdomsböcker: Orent ackord, 1987 Kalsonger med gröna älgar, 1991 Trosor med röda rosor, 1995 Blåögd, 1999 Behå med vita spetsar, 2000 Det finns inga skridskor i öknen, 2002 En enda kväll, 2006 Sista berättelsen om oss, 2008 Språkresan, 2011/pocket 2013 Jag ljuger bara på fredagar, 2013 Onsdag kväll strax före sju, 2014

Med tack till Umit Unsal och Katarina von Wowern för det ni har berättat

Besök Mats Berggrens hemsida: www.matsberggren.com

www.opal.se © Mats Berggren och Bawer Coskun, 2001 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design AB Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Nørhaven, Denmark 2014 ISBN: 978-91-7299-651-9

3

Mats Berggren och Bawer Coskun

SENT UTE

Opal

Allt det här gick fort. Den ilskna turkiskan smattrade mellan oss, Birgitta såg från den ene till den andre, fortfarande utan att begripa ett ord. ”Emre och Baran”, sa hon. ”Vi har ju kommit över­ ens om att vi ska tala svenska i klassrummet så att alla förstår.”

Vid det laget var jag så förbannad att jag struntade i allt annat. ”Jag vill inte sjunka till din nivå!” skrek jag till Emre. ”Kom så går vi ut, så kan du visa hur bra du är på att snacka där ute! Du och jag ensamma!”

Emre och jag reste oss, rusade fram till fönstret, slog upp det och klev ut.

Framför ögonen på Birgitta följde hela klassen efter.

Klassrummet låg nämligen på bottenvåningen, som dessutom är lite nedsänkt på Bredängsskolan, med golvet en bit under markytan.

Min kommentar om att Emre skulle hoppa var alltså inte särskilt smart. Det blir lätt så när det gäller att komma på något på en tiondels sekund.

Om någon tittade just då måste det ha sett roligt ut när det låga fönstret plötsligt for upp och en hel skolklass vällde ut.

Emre och jag satte i gång att puckla på varandra. De andra ställde sig i en ring runt om och hejade. Det gick någon minut innan Birgitta kom ut genom porten – att ta fönstervägen var under hennes värdighet. Hon stegade fram till oss, tog en i var hand och särade på oss.

Emre fäktade med armar och ben för att göra sig fri, men Birgitta höll i honom.

Hon var ganska stark för att vara svenskafröken.

6

Jag är själv kurd, men orden var turkiska och betyder: Knulla din farfar, i din mors mun, bajsa i din mun.

Birgitta gick runt i klassrummet och kikade över axlar.

Jag satt och småflinade för mig själv när hon kom förbi.

Hon såg vad jag hade skrivit och bad mig läsa upp det.

Jag tyckte inte att jag hade något annat val än att göra som hon sa.

Jag rodnar lite när jag tänker på det.

Egentligen vet jag inte vad som flög i mig.

Det låg i alla fall en speciell känsla i att få säga de där orden med hög och klar röst utan att hon hade en aning om vad de betydde.

Det var som en sorts skadeglädje. ”Vilken fin rytm”, berömde Birgitta. ”En verkligt bra dadaistisk dikt. Du har förstått precis vad jag menar.”

En som inte tyckte det var lika kul var min turkiske kompis Emre. Jag tror att han hade haft ett allvarligt snack med Birgitta om sitt usla svenskabetyg någon timme innan. Annars hade han nog inte snedtänt som han gjorde.

Han skrek på turkiska och undrade om jag tyckte att jag var rolig, vad fattade jag av att skriva dikter, det jag hade skrivit kunde han skriva tusen gånger bättre; jag frågade på samma språk varför han inte hade gjort det i så fall och om det kliade någonstans för att han hade fått så dåligt betyg; han gastade tillbaka att det gjorde det, hade jag något mer att säga; jag svarade att det hade jag och sa till honom att hoppa ut genom fönstret så att han fick hjärnan på plats igen; han bad mig dra åt helvete så att han slapp ställa sig upp; jag rådde honom att resa sig och inte låta mig komma och dra honom i öronen.

5

”Jag förstår inte”, sa hon.

Jag tyckte att hon bröt ännu värre än vanligt.

Det är kanske fel att säga att jag fick en snilleblixt, det var nog snarare en idiotblixt, men jag såg i alla fall en chans och tog den. ”Han säger att jag är en av skolans bästa elever. Om jag bara slutar att slåss kommer jag att bli nåt stort”, sa jag på kurdiska.

Mamma såg på Örnöga några sekunder. ”Tack så mycket”, sa hon på svenska. ”Därmed tror jag att jag har gjort klart var vi står i den här frågan”, malde han vidare. ”Han undrar om du har förstått nu”, översatte jag. ”Ja”, svarade hon. ”Tack så mycket.” Örnöga gick fram till mamma, vi reste oss. ”Då är vi färdiga med varann för den här gången», sa han och tog mamma i hand igen. «Hoppas att det inte blir nån mer gång.” ”Tack så mycket”, sa hon.

När vi gick över skolgården mot vårt höghus på Gröna stugans väg bad jag mamma att inte säga något till pappa om att jag hade slagits igen. ”Sluta slåss, så säger jag ingenting”, lovade hon. ”Du ser, till och med rektorn säger att du är en av dom bästa i skolan. Bi j’r be kurêmin, bi j’r.”

Bi j’r be kurêmin, bi j’r.

Var förnuftig, min son, var förnuftig.

Hemma satte hon på den gamla videon från mina morbröders bröllop i Kurdistan. Hon log och skakade på 9

huvudet åt hur ung hon såg ut och hur liten jag var.

När dansen började tog hon min hand. Vi började följa med – fyra steg fram, fyra steg tillbaka. Snart for vi runt i vardagsrummet och skrattade högt.

10

Den kvällen stötte jag på min kurdiske kompis Miran i Bredängs centrum. Han hade hört talas om slagsmålet och ville veta mer. Jag drog hela historien och avslutade med besöket hos Örnöga.

Han garvade onödigt mycket åt att jag skulle vara en av skolans bästa elever. ”Kanske den bäste på att ljuga”, gnäggade han.

Han stelnade till och tittade över min axel. ”Abou, där är Emre. Och han är på väg hitåt.”

Jag vände mig om och där kom mycket riktigt Emre.

Han närmade sig med kaxigt långsamma steg. ”Fan också, nu får jag skit hemma för att jag fajtas”, väste jag till Miran.

Emre stannade någon meter framför oss. ”Vi är inte färdiga än, Baran”, sa han.

Han pratade överdrivet högt för att dra till sig uppmärksamheten från så många som möjligt av dem som höll till i centrum. ”Baran säger ’I don’t want no trouble”’, sa Miran.

Han hade uppfattat situationen rätt. Jag kunde inte själv säga att jag inte ville slåss, då skulle jag verka feg.

Det förstod Emre också. ”Har han blivit stum?” frågade han med ännu högre röst.

Jag suckade med spelat uttråkad min. ”Har inte du fått nog för idag?” ”Jag gittar och hämtar brorsan”, mumlade Miran.

11

Han satte av mot trappan upp till ungdomsgården i samma ögonblick som Emre gav mig ett hårt slag i ansikt­ et. Jag blev överrumplad, jag hade trott att vi skulle stå och spänna oss ett tag till innan vi satte i gång. När jag såg knytnäven komma försökte jag väja, men hann inte undan. Smärtan skar som en kniv in i kindbenet. Det gjorde ännu ondare när jag insåg hur svårt det skulle bli att dölja blåmärket för pappa.

Jag flög på honom, vi kopplade olika brottargrepp och stod och försökte få omkull varandra, men vi var jämn­ starka, ingen kom i överläge. Vi vacklade bara omkring på stället som en pitbullterrier på fyllan medan fler och fler samlades omkring oss.

Efter någon minut kom Miran ut från gården med Loran och Ahmet, hans och Emres storebröder.

Ahmet tog tag i Emre, Loran tog tag i mig och så drog de isär oss.

Vi stod en meter ifrån varandra och blängde. ”Baran, sluta nu, ni har ju för fan växt upp tillsammans”, sa Loran. ”Jag vet yau, turken gjorde mej lack”, sa jag.

Men sedan tänkte jag på första gången jag var full. Då hade Emre och jag stått på samma ställe i samma centrum. Vi hade varit hemma hos Adnan – en iransk klasskompis – och druckit innan vi raglade ner till ungdomsgården. Emre fortsatte in, jag stannade utanför och satte i gång ett högljutt sluddrande snack med några brudar som stod där. Efter ett tag dök det upp två chilenska killar som var dubbelt så stora som jag. Jag ville stajla inför brudarna, började mucka med chilenarna och skulle ha 12

råkat riktigt illa ut om inte Emre hade kommit för att titta efter vart jag hade tagit vägen. Han såg vad som höll på att hända, rusade in på gården igen och hämtade en kökskniv, viftade med den framför chilenarna och fick med mig tillbaka hem till Adnan. Där ställde han mig så att jag lutade över badkaret, satte på duschen och spolade mitt huvud med iskallt vatten. Han tvålade in mig med schampo och sköljde långsamt av det för att jag skulle nyktra till och kunna ta mig hem utan att föräldrarna märkte att jag hade druckit, det skulle ha varit en mardröm om de gjort det.

Sedan flimrade fler minnen av Emre förbi. Jag kom ihåg när vi var små och Loran hade gett oss sina NBA-bilddubbletter, det var flera hundra. Vi satte oss i trappen nedanför Mirans och Lorans dörr och delade upp dem.

Emre visste ingenting om basket, han hade ingen aning om att de svarta spelarna var mycket mer värda än de vita.

Jag gav honom tre vita, mig själv en svart, honom tre vita, mig själv en svart och så vidare. Ögonen lyste på honom när han såg hur stor hans hög blev. Han trodde att det var han som lurade mig utan att han begrep hur det gick till.

Jag tänkte på när han var på mina föräldrars fester och vi kallade honom Luciano för att han hade bakåtkammad maffiafrisyr; på när jag var hemma hos honom på ramadan, kysste hans äldre släktingar på hand och blev bjuden på mat; på när han hade nageltrång och blev opererad i tån och foten värkte så att han skrek, jag skrattade åt honom, ju mer han skrek, desto mer skrattade jag, till sist skrattade han också och kunde inte sluta för att det gjorde så ont.

Till sist tänkte jag på när han fyllde femton och bjöd 13

kompisarna på middag på sin pappas restaurang i Jordbro. Vi kom dit i kostym, hade reserverat bord och blev serverade förrätt, varmrätt, efterrätt och champagne av finklädda kypare.

Det var första gången jag kände att vi var på väg att bli vuxna.

Emre och jag tittade på varandra. Det var som om vi varit två gitarrer med stämskruvarna för hårt åtdragna. Ahmet och Loran hade lossat på dem och nu gick en lättnad genom oss, vi kände och såg hur vi slappnade av. ”Okej, okej, ni har sagt ert, skaka hand nu”, sa Ahmet.

Och då gjorde vi det.

Folksamlingen skingrades. Vi fem följdes åt upp till ung­domsgården.

Den första jag stötte på när jag kom in var Elin, som gick i en av de andra åttorna. ”Vad du ser ut”, sa hon. ”Vänta, så ska jag fixa nåt kallt.”

Jag gick in på toaletten och kollade i spegeln.

Jodå, mycket riktigt. Ett fult blåmärke syntes under ögat.

Elin kom med en isbit hon hämtat i köket.

Hon tittade på när jag stod med den mot kinden.

Jag hade aldrig tänkt på att hon var så snygg.

Hon hade visserligen blont hår som var så långt och tjockt att en prins i en saga hade kunnat klättra uppför en vägg i det, men jag hade aldrig stannat till för henne.

Kanske var hon inte snygg egentligen. Kanske var det bara en ny glimt i de blå ögonen och det roat medlidande leendet som gjorde det.

När isen hade smält gick jag tillbaka in på toaletten.

Det hade naturligtvis inte hjälpt det minsta. Blåmärket 14

var ännu större och fulare än förut, det hade redan börjat skifta i gult och rött.

När gården hade stängt dröjde jag mig kvar länge i cent­ rum innan jag gick hem.

Jag tog mig ljudlöst in genom ytterdörren och började smyga mot mitt rum.

Då upptäckte jag pappa.

Han stod i dörröppningen in till vardagsrummet och tecknade åt mig att komma.

Jag gick in och satte mig i soffan.

Han stängde om oss.

Som vanligt stod en av de tre kurdiska tevekanalerna på.

Jag hann uppfatta att det var MEDYA-TV som var i gång med ännu en av sina eviga studiodebatter, innan han tog fjärrkontrollen och stängde av mitt i en långkrånglig utläggning från en av deltagarna.

Han stod kvar mittemot mig och sa ingenting.

Jag kände hur jag sjönk djupare och djupare ner i soffan.

15

Jag har sett svenska kompisar skrika svordomar åt sina föräldrar, slänga igen dörren och gå därifrån.

Det skulle jag aldrig kunna göra.

En del tror att det är för att jag är rädd. För att kurdiska pappor slår sina barn.

Pappa har humör som en vulkan och jag får örfilar ibland, men det handlar inte om det.

Det handlar om respekten man har för äldre, särskilt för sin pappa.

Att jag inte vill göra honom ledsen.

Mamma arbetar som vårdbiträde. Ibland när hon kommer hem från jobbet fyller hennes ledsna ansikte upp hela rummet.

Arbetet sliter på henne. ”Inte fysiskt, men jag mår inte bra här uppe”, säger hon och pekar på sitt huvud. ”Det är sorgligt att se så många ensamma och bortglömda pensionärer. Att deras barn har hjärta att lämna in sina föräldrar på ett hem. En gammal människa är lika hjälplös som ett nyfött barn – och ett nyfött barn lämnar man inte in på barnhem för att mamman och pappan känner att de vill vara ensamma.

Så borde man inte göra mot sina föräldrar heller. Det är ju dom som har fött upp en, uppfostrat en och gjort en till den man är.”

För oss är det ofattbart att svenskarna kan behandla sina äldre släktingar som de gör.

16

Även om pappa blir nittio kommer jag inte att säga emot honom, fast jag är femtio då.

Många svenskar flyttar hemifrån när de är arton. Sedan bestämmer de allt själva och struntar i föräldrarnas åsikter.

Men jag vill inte lämna familjen.

Då skulle jag ju bli ännu mer ensam.

17

På sätt och vis började alltihop med att vi skulle skriva dikter en måndag i skolan.

Birgitta, svenskaläraren, berättade först om dadaisterna, ett gäng poeter som höll i gång i Schweiz under första världskriget. ”Dom tyckte att kriget var ett bevis för att allt tänkande, all konst och all politik som hade funnits var fel. Det var dags att börja om från början. För att väcka folk skrev dom dikter där orden inte betydde något.”

Hon läste ett exempel av en som hette – tro det eller ej – Hugo Ball. Dikten hette Karawane och gick i den här stilen: hollaka hollala anlogo bung blago bung blago bung Hon påstod att man kunde förstå vad den handlade om.

I klangen och rytmen kunde man höra elefanternas tunga steg, där de kom gungande i karavanen.

Så släppte hon oss lösa med egna försök. Jag skrev: Dedeni Sikeyim Ananin Agzina koyayim Agzina sicayim

4

snuten hellre kunde spärra in mig på Kumla direkt än låta mig hamna i så dåligt sällskap, men det var för rörigt i skallen. Jag kände mig ensam, utmattad och rasande på samma gång.

När Emre märkte att han inte fick något motstånd tröttnade han.

Mitt straff kastade en lång skugga mellan oss.

Vi såg till att lägga på innan vi blev osams på allvar.

Jag satt kvar länge och stirrade ner i den urdruckna tekoppen.

Jag hade gått vilse i världen och längtade efter att välta en skyskrapa.

112