9789172996465

NIKE har alla rätt på proven och ställer aldrig till besvär. Men på kvällarna styr hon klasskompisarna som snygga bloggerskan Nicole.

CHRISTER är omgiven av kollegor och elever hela dagarna. Men på kvällarna är han outhärdligt ensam.

u t MattIas Edvardsson

LIAM skolkar och ställer till med bråk. Men hemma finns mamma. Och cancern.

stå

Tre människor.

Tre liv. Ett gemensamt mål.

Att stå ut.

Opal

Opal

s t Å

Opal

MattIas Edvardsson

UT

WWW.OPAL.SE © Mattias Edvardsson, 2014 Omslag: Lilian Bäckman Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN: 978-91-7299-646-5

MATTIAS EDVARDSSON

STÅ UT

OPAL

NIKE

Så kl a r t ser j ag helt idiotisk ut på klassfotot.

Inte kläderna. Jag älskar kläderna! Skjortan f rån Gina T och de svarta jeansen som mamma hittat i Köpenhamn.

Det är det som sitter innanför kläderna. Det som är Nike.

Nike Ambrosia Melin. Det är henne jag inte står ut med.

De säger att det är helt normalt. I låtarna jag lyssnar på, böckerna jag läser, filmer som jag ser. Man tröttnar på sig själv ibland. Det hör liksom tonåren till.

Det blir bättre sen, säger de. Det där som kallas lycka, det får man vänta på. Tålamod, predikar de.

Ibland känns livet som en vänthall.

I väntan på nåt bättre står man ut.

Inom typ två sekunder hamnar klassf otot på Fejjan och kommentarerna svampar sig.

Danny King Hammar Hur fan ser hon ut längst till höger????

Mahmoud Tevez Mohahahaha…!! Det är ju Nike =6

3

Jag trycker in huvudet djupt i skåpet och låtsas leta efter nåt när Bella och Francke går förbi. Önskar att jag vågat skolka. Men Nike Melin är inte sån. Det ingår inte i hennes repertoar. ”Hundra procent närvaro och idel lovord f rån lärarna”, säger mentorn på mitt utvecklingssamtal.

Och jag rodnar.

Pappa nickar med självklarhet.

Mamma jobbar förstås. ”Och du trivs bra i klassen?” frågar min mentor ”Jodå”, svarar jag.

Lena Björk böjer sig fram och ser på mig mellan luggen och de röda glasögonen. Hon som kan rabbla alla tyska prepositioner och modala hjälpverb i böljande ramsor, men som aldrig kan lära sig mitt namn. ”Nike”, säger jag för femtielfte gången. ”Som den grekiska segergudinnan. Eller såna där trainers, du vet.”

Men Lena Björk vet inte. Och hon bryr sig inte. Hon ska bara ha mig några år, sen kommer nya elever med nya konstiga namn. Det är inte lönt att lägga dem på minnet. ”Du trivs väl bra?” säger pappa och rycker på axlarna. ”Ja, det är inga problem.”

Nikes standardsvar nummer ett. Inga problem.

Om jag sa som det var. Om jag verkligen svarade på frågan och berättade alltihop. Vad skulle hända då?

Pappa skulle vrida händerna i varandra och flacka med blicken. Och Lena Björk. Hon blir tvungen att lära sig mitt namn. Nike Ambrosia Melin blir plötsligt ett problem.

Nej. Jag vill inte ställa till med nåt. ”Inga problem”, säger jag.

4

”Hur gick det på utvecklingssamtalet?”

Myran ser på mig med monsterögon. ”Bra”, säger jag. ”Inga problem.”

Vi sitter vid vårt vanliga bord i matan. De har döpt om den till Restaurangen men det hindrar inte att det stinker kattmat om f armarbiffen som serveras på samma gamla repade plasttallrikar som förut. Nån har ristat ett deformerat hjärta i bordet och plastblomman hänger med mungiporna.

Myran släpper mig inte med blicken. Doppar en potatis i den brunkletiga såsen och snurrar den på gaffeln framför sig. ”Jag har sån ångest.” ”Varför då?” ”Mitt samtal”, säger hon. ”Imorgon.”

Hon tappar potatisen från gaffeln och vi ser hur den hjälplöst drunknar i såsen. ”Det kommer gå bra”, säger jag.

Ljuger jag.

Bortsett f rån skolket, de usla provresultaten, F-varningarna och de eländiga betygen kommer det säkert gå bra. Lena Björk kommer att minnas hennes namn. Och hennes pappa kommer att reagera. Han kommer bry sig.

Antagligen kommer han bli vansinnig. ”Det kommer gå åt helvete”, säger Myran.

Hon hinkar ner den drunknade potatisen i avstjälpningskärlet. Mattanten ler som om hon tyckte synd om oss. Förmodligen tycker hon synd om oss. ”Frågade Lena inget om klassen?” säger Myran. ”Inte direkt.”

Hukande f örflyttar vi oss genom korridorerna. Om 5

bara Myran haft större talang för det här med att göra sig osynlig. Det är en konst att försvinna bland människor, att smälta in och lösas upp bland väggar, dörrar, skåp och tavlor. Nåt av det jag är allra bäst på faktiskt. Transparenta Nike.

Syns du inte finns du inte, ska nån ha sagt.

Men hemma, på mitt rum, under snedväggen med Säkert!-bilden, vid min vita MacBook, bakom hörlurarna och med rullgardinen nere, där finns jag.

När jag blir Nicole.

6

LIAM

Vä rs t a v a l l t är att inte en jävel bryr sig.

Allra, allra värst: att allt bara snurrar på. Som om ingenting hänt. Ärret bläddrar i sina papper. Bläddrar och bläddrar. Öppnar pärmen, stänger pärmen. Knäpper med kulspetspennan.

Så blänger han på mig. Riktigt stirrar. Som om det är jag som ser ut som ett freak. ”Om vi ska börja med det positiva”, säger han. ”Så har närvaron blivit betydligt bättre. Det gläder mig.”

Skitsnack förstås. Han kunde inte bry sig mindre.

Morsan knuffar mig i sidan och ler. ”Men det är fortfarande många lärare som påpekar att du har svårt med koncentrationen.”

Jag rycker på axlarna.

Svårt med koncentrationen? Tacka fan för det! ”Du kommer of ta f ör sent till lektioner”, f ortsätter Ärret och nu har han kört ner blicken i sina papper. ”Du lämnar inte in alla dina uppgifter och du har en väldigt lång startsträcka. Ibland kan halva lektionen gå innan du ens slår upp din bok.”

7

Morsans leende är borta nu. Hon puffar mig i sidan igen. ”Liamgubben. Är det så? Varför är det så?” ”Men palla!” ”Du måste göra dina läxor. Och jobba på timmarna.

Du måste lova mig en skärpning nu.”

Hon vet hur hon ska kroka upp mig. Sexton års ihärdig träning har gjort underverk. Aldrig några bannor eller skällsord. Jag kan inte minnas en ilsken blick eller höjd röst. Men den där besvikelsen. ”Okej, morsan. Okej.” ”Lova.” ”Okej, jag lovar. Jag ska skärpa mig.” Ärret ser nästan förbluffad ut. Kanske hade han väntat sig en fajt? ”Är det nåt vi kan göra f ör att underlätta f ör dig, Liam? Från skolans håll, menar jag.”

En axelryckning.

Men sen: ”Ni kan göra det lite roligare.” ”Exakt vad menar du då?”

Lite som att snacka med en vägg. ”Jag vill gärna att du förklarar”, säger Ärret och böjer sig fram. ”Hur tänker du?” ”Jamen, if all det var lite roligare på lektionerna, om man fick syssla med lite schystare grejer och så, om det var lite variation. Jag tror det skulle vara lättare att koncentrera sig då.”

Uppenbarligen en helt ny tanke för honom.

Svårt att titta på honom på så nära håll. Blicken dras oundvikligen mot den långa rödbruna revan som löper i 8

en kurva f rån hans vänstra ögonbryn ända ner över hakan. Han har aldrig nämnt det, bara låtsats som ingenting. Kanske skulle snacket upphöra om han förklarade. ”Roligare lektioner, ja.” Han vänder blad i sin pärm. ”Det är nåt jag ska ta med mig. Helt klart.”

På bussen hem får morsan nåt glansigt i ögonen. Däcken piskar upp vatten f rån gatorna. Hela den här vintern är ett regn. ”Varför blev det så här, Liam? Du som var så duktig i skolan.” ”Äsch, jag har aldrig varit duktig.” ”Klart du har! Jag minns den där uppsatsen du skrev, om ditt sommarlov. Din fröken var helt salig så bra den var.” ”Morsan. Det var i femman eller nåt.” ”Det har väl ingen betydelse.”

Hennes hand darrar i luften mellan våra säten, ser ut att vilja landa på mitt knä men viker undan i sista stund.

Hon styr ut blicken genom det smutsrandiga fönstret. ”Varf ör blev det så här? Det är mitt f el, va? Jag har inte orkat.” ”Lägg ner, morsan! Ingenting är väl ditt fel?” ”Jag skulle varit starkare. Skulle aldrig låtit mina problem gå ut över dig.”

Nästa hållplats. Bussen skakar och underredet gnisslar och plaskar. Dörrarna hinner knappt vikas upp förrän dyblöta människor trängs i gången med sina paraplyer och kapuschonger. Morsans ögon är trötta och röda nu. ”Det är inte ditt fel, morsan. Jag lovar att skärpa mig.

Det har jag ju sagt.”

9

Vi ser på varandra. Hon ser tacksam ut. ”Det är den där jävla cancerns fel. Alltihop. Fatta som jag hatar den jävla cancern!”

10

CHRISTER

De ä r givet vis förberedda när de kliver in i klassrummet, väl preparerade och varskodda. Öknamnen och ryktena har f ortplantats vid middagsbord och f redagsmys.

De vet precis vad de har att vänta och visst är det märkligt då att de aldrig lyckas dölja sin undran, sin avsmak, sina blickar. ”Christer”, säger jag när jag sträcker fram min hand. Ärret, tänker de. Christer ”Ärret” Rolandsson.

Mammor och pappor som bylsar av sig vintermunderingar och radar upp sig i skolbänkarna. Det är nåt lustigt över hela bilden. Deras allvarsamma, bistra minspel inför omdömena om deras barn. Ingen vill f ramstå som en mindre duglig f örälder. Går det dåligt f ör nån så ligger felet hos skolan eller lärarna eller utrustningen, resurserna, politikerna. Samhället. Går det bra klappar de sina ättelägg på axeln. ”Matten, ja”, säger nån. ”Det har alltid varit problem med matten. Men vad ska man med matte till egentligen? Hur ofta räknar vi med bråk om dagarna? Och det har ändå gått ganska bra för oss.” ”Ni måste vara lite pedagogiska”, säger en annan. ”Alla har inte lika lätt att lära sig saker.”

11

”Men säg vad hon ska göra i stället. Berätta vad ni vill att hon ska göra för att få A, så ska jag se till att hon gör det.”

Jag nickar och ler och försöker mig på en förklaring.

Funderar över om jag ska hämta upp en pizza på vägen hem eller stanna till på kinakrogen.

Det här är ingen rolig del av yrket. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag funderar över vad som en gång drog mig till läraryrket. Somliga påstår att det är ett kall. Jag tror inte på sånt trams. Hur som helst: i så fall är jag inte kallad.

Det var väl mest en slump. Hela livet förefaller mig nu, så här med fyrtiosju år i bagaget, som ytterst slumpartat.

Helt präglat av tillfälligheter. Vore det inte för den där gåtfulla brunetten är det till exempel synnerligen tveksamt om jag alls hamnat på lärarhögskolan. Och sen bar det av i raketfart alltsammans. Den där klyschan om att ”livet är kort”, vem anade att det låg nåt i det?

Ny elev och ny mamma på ingång. Jag vänder mig ner i korridoren och spejar. Nån pappa syns inte till och på nåt sätt känns det skönt. Enklare. Jag möter hennes hand och hon ser på mig med ett fnasigt utmattat ansikte. Ögonen grå och skälvande. Plötsligt ser man den utåtagerande sonens beteende i nytt ljus. ”Hej Liam.”

En bångstyrig tonårsslyngel med förkastlig moral och noll intresse för skolan. Hur ska den här skuggfiguren till morsa kunna hantera honom? ”Anette”, säger hon. ”Liams mamma.”

Jag speglar mig i hennes ansikte och jag känner igen 12

ensamheten. Man tror att det går att dölja bakom ett leende, en vänlig blick, en massa tomma ord, men den här sortens ensamhet tränger igenom alla försök till kamouflage. Den sitter inbränd i själen. Jag undrar vilka sorger hon bär med sig.

Hon får pojken att utlova skärpning. Jag har hört det tusentals gånger förut och ger inte mycket för det, men mamman verkar köpa hans ångerfulla blickar. Han har henne runt sitt lillfinger.

Innan de går stannar hon till i dörren och ser på mig med tacksamhet. Hon verkar till och med ha vant sig vid ärret. För ett ögonblick tycker jag nästan synd om henne.

Jag bestämmer mig för pizza på hemvägen.

13

NIKE har alla rätt på proven och ställer aldrig till besvär. Men på kvällarna styr hon klasskompisarna som snygga bloggerskan Nicole.

CHRISTER är omgiven av kollegor och elever hela dagarna. Men på kvällarna är han outhärdligt ensam.

u t MattIas Edvardsson

LIAM skolkar och ställer till med bråk. Men hemma finns mamma. Och cancern.

stå

Tre människor.

Tre liv. Ett gemensamt mål.

Att stå ut.

Opal

Opal

s t Å

Opal

MattIas Edvardsson

UT