9789172996441

Med största tacksamhet till min storasyster Anja för alla sagor och berättelser jag fick som barn. I fantasins värld hittade jag hem och insåg att det var det som var den verkliga verkligheten full av skimrande färger och ­magiska hemligheter.

www.opal.se © Text: Annelis Johansson, 2014 © Illustration: Staffan Gnosspelius, 2014 Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN: 978-91-7299-644-1

Kapitel ett

M

örkret hade lagt sig över den lilla staden.

I fönstren brann ljusen med svaga lågor.

Stjärnorna glimtade till ibland ifrån ovan, men mest av allt var det mörkt och svart, och människorna som bodde i staden skyndade in i sina hem tidigt om kvällarna. Porten till vart och ett av husen slog igen och man hörde bara lågmälda mumlande röster från människor som möttes på trottoaren.

En hund kissade mot en lyktstolpe medan gubben som ägde hunden stod och trampade och frös vid sidan av och ryckte i kopplet för att få den med sig.

Rullgardiner drogs för fönstren och bakom kunde man bara ana det bleka skenet från teveapparater och datorskärmar.

En sådan kväll, en mörk och lite dyster kväll, vandrade en pojke som hette Vilhelm hand i hand med sin pappa över stadens gator. Knappt några andra människor var ute, men det gjorde inte så 9

mycket, för detta var en av de sällsynta kvällar som Vilhelm fick ha alldeles ensam med sin pappa. Det var en sån där kväll när man börjar tänka på saker man vanligtvis kanske inte tänker på så ofta. Såna där saker man annars bara tar för givet men som plötsligt blir synliga för en och kanske lite märkliga och som man därför vill fundera över.

Vinden blåste kall och Vilhelm sträckte ut tungan för att fånga lite av fukten som låg tät i luften även om det egentligen inte regnade några riktiga regndroppar. Han böjde huvudet bakåt och såg upp mot himlen som var mörk och stor och verkade finnas väldigt långt bort. ”Hur långt bort är det till stjärnorna?” frågade Vilhelm och kikade upp mot en stjärna på himlen som lyste lite starkare än de andra. ”Jag vet inte”, svarade pappa och slängde en blick på sin armbandsklocka. ”Långt. Jättelångt.

Men hur långt har jag inte den blekaste.” ”Flera ljusår?” ”Säkert.”

Pappa stampade lite och ryckte Vilhelm lätt i handen för han verkade inte alls tycka att det var lika intressant med stjärnor och himlar som Vilhelm tyckte. ”Kom nu”, mumlade pappa och drog otåligt i Vilhelms hand ännu en gång.

10

”Men hur långt är ett ljusår då?”

Vilhelm ville inte riktigt ge sig än. ”Jag vet inte”, stönade pappa, men stannade ändå till för att titta på stjärnan som Vilhelm så noga studerade. ”Kanske flera miljoners biljoners kilometer. Jag har faktiskt inte en aning. Men vet du vad?”

Hans blick sög tag i Vilhelm och han tittade nästan lite strängt när han sa: ”En sak vet jag, och det är att man inte ska bry sig så mycket om såna saker som är för långt bort.

Allt som är för långt bort är ointressant, just för att det befinner sig så långt bort. Så stjärnorna får ­gärna vara ljusprickar för mig. För jag bryr mig mest om det jag har runt mig här och nu och det som jag kan fixa här och nu.”

Han böjde huvudet mot Vilhelm och såg honom skarpt i ögonen. ”Och eftersom du är min son så vill jag att du också bara ska bry dig om det som är här och nu.

Håll inte på med för mycket sånt där filosofiskt trams med att ställa frågor och tänka en massa.” ”Vad betyder filosofiskt?” ”Det betyder att man håller på och tänker och tänker en massa utan att faktiskt GÖRA något.

Mycket snack och lite hockey, helt enkelt. Och sådär ska man inte hålla på. Gör något istället! Fixa 11

saker här och nu. Det är min melodi det, och så vill jag att du också ska leva.” ”Men vad är här och nu då?”

Vilhelm tittade fundersamt på sin pappa. ”Hur vet man vad som är här och nu?”

Då log pappa ett lite lurigt leende. ”Det ska jag visa dig ett bra exempel på.”

Han såg triumferande ut. ”Det är stora grejer på gång ska du veta. Sven Fredrik Sivertsson har överträffat sig själv. Och du kan vara stolt över att han är din far. Att JAG är din far.”

Pappa buffade till Vilhelm lite sällskapligt i sidan samtidigt som hans blick letade sig bort mot fjärran medan de gick över det tysta torget som bara hade två bilar på besök. Vilhelm drog med ena fingret som han just slickat på så det bildades en rand i lacken på en av bilarna. Det såg lite roligare ut. Som att bilen hade fantasi och velat måla sig lite.

De gick över en gata med övergångställe, genom en liten park och förbi en ännu större park tills de slutligen stod framför ett underligt och lite skrangligt vitt hus med lysande smaragdgrönt tak och ett torn på. ”Vad är det där för ett hus?” frågade Vilhelm. ”Var det detta som du skulle visa mig?”

12

Han såg upp på pappa som såg mycket nöjd ut.

Han log på samma luriga vis som förut. ”Inte huset, Vilhelm”, nästan viskade han. ”Inte huset. Men tänk dig platsen! Den här platsen är klockren.”

Han vände sig mot Vilhelm och log förnöjt. ”Titta bakom oss, ser du? Hela parken, torget, affärerna, butikerna, handeln. Den här platsen är genial! Det är alltid så man säger vid fastighetsaffärer. Det finns tre saker som är viktiga: läget, läget och läget. Och det är den här platsen, det här läget, som ska bli mitt. För det jag ska göra, vet du Vilhelm, det är att se till att här byggs ett höghus.

Ett höghus som är större än något annat hus i hela stan. Högre än trädtopparna och vattentornet ska det vara, och det ska lysa om huset i stora feta blinkade lampor, och allra högst upp på den översta våningen ska jag sitta i mitt kontor och titta ut över stan och vara väldigt nöjd med mig själv.”

Pappa drog en suck av lycka. ”Det du Vilhelm, det blir grejer det. Du kommer att vara så stolt över din farsa att du nästan kommer att spricka.”

Pappa tittade drömmande ut över platsen, men det var som att han inte riktigt såg att det stod ett lustigt hus som liknade ett slott med grönt tak och ett torn i vägen. Kanske han i sin fantasi hade 13

byggt sitt höghus redan och inte märkte att det stod saker där på den fantastiska platsen som förhindrade det hela. Vilhelm kunde inte låta bli att protestera. ”Men pappa”, viskade han försiktigt, för han ville inte heller riktigt störa pappa när han nu var så upprymd. ”Pappa, det står ju ett hus där. Det går ju inte att bygga ett höghus om det står ett annat hus i vägen. Eller? Det går väl inte?”

Pappa tittade lite förnärmat tillbaka. ”Går inte? Det är väl klart att det går. Det är ju bara att riva det. Riv hela rubbet! Det är ändå ingen som går på den där gamla dammiga teatern längre.

Den har säkert till och med börjat mögla vid det här laget. Brädorna lossnar säkert rätt vad det är.”

Pappa fnyste. ”Inget ska få hindra mig nu. Jag kan nog pröjsa en rivning själv om det så skulle vara. Det kommer inte att vara ett problem. Såvida inte taket lyfter och ramlar bort av sig själv någon gång när det blåser. Men då slipper jag ju rivningen å andra sidan.”

Vilhelm kikade upp på pappa när han pratade.

Han lät väldigt beslutsam och säker. Han var säkert en smart man, det trodde Vilhelm verkligen.

Han hade nog märkt att pappa var en betydelsefull person i deras stad, för det var alltid så många som ville stanna och prata med honom när de gick 14

över torget på lördagarna när Vilhelm egentligen ville att de skulle skynda sig och gå till godisaffären ­istället. ”Men tycker du inte att det där huset är lite fint då?” frågade han. ”Fint?!” utbrast pappa. ”Jag bryr mig inte om fint. Det viktiga är att det är högt. Högt ska det vara. Högst av alla. Så kan vi stå där uppe sen, på nyårsafton, och så har vi bäst utsikt över fyrverkerierna av alla människor i hela stan. Då kommer du att vara stolt över mig.”

Pappa tryckte Vilhelms hand och log. Vilhelm log också. ”Men du pappa, bor det inte någon i det huset nu då?”

Pappa skakade på huvudet. ”Nä. Bara något gammalt teaterspöke då, men det bankar vi i så fall i huvudet med grävskopan.

Det blir en lätt match.” ”Teaterspöke? Vadå teaterspöke?”

Vilhelm såg undrande ut. ”Bor det ett spöke i det där huset?”

Pappa skakade på huvudet igen och skrattade. ”Äh Vilhelm, jag bara skojar. Det finns inga spöken. Tro inte på sånt trams. Det är bara fantasier.

Höghuset däremot, det ska bli verklighet. Och det är i verkligheten såna som du och jag ska befinna 15

sig. Det är där man kan uträtta någonting som betyder något, som till exempel den här höghusaffären. Den känns klockren! Jag tror till och med att jag …”

Plötsligt hejdade sig pappa i sitt prat. ”Såg du det där?” mumlade han. ”Vadå?” ”Äh, jag …”

Pappa såg lite förlägen ut. ”Jag fick plötsligt för mig att det rörde sig i tornrummet. Men det var antagligen bara något skräp jag fick i ögat. Inget att bry sig om. Bara någon idiotisk …”

Han tog några steg bakåt som om han ville gå därifrån, men blicken kunde inte riktigt släppa det märkliga huset. ”Som sagt, bara någon dum idé”, mumlade han igen och drog upp dragkedjan i sin jacka ännu lite högre upp mot halsen. ”Nu går vi. Med en gång.

Det är ju kallt något så förbannat.”

De vände sig om och började gå genom parken.

Ett kyligt regn droppade från himlen. ”Jag tycker nog ändå att huset är vackert”, sa Vilhelm och drog in lite snor i näsan. ”Kan du inte bygga ett höghus med torn i så fall? Och grönt tak.” ”Vi får väl se”, muttrade pappa. ”Vi får väl se.”

Innan han plötsligt blev alldeles tyst.

16

Och det blev kolmörkt.

Både pappa och Vilhelm stannade mitt i steget och såg sig om i den becksvarta natten. Strömavbrott i hela stan. Inte ett ljus någonstans. Utom i ett enda litet fönster. Ett litet, litet fönster strax nedanför det gröna tornet. Där lyste det. Och det får man ju säga var ganska underligt.

[- - -]

17

Kapitel tre

V

ilhelm hade föreställt sig att det största problemet med att lösa gåtan med den ljusa gestalten i tornrummet skulle bli att överhuvudtaget ta sig in i det lustiga huset. Han hade nog tänkt sig att han skulle behöva smyga kring huset flera dagar i rad för att hitta något ställe att ta sig in på. Så när nu dörren vid stora huvudingången gled upp som av sig själv blev han ganska förvånad. ”Oj”, mumlade han och kände plötsligt hur hjärtat slog fortare när han insåg att han kanske skulle träffa på spöket alldeles direkt. ”Hoho!” hojtade han försiktigt in i den mörklagda foajén som minst sagt såg spöklik ut i sitt tysta dunkel. ”Är det någon här?”

Vilhelm drog med foten i dörrmattan för att skapa lite ljud, men ingen svarade. Med försiktiga steg började han kliva över golvet och såg sig om24

kring. Där fanns en övergiven biljettkassa, fullt av inramade affischer om gamla föreställningar och en trappa som gick upp till en övre våning. Och så en stängd dörr med en glasruta genom vilken han kunde skymta bord och stolar. Det liknade ett café.

Vilhelm rundade ett hörn och kom fram till en dörr. Han kände på den, den gick att öppna, och när han slog upp den på vid gavel befann han sig plötsligt inne i själva teatersalongen. ”Ojojoj”, tänkte Vilhelm, ”så det här är alltså en teater!”

Han hade aldrig varit inne i en sådan salong förut, så han bara stirrade. Det är verkligen en alldeles särskild upplevelse första gången man kommer in i teatersalong, och särskilt om man gör det alldeles ensam i mörkret.

Med trevande steg gick Vilhelm längs gången. Han drog lite med handen över väggen, den var mjuk och sträv på samma gång, och Vilhelm andades långsamt för luften på en gammal teater är lite underlig att andas. Den är liksom stor och mäktig och lite dammig, men samtidigt lockande, så det var nog ganska spännande för Vilhelm där han gick med ena handflatan utmed väggen och bara andades.

Sen fick han syn på sammeten. Den mörkröda 25

sammeten i samma färg som körsbär som klädde alla stolarna. Vilhelm gick försiktigt fram och strök handen över det mjuka tyget. Han ryste till och kände hur huden knottrade sig, för det var som att något rörde sig bakom honom. Han vände sig genast om men kunde inte se något annat än de förgyllda lamporna på väggen.

Hans blick vandrade vidare upp mot scenen där ett mörkrött tungt tyg hängde som ett draperi, en ridå längst fram på scenen, säkert full av damm så han måste hosta, men ändå så pirrigt och spännande med sina fransar och band av guld. Han smög ännu närmare för att titta på det, och det var när han stod där som han plötsligt hörde någon som gnydde. Förskräckt vände han sig om och ville genast gömma sig bakom ridån, men eftersom det blev tyst med en gång fick han för sig att det nog bara var inbillning. ”Hoho”, vågade sig Vilhelm på att ropa när han återigen hade lugnat sig och bestämt sig för att inte vara rädd. Det var ju trots allt för att ta reda på varför det lyste här som han hade kommit. ”Hoho”, ropade han igen.

Inget svar. ”Är det någon här? Är det någon som gömmer sig?”

Då plötsligt kände Vilhelm hur någon ­grabbade 26

tag om hans fot och han började skrika av skräck innan handen som höll om foten blixtsnabbt drogs in bakom ett svart skynke. Vilhelm tystnade genast. ”Hallå?” sa han med en tystare röst. ”Vem är där? Kom tillbaka! Snälla kom tillbaka!”

Han böjde sig ned för att lyfta på skynket då ett huvud fullt med ljusgula lockar stack fram under tyget. ”Tyst!” väste huvudet som visst tillhörde en pojke, kanske lite yngre än han själv. ”Du väcker Hedvig Eleonora. Håll käft! Annars måste vi dras med hennes klagan hela natten, och då vet ingen vad hon kan hitta på.” ”Vadå? Vem är Hedvig Eleonora?”

Vilhelm satte sig ner på golvet för att komma närmare pojken som visst låg ner på mage och gömde sig bakom de svarta tygerna. ”Äh, ingen”, muttrade han och kröp fram på scenkanten bredvid Vilhelm. ”Vad gör du här förresten?”

När han kom ut i ljuset kunde Vilhelm se att pojken var rätt liten till växten. Han hade nyfikna 27

ögon och knöt nävarna ständigt, nästan som om han var beredd att slåss. Bara hans lekfulla blick hindrade Vilhelm från att tro att han tänkte smocka till honom vilken sekund som helst. Kanske var det bäst att välja noga vad han skulle svara pojken. Han fick nog inte säga något som retade honom. ”Nja”, började han därför lite trevande. ”Jag bara var ute och gick och råkade gå förbi och …” ”Äh, du ljuger”, sa pojken. ”Det syns på dig. Jag tror att du kom för att ta reda på varför det lyste här igår kväll när alla andra hade strömavbrott.”

Vilhelm stirrade på honom. ”Hur kunde du veta det?” ”Det var väl inte så svårt att räkna ut. Du var ju den enda som såg det.” ”Nej”, protesterade Vilhelm. ”Det var inte bara jag. Vi var två. Det var pappa också.”

Pojken svarade inte utan såg bara lite forskande på honom. ”Vad heter du?” frågade han. ”Vilhelm. Och du?” ”Ernst. Ernst heter jag.”

Pojken fattade tag i ledstången till den lilla trappan som sträckte sig ner från scenen och svingade benen runt den och gled vant utmed stången ända tills han landade på golvet. ”Du har aldrig varit på en teater förr, va?”

28

Han vände sig om och flinade mot Vilhelm som skakade på huvudet. ”Kom ska jag visa dig hur man rejsar över stolarna!”

Han skyndade över golvet och fällde ner ett av sätena längst fram innan han snabbt och hur enkelt som helst skuttade fram över raderna, fällde ner stolsitsen med foten och raskt hoppade vidare till nästa rad. ”Kom och prova!” ropade han och vände sig glatt mot Vilhelm som ganska trevande började röra sig mot stolsraden. Det såg förstås väldigt roligt ut, men han visste inte om han kunde lika bra som Ernst, och så var han också lite rädd för att väcka den där Hedvig Eleonora. ”Är du inte rädd för att vi stör henne då?” viskade han med en menande blick mot Ernst, men Ernst bara skakade på huvudet. ”Inte om jag pratar högst, för mig är hon så van vid. Det är bara när du kommer in och hoar på det där viset som hon blir orolig. Så det får du sluta med.”

I gott och väl en halvtimme rejsade de bägge pojkarna över stolarna och Vilhelm klämde sig bara en enda gång mellan sitsen och stolsryggen.

Men då visade Ernst hur man skulle göra för att undvika det, hur man skulle balansera tyngden, så 29

till sist lärde sig Vilhelm att rejsa nästan lika bra som Ernst.

Skrattande föll de ner i en liten hög längst upp vid översta sätet, och Vilhelm var glad för det kändes som han hade fått en ny vän. Han skulle just tacka för att Ernst lärt honom rejsa när han hörde någon gny på nytt. Det var ett mycket ledset ljud, nästan som gråt, och Vilhelm tittade upp mot taket för det lät som att det var därifrån ljudet kom. ”Hörde du?” viskade han, men han märkte att Ernst plötsligt var borta.

30

Kapitel fyra

V

ilhelm blev med ens en smula förvirrad.

Här var han, alldeles ensam på en teater.

Ernst hade försvunnit, och det hjälpte inte hur mycket han såg sig om för Ernst verkade vara spårlöst borta. Och ropa vågade han inte längre för det hade han ju lovat Ernst, så att han inte väckte den där Hedvig Eleonora, vem det nu var. Kanske var det hon som grät, men hon hade tystnat nu.

Försiktigt började Vilhelm smyga ut ur bänkraden. Ljuset från takkronan hade slocknat och han fick titta noga var han satte fötterna i trappan tills han slutligen kom ut i den ljusare foajén.

Han hade ingen lust att stanna längre, men kanske kunde han komma tillbaka en annan dag och leta rätt på Ernst. För fortfarande var ju m ­ ysteriet ouppklarat, med ljuset i tornet den där ström­ lösa kvällen. Kanske visste Ernst lite mer som han ­kunde berätta om.

31

Vilhelms pappa har stora planer: Han ska riva den gamla teatern och bygga ett höghus istället.

Att det rör sig en vit skugga i tornrummet på teatern låtsas han inte om.

Märkliga strömavbrott drabbar staden. Någon gråter och jämrar sig från tornrummet.

Vilhelm fattar mod och smyger in på teatern.

I mörkret bland guld och röd sammet lär han känna Fifo, Siri och Ernst, och gamle teater­ direktören Herr Fikonhatt. Kan de förhindra rivningen?

Opal