9789172996410

Ar du

B OEL WERNER

Boel Werner

Är du dum på riktigt?

pa

Opal

OPAL

www.opal.se

© Boel Werner, 2014 Omslag: Lisa Zachrisson Omslagsfoto: Lena Granefelt/Johnér Bokförlaget Opal AB Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN: 978-91-7299-641-0

Del 1

1 Jag skulle just öppna dörren för att gå ut med hunden, när jag hörde mammi i telefon i köket. ”Hej Pernilla, det är Lena! – Ja, det var längesen!”

Jag stelnade, med Sigge hoppande runt mig. Han gillade inte att jag bara stannade sådär. ”Ja!” sa mammi. ”Just det, visst. De hamnar i samma klass nu i sjuan …”

Jag smög lite närmare. Fräste åt Sigge att hålla tyst.

Mammi skrattade. Sen sa hon: ”Vad tror du Pernilla, skulle du kunna be Tesse att hon tar hand om Ester litegrann?” ”Jättebra, jo, hon behöver nån som hjälper henne in i gemenskapen.” ”Jamen du vet, hon har alltid varit lite speciell.” ”Åh, vad bra. Så bussigt av Tesse.”

Jag hörde på hennes röst att hon snart skulle lägga på och jag drog i Sigge, men han hade fått kopplet runt foten och jag måste trassla ut det och jag skyndade mig för jag ville inte att mammi skulle komma ut i hallen och se att jag var kvar. Men hunden krånglade och snurrade runt och försökte hjälpa till så att allting

5

blev värre, och så stod mammi där i halldörren och tittade förvånat på mig. ”Jag trodde du hade gått ut”, sa hon. ”Jag är på väg.” ”Jag pratade med Pernilla, du vet Tereses mamma, hon …” ”Mm.” ”Tesse har lovat att …”

Jag fick upp ytterdörren, drog med mig min hund och kom äntligen ut. ”Men kan inte det vara skönt?” ropade mammi när jag gick nerför grusgången. ”Skönt att ha nån i klassen?”

Jag stannade upp. Sigge drog så det kändes som om armen tänjdes ut som ett gummiband. Jag tittade på mammi. ”Joo …” ”Jag menar, du har ju haft lite svårt att få kompisar ibland.”

Jag log och nickade.

Gick ut genom grinden, ut på grusvägen. ”Hej så länge!” ropade mammi. ”Hej!”

6

2 Och nu stod jag vid cafeterian (cafeteria!) i högstadie­ skolan inne i stan och undrade åt vilket håll jag skulle gå för att komma till sal A 13. Det var många salar.

Många korridorer. Och många elever. Elever i klungor, flockar. Skrattande, babblande. Tjejer som kastade sig om varandras halsar och skrek. Killar som fyllde utrymmet så man knappt kom förbi utan fick trycka sig mot väggen.

Hela sommaren hade jag laddat inför det här ögonblicket. Äntligen, hade jag tänkt. Äntligen slippa byskolan, äntligen få komma in till stan. Äntligen ett nytt liv. Lite läskigt förstås. Men jag hade haft en sorts övertygelse om att något skulle hända i samma ögonblick som jag klev in i högstadiekorridoren. Något skulle hända med mig. Jag skulle bli en annan.

En säkrare, gladare, smartare person. En högstadieelev. Det visste man ju hur dom var. Tuffa. Självsäkra.

Mogna. Just det. Men om den där förändringen skulle ske, så skulle den väl inträffa nu? Exakt nu? Och jag föreställde mig hur jag blev träffad av en grön

7

blixt som lyste upp hela skolan och när blixten var borta, då hade det skett. Då skulle jag vara Ester #2.

Jo, tjena.

Jag försökte minnas vad rektorn sagt i aulan. A-korridoren började vid niornas skåp? Eller vid bibblan?

Jag rätade till väskan som ville hasa ner från axeln, och bestämde mig för att satsa på det senare, när jag såg en tjej närma sig från andra sidan den stora hallen. Målmedveten. Som om hon var på väg rakt mot mig, vilket var osannolikt, så jag gjorde den klassiska huvudvridningen åt höger och vänster för att se om det stod någon bredvid mig, men det var tomt. Och nu var hon framme. Stod där med blont hår, glittrande ögon, brun hy, gropar i kinderna, trång topp, kort kjol, långa ben, rasslande smycken och trasiga sneakers. Hon log.

Jag försökte också le.

Väskan åkte ner igen. ”Hej”, sa tjejen. ”Är det du som är Ester?”

Jag nickade. ”Det är jag som är Terese. Eller Tesse.” ”Hej?” ”Terese Almblad.” ”Å.” ”Vi har setts nån gång förut, va?”

Jag nickade. För nu visste jag vem hon var. Hon var Sysslingen. Polletten hade trillat genom systemet, och 8

det borde den förstås ha gjort så fort hon kom fram till mig, men hon såg inte ut som jag mindes henne. Det var inte en sån här tjej jag hade väntat mig. ”Vi sågs på den där stora släktträffen i Dalsland”, sa jag. ”Ja! När vi var små!” ”Mm. Det måste ha varit fem år sen eller nåt.” ”Mer! Jag tror bara vi var sex, sju år! Herregud!”

Vi stod tysta en stund, förstummade av tidens gång.

Jag hade ett svagt minne av den där släktfesten. Stora gräsmattor där vi hade rusat omkring till långt in på natten. De vuxna hade inte brytt sig om vad vi barn gjorde. De hade nog varit ganska fulla, även om jag inte hade fattat det då.

Hade inte vi två gömt oss under ett rabarberblad?

Suttit där och fnissat och ätit kakor som vi hade snott på kaffebordet. Jag mindes att hon hade haft en stor glugg i munnen. Jag antog att jag också hade haft det. ”Ja, jädrar”, sa Tesse och verkade komma ur sitt nostalgiska tillstånd. ”Det var då det!”

Hon tittade på mig, uppifrån och ner, och så sa hon: ”Snygga skor!”

Jag böjde på nacken och tittade på mina dojor. Det var samma sort som Tesse själv hade. Men det fanns en skillnad. ”De är inte äkta.” ”Vad spelar det för roll?” sa Tesse och flaxade med 9

händerna. ”Den där färgen finns inte i original men den är skitsnygg!” ”Jahaaa.”

Tesse log och gned läpparna mot varandra så att man såg att hon hade läppglans med lite glitter i. ”Fan vad skönt att börja sjuan äntligen!” ”Ja.” ”Fast de flesta i sjuan ser ju ut som femmor eller nåt.

Särskilt killarna. Så små! Man hade kanske trott att de skulle växa till sig lite över sommarn men nähä ... Man får sikta in sig på åttorna. Eller niorna helst, eller hur?”

Jag gjorde nån sorts nick-huvudskakning och kände mig allmänt förstummad och dum.

Jag tittade på silverringarna som Tesse hade i öronen. De var väldigt stora. Tänk om hon fastnade i nåt?

Det brukade alltid mammi säga när jag ville ha ringar i öronen; du kan fastna i nåt och riva upp örsnibben. ”Jooee”, sa Tesse. ”Jag såg dig i skolkatalogen. Det var så jag kände igen dig.” ”Jaha.” ”Kul att vi kom i samma klass, fast jag hade kunnat gå i åttan lika gärna nästan.” ”Vadådå?” ”Jo, jag är född 29 januari. Om jag bara hade varit ett par veckor äldre så …” ”Aha.” ”När är du född?”

10

”28 december.”

Tesse frustade lite när hon hörde detta. ”Är inte det menlösa barns dag?” ”De har ändrat det. Det heter värnlösa barns nu.” ”Whatever. Jag är ju fasen ett år äldre än dig!” ”Nästan.” ”Fy vad trist att få födelsedagspresenter bara några dagar efter julklapparna! Det skulle inte jag stå ut med!” ”Fast vi har bestämt att vi inte har så mycket julklappar. Nästan inga alls faktiskt, för då kan de handla mina presenter på mellandagsrean och det blir mycket billigare.” ”Va? Vad menar du?” ”Jo, alltså …” ”Du får inga julklappar?” ”Öh, nä, i princip inte men då får jag ju typ dubbelt så många födelsedagspresenter.” ”Dubbelt så många som vad?” sa Tesse misstänksamt. ”Som jag skulle ha fått annars!”

Tesse såg chockad ut. Jag tystnade. Jag hade alltid tänkt att det där med att köpa presenter på rean var ganska smart uttänkt av mammi och pappi, men just nu kändes det faktiskt lite knäppt.

Tesse skakade på huvudet och trampade lite otåligt upp och ner och jag tänkte att nu kommer hon att 11

gå. Finns inte en chans i universum att hon står kvar här och fortsätter snacka med mig. Och så såg jag mig omkring. Hoppades lite att någon av tjejerna från min gamla skola skulle vara i närheten, för det hade varit lite kul ändå. Om de hade sett Tesse prata med mig. Så förvånade de hade blivit! Typiskt nog var kapphallen så gott som tom för ögonblicket.

Men Tesse stod kvar. Hon förde in lite hår bakom örat, vilket fick hennes många armband att rassla, hon kikade på mig och sa: ”Vi är alltså släkt?” ”Ja”, sa jag och började förklara, för jag hade tagit reda på det, att hennes pappa var kusinbarn till min mamma, trots att de var ungefär lika gamla och det berodde på att vår farfars far och farfars mor hade fått ett sladdbarn som … ”Jahaa”, sa Tesse. ”Och det där sladdbarnet, som var en dotter, fick i sin tur inte barn förrän vid trettiotvå års ålder, vilket var extremt sent på den tiden …” ”Var det?”

Jag tystnade och tittade på henne. Hon såg tillbaka på mig med sina stora ögon, och det gick inte att säga om hon är intresserad av våra släktskapsförhållanden eller inte. ”Alltså, väldigt ovanligt …” ”Fascinerande.”

12

”Mm”, sa jag. ”Men berätta mer!”

Hon log, hon nickade. Men jag skakade på huvudet. ”Det var bara det.” ”Jaha, där ser man.” ”Joo.” ”Okej. Vi ses på lektionen strax.” ”Hej.” Så gick hon. Stannade till ett ögonblick och verkade rätta till behån och jag ville ropa efter henne och fråga om hon visste var lektionen skulle vara och om vi inte kunde gå dit tillsammans, men jag stod kvar och glodde utan att säga nåt. Nu skulle hon ju träffa sina riktiga kompisar. Någonstans där borta väntade de på henne, och de var lika snygga, välsminkade, roliga och glada som hon. Varför skulle hon vilja komma dragande med mig? Hennes uppdrag är slutfört, det som hon hade lovat sin mamma.

Släkt, tänkte jag. Vad var det för speciellt med det egentligen? Skulle hon och jag ha något gemensamt bara för att vi var sysslingar? Jag var ju släkt med aporna också och det var inte precis som att jag kände nån samhörighet med dom när jag någon gång befann mig i en djurpark. Vilket för övrigt var den mest deprimerande saken i hela universum. Stackars sorgsna vargar i en inhängnad? Isbjörnar i trettio graders värme?

Det borde vara förbjudet. Alla djurparksdjur borde 13

å­teranpassas och släppas lösa. Fast i och för sig. Jag hade ju hund, slog det mig. Tänk om Sigge egentligen skulle må bättre av att återanpassas till sitt vilda tillstånd och släppas fri? Men stackars Sigge! Hur skulle det gå? I skogen kan ingen ge dig Frolic, Sigge!

Tänkte jag. Och stod där och skrattade åt min egen rolighet ända tills jag märkte att folk som gick förbi faktiskt glodde på mig, och jag slutade flabba och gick och letade reda på det där jädra klassrummet.

14

3 Jag blev sist till lektionen. Numreringen av salarna i den här skolan verkade följa en helt ologisk logik och jag fick snurra runt ett tag innan jag hittade rätt. Det blev kanske inte bättre av att jag blev stressad. Jag hatar att komma för sent. Ändå gör jag det hela tiden.

Men första lektionen på högstadiet? Kom igen, Ester!

Till sist stod jag i alla fall i dörren och beskådade min nya klass, 7B. Jag hade hört att klassen var ökänd redan innan den fanns. Tydligen hade de lyckats samla några av de stökigaste galningarna från byarna runt stan just i den här klassen. Verkade ju genomtänkt.

Där fanns också några från min gamla klass, Kajsa, Lina, Robert, Mikko, men ingen av dem var jag egentligen kompis med. De flesta var nya ansikten. Allihop glodde på mig där jag stod i dörren och kikade in. ”Hej!” sa läraren. ”Ester? Då var alla här!”

Jag såg mig om och det var underligt: Den enda lediga platsen var bredvid Tesse. Jag trodde knappt det var sant. Hon måste ha hållit plats åt mig!

Lycklig gled jag genom rummet och dunsade ner på stolen. ”Hej!” sa jag.

15

”Hej”, sa Tesse och jag tittade till på henne för hon lät inte alls lika glad och sprudlande som nyss. Jag såg att hon hade målat på mer läppglans, läpparna såg helt klistriga ut.

Jag hörde ett litet fniss och vred snabbt på huvudet. Bakom oss satt två tjejer som hade blont hår, brun­sminkade ansikten och ringar i öronen precis som Tesse. När den ena såg att jag tittade på dem, gjorde hon en min. Spärrade upp ögonen och drog ner mungiporna, det gick så snabbt så jag undrade om jag sett rätt. Den andra flinade lite och jag vände mig framåt igen.

Läraren, som skulle vara vår klasslärare, presenterade sig som Greger Seger. Han var ung, hade glasögon med coola, svarta bågar och skägg och jeans och sade sig vara omåttligt förväntansfull och lycklig inför utsikten att tillbringa tre år med oss. Han log brett och förklarade att han var ny från lärarhögskolan. Hö-hö, sa en killröst. Några tjejer fnissade. Det brakade till, och en av killarna välte bakåt på stolen med ett dunder som fick hela klassen att först hoppa högt, och sen skrika och skratta. Killen som hade ramlat verkade ha slagit skallen i bänken bakom och blivit på dåligt humör av detta. Han hoppade upp och smällde till en annan kille i magen och den killen flängde ut med armen och knuffade den förste bakåt. Det värkte till i min mage. Greger kom sättande och gick emellan.

16

”Men lugna er, killar!” sa han. ”Vad är det fråga om?”

Killarna stod där och glodde på varann. De såg läskiga ut. Hatiska. Svarta i ögonen. Skulle det börja redan? Bråket. Stöket. Jag kände mig matt. Var det så här det skulle vara i tre år?

Jag tittade på Tesse, ville se om hon också tyckte att det var otäckt, men hon satt där och liksom log?

Liksom lystet? Som om hon hoppades att de skulle ryka ihop och slåss. Som om det var det roligaste som kunde hända.

Killarna satte sig och det blev lugnt igen. Greger redogjorde sina storslagna planer för årets engelska­ undervisning. We will speak English at all times in class, sa han, och jag kom att tänka på en kul grej. ”Du Tesse”, viskade jag. ”Va?” Hon vred på huvudet och tittade på mig som om hon just kommit ihåg att jag fanns. ”Har du tänkt på att alla efterrätter heter pudding i England!”

Tesse tittade nästan skräckslaget på mig. ”Va?” ”Jo”, sa jag och skrattade. ”Du vet: What’s for pudding? What’s for pudding?” ”Ja?” ”Men det är ju roligt! Som om den enda efterrätten var pudding liksom!”

17

”Jaaaaaha?”

Jag tittade uppmuntrande på henne, men hon verkade inte fatta vad jag pratade om. Hade hon ingen humor alls? Jag upplyste henne om att jag kände till detta tjat om pudding därför att jag faktiskt hade varit där. ”Har du?” sa Tesse.

Jag nickade. ”I England?” ”Ja, förra sommaren. London och Oxford med mammi och pappi, det var så kul, fast maten …” ”Är det sant?” sa Tesse. ”Har du verkligen varit i Storbritannien?” ”Ja!” sa jag glatt. ”Det är faktiskt himla vackert, du skulle se alla kullar och trädgårdar …” ”Oooh!” sa Tesse och jag stängde munnen. ”Quiet please!” hojtade Greger. ”Please”, sa Tesse och rotade fram ett par öronpluppar som hon anslöt till mobilen.

18

»Men alltså«, säger Tesse och blir plötsligt konstigt seriös. »Om du ser en kille som du gillar. Vill du inte att han ska tycka att du är snygg då?« Jag går tyst en stund och funderar, sen säger jag: »Nä.« »Nej?« säger Tesse. »Neej«, säger jag. »Du är konstig.« »Jag vet. Skitkonstig.«

Esters mamma vill gärna att Ester ska få kompisar när hon börjar högstadiet och ringer Tesses mamma.

Pinsamt, tycker Ester, men ändå, tjejerna börjar hänga. Men går det att vara kompis med Ester? Är hon dum på riktigt? Man kan ju undra. Fast Tesse är rätt speciell hon också.

OPAL