9789172996083

D A T S V A H E BITT

OPAL

Till Minna och Jorun

© Bitte Havstad, 2013 Omslag: Sarah Sheppard, 2013 Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt av ScandBook, Falun 2013 ISBN 978-91-7299-608-3

www.opal.se

DEL 1

STORMEN

1

– Kan du sitta still!

Livs röst låter irriterad. Hon lyfter inte blicken från boken.

– Jag sitter still.

Hugo lämnar inte det förbiilande landskapet med blicken.

– Det gör du inte alls. Du hoppar med benet.

– Det är inte jag, det är benet som hoppar. Jag sitter still.

Liv lägger ner boken och vänder sig mot Hugo. Han känner hur hon nitar honom med sina gröna ögon, men inte förrän han vänder sig mot henne fortsätter hon. Hennes mun blir spänd och vinklarna dras neråt.

– Lägg av, grabben. Sitt still, för helvete.

Aldrig kan benet sluta hoppa. Aldrig. En morsa som tittar på en med förakt och dessutom svär åt en. Nej, benet får leva sitt eget liv.

– Vad ska vi göra hos morfar hela sommaren? frågar han i stället.

Liv lägger handen på det hoppande benet.

– Folke, säger hon, han vill att du kallar honom Folke.

– Vad ska vi göra hos Folke hela sommaren?

– Vara lediga, ha det lugnt och skönt, titta på havet.

8

Hugo känner hur benet ökar farten.

– Allt det där kan jag göra i stan, säger han. Utom kolla in havet, men det vet jag redan hur det ser ut.

– Du vet vad som händer i stan, säger Liv och tar bort handen från benet.

Hugo tittar förvånat på henne.

– Det händer väl inget särskilt i stan? säger han.

– Nä, det är just det, säger Liv och tar upp boken igen.

Det händer ingenting, så du sitter bara framför datorn hela tiden.

– Det händer massor på nätet. Jag lär mig massor, det är som skolan.

Liv drar på munnen.

– Intressant, säger hon. Vad lär du dig? Hur man dödar varelser från andra planeter?

Hugo skakar på huvudet. Hur är det möjligt att vara så hopplöst ointresserad av allt som rör honom?

– Du vet ju absolut ingenting, säger han. Du har absolut noll koll.

Liv vänder sig mot honom igen. Ögonen genomborrar honom som två pilar. Det ljusa håret inramar ansiktet, som blivit lite sommarfräknigt redan.

– Om du inte sitter still med benet, så byter jag plats. Jag har haft en helvetes lång vår, med en massa skit på jobbet.

Jag behöver lugn och ro, kan du bjuda mig på det?

– Engelska lär jag mig, säger han och han ser hur förvåningen når hennes ögon. Hon har redan glömt att hon ställde honom en fråga. Engelska och matte.

9

– Okej, säger hon och ser plötsligt väldigt trött ut. Det är ju bra att du lär dig något.

Hon drar bort en lock, som hela tiden vill lägga sig över ögat. Hon ser skyddslös ut. Som att idéerna tagit slut och hon verkligen inte orkar mer. Äntligen finner han kraften att släppa benet. Stillheten i kroppen är nästan förlamande.

– Tack, säger Liv och sluter ögonen.

Hugo tittar ut genom fönstret igen. Mobilen är urladdad, så han kan inte lyssna på musik eller spela spel. Det är segt.

Till skillnad mot vad Liv tror, så kan han koncentrera sig på andra saker när han spelar. Till och med mycket bättre.

Tystnad gör honom nervös och rastlös. Det är som att han tänker bättre och friare, han kan lösa en massa problem, samtidigt som han lyssnar på musik och jagar eller blir jagad på datorn eller mobilen.

Liv är för gammal för att fatta.

Om Liv är för gammal, hur ska det då inte bli med Folke, hennes farsa?

Hugo har inte sett sin morfar på många år, eftersom Liv varit förbannad på honom för tusen olika saker och inte velat träffa honom. Men nu plötsligt ska de bo hos honom i flera veckor.

Hugo följer telefonstolparnas kablar med blicken.

Den här sommaren känns inte helt klockren.

Freja lägger till båten. Det var tur att hon hann hem, för det ser ut att kunna blåsa upp ordentligt. Motorn är för svag, 10

men den fyrtaktiga krånglar hela tiden, så hon får ha den här gamla tvåtaktaren tills den andra är lagad och dubbelkollad. Hellre en svag motor än ingen motor alls när hon ska ta sig hem från Rävholmen. Det är tungt att ro.

Hon kastar en blick mot glasskiosken innan hon går hem.

Hon har en timma på sig innan hon ska öppna. Det är bara i dag och i morgon kvar, sedan ska Mika ta över. Då börjar sommarlovet på riktigt. Hon ska köra glassförsäljning två veckor i augusti också, men det är en evighet dit.

I går fyllde Freja fjorton år. 21 juni. Det är årets längsta dag och Frejas mammas morbror Sten, som alltid verkar känna ett tvång att komma med dåliga skämt, förkunnade vid kaffet och tårtan att nu börjar nätterna bli längre och dagarna kortare, så innan vi vet ordet av är det jul.

Verkligen jättekul. Som om man vill tänka på snö, jul och vinter när det är som ljusast och varmast.

Typiskt morbror Sten. Hade mamma levt hade hon fräst åt honom att om han inte kunde komma på något bättre att säga kunde han åka hem. Men mamma har varit död i nästan fyra år och Freja blir fortfarande nästan galen av sorg varje gång hon tänker på henne.

Hon skakar av sig tankarna på mamma. Just nu orkar hon inte vara ledsen. Det är sommarlov och om mindre än ett år kan hon, om hon vill, få ta moppekörkort och köra runt på ön. Pappa skulle säkert kunna köpa en begagnad moppe åt henne redan nu om hon ville. Hon skulle kunna få den och greja med den under året. Det är det många på ön som gör.

11

Men hon vill inte ha moppe. Varken nu eller när hon är femton. Cykel duger gott. Hon vill gärna bli femton ändå, för att få räknas som vuxen. Eller nästan vuxen.

När Freja korsar planen där färjan just lägger ut efter att ha släppt av en ansenlig grupp av bleka stadsbor, funderar hon på om hon skulle ha öppnat kiosken i alla fall, innan de hann skingras. Fast å andra sidan, kommer det så här många redan, hur många kommer då inte med nästa båt?

Hon ökar takten och slinker in mellan alla förhoppningsfulla solbadare.

I köket sitter pappa vid köksbordet med Frejas båtmotor i delar framför sig på utbredda tidningar.

– Snart, säger han.

– Godmorgon, svarar Freja och känner på det nybakade brödet som ligger under en handduk. Får jag ta?

– Snart har du en motor av högsta kvalitet, skrockar pappa och torkar av händerna på en trasa.

Freja börjar skära upp det ännu varma brödet.

– Jag tar det som ett ja, säger hon och hoppar upp och sätter sig på bänken bredvid spisen.

Hennes blick vandrar över det slitna, överbelamrade köket och vidare ut genom fönstret, medan hon låter smör­ klicken smälta in i brödet. Hon häller lite rinnande honung över den tjocka brödskivan innan hon tar ett stort bett.

– Turisterna har börjat komma.

Pappa reser sig upp och häller upp en kopp kaffe åt sig.

Han tar en bit av brödet och stoppar i munnen utan vare sig smör eller pålägg.

12

– Det är sol, säger han, det är semester och det är midsommarafton i morgon.

Freja rycker på axlarna.

– Ändå konstigt att alla kommer på en gång, säger hon.

Det har varit sol och sommarlov i flera veckor.

Pappa tittar på henne och ler.

– Men midsommar, säger han, är det bara nu.

Freja hoppar ner från bänken.

– Jag öppnar glasskiosken tidigare i dag, säger hon och hakar ner nyckeln från kroken i skafferiet. Har du bakat så att det räcker till caféet?

13

2

Glasskiosken är liten och sexkantig och ligger så att man nästan snubblar på den när man kommer från båten.

Hugo ser den långa flickan med det bruna håret i hästsvans som sätter upp glassvimplar på var sida om disken.

– Vill du ha en glass? frågar Liv och pratar högt för att överrösta rullväskan.

Hugo skakar likgiltigt på axlarna.

– Varför inte?

– Här jobbade jag också på somrarna när jag var i din ålder, fortsätter Liv och skyndar på stegen. Det var mitt första jobb.

Hon tystnar och ägnar all sin uppmärksamhet åt att läsa vilka smaker som finns att välja på. Hugo vill bara ha vanilj, så för hans del är det inte så mycket att fundera över.

Han tittar på flickan med det bruna håret, som tålmodigt väntar på att Liv ska bestämma sig. Hon är solbränd och håret har blivit alldeles glittrande ljusgult vid hårfästet i pannan, hennes blå ögon är lite sneda, vilket gör att hon ser ut att skratta även när hon är allvarlig. Hon vänder sig mot Hugo.

14

– Vill du ha rån eller bägare? frågar hon.

– Hej Hugo, hör han en röst bakom sig. Hej Liv, hej Freja.

Hugo vänder sig om och möts av likadana gröna ögon som Liv har, i ett fårat och brunbränt mansansikte inramat av lockigt gulbrunt hår utan ett enda grått hårstrå. Han tittar roat och intresserat på Liv och Hugo. Liv ser besvärad ut och kommer av sig i vilken glass hon ska välja och det slår Hugo hur längesedan det var sedan han sist träffade sin morfar.

– Hej Folke, säger flickan bakom disken, ska du också ha glass?

– Självklart, säger Folke. Jag bjuder allihopa på glass, dig med.

Freja skakar på huvudet.

– Du vet, glass, säger hon och rynkar på näsan, jag föräter mig redan i maj.

Hugo tittar på sin mamma, som har fått irritationsrynkan i pannan, över till morfar, som obekymrat väljer bland glassorterna och vidare över till Freja, som ledigt rör sig i det pytte­lilla utrymmet i kiosken.

Han känner sig utanför. Det är som om de här tre människorna är lika på något sätt, av samma material, och han av något annat. De tänker på samma sätt, de kan småprata ledigt med varandra om glassorter eller om vädret, de vet hur man gör när man möter andra människor för att göra livet enklare. Han blir stum och otymplig, orden formar sig till grodor i munnen, han vet inte hur man svarar eller vad som finns att fråga, han har samma känsla som han har varje dag, i skolan och bland kompisar. Han vet inte var känslan 15

kommer ifrån, men den finns där hela tiden utom i korta stunder, när han är ensam med mamma.

– Bägare, säger han till Freja. Jag vill ha vaniljglass i bägare.

Freja tittar efter det glassätande sällskapet när de går vägen bort mot Folkes hus. Hon vet att hon har träffat Hugo för många år sedan, men både hon och han har förändrats och hon skulle aldrig känt igen honom om inte Folke hade dykt upp.

Folke bor ytterst ut mot västerhavet, han lever ensam sedan hans enda dotter Liv och hennes mamma flyttade till staden långt innan Hugo och Freja föddes. Sedan har besöken av dottern varit sparsamma. Liv har kommit några dagar varje sommar tills för några år sedan, då hon helt slutade att komma ut till ön. Och så nu plötsligt kommer hon, dagen före midsommar, som vilken turist som helst.

Freja har alltid tyckt om Folke. Han är lätt att vara med och står ut med att inte prata sönder tystnaden när man råkar hamna i närheten av honom.

Freja minns att Folke brukade vara extra snäll mot henne efter att hennes mamma hade dött. Det var visserligen alla på ön, men Folke var det på ett alldeles speciellt sätt. Han kom hem till Freja och hennes pappa, hjälpte till i huset, lagade mat och höll rent. Det var som att han iakttog henne och hjälpte henne när hon behövde det. Frejas pappa var ju inte mycket till hjälp under den första tiden, han var fast i sin egen sorg, men Folke fanns där faktiskt så gott som varje 16

dag. När det inte behövdes längre att han kom dit lika ofta, slutade han och dök upp mer sällan, mer för att titta till.

Han är bara några år äldre än Frejas pappa och nästan tjugo år äldre än Frejas mamma, så han skulle nästan likaväl kunna vara Frejas morfar, likaväl som Hugos.

Midsommarafton.

Det är helt ofattbart.

Hugo kan inte gå in på datorn. Den har laddat ur och sladden, som han är säker på att han stoppade ner i packningen, finns ingenstans. Kan Liv ha plockat upp den utan att han märkt? För att få honom att inte vara inne så mycket?

Nej, han vill inte tro det. I så fall är det krig.

Det som gäller nu är bara att hitta någon på den här ön med en laddningssladd, det ska väl inte vara omöjligt. I värsta fall får han fråga henne i glasskiosken, Freja. Morfar Folke har av okänd anledning inte ens en dator. Det är fullständigt obegripligt.

Hugo sitter mitt emot Folke vid frukostbordet.

– Vad ska du syssla med hela sommaren? frågar Folke.

Hugo rycker på axlarna.

– Datorn funkar ju inte, kanske kan jag få tag i en ny sladd.

Folke tittar på honom.

– Ska du försöka lära dig något i stället? frågar han.

– Varför tror alla att bara för att man sitter vid en dator så betyder det att man är dum i huvudet?

Hugo hör hur hans ilska mest låter som gnäll.

17

– Jag säger inte att du är dum i huvudet, svarar Folke lugnt, jag menar bara att det finns mer saker att göra. Livet, eller sommaren för den delen, hänger inte på en sladd.

– Vad hänger livet på då? Flaskan?

Det är Liv som står i dörröppningen.

– Godmorgon, Liv, har du vaknat på ditt vanliga, strålande humör?

Folkes röst har fått en skarpare klang och igen får Hugo den där känslan av att vara utanför.

– Jag tänker åka in till stan i dag för att försöka fixa en ny sladd, säger Liv. Jag har ändå andra saker jag behöver kolla upp.

– Då följer jag med, säger Hugo.

– Nej, jag åker själv.

– Det är ingen idé att någon av er åker, säger Folke. Affär­ erna hinner stänga innan ni kommer dit.

Liv tittar desperat på Hugo.

– Vad gör vi då?

– Umgås med varandra alla tre, säger Folke. Det var ju ett tag sedan.

Liv skrattar till. Hugo hör att skrattet inte är äkta utan bara spänt.

– Och hur skulle det gå till? frågar hon. Ingen av oss är särskilt van vid eller bra på att just umgås.

– Då är det hög tid att vi lär oss, svarar Folke.

Liv knyter händerna.

– Jag är här, säger hon. Det är det bästa jag kan erbjuda.

Pressa mig inte mer.

Vilken toppensommar, tänker Hugo. Kan det bli bättre?

18

14

Hugo sitter med Miriam på en klippa vid stranden. Han har spelat flera matcher i rad och är riktigt trött, men han vill ändå inte gå hem än. När Miriam frågade om han ville sitta och snacka en stund med henne sa han att visst kunde han göra det, han har ingen brådska någonstans. Nu sitter de på en liten klippa och dinglar med benen.

– Om det kommer någon från riktiga världen och vi sitter här, börjar Hugo, ser den personen oss då?

Miriam skakar på huvudet.

– Nej, det är liksom olika energier, olika tidsplan, olika verkligheter. Du kommer ju hit virtuellt.

Hugo funderar en stund.

– Men om jag kommer hit virtuellt, varför kommer jag just hit? Varför inte till ett helt och hållet påhittat ställe?

– Det handlar om energier, tror jag.

– Hur menar du?

– Det kostar mycket energi att bygga en verklighet. Den här ön har alla förutsättningar att liksom vara grunden, som man sedan kan bygga ut. I en storstad är det svårare.

– Varför är det svårare i en storstad?

85

– Det tar mycket energi att ändra något som är människo­ byggt. Det går att bo bredvid människor i hus i den här verkligheten utan att man märker det i den andra världen, men det går åt otroliga mängder energi.

– Du snackar mycket om energi.

Miriam nickar.

– Ja, så är det, säger hon. I vanliga världen snackar man mycket om pengar, i den här om energi.

– Kommer Paul från den här världen eller från den verkliga?

Miriam vänder sig mot Hugo och tittar honom så djupt in i ögonen att han får svårt att andas.

– Vi kommer alla från den verkliga världen. Mer eller mindre. Men vi väljer den här.

– Betyder det att ni är i den vanliga världen ibland?

– En del av oss. Paul har helt gått över hit, tror jag. Han har förstört sin dator.

– Och du då?

Miriam hoppar ner från klippan och gräver ner fötterna i den finkorniga sanden.

– Jag har kvar min dator, säger hon, men jag använder den inte så mycket. Jag är här för det mesta.

Hugo ligger i sin säng och funderar över vad det var Miriam sa.

Det är datorerna som är länken mellan världarna, men det begrep han redan innan. Vad sa hon mer? Paul hade gått över helt till den nya verkligheten. Han är en vuxen man, Paul. Vad får en vuxen man att gå över i en fantasivärld?

86

Och vad har hänt med den Paul som levt i den här, vanliga, världen? Är han död? Han har förstört sin dator, sa Miriam, det måste ju betyda att han inte längre kan komma tillbaka till den verkliga världen. Men finns han ändå kvar i någon form här?

Hugo ryser där han ligger. Han blir rädd för att han faktiskt blir lockad, han också. Att ständigt sväva fram i en ström av leenden och lätthet. Bara göra sådant som är roligt, aldrig stanna upp vid det tråkiga, få finnas bredvid Miriam, känna den spännande kittlingen av hennes närvaro. Men sedan då? Det finns något skrämmande med att säga farväl till det vanliga livet. Är det samma sak som att dö? Att ta livet av sig?

Och mamma? Folke? Alla klasskamrater? Även dem han tycker illa om, skulle han verkligen kunna lämna allting?

Och för vad? Att spela Em-games i all evighet?

Plötsligt finns det ingenting som lockar. Det är bara obehagligt alltsammans. Han har förts med i en ström som han inte alls har ifrågasatt.

Han sätter sig upp i sängen.

Han ska vänta med att gå in i den andra världen ett tag, ta en paus, helt enkelt.

I dag ska han vara med mamma och Folke. Om de bråkar får han väl säga till dem. Han ska söka upp Freja också. Hon känner i alla fall till den andra världen, men är del av den här, henne kan han prata med.

Han lägger sig ner igen. Senare ska han göra allt det här.

Nu är han alldeles för trött.

87

Freja sitter nere hos Anders på caféet. Det är fint väder, så det är ganska tomt på folk. Freja har hjälpt sin pappa att göra picknick-korgar hela förmiddagen och nu har det blivit en liten paus.

– Ja, nu är det tomt på ön, säger Anders. Alla människor ligger och solar ute på klipporna. Tänk vad de har bråttom till att göra ingenting.

– Skyndar sig att ha ledigt, ler Freja.

– Ja, världen är verkligen en galen plats att vara på.

– Varför har det aldrig byggts något borta vid Stora Em? Anders tittar förvånat på Freja.

– Lustigt att du nämner det, säger han, i morse innan du kom var det ett sällskap som frågade om vägen dit. De sa att de hade hört att det spökade där.

– Gör det det?

– Spökar?

Anders lägger upp stekta ägg på varsin tallrik och kommer bort och sätter sig hos Freja.

– Du vet, jag tror inte på spöken, säger han.

– Jag tänker mer att det kan vara människor från, typ andra världar, andra verkligheter som bor där?

Freja hör själv att hennes röst låter spänd.

Anders tittar allvarligt på henne.

– Tänker du på mamma?

Freja börjar äta det stekta ägget. Det är ingen idé att försöka förklara något för pappa. Han är snäll och bra på en massa sätt, men han är alldeles för mycket fast i den här världen för att kunna vara till någon hjälp.

88

– Jag tänker på mamma hela tiden, säger hon, men det är inte så att jag tror att hon bor på Stora Em. – Bra, säger pappa och suckar av lättnad.

Freja vet att det värsta pappa vet är att tala om mamma.

Han har fått höra att det är bra för Freja att få prata om sin mamma, men själv klarar han bara inte av det. Alla känslorna kommer tillbaka och han blir hjälplös och olycklig.

Det är som att han förlorar all sin kraft och blir till en liten pojke. Freja tror att han puttar undan sina sorgliga känslor genom att hela tiden hålla sig sysselsatt. Det är därför han hela tiden jobbar med än det ena, än det andra. Freja och pappa brukar le överseende över sommargästerna som kommer stressade och utarbetade. De har svårt att koppla av och har liksom bråttom med att njuta av sommaren, men i själva verket är de likadana själva. I alla fall pappa.

Freja brukar också vara aktiv, men för henne finns det alltid tillfällen att fundera och längta.

Mamma bor liksom inne i henne och de samtal hon inte kan ha med sin pappa, de har hon i tysthet med sin mamma.

– Jag har fått höra lite mer om de där datorerna, säger pappa.

Freja tittar frågande på honom.

– Och? – Det är några fler som känner till dem. De är inte svenska, det är lite oklart vilket ursprungsland de kommer ifrån, meningar är delade om den saken, de är ganska små i formatet och de verkar dyka upp på någon plats under några veckor och sedan bara försvinna spårlöst.

89

– Hur då spårlöst?

Anders skakar på huvudet.

– Jag vet inte, säger han, det hela verkar väldigt skumt.

– Vilka är det du har pratat med?

– Jag hörde några lunchgäster nämna det i förbigående.

– Var det i dag eller någon annan dag?

Pappa skakar på huvudet.

– Jag minns inte, men jag fick uppfattningen av att man skulle akta sig för dem. Ni hade nog tur som bara fick en skymt av dem.

– Hur menar du att de skulle vara farliga? Det var ju bara datorer.

– Ja, nej, du har rätt, skrattar pappa. Jag kanske tror på spöken i alla fall.

Freja reser sig upp från stolen. Hon har svårt att sitta still.

Det är som att hon ljuger för sin pappa. Hon undanhåller i alla fall sanningen genom att låta bli att berätta.

– Kan det ha varit samma som frågade efter Stora Em? frågar hon.

Anders tuggar och tuggar. Hur mycket kan man tugga på ett stekt ägg?

Till slut nickar han.

– Det kan det mycket väl ha varit, säger han.

90

15

Freja sitter på åskådarläktaren. Miriam kommer springande mot henne.

Hon springer så fort, Miriam. Det är som att hon knappt nuddar marken när hon springer. Visserligen är Freja också snabbare och lättare här, men hon är inte i närheten av Miriam.

– Var är Hugo? frågar Miriam.

Freja blir uppriktigt förvånad.

– Är inte han här? frågar hon.

Miriam skakar på huvudet.

Det är första gången Freja är här utan Hugo. Hon blir både nervös och lite glad. Kanske kan hon få någon sorts försprång framför Hugo. Vad det försprånget ska bestå av vet hon inte riktigt, men hon kan ju alltid spela en match utan hans kritiska blickar.

– Får jag spela? frågar hon.

Miriam nickar och plötsligt står Freja på banan igen, fastspänd vid en målbur.

Hon konstaterar belåtet att hon står lite längre in på banan än förra gången, det måste betyda att hon avancerat.

91

– Jag lägger tillbaka den i skåpet, säger Hugo och reser sig upp, men han sätter sig genast igen.

Han stryker med fingrarna över solen på datorns lock. Det ser ut som att solstrålarna glöder av hans beröring.

– Det är för sent, säger Freja. Den tillhör dig nu.

Hon tittar på de röda fläckarna på Hugos kinder.

– Eller snarare, fortsätter hon, så tillhör du den.

Det är sommar på ön ute i skärgården. Hugo tänker att det ska bli trist och händelselöst att bo hos morfar i flera veckor.

Tillsammans med Freja, som bott på ön hela sitt liv, hittar han något som griper tag i dem.

Spelet tar sin början …

OM SLA G: SAR AH SHE PPA RD

OPAL