9789172996014

Caesar-

koden

Opal

www.opal.se

Originalförlag: Loewe Verlag GmbH, Bindlach Originaltitel: Die unsichtbaren 4 – Der Cäsar-Code © Text: Henriette Wich, 2012 © Illustration: Alexander Bux, 2012 Översättning: Kerstin Dreborg Omslagslayout: Christian Keller Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Livonia Print, Latvia 2013 ISBN: 978-91-7299-601-4

Henriette Wich

De osynliga 4 Caesar-koden Caesar-koden

Med illustrationer av Alexander Bux Ă–versatt av Kerstin Dreborg

Opal

Post från Amerika – Ett, två … tre! ropade Ben och hoppade upp ur sängen i ett enda språng.

Max drog täcket över huvudet.

– Måste du skrika så högt? Jag sover faktiskt fortfarande.

– Detektiver sover aldrig, sa Ben. Hans brors högra stortå stack fram under täcket.

Ben nöp tag i den, skrattade och sprang in i badrummet.

– Men lägg av! Max kravlade långsamt upp ur sängen, och tassade efter honom.

Det satt ett foto av morfar på spegeln ovan­ 12

f­ör handfatet. Han hade grått hår och väldigt många skrattrynkor kring ögonen. Max suckade. Han skulle så gärna ha velat lära känna sin morfar, den berömda detekti­ven Steven Smart från New York, men det gick tyvärr inte. Morfar hade dött för två månader sen. Precis när han för första gången flög till Tyskland för att träffa sina barn­barn. Plöts­ligt hade hans hjärta stannat, bara sådär. Max kunde fortfarande inte riktigt fatta det.

Ben klämde ut hårgelé ur en tub, och fördelade den i håret så att han såg ut som en igelkott.

– Vet du vad vi borde göra? sa Ben. Vi borde starta en detektivklubb!

– Superbra idé, mumlade Max med tandborsten i munnen. Det skulle morfar säkert ha gillat.

13

Den som inte visste att Ben och Max var bröder kunde knappast ana det. Ben var tio år, och med sitt rödblonda hår såg han ut som en viking. Max var ett år yngre, hade svart hår, och blev brunbränd bara han tittade på solen. Ben spelade fotboll varenda ledig stund. Max fotograferade hellre. Han hade till och med kameran med sig när han åt frukost.

– Kom så får ni en kram, sa mamma när de kom ut i köket.

14

Sen morfar dog ville hon jämt krama Ben och Max. – Iiiih! Ben smet vigt under hennes armar.

Sen fick han syn på ett paket som låg på köksbordet. Det hade tre färgglada frimärken och ett annat märke som det stod Air Mail på.

– Har vi fått post från Amerika? frågade Ben. Morfar kan väl inte skicka nåt längre?

Max tittade på avsändaren.

– Det är från nån som heter Bobby Larson.

Han halade fram kameran och fotograferade paketet.

– Bobby Larson? mumlade Ben. Märkligt.

Honom har morfar aldrig berättat något om i sina brev.

Mamma och pappa visste inte heller vem 15

den där amerikanen var. Men det stod tydligt på paketet att det var till Ben och Max. Pappa satte sig bredvid mamma på köksbänken.

– Vad väntar ni på? frågade han. Öppna paketet vetja!

Ben hämtade en sax och klippte upp snörena runt paketet. Max slet av omslagspappret. I paketet låg en bok och ett brev.

Hej Max och Ben! Jag beklagar verkligen att er morfar har gått bort. Snälla, var inte ledsna! Han blev hela sjuttio år gammal och hade ett långt och spännande liv.

För en tid sedan lämnade er morfar, Steven Smart, ett testamente till mig, eftersom jag är hans advokat. Där skriver han att han 16

testamenterar den här boken och följande saker till er och er kusin Anton: Ben får ett kopparmynt, Max en klackring, och Anton en mässingsnyckel med tillhörande lås. Anton får dessutom morfars trofasta hund Watson. Watson följde med sin husse på hans resa till Tyskland.

De senaste två månaderna har han tillbringat på ett hundpensionat. Som tur är har jag lyckats ordna alla papper, så nu kan Watson äntligen flytta hem till sin nya ägare.

Oj, jag höll på att glömma det allra viktigaste: Myntet, ringen, nyckeln och låset ligger i en liten påse som hänger i Watsons halsband.

Med bästa hälsningar från New York Bobby Larson 17

Förundrad la Ben ifrån sig brevet.

– Jaha, ett gammalt mynt …?

– En ring, det är ju en tjejgrej! ropade Max. Han var besviken över en annan sak också, men det vågade han inte säga högt. Varför hade Anton fått en hund och inte han och Ben? – Anton låter er säkert leka med Watson, sa pappa, som om han hade läst Max tankar. Gå och hälsa på honom vetja. Det var länge sen ni gjorde det.

Mamma log för första gången den här morgonen.

– Vilken bra idé. Anton är en sån snäll och klok pojke …

– … och så flitig, så ordentlig och en så begåvad schackspelare …, morrade Ben och Max i kör. De förstod inte vad mamma 18

tyckte var så speciellt med Anton. Det var illa nog att han gick i samma klass som Ben. Hans lillgamla babbel klarade de sig verkligen utan efter skoltid.

– Då så, killar, sa mamma. Pappa och jag måste åka till jobbet. Ät er frukost nu, så att ni inte kommer för sent till skolan. Vi ses!

– Hej då, mumlade Max. Han stirrade på bokens trasiga skinnband. Undrar om det var en deckare? Han slog nyfiket upp den. ”Steven Smarts detektivdagbok” stod det på första sidan. När han bläddrade vidare såg han en massa praktiska tips.

Det var en sorts handbok för detektiver!

Max blev väldigt intresserad. Plötsligt ramlade ett papper ut ur boken.

Ben plockade upp pappret.

– Vad är det här då? mumlade han. Ett till brev, från morfar!

De läste med spänning brevet som morfar hade skrivit till dem (

du hittar brevet all-

ra längst fram i den här boken).

Ben och Max såg på varandra. Bli osynliga? Såklart, och helst nu på direkten! Men måste de verkligen gå till Anton för det? Det kunde väl morfar inte begära av dem, hur berömd han än hade varit.

20

Knackningar De ryckte i dörren alla tre.

– Hallå!

– Är det någon där?

– Hör ni oss?

Tystnad.

– Skit också, sa Anton. Det är ingen kvar.

Max suckade.

– Härligt! Och inte har vi några mobiltelefoner heller, så att vi kan ringa Katarina. Nu lär vi få sitta här i timmar och mögla.

– Vadå mögla? Vi kan väl se oss omkring

43

så länge? sa Ben och pekade på en annan, mindre dörr bredvid kaminen.

De hade tur. Dörren var olåst, men där bakom var det kolsvart. Unken luft slog emot dem när de öppnade dörren. Källarluft.

Anton blinkade upphetsat.

– Jag slår vad om att det finns en fängelse­håla där nere. Eller kanske till och med en tortyrkammare!

För en gångs skull tyckte Ben och Max att det var bra att Anton visste så mycket om gamla riddarborgar. Ben plockade fram en liten ficklampa ur byxfickan. Ficklampan hade han köpt igår. Till detektivklubben.

– Kom! viskade han och tände ficklampan.

En hal stentrappa ledde ner i källaren. Det blev kallare och kallare. Då och då kände de nåt klibbigt i ansiktet. Spindelväv. Plötsligt 44

hörde de ett pip. En liten mus skuttade över Max fötter.

– Stick! väste han.

Så slutade trappan.

Ben lyste med ficklampan in i en lång, mörk gång. Då trängde sig Max förbi honom.

– Där framme är det ett galler. Det måste vara fängelse­hålan.

Klick, klick, klick hördes det från Max kamera.

– Det här var spännande, sa Anton. Det kanske ligger kvar skelett eller dödskallar i fängelsehålan. Halvvägs fram stannade han plötsligt.

45

– Hör ni det jag hör?

Ben och Max lyssnade. Jo, det hördes något. En knackning. Och den kom helt klart från fängelsehålan!

– Tänk om det är nån där inne! viskade Ben. – Vi kan kanske få upp gallret. Max spottade i nävarna.

De stod framför de tjocka järnrören, när de plötsligt hörde tunga steg. Någon var på väg nedför trappan, med en ficklam-

pa. Ljuset bländade dem så kraftigt att de bara såg en stor skugga.

– Vad håller ni på med här nere? Det var kocken, och han lät ganska arg. Kom genast upp igen.

Ben stod bestämt kvar.

– Vi hörde nån som knackade, från fängelse­hålan.

Kocken skrattade. Det lät läskigt.

– I såna här borgar knackar det alltid någonstans. Det är de gamla rören. Se så!

Kom nu! Han puttade dem uppför trappan.

Vid porten kom Katarina springande mot dem med knallröda kinder.

– Var har ni hållit hus så länge? Jag var så orolig för er. Är det bra med er?

– Såklart, sa Ben. Bakom Katarina dök fursten Frans upp.

47

De osynliga 4: Det är Anton, Ben, Max och spårhunden Watson.

Deras uppdrag: Att jaga gangstrar och skumma typer.

Deras hemliga vapen: De kan bli osynliga.

Problemet: De har bara 7 minuter på sig för att kämpa för det goda.

De osynliga 4 hittar ett hemligt budskap i en gammal riddarborg. Det verkar vara fråga om kidnappning. De tar hand om fallet direkt och upptäcker att de har att göra med farliga typer.

Nu gäller det att handla snabbt för att få fast kidnapparna ...

ISBN 978-91-7299-601-4

Opal