9789172995970

CORNELIA FUNKE DRAKRYTTAREN

Drakryttaren

Andra populära titlar av Cornelia Funke: Tjuvarnas herre Spökriddaren och hans väpnare Bläckhjärta Bläckmagi Bläckdöd Reckless – Kroppar av sten Reckless – Levande skuggor Reckless – Det gyllene garnet Drakryttaren – Fjäderns magi

Bokförlaget Opal AB www.opal.se Originalets titel: Drachenreiter Originalförlag: Cecilie Dressler Verlag, Hamburg, 1997 © Text och illustrationer: Cornelia Funke, 1997 © Omslagsillustration: Don Seemiller, 2004 Översättare: Gunilla Borén Printed by Nørhaven in Denmark, 2017 ISBN: 978-91-7299-597-0

DÅLIGA NYHETER

Ingenting rörde sig i drakarnas dal. Dimma drev in från det närbelägna havet och blev hängande mellan bergen. Fåglar kvittrade ängsligt i den fuktiga dimman och solen gömde sig bakom molnen.

En råtta kom kilande nerför bergssluttningen. Den föll omkull, rullade över de mossiga stenarna och kom på fötter igen. ”Var det inte det jag sa?” muttrade hon för sig själv. ”Har jag inte sagt det hela tiden?”

Vädrande lyfte hon sin spetsiga nos, lyssnade och sprang fram mot en klunga snedvuxna tallar som stod vid foten av det högsta berget. ”Före vintern”, mumlade råttan. ”Redan före vintern kände jag lukten av det, men nej, de ville inte tro mig.

De känner sig säkra här. Säkra! Pyttsan!”

Under tallarna var det mörkt, så mörkt att man knappt såg sprickan som öppnade sig i bergssidan.

Som ett gap slukade den dimman. ”De vet ingenting”, muttrade råttan. ”Det är det som är problemet. De vet inte ett dugg om världen.

Ingenting, inte det allra minsta.” Hon såg sig försiktigt om än en gång, sedan försvann hon in genom sprickan.

En stor grotta dolde sig innanför den. Råttan kilade in, 9

men hon kom inte så långt. Någon grep tag i hennes svans och lyfte upp henne i luften. ”Hallå, Råtta! Vad gör du här?”

Råttan snappade efter de ludna fingrarna som höll fast henne, men allt hon fick tag i var lite koboldhår.

Hon spottade ilsket ut dem. ”Svavelfäll!” fräste hon. ”Släpp genast ner mig, din urblåsta svampätare! Jag har inte tid med några koboldhyss.” ”Inte tid?” Svavelfäll satte råttan på sin ludna tass.

Hon var en ung koboldflicka, liten som ett människobarn, med fläckig, svavelgul päls och klara kattögon. ”Varför då, Råtta? Vad har du för dig som är så viktigt?

Behöver du en drake som skyddar dig mot hungriga katter, eller vad är det?” ”Det handlar inte alls om några katter!” väste råttan argt. Hon tyckte inte om kobolden, men alla drakarna älskade de där lurvtrynena. De lyssnade till deras egendomliga små visor, när de inte kunde somna. Och när de var ledsna, fanns det ingen som kunde trösta dem lika bra som en sån där fräck, liten kobold. ”Om du vill veta det, så har jag dåliga nyheter, mycket dåliga”, pep råttan. ”Men jag ska bara berätta dem för Lung, absolut inte för dig.” ”Dåliga nyheter? Vad då för några, din mögelsvamp?”

Svavelfäll kliade sig på magen. ”Sätt – ner – mig!” morrade råttan. ”Ja, jag gör väl det då.” Svavelfäll suckade och lät råttan hoppa ner på stengolvet. ”Men han sover fortfarande.”

10

”Då ska jag väcka honom!” fräste råttan och sprang längre in i grottan, längst in där en blå eld brann och fördrev mörkret och fukten från bergets inre. Bakom lågorna sov draken. Han hade rullat ihop sig. Huvudet hade han lagt på tassarna. Hans långa, taggiga stjärt ringlade sig runt den värmande elden. Flammorna fick hans fjäll att lysa och kasta skuggor på klippväggen.

Råttan kilade fram till draken, klättrade upp på hans tass och drog honom i örat. ”Lung!” ropade hon. ”Lung, vakna. De kommer!”

Lung lyfte sömnigt på huvudet och öppnade ögonen. ”Jaså, är det du, Råtta!” mumlade han. Hans röst var lite sträv. ”Har solen redan gått ner?” ”Nej, men du måste gå upp i alla fall! Du måste väcka de andra!” Råttan hoppade ner från Lungs fot och sprang oroligt fram och tillbaka framför honom. ”Jag har varnat er. Men ni vill ju inte lyssna.” ”Vad pratar hon om?” Draken såg frågande bort mot Svavelfäll som hade satt sig vid elden och knaprade på en rot. ”Ingen aning!” smackade Svavelfäll. ”Hon pratar ju så virrigt hela tiden. Det får väl inte plats så mycket förstånd i ett så litet huvud.” ”Jaså?” Råttan drog upprört efter andan. ”Det, det …” ”Lyssna inte på henne, Råtta!” Lung reste sig, sträckte på sin långa hals och skakade på sig. ”Hon är på dåligt humör för att hennes päls är fuktig av dimman.” ”Jaså!” Råttan kastade en giftig blick mot Svavelfäll. ”Koboldar är alltid på dåligt humör. Jag har varit 11

uppe sedan soluppgången för att varna er. Och vad är tacken?” Hennes grå päls reste sig i rena ilskan. ”Jo, jag måste lyssna på hennes koboldstrunt!” ”Varna för vad då?” Svavelfäll kastade den avgnagda resten av roten mot grottans vägg. ”Blekstammiga fjällskivling! Om du inte slutar nån gång med att göra dig märkvärdig, så slår jag en knut på din svans!” ”Svavelfäll!” Lung slog förargat med tassen i elden.

Blå gnistor flög över koboldflickans päls och slocknade där som små stjärnflagor. ”Ja, ja!” muttrade hon. ”Men den där råttan gör mig vansinnig med sitt eviga virrprat.” ”Jaså? Men lyssna då nån gång på mig!” Råttan rätade upp sig till sin fulla längd, satte tassarna i sidan och visade tänderna. ”Määänniskooorna kommer!” fräste hon så gällt att hennes röst ekade i grottan. ”Människorna kommer! Vet du vad det betyder, din bladsnaskande, svampkäkande, rufsiga kobold? De kommer hiiit!”

Det blev plötsligt dödstyst.

Svavelfäll och Lung satt som förstenade. Det var bara råttan som fortfarande skakade av vrede. Hennes morrhår darrade och svansen piskade mot golvet i grottan.

Lung var den förste som rörde sig. ”Människorna?” frågade han, böjde på halsen och sträckte fram tassen mot råttan. Med sårad min trippade hon upp på den. Lung lyfte upp henne i ögonhöjd. ”Är du säker?” frågade han. ”Alldeles säker”, svarade råttan.

12

Lung sänkte huvudet. ”Det måste hända”, sa han tyst. ”De finns överallt nu för tiden. Jag tror att det blir bara fler och fler av dem.”

Svavelfäll satt fortfarande som bedövad. Plötsligt hoppade hon upp och spottade i elden. ”Omöjligt!” ropade hon. ”Här finns ingenting som de vill ha.

Absolut ingenting!” ”Tror du, ja!” Råttan lutade sig så långt fram att hon nästan trillade ner från Lungs tass. ”Prata inte så dumt. Du har ju själv varit hos människorna, eller hur?

Det finns ingenting som de inte tycker om. Det finns ingenting som de inte vill ha. Har du redan glömt det?” ”Ja, det kan väl hända”, muttrade Svavelfäll. ”Du har rätt. De är giriga. De vill ha allt själva.” ”Ja, det vill de!” Råttan nickade. ”Och jag säger er, de kommer hit.”

Drakelden fladdrade. Flammorna sjönk ihop tills mörkret slukade dem som ett svart djur. Bara en sak kunde få Lungs eld att slockna så snabbt: sorg. Draken blåste försiktigt på stengolvet och lågorna fladdrade upp igen. ”Det var verkligen dåliga nyheter, Råtta”, sa Lung.

Han lät råttan hoppa upp på sin axel och gick långsamt mot grottans öppning. ”Kom, Svavelfäll”, sa han. ”Vi måste väcka de andra.” ”Ja, de blir väl glada!” muttrade Svavelfäll, slätade till pälsen och följde Lung ut i dimman.

13

SAMLING I REGNET

Skifferskägg var den äldste draken i dalen. Han hade upplevt mer än vad han kunde bevara i minnet. Hans fjäll glänste inte längre, men spruta eld kunde han fortfarande och de yngre frågade honom om råd när de inte visste hur de skulle göra. Lung väckte Skifferskägg så snart som de andra drakarna hade samlats utanför hans grotta. Solen hade gått ner. Natten hängde svart och utan stjärnor över dalen och det regnade fortfarande.

Missmodigt såg den gamle draken mot himlen när han kom ut ur sin grotta. Hans ben värkte av fuktigheten och kylan gjorde honom stel i lederna. De andra drakarna vek respektfullt åt sidan för honom.

Skifferskägg såg sig om. Ingen fattades, men Svavelfäll var den enda kobolden som var där. Med tunga steg och släpande stjärt gick den gamle draken genom det fuktiga gräset bort mot ett klippblock, som likt en jättes mossbelupna huvud reste sig i dalen. Flåsande steg han upp och såg sig om. Som förskräckta barn tittade de andra drakarna upp mot honom. Några var fortfarande helt unga och kände bara till den här dalen, andra hade tillsammans med honom kommit långt, långt bortifrån och kom ihåg att världen inte 14

alltid hade tillhört människorna. Alla kände lukten av olycka och de hoppades att han kunde jaga bort den.

Men Skifferskägg var gammal och trött. ”Kom upp hit, Råtta”, sa han hest. ”Berätta vad du har sett och hört.”

Raskt hoppade råttan upp på klippan, klättrade uppför Skifferskäggs stjärt och satte sig på hans rygg.

Det var så tyst under den mörka himlen att bara regnets susande hördes och ljudet av jagande rävar i natten.

Råttan harklade sig. ”Människorna kommer!” ropade hon. ”De har väckt sina maskiner, matat dem och ställt dem på vägen. De äter sig redan genom bergen bara två dagar härifrån. Älvorna kommer att uppehålla dem lite till, men när som helst är de här, för deras mål är den här dalen.”

Drakarna stönade högt, lyfte på huvudena och trängde sig ännu närmare klippan där Skifferskägg stod.

Lung höll sig lite avsides. Svavelfäll satt på hans rygg och knaprade på en torkad svamp. ”Ja, ja, Råtta”, mumlade hon. ”Hade man inte kunnat säga det på ett lite trevligare sätt?” ”Vad betyder det?” ropade en av drakarna. ”Vad vill de här? De har ju redan allt där de är?” ”De har aldrig allt som de vill ha”, svarade råttan. ”Vi gömmer oss tills de är borta igen!” ropade en annan drake. ”Så som vi alltid har gjort när nån av dem har förirrat sig hit. De är ju så blinda så de ser bara vad de vill se. De kommer säkert att tro att vi är klippblock eller döda trädstammar den här gången också.”

15

Men råttan skakade på huvudet. ”Jag har länge varnat er!” ropade hon med gäll röst. ”Hundratals gånger har jag sagt er att människorna smider planer. Men de stora lyssnar inte på de små, eller hur?” Hon såg sig ilsket omkring. ”Ni gömmer er för människorna, men det intresserar er inte vad de håller på med. Mitt släkte är inte så dumt. Vi går in i deras hus. Vi lyssnar på dem. Och därför vet vi vad de tänker göra med er dal.” Råttan harklade sig och strök sig över de grå morrhåren. ”Nu gör hon sig märkvärdig igen”, viskade Svavelfäll i örat på Lung, men draken brydde sig inte om henne. ”Vad tänker de göra?” frågade Skifferskägg trött. ”Säg det nu, Råtta.”

Råttan vred nervöst på ett skäggstrå. Det var verkligen inte roligt att komma med dåliga nyheter. ”De … ska lägga er dal under vatten”, svarade hon tvekande. ”Här kommer det snart inte att finnas annat än vatten.

Era grottor blir översvämmade och av de höga träden där”, hon pekade med tassen ut i mörkret, ”kommer inte ens topparna att sticka upp över vattnet.”

Mållösa stirrade drakarna på henne. ”Det är omöjligt!” utbrast någon till slut. ”Ingen kan göra det. Inte ens vi, fastän vi är större och starkare än de.” ”Omöjligt?” Råttan skrattade hånfullt. ”Större, starkare? Ni fattar inte ett dugg. Berätta du för dem, Svavelfäll. Berätta för dem hur människorna är. Kanske tror de mer på dig.” Hon rynkade förnärmat på sin spetsiga nos.

16

Drakarna vände sig om mot Lung och Svavelfäll. ”Råttan har rätt”, sa koboldflickan. ”Ni anar inte.”

Hon spottade på marken och petade bort en bit mossa som fastnat mellan tänderna på henne. ”Människorna springer inte omkring i rustningar längre som de gjorde förr i tiden när de jagade er, men de är fortfarande farliga. De är de farligaste i hela världen.” ”Än sen då!” ropade en stor, tjock drake. Föraktfullt vände han ryggen åt Svavelfäll. ”Låt tvåbeningarna lugnt komma. Råttor och koboldar har kanske anledning att vara rädda för dem, men vi är drakar. Vad skulle de kunna göra oss?” ”Vad de skulle kunna göra er?” Svavelfäll kastade svampen som hon knaprade på och rätade på sig. Nu var hon arg och arga koboldar är inte att leka med. ”Du har aldrig varit utanför den här dalen, ­tomskalle!” ropade hon. ”Du tror säkert att människor sover på löv som du gör. Du tror att de inte kan uträtta mer än en fluga eftersom de knappt lever längre än såna.

Du tror att de inte har mer i huvudet än att äta och sova. Men såna är de inte. Nej då!” Svavelfäll drog efter andan. ”De där sakerna som flyger över himlen ibland och som du, din dumbom, kallar för oljudsfåglar, är flygmaskiner som människorna har byggt. De kan prata med varandra fastän de inte ens är i samma land. De kan göra bilder som talar och rör sig, skålar av is som aldrig smälter, få sina hus att lysa på natten som om de hade fångat in solen, de, de”, Svavelfäll ruskade på huvudet, ”de kan göra underbara saker – och förfärliga. Om de vill sätta den här dalen under 17

vatten, så gör de det. Ni måste bort, antingen ni vill det eller inte.”

Drakarna stirrade på henne. Även den som förut hade vänt sig om. Några såg upp mot bergen som om de väntade sig att maskinerna i nästa ögonblick skulle krypa över de svarta topparna. ”Å, nej!” mumlade Svavelfäll. ”Nu gjorde den där karln mig så rasande att jag slängde bort den jättegoda svampen. Det var en svartfjällig kremling. Nåt så gott hittar man sällan.” Hon klättrade förargat ner från Lungs rygg och letade i det våta gräset. ”Nu har ni hört det!” sa Skifferskägg. ”Vi måste bort.”

Tveksamt, med ben som var tunga av rädsla, vände sig drakarna mot honom igen. ”För några av er”, fortsatte den gamle draken, ”är det första gången, men många av oss har många gånger fått fly för människorna. Men den här gången blir det ännu svårare att hitta en plats som inte redan tillhör

dem.” Han skakade sorgset på huvudet. ”Det verkar bara bli värre och värre. För varje nymåne.” ”Ja, de finns överallt”, sa den som nyss hade hånat Svavelfäll. ”Det är bara när jag flyger över havet som jag inte ser deras ljus i djupet nedanför.” ”Då måste vi till slut försöka leva med dem!” ropade en annan.

Men Skifferskägg skakade på huvudet. ”Nej”, sa han. ”Man kan inte leva med människorna.” ”Jo, det kan man visst.” Råttan strök sig över den regnvåta pälsen. ”Hundar och katter gör det, möss, fåglar, till och med råttor. Men ni”, hon lät blicken

vandra över drakarna, ”ni är för stora, för kloka, för …”, hon ryckte på axlarna, ”för annorlunda! De skulle bli rädda för er. Och det som människorna blir rädda för, det …” ”Det …”, sa den gamle draken med trött röst, ”förstör de. De utrotade oss nästan en gång för många, många hundra år sedan.” Han lyfte sitt tunga huvud och såg på de yngre, den ene efter den andre. ”Jag hade hoppats att de åtminstone skulle lämna den här dalen åt oss. Det var dåraktigt av mig.” ”Men vart ska vi nu ta vägen?” ropade en av drakarna förtvivlat. ”Det här är ju vårt hem.”

Skifferskägg svarade inte. Han såg upp mot natthimlen, där stjärnorna fortfarande gömde sig bakom molnen, och suckade. Sedan sa han med hes röst: ”Vänd tillbaka till Himlens rand. Flykten måste få ett slut. Jag är för gammal. Jag får krypa in i min grotta och gömma mig, men ni unga kan klara det.”

De unga drakarna såg förvånat på honom. Men de andra lyfte på huvudena och såg längtande mot öster. ”Himlens rand”, mumlade Skifferskägg och slöt ögonen. ”Bergen där är så höga att de rör vid himlen.

Grottor av månsten döljer sig i sluttningarna och dalen nedanför är täckt av blå blommor. När ni var barn berättade vi om den platsen. Ni trodde kanske att det var sagor, men några av oss har faktiskt sett den.” Han öppnade ögonen igen. ”Jag är född där för så längesen att det ligger evigheter mellan mig och minnet av det.

Jag var yngre än de flesta av er när jag flög därifrån för att den vida himlen lockade mig. Jag flög västerut, 20

längre och längre bort. Sedan den gången har jag aldrig mer vågat flyga i solljus. Jag måste gömma mig för människorna som trodde att jag var en djävulsfågel.

Jag har försökt att vända tillbaka, men jag har aldrig hittat vägen igen.” Den gamle draken såg på de unga. ”Sök upp Himlens rand! Vänd tillbaka till de skyddande bergstopparna där, sedan behöver ni kanske aldrig mer fly undan människorna. De är inte här än”, han nickade med huvudet mot de mörka bergen runt dem, ”men de kommer. Jag har länge känt det på mig. Flyg! Flyg bort!

Snart!” Återigen blev det alldeles tyst. Regnet hade övergått till ett stilla duggregn.

Svavelfäll drog rysande huvudet mellan axlarna. ”Jo, tack så mycket”, viskade hon till Lung. ”Himlens rand, tss. Det låter för bra för att vara sant. Den gamle har drömt, det är bara så.”

Lung sa ingenting, men han såg eftertänksamt upp mot den gamle. Sedan tog han plötsligt ett steg framåt. ”Hallå!” väste Svavelfäll förskräckt. ”Vad ska du göra? Inga dumheter nu.”

Men Lung brydde sig inte om henne. ”Du har rätt, Skifferskägg!” sa han. ”Jag är i alla fall trött på att gömma mig och bara flyga omkring över den här dalen.” Han vände sig mot de andra. ”Låt oss söka efter Himlens rand. Låt oss bryta upp i natt! Månen är i kommande.

Ingen natt skulle passa oss bättre.”

De andra ryggade tillbaka för honom som om han hade blivit tokig. Men Skifferskägg log, för första 21

gången den här natten. ”Du är fortfarande rätt ung”, fastslog han. ”Jag är gammal nog”, svarade Lung och lyfte huvudet ytterligare en bit. Han var inte mycket mindre än den gamle draken, men hornen var kortare och hans fjäll glänste i månskenet. ”Stopp, stopp, vänta ett ögonblick!” Svavelfäll klättrade snabbt upp på Lungs hals. ”Vad är det här för galenskaper? Du har kanske flugit tio gånger över de här bergstopparna, men”, hon sträckte ut armarna och pekade på bergen runt omkring, ”men du har ingen aning om vad som finns bakom dem. Du kan inte bara flyga iväg tvärs genom människornas värld för att leta efter en plats som kanske inte alls finns!” ”Var tyst, Svavelfäll”, sa Lung argt. ”Det tänker jag inte alls vara!” fräste koboldflickan. ”Titta bara på de andra. Ser de ut som om de ville flyga sin väg? Nej. Så glöm alltihop. Om människorna verkligen kommer, då hittar jag säkert en ny, fin grotta åt oss!” ”Lyssna på henne!” sa en av de andra drakarna och gick fram till Lung. ”Himlens rand finns bara i Skifferskäggs drömmar. Världen tillhör människorna.

Om vi gömmer oss, lämnar de oss kanske i fred. Och kommer de verkligen hit, då måste vi jaga bort dem.”

Då skrattade råttan. Högt och gällt. ”Har du försökt jaga bort människorna nån gång?” ropade hon.

Men draken svarade inte. ”Kom!” ropade han till de andra. Sedan vände han sig om och gick i det strilande regnet tillbaka till sin grotta. Den ena efter den andra 22

följde honom. Till slut var bara Lung och den gamle draken kvar. Skifferskägg klev stelbent ner från klippan och såg på Lung. ”Jag kan förstå att de tror att Himlens rand är en dröm”, sa han. ”Många gånger känns det så för mig också.”

Lung skakade på huvudet. ”Jag ska hitta den”, sa han och såg sig om. ”Även om råttan inte har rätt och människorna stannar där de är – det måste finnas en plats där vi inte behöver gömma oss. Och när jag har hittat den, kommer jag tillbaka och hämtar er. Jag flyger i natt.”

Den gamle draken nickade. ”Kom till min grotta innan du ger dig iväg”, sa han. ”Jag ska berätta allt vad jag vet för dig. Även om det inte är så mycket. Men nu måste jag bort från regnet, annars kan jag inte röra på de här gamla benen i morgon.”

Mödosamt stapplade han tillbaka till sin grotta.

Lung stannade ensam kvar med Svavelfäll och råttan.

Koboldflickan satt på hans rygg och såg ursinnig ut. ”Dumbom!” grälade hon tyst. ”Måste spela hjälte, måste leta efter nåt som över huvud taget inte finns.

Tss.” ”Vad mumlar du nu om?” frågade Lung och vände sig mot henne.

Då brast det för Svavelfäll. ”Och vem ska väcka dig när solen går ner?” ropade hon. ”Vem ska skydda dig för människorna, sjunga dig till sömns och klia dig bakom öronen?” ”Ja, vem ska det?” frågade råttan näbbigt. Hon satt fortfarande på klippan där den gamle draken hade stått.

23

”Jo, jag förstås!” snäste Svavelfäll åt henne. ”Jag har ju inget annat val, för alla klubbfotade stensoppar!” ”Nej!” Lung vände sig om så häftigt att Svavelfäll nästan kanade av från hans regnvåta rygg. ”Du kan inte följa med.” ”Jaså, och varför inte?” Svavelfäll lade sårat armarna i kors. ”För att det är farligt.” ”Det bryr jag mig inte om.” ”Men du hatar att flyga. Du mår ju illa då!” ”Jag kommer att vänja mig.” ”Du får hemlängtan.” ”Efter vad? Menar du att jag ska vänta här tills fiskarna kommer och biter mig i tårna? Nej, jag följer med.”

Lung suckade. ”Bra”, mumlade han. ”Du följer med.

Men klaga aldrig sen för att jag tog dig med.” ”Det gör hon säkert”, sa råttan. Hon fnittrade och hoppade från klippan ner i det fuktiga gräset. ”Koboldar trivs bara när de har nåt att bråka om. Men låt oss nu gå till den gamle draken. Om du vill ge dig av i natt har du inte så mycket tid på dig. Och absolut inte nog för att bråka med den där korkade svampsnaskaren.”

24

”Då bredde draken ut de skimrande vingarna och lyfte från marken. Ben höll andan och klamrade sig fast vid Lungs fjäll. Högre och högre steg draken.

De lämnade stadens oväsen bakom sig. Natten omslöt dem med mörker och tystnad och snart var människovärlden bara ett glittrande ljus i djupet.”

Lung, en modig, ung silverdrake, hans lojala koboldvän Svavelfäll och en ensam pojke vid namn Ben ger sig tillsammans ut på en magisk resa för att finna den legendomsusade plats där silverdrakarna kan leva i fred för all framtid. Med endast en finurlig karta och en gammal drakes minnen som hjälp flyger de över månbelysta landskap, ovetande om att ett hjärtlöst monster är dem hack i häl. Ett monster som väntat i oändlighet på att förgöra de sista drakarna på jorden …

OPAL