9789172995840

Gull Åkerblom På andra sidan grinden

HITTEHUNDEN

I serien På andra sidan grinden finns även: Lånehunden Låtsashunden

www.opal.se www.berghsopal.se © Text: Gull Åkerblom, 2013 © Omslag och inlageillustrationer: Mattias Olsson, 2013 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Greif OÜ, Estonia 2013 ISBN: 978-91-7299-584-0

1

Sportlovet har börjat. Men Ellis bästa vän Maja är i fjällen och åker skidor. Det är vinter men ingen snö. Det är slask på marken och gråa moln på himlen varenda dag. Elli känner sig som om hon är fången i det grå.

Ellis mamma Nell är journalist på Dagsposten. Just nu intervjuar hon flyktingar som har kommit hit till Sverige från länder där det är krig. Några av dem håller sig gömda för att inte skickas tillbaka till kriget.

Nell skriver om deras liv i tidningen. Varför flydde de? Hur har de det nu när de kommit till Sverige?

Elli ser nästan inte skymten av mamma. Hon kommer hem sent på kvällarna och ger sig av tidigt på morgnarna. Inte heller pappa Gustaf är hemma så ofta. Han kör runt med sin blå långtradare i hela landet. Han är bara hemma på helgerna.

Men det som är ännu värre är att de har börjat 9

gräla om allt möjligt. Om att det inte finns några rena kalsonger. Om att mjölken är slut. Om räkningar som någon glömt betala.

Kanske beror det på att de aldrig har tid att prata med varandra, tänker Elli. För hur ska man då kunna reda ut saker och ting? Båda två är dåliga på att lyssna.

Ingen av dem hör när Elli säger att hon faktiskt vill ha en hund.

En riktig hund – ingen lånehund och ingen låtsashund. En som gör henne sällskap när hon är ensam hemma. Att gå ut och gå med. Busa omkring med. En som snusar vid hennes fötter när blåsten viner utanför fönstren och hon är ensam i lägenheten.

Hon behöver en hund, att de inte kan förstå det! Hon är ju släkt med dem, hundarna. På långt håll. Mycket långt håll.

Det blir söndag kväll och pappa ger sig iväg igen. Mamma skriver på sin dator till långt in på natten. Elli ser ljusspringan under hennes dörr när hon går ut i köket för att dricka ett glas vatten. Hon kan inte sova. Tillbaka i sängen vrider och vänder hon på sig. Hon tänker arga tankar.

10

Därför börjar inte måndagen bra. Och sedan blir det bara värre.

Elli vaknar av att hon hör mamma slamra i köket. Elli går ut till henne.

– Jag vill ha en hund, säger hon och gäspar.

– Det finns viktigare saker i livet än en hund, säger mamma.

– Vadå till exempel?

– Följ med mig till flyktingförläggningen, säger mamma. Jag ska dit nu och prata med två unga pojkar som kommit hit från Syrien.

– Hur då prata? Kan de svenska?

– Vi har en tolk som översätter åt oss. Men den äldre av dem pratar rätt bra svenska. Han har lärt sig fort. Sadjid heter han. Hans lillebror heter Samir.

Elli har inget annat att göra. Hon rycker på axlarna.

– Kan jag väl, säger hon.

Hon ser hur mamma plockar ner sina saker i väskan – pennor, anteckningsboken, kameran, en liten dator och en bandspelare. Hon är alltid väl förberedd, hon slarvar aldrig. Hon skriver ingenting som hon inte har kollat noga. Elli har förstått att mamma är en duktig journalist.

Men varför ska hon alltid skriva om farliga 11

saker? Som nu flyktingpojkarna som kommer hit ensamma? Det har varit bråk om dem. Man påstår att de ljuger, att de är äldre än de säger.

Att de inte alls är förföljda i sina hemländer.

De har till och med hotats till livet.

– Du skulle kunna skriva om hundar som det är synd om, säger Elli. Det är också viktigt. Och inte så farligt.

Mamma vänder sig om och ser på Elli. Hennes ögon har fått det där gulaktiga skimret runt irisen, det som dyker upp när hon är arg eller extra glad. Det som betyder att hon också är släkt med hundar. På mycket långt håll.

– Elli, varnar hon. Inte ett ord till om …

– De är som barn, säger Elli.

Hon vet att hon borde sluta nu, men hon fortsätter.

– Ingen lyssnar på dem.

Hon ser att mammas kinder blir ilsket röda.

Hon andas ljudligt.

In. Ut. In. Ut. – Klä på dig! säger mamma. Du kan äta en banan på vägen.

Elli går in i sitt rum och tar på sig de kläder som hon slängde på golvet kvällen innan. Det är ingen idé att fortsätta samtalet. Mamma har tu12

sen ord, både när hon skriver och när hon pratar.

Det slutar alltid med att det är hon som vinner.

Elli griper en banan i farten och springer nerför trapporna efter henne.

Utanför dörren möter hon tant Jansson som bor i samma trappa. Hon har varit ute med sin hund.

– God morgon, Elli, säger hon. Vad du har bråttom så här på morgonen?

– Jag ska följa med mamma, förklarar Elli och ger den lilla hunden en snabb klapp.

Till och med tant Jansson som måste vara minst åtti år har en hund. Orättvist är vad det är.

– Skynda dig Elli, ropar mamma.

Tant Jansson vinkar till henne. Hunden ger till ett litet gläfs.

13

2

Huset där flyktingarna bor ligger en bit utanför stan. Det är skog runtomkring. När mamma parkerar vid vägkanten utanför grinden ser Elli att någon har klottrat på väggarna med svarta, hotfulla bokstäver. Åk hem svartskallar! Vi vill inte ha er här!

Det är ingen ute i trädgården. Huset verkar övergivet. Det ligger där som i en bubbla av rädsla. Elli känner hur en ny sorts ilska börjar puttra i henne.

Vad är det för dumbommar som skriver sådant? Hur svårt kan det vara att fatta att ingen flyr från sitt eget land frivilligt? Från sin familj.

Det gör man inte för skojs skull, heller! Man gör det för att rädda sitt liv!

Mamma ringer på dörren och den öppnas efter en stund. En kvinna släpper in dem och visar dem in i ett rum.

– Jag heter Berit, säger hon. Sätt er där så länge.

14

Hon pekar på en soffgrupp vid fönstret. På fönsterbrädan står det några krukväxter. På väggarna hänger ett par tavlor, en med blommor i en vas, och en med en segelbåt i knallblått vatten. I ett hörn står en teve. Ändå är det inte ett rum att trivas i. Det är ett rum som man fortast möjligt vill lämna.

– Det är oroligt här i dag, säger Berit. Det var bråk i natt. Ja, ni såg ju klottret? Pojkarna är rädda.

– Ni vet inte vem det var? frågar mamma och plockar upp blocket och en penna.

– Nej, säger kvinnan. Vi har förstås polisanmält det. Men det brukar inte leda till något. Det är inte första gången det händer.

Hon låter sorgsen. Arg borde hon vara, tänker Elli.

– Det är bra att du skriver om det, säger Berit till mamma. Folk måste få veta hur det verkligen är. Men nu ska jag hämta Sadjid och Samir.

Hon lämnar dem.

– Förstår du nu? frågar mamma. Förstår du hur viktigt det är att jag berättar om hur flyktingarna har det?

Det är väl klart att Elli förstår att det här är något som mamma måste skriva om. Men det

15

betyder inte att det inte är viktigt med hundar.

Också.

Två pojkar kommer in i rummet. Elli ser att de är rädda. Den yngre håller sig tätt intill en ung kvinna. Vill inte släppa henne ifrån sig, inte ens när de sätter sig ner i soffan.

– Jag heter Anina, säger kvinnan. Det är jag som är er tolk.

– Nell, säger mamma. Det här är min dotter Elli.

Den äldre pojken ser på henne. Hans mörka ögon är fulla av oro.

– Jag har förstått att det är en olämplig dag, säger mamma med sin speciella röst. Vill ni att jag ska komma tillbaka en annan dag?

Det är den rösten som betyder att hon har förvandlat sig till Nell Bergfors, journalisten som är känd för att våga skriva om svåra saker. Som vågar sticka ut hakan.

Den äldre av pojkarna skakar på huvudet.

Anina översätter för den yngre. Men han verkar inte lyssna. Han tittar ner i sitt knä. Hans händer är hårt knutna. De darrar. Elli skulle vilja se hans ansikte, möta hans blick. Så att han kan se att hon och mamma inte vill honom illa.

16

Mamma berättade i bilen att han är några år äldre än hon själv. Han är 12.

– Jag vill att ni ska veta att jag och min dotter …

Den äldre pojken säger något till sin lillebror.

Men han hinner inte svara. Anina hinner inte översätta.

De hör en kraftig smäll – det låter som ett skott! – och fönsterrutan bredvid soffan exploderar. Glassplitter yr ner över dem. Elli slänger sig på golvet. Men det är ju så dags! När det redan har hänt.

17

Mamma rusar fram till fönstret. Hon är tokgalen – tänk om skytten är kvar där ute! Tänk om han nu siktar på henne!

– Mamma! ropar hon. Gå därifrån!

– De har stuckit, säger mamma och vänder sig om. På en motorcykel. En svart Harley Davidson. Jag hann inte se registreringsnumret. Men jag såg vapnet. Det var ett luftgevär. Och den ene mannen hade en svensk flagga på ryggen.

Elli hör svordomen fast mamma inte uttalar den högt, bara tänker den. Hon reser sig och ser sig omkring. Den yngre pojken, Samir, är inte längre där. Dörren står vidöppen.

Sadjid ropar hans namn och rusar ut i korridoren. Elli hör honom fortsätta ropa på sin lillebror. Hon hör också att ingen svarar.

Anina skyndar efter. Elli hör röster i korridoren. Hon hör dörrar öppnas och stängas. Hon hör att någon pratar i en telefon.

Berit kommer tillbaka. Hon är andfådd.

– Vi måste ut och leta efter Samir, säger hon.

Han har bara tunna kläder på sig, vi måste hitta honom snabbt!

Hon skyndar i väg.

Mamma plockar ihop sina saker. Hon stänger av bandspelaren, tar upp mobilen och ringer fle18

ra samtal. Hon berättar för någon om vad som har hänt. Plötsligt hör Elli henne säga: – Kanske var det riktat mot mig? Min bil stod parkerad här utanför. Den känner de igen.

Elli lyssnar. Mamma säger: – För att skrämma mig till tystnad, förstås!

När hon har avslutat samtalet frågar Elli: – Kan du inte bli lite, lite skrämd? Kan du inte skriva om annat än sånt som är livsfarligt?

– Jag skriver om sånt som är viktigt, upprepar Nell.

Hennes röst är skarp.

– Men du minns väl hur det var när du blev påkörd? När du hamnade på sjukhus?

– Men någon måste göra det, Elli! säger Nell.

Det var väl bra att vi fick tag i tjuvjägarna? Och räddade vargarna?

– Måste det alltid vara just du?

– Det är ju det jag gör! Det är mitt jobb, Elli!

Elli vill inte att mamma ska bli skadad. Men så minns hon Samirs rädsla. Hans darrande händer. Nu måste han vara skräckslagen.

– Vi pratar om det sedan, säger mamma. Nu måste jag till tidningen. Och jag måste ha tag i polisen också …

– Ska vi inte hjälpa till att leta efter honom?

19

– Jag måste få med det här i tidningen, berätta om vad som händer i den här lilla staden som alla tror är så trivsam!

Elli börjar förstå. Samir måste hittas innan han fryser ihjäl. Mamma måste skriva om attacken på flyktingförläggningen. Polisen måste få tag i de två männen som sköt. Var och en måste göra sitt.

Och Nell Bergfors var med när det hände.

Hon är den enda som kan ge en beskrivning av männen och deras motorcykel. En svart Harley Davidson.

Men vad ska Elli själv göra, då? Finns det en uppgift för henne?

Det är tyst i huset. Alla är ute och letar efter Samir. Elli följer med mamma när hon lämnar rummet, lämnar huset och springer fram till bilen.

– Jag ringer till Iris! ropar hon. Så kommer Tom och hämtar dig!

Journalisten Nell Bergfors kör sin väg och lämnar Elli kvar. Hon ser upp mot huset, läser de hotfulla orden och ser på det krossade fönstret. Hon förstår inte hur människor vill göra andra så illa.

Hon ser sig om. Hon ser skogen bakom hu20

set. Är det där han har gömt sig, Samir? Sitter han kanske gömd där inne och fryser så hela han skakar.

Om de hade haft en hund skulle den ha kunnat spåra upp honom.

Men det har kanske poliserna? Riktiga polishundar som kan det där med att hitta försvunna människor. Som kan känna lukten efter dem med sina känsliga nosar. Känna lukten av rädsla.

Elli suckar. Hundar är det bästa som finns.

Alltid.

Hon skulle verkligen behöva en!

21

PANG! Elli har följt med sin mamma Nell till en flyktingförläggning. Nell ska intervjua två flyktingpojkar när någon plötsligt skjuter rakt igenom fönstret. Samir, den yngste får panik och springer iväg. Kan Elli hitta honom?

Hon åker till Irisborg, där Tom, Iris och bergsfolket bor. På vägen dit hittar hon en påkörd hund. Tänk om den kunde bli hennes.

Omslag och illustrationer: Mattias Olsson

ISBN: 978-91-7299-584-0