9789172995826

Cathryn Constable

Vargprinsessan

Vargprinsessan Vargprinsessan

Opal

Cathryn Cathryn Constable Constable

Opal Opal 289

© Cathryn Constable, 2012 Originaltitel: The Wolf Princess Originalförlag: Chicken House, Great Britain Översättning: Helena Stedman Omslagsfoto: Marat Ildarovich Safin Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook AB, Falun, Sweden 2013 ISBN: 978-91-7299-582-6

Kapitel 1

SKOGEN ”Ta min hand, Sophie! Vi måste springa!”

Det var hennes pappas röst. Hon kunde inte se ho­ nom, ändå visste hon att hans hår var tovigt och att han hade sin slitna överrock på sig, den med fållen som hängde som en fransig vinge nedtill. Han fattade hennes hand och höll den hårt medan de sprang tillsammans genom den silverfrostiga skogen. Hon visste vart de var på väg. Det var alltid till samma plats – en plats som trollats fram ur hans berättelser, drömmar och minnen.

Vid skogsbrynet stannade de. Deras andedräkt bildade rökslingor och snön föll som en tät spetsgardin framför dem. Snöflingor stora som nattfjärilar fladdrade förbi hennes blick. ”Vänta, Sophie”, sa han. ”Hon kommer. Ser du hen­ ne?”

Och vid hans ord väcktes en ung kvinna till liv, i lång mantel med ansiktet dolt under en luva. Sophie fick en skymt av en mörkblond hårlock. Den var täckt av snöflingor som förvandlades till diamanter medan hon såg på. ”Vem är det?”

Hon hörde inte sin pappas svar, men han tryckte 3

hennes hand och började sjunga för henne … den där underbara sången vars text hon hade glömt. Sophie ville fråga sin pappa om kvinnan, men nu hade sången plöts­ ligt förvandlats till en saga. Han ville inte sluta berätta.

Det var vinter. Det snöade. En flicka hade gått vilse i skogen. Och – Sophie kände hur det högg till i bröstet av skräck – en varg …

Hon kände pappans hand glida ur hennes grepp. ”Lämna mig inte!”

Men han var borta. Och sorgen och skräcken blanda­ des med snöflingorna och stängde ute allt annat. ”Sophie!”

Nej! Den rösten var inte hennes pappas. Hon ville inte svara.

Hon tryckte ansiktet mot kudden, försökte ta sig tillbaka in i skogen. Försökte hålla sig kvar i det märk­ liga drömstadiet där hon kunde känna luften – kall och klar som en blandning av pepparmint och diamanter … uppleva skogen omkring sig … höra snön knarra under fötterna … ”Är du vaken?”

Sophie suckade och strök handen över täcket, som om hon försökte borsta bort snön från det. ”Nu är jag, Delphine.”

Hon ansträngde sig för att inte låta sur. Men dagen på New Bloomsbury internatskola för flickor hade bör­ jat och kunde inte stoppas. Tiden för drömmar var slut.

Hon lade sig på rygg och stirrade upp i taket. Varför var det verkliga livet så trist? Varför var internatskolan 4

så … beige? Hon betraktade de tre smala garderoberna, de tre rangliga sängborden och de tre repade skrivbor­ den och stolarna, och önskade … något annat. Något vackert, om än obetydligt. Jättekvistar med körsbärs­ blommor i en vas av agat … spetsgardiner i fönstren … stearinljus … I det här trånga, fula Londonskrymslet skulle det aldrig finnas någon skönhet eller spänning.

Inga hemliga lappar och inget spioneri. Inga äventyr.

Bara skola.

Delphine satte sig upp i sängen och sträckte på sig.

Det blonda håret böljade runt ansiktet och axlarna. Hon påminde om en medeltida prinsessa som hade vaknat i sin grav efter tusen år av fridfull vila. ”Hur är vädret?”

Delphine tyckte bara att vädret var viktigt för att hon skulle kunna avgöra vilken frisyr hon skulle ha. Och Sophies säng råkade stå precis vid fönstret. Delphine ställde samma fråga varje morgon.

Sophie satte sig upp. Hon betraktade fotot av sin pappa i en ram på fönsterbrädet. På bilden hade han det där drömmande, frågande uttrycket som hon trodde sig minnas av honom – som om han precis hade sett eller hört något intressant. Hon drog gardinen åt sidan.

Fönstret vette mot en smal gränd omgiven av höga hus, och hon var tvungen att vrida på nacken för att kunna se himlen. Till och med när solen sken för fullt var gatan deppig och grå. Idag strilade regnet ner längs den smutsiga rutan, så det var knappast lönt att titta upp på Londonhimlen med sin vanliga färg: tvättvattensgrå.

5

”Det är inte klokt vad mycket vatten det finns i him­ len ovanför London”, sa Sophie. ”Det har varit så här i fyra dagar nu”, sa Delphine. ”Tror du att regnet tröttnar någon gång? Kommer det någonsin att vilja hitta på något annat att göra än att regna över trista gamla London?” ”Det regnar väl i Paris också?” frågade Sophie. ”Ja, det är klart! Men till och med regnet i Paris är vackert.” ”Jag önskar att det snöade”, viskade Sophie. Hon undrade om hennes vinterdröm skulle komma tillbaka.

Kunde hon göra så att den kom tillbaka? ”Snö? Är du galen?” Delphine huttrade. ”Det förstör skorna.” ”Det gör inget”, sa Sophie. ”Tänk att vakna, och så ser allt annorlunda ut … Kanske till och med är annor­ lunda. Som i en saga. Skulle det inte vara fantastiskt om det var så kallt att det snöade någon gång?” ”Snö är bra i backen”, sa Delphine bestämt. ”När man har skidor på fötterna.” Hon sträckte på sig igen och gäspade sött, som en katt. ”Ska vi väcka Marianne?”

Hon drog sina långa ben över sängkanten och vickade på tårna. Hennes tånaglar var målade i grönmetallic. ”Om vi inte gör det kommer vi att missa frukosten igen.” ”Vad är det för speciellt med frukosten?” En tjej med tunt mörkt hår kikade fram under sitt bruna täcke. Hen­ nes ansikte var svullet och rödmosigt av sömn. ”Se där! Den pratar!”

Tjejen blinkade som en mullvad och famlade på 6

sängbordet efter sina lätt böjda, stålbågade glasögon.

Hon satte på sig dem. ”Varför går du på tå, Delphine?” frågade hon. ”För att förbättra blodcirkulationen”, svarade Delp­ hine. Hon stannade, böjde ner huvudet mellan knäna och borstade håret. ”Och det här förebygger rynkor.” ”Löjligt”, fnös Marianne. ”Det finns absolut inga ve­ tenskapliga belägg för det.” ”Och förresten har du inga rynkor”, påpekade So­ phie. ”Du är tretton.” ”Så här gör man i Frankrike”, sa Delphine med en axelryckning, som om det räckte som förklaring. Hon böjde huvudet bakåt, snurrade upp håret i en knut på ena sidan och stack en hårnål igenom. Det verkade väl­ digt jobbigt att vara halvfransk, tyckte Sophie. Och det tog väldigt mycket tid. ”Förresten finns det faktiskt en anledning att stiga upp idag!” Marianne sparkade av sig täcket med oväntad en­ ergi. ”Det är torsdag. Vi ska få tillbaka våra geografiprov!”

Sophie stönade. Det var svårt att inte känna sig tillintetgjord bredvid Marianne, som bara tänkte på studierna, och Delphine, som bara tänkte på sitt utse­ ende. För det mesta brydde sig Sophie inte ens om att försöka leva upp till deras ambitioner – hon var van att känna sig tillintetgjord vid det här laget.

Hon tittade på klockan. ”Dags att klä på sig.” ”Ge mig tjugo minuter”, sa Delphine, virade in sig i sin ljusrosa morgonrock och gick till badrummet. ”Tjugo minuter?” Marianne gjorde en grimas.

7

”Jag skulle inte ta så lång tid på mig om jag så gjorde allt två gånger”, sa Sophie. ”Det är därför jag ser ut som jag gör … och du ser ut som …” Vad Sophie än såg ut som fann Delphine inte ord för det. Hon tystnade och stirrade på Sophie, som om hon just hade kommit att tänka på en sak. ”Vad är det?” frågade Sophie. ”Du är faktiskt ganska söt”, sa Delphine. ”Fina ögonbryn. Perfekt hy. Men ingen märker det eftersom du alltid glömmer att borsta håret. För att inte tala om den där tröjan du har på dig – det är en massa hål i den.” ”Jag har ingen annan. Och sluta glo på mig så där!”

Delphine ryckte på axlarna. ”Du borde tänka över det här.” ”Varför det?” frågade Sophie. ”Det är ändå aldrig nå­ gon som lägger märke till mig.” ”Det är inte lönt att tjata på henne, Delphine”, sa Marianne och satte på sig sin morgonrock. ”Hon är nöjd som hon är.”

Delphine hötte med fingret. ”Tro mig, en dag kom­ mer du att vilja göra gott intryck.” ”Jag kommer ändå aldrig att träffa någon betydelse­ full person”, sa Sophie. ”Så vad spelar det för roll om jag har hål i tröjan?” ”Vänta bara!” sa Delphine. ”Någon kan dyka upp re­ dan idag!” ”Det är ungefär lika troligt som snöstorm en som­ mardag”, skrattade Sophie.

8

Kapitel 8

FRÄMLINGEN Sophie gick ut på perrongen. Månljuset fick allt att glitt­ ra och den lätta snön seglade omkring i den avtagande vinden. Överallt reste sig tallarna som smala mörka trianglar och grenarna var nedtyngda av snö. Sophie tyckte att de såg ut som resande som väntade på att tå­ get skulle komma. Då och då blev snön för tung för en gren, gled av och landade på marken med en mjuk duns så att ett moln av vit snö yrde upp, varpå grenen lättad höjde sig igen.

Luften var kall och Sophie andades försiktigt in. Hon kände den friska doften av tallbarr och den lite vagare doften av snö. Det började redan sticka i ansiktet på henne. Hon förstod att hon borde vara orolig – hon hade somnat när det var hennes uppgift att lyssna efter tåget – men när hon såg månljuset och de stora snö­ drivorna, andades in luften som var så kall och klar att det knastrade i lungorna, fylldes hon av iver. Visserligen liknade inte den här skogen den silverskog som hennes pappa hade visat henne i drömmarna, men den var ändå magisk.

Marianne och Delphine kom utsnubblande från 69

stugan, båda rödögda och med kapporna tätt omkring sig. ”Bravo, Sophie!” utbrast Marianne. ”Varför det?” Sophie slet blicken från de vackra trä­ den och vände sig mot vännen. ”Vi visste att du inte skulle svika oss!” ropade Delp­ hine och klappade i händerna. ”Hurså?” Sophie var förbryllad. Vad pratade de om?

När hon såg att vännerna spejade in i skogen bakom henne vände hon sig om.

På spåren som var dolda under den djupa snön skym­ tades ett tåg i fjärran. Ett fantastiskt vitt ånglok med två enorma framlyktor längst fram som såg ut som månar.

Hon blev förvirrad. ”Men det går åt fel håll!”

De andra var för ivriga för att lyssna. De hoppade upp och ner och skrek.

En utdragen vissling och ett glatt metallgnissel ljöd när tåget saktade in och stannade precis framför dem.

Ett moln av ånga slog upp mot dem.

När de stod där och skrattade av lättnad öppnades dörren till ångloket och en man, stor som en björn med svart hår och skägg, klev ut. Han var klädd i vit tunika med svart bälte runt midjan och guldknappar som löpte från axeln hela vägen ner längs ena sidan. Hans svarta byxor var nedstoppade i svarta höga stövlar.

Han gick fram till flickorna genom den vindlande, virvlande ångan och bugade sig. När han rätade upp sig igen log han brett och visade sina stora jämna tänder.

70

Huden rynkade sig i ögonvrårna och han såg ut som om han var på väg att berätta en riktigt rolig historia. ”Äntligen!” ropade han över det pysande ljudet från ångmaskinen. ”Marianne, Delphine och min kära, kära Sophie! Äntligen är ni här!” Hans röst lät exakt som Sophie tyckte att ryska röster skulle låta. Rik och fyllig med ord som krockade likt käglor på en bowlingbana.

Mannen bugade sig ännu djupare. ”Ledsen att jag inte hann fram så att ni slapp vänta. Ryska snöstor­ mar …” Han ryckte på axlarna. ”Men ni har väl haft det bra?” fortsatte han ängsligt. ”Hittade ni stugan? Jag hade ställt i ordning allt i förväg.”

Flickorna nickade och såg på varandra. Det verkade som om alla tre väntade på att någon av de andra skulle säga något. Sophie, som hade känt sig så bekväm i stugan, var mer osäker nu. Det kändes oartigt att fråga vännerna – när mannen stod framför dem – om de verkligen kunde tänka sig att åka med i hans tåg, men de kände honom ju inte!

Han öppnade dörren till en av vagnarna, tog ett steg tillbaka och sträckte inbjudande ut armen. ”Ta inte för lång tid på er! Här kan vi inte stå i snön. Kylan biter hårdare än vargen!”

Genom ångan skymtade Sophie ett djur målat med silverfärg på tåget. Öppen mun, blottade tänder, som om det när som helst skulle sätta sina otäcka huggtänder i sitt bytes mjuka kropp. En varg. ”Mitt bagage …”, jämrade sig Delphine. ”Jag gräver fram det åt dig!” sa mannen.

71

Hans öppenhet och övertygande sätt verkade få Del­ phine att lita på honom. Hon tog ett steg fram. ”Kom”, sa hon till vännerna över axeln, tog tag i mannens hand och klev uppför den lilla trappan. ”Han vet tydligen vilka vi är, men vem är han själv?” viskade Marianne. ”Vet inte”, svarade Sophie. ”Jag är inte säker på att vi borde åka med.” ”Nej, men vi kan ju inte stanna här heller.” ”Men vi borde inte åka med en främmande person.” ”Var snälla och dröj inte för länge”, uppmanade man­ nen igen och sneglade upp mot skyn med ett allvarligare uttryck. ”Snöstormen är på väg tillbaka.”

De hade egentligen inget val. Marianne och Sophie lät sig ledas uppför trappan, in i en gammaldags tågvagn.

Sophie flämtade till av lycka när hon kom in. Det här var det tåg hon hade föreställt sig när hon legat i Rose­marys minkpäls i det kalla gästrummet! En plats där äventyren tar sin början …

I taket hängde en vacker ljuskrona, tygsätena var sil­ vergrå med djupt sittande knappar, på väggen hängde trä­ skåp och fönstren var prydda med spetskantade gardiner. Även om allt var vackert såg Sophie att mycket samtidigt var skört och slitet, ungefär som föremål på ett museum.

Marianne tittade osäkert ut genom fönstret, på mannen som var i färd med att gräva fram Delphines bagage ur snön. Lätt som en plätt hivade han upp väs­ korna i tåget, smällde igen dörren till flickornas vagn och gick till loket.

72

”Vi vet fortfarande inte vart vi är på väg”, sa Mari­ anne. ”Vi ska åka tillbaka till Sankt Petersburg!” sa Delp­ hine. ”Det sa han ju!”

Marianne skakade på huvudet. ”Han sa inget om Sankt Petersburg.” ”Och tåget går åt andra hållet”, sa Sophie. Ångan vällde förbi utanför fönstret, järnhjulen gniss­ lade och tåget började röra sig framåt. Ljuskronan klir­ rade och kastade stänk av ljus över dem. ”Han har kommit för att hämta oss”, sa Delphine bestämt. ”Han vet vad vi heter. Vart skulle han annars ta oss om inte till Sankt Petersburg?”

Tåget ökade farten och försvann in i den snötäckta skogen. ”Jag har tappat min biljett”, sa plötsligt Marianne och sjönk ihop på sätet. ”Hoppas att han inte ber att få titta på den.”

Mer hann flickorna inte säga innan mannen kom till­ baka. I den sirligt inredda vagnen såg han ännu större ut. Han gnuggade händerna mot varandra och sa: ”Det är väldigt kallt i skogen. Jag måste se till att ni håller värmen.” Han vände sig om och plockade fram tre ljusa skinnfällar från ett av träskåpen.

Han gjorde en gest till Sophie att sätta sig ner. ”Du måste vara trött efter den långa resan”, sa han, stoppade om henne med fällen och vände sig sedan mot de an­ dra flickorna. Marianne bet på naglarna och sneglade ut genom fönstret, som om hon funderade på om hon 73

skulle kliva av igen. Mannen tycktes inte lägga märke till hennes oro. ”Jag måste titta till pannan i förarhytten”, sa han. ”Det tar bara ett ögonblick.” ”Är det bara en person som kör och tar hand om allt på tåget?” Marianne såg förbluffad ut. ”Tåget går nästan av sig självt”, log mannen. ”Vilket innebär att jag har gott om tid att servera er nattmat och er första kopp ryskt te. Jag går och värmer på en samovar .”

Han gnuggade händerna mot varandra igen och strå­ lade mot flickorna, som om han just hade gett dem en present. ”Miss Ellis måste verkligen ha varit förvirrad”, viskade Delphine när mannen lämnade vagnen. I bakgrunden hörde de hans muntra sång och slamret från bestick och tallrikar. ”Eller så förklarade inte dr Starova allting för oss or­ dentligt”, sa Marianne.

Sophie såg framför sig kvinnan i den mönstrade kap­ pan som satt och smuttade på sitt kaffe och sneglade upp mot stationsuret. Dr Starova såg ut att vara en person som visste exakt vad hon gjorde. Sophie tänkte på den gången hon hade hälsat på i skolan – och på hur hon hade envisats med att just Sophie skulle visa henne runt och inte velat lyssna när Sophie sa att det var förbjudet att fotografera. Och hur hon hade snokat runt i Sophies rum och frågat om hennes pappa … Kvinnan verkade ha en baktanke med allt hon gjorde – både den gången 74

på skolan och nu i Sankt Petersburg när hon väntade på kaféet in i det sista. Men exakt vilken visste inte Sophie. ”Kanske …”, började Sophie i samma stund som mannen kom tillbaka med några plättar. ”Blinier!” utbrast han stolt. På varje plätt låg en klick crème fraiche och på toppen några ljusgrå pärlor. ”Med kaviar!”

Det fanns något som alla tre undrade men ingen av dem vågade fråga. Sophie önskade att Marianne inte blev så förstummad i vissa situationer; det hade sina avigsidor att hon bara satt där som en tyst liten uggla och betrakta­ de allt. Delphine i sin tur kunde nästan vara för rättfram. ”Jo, det är så att vi undrar …”, Sophie kände hur hon rodnade.

Mannen log uppmuntrande och räckte dem varsin tallrik med en blini.

Delphine lade på sin mjukaste röst och avslutade meningen åt Sophie. ”Vem är ni?”

Mannen tog ett ögonblick på sig att svara, som om han först var tvungen att översätta orden till ryska. Sedan brast han ut i skratt. ”Resan hit har gjort mig glömsk!”

Han tog ett djupt andetag, bugade djupt mot var och en och sa sedan mycket högtidligt: ”Jag heter Ivan Ivanovitj och är hovbetjänt på Volkonskijs vinterpalats!”

Delphine nickade och såg ut som om hon hade vetat det hela tiden. Sophie skulle nog ha börjat skratta om hon inte kände sig så förvirrad.

Marianne vände sig frågande mot Sophie och mima­ de: ”Vad sa han?”

75

Delphine satt fortfarande och nickade. ”Det där pa­ latset …”, sa hon. ”Ligger det i Sankt Petersburg?”

Mannen skakade på huvudet. ”Nej, det gör det inte.” ”Inte?” Delphine rynkade pannan och slutade nicka.

Marianne gjorde några konstiga små läten, som när luften sipprar ur en ballong. ”Men vi trodde …” Hennes röst lät ansträngd, som om hon när som helst skulle börja gråta. ”… att vi skulle tillbaka till Sankt Petersburg.” ”Det var därför vi gick på tåget”, tillade Sophie. ”Men varför skulle jag ta er till Sankt Petersburg när ni är efterlängtade gäster på palatset?” Ivan Ivanovitj såg häpen ut.

Marianne såg ännu ängsligare ut än innan. Sophie fick lust att sätta sig bredvid henne och hålla om henne.

Att trösta någon annan brukade få henne att själv känna sig modigare.

Marianne svalde. ”Vi undrar om det har skett något misstag”, förklarade hon. ”Vi blev övergivna på tåget.” ”Och en stund senare”, tillade Sophie, ”kastades vi av från samma tåg.”

Ivan Ivanovitj såg fortfarande förbryllad ut. ”Ni måste vara trötta efter den långa resan”, sa han. ”Det är en bra bit kvar innan vi kommer till Volkonskijskogen.

Prinsessan …” ”Prinsessan?” Delphine satte blinin i halsen. ”Ja, Hennes höghet prinsessan Anna Feodorovna Volkonskaja!” sa Ivan. ”Hon vill att ni ska komma och jag har sänts ut för att hämta er!”

Sophie vände sig mot Delphine och Marianne. De 76

såg lika chockade ut som hon själv kände sig. Ingen av dem verkade veta vad de skulle säga. De bara stir­ rade när Ivan med en elegant gest tände eld på en liten bunt kvistar och stoppade in dem i en hålighet under en bucklig men blankpolerad silverurna med en pip mitt på. Ett ögonblick senare var vattnet så varmt att det viss­ lade om urnan. Ivan ställde fram en bricka med glas och en skål med klarröd sylt och vred sedan om kranen som satt längst ut på pipen. Hett te stänkte ner i det första teglaset. ”Rör ner en sked sylt i teet.” Han log uppmuntrande mot Sophie. ”Det är så vi ryssar dricker vårt te!”

Sophie rörde ner en sked sylt i den mörka ångande vätskan, förde glaset till näsan och drog in den rökiga bittra doften, som trädbark som doppats i socker. När hon hade tagit första klunken och känt den underliga smaken kom hon på sig själv med att vilja ha mer. Det värmde gott och jagade bort kylan som trängt in i krop­ pen.

Ivan Ivanovitj log. ”Det är vad det ryska teet gör med er!” sa han. ”Det värmer upp era kroppar. Det är väl­ digt viktigt när termometern står på tjugo minus!” Han hällde upp ett glas till sig själv också, rörde ner lite sylt och såg plötsligt allvarlig ut. ”Och dessutom är te det enda som råder bot på toska.”

Marianne såg oförstående ut samtidigt som hon högg in på sin blini. ”Vad är toska?” frågade hon. ”Det finns ingen bra översättning av ordet till ert språk, men det är den sorg, den melankoli, som drabbar 77

den ryska själen. För att lätta våra sorger dricker vi te!”

Han höjde glaset och skålade. ”Eller tittar på ett vackert ansikte!” ”Men vi har fortfarande inte fått förklarat för oss …”, sa Sophie. ”Det är jättesnällt att komma hela vägen och hämta oss, men vi hade inte hört talas om något palats … eller någon prinsessa.” ”Det står inte i vårt reseschema”, tillade Marianne och lät ganska bestämd. ”Och jag skulle absolut ha lagt märke till om det stod något om en prinsessa”, tillade Delphine. ”Imorgon får ni träffa prinsessan Anna. Det kom­ mer att vara första gången ni träffar en så kultiverad och vacker kvinna.”

Delphine satte håret bakom örat och slätade till sin kappa. ”Jag är van vid att träffa viktiga personer”, sa hon. ”Delphine!” Marianne himlade med ögonen och försökte sparka till henne, men fällen var för hårt virad kring hennes ben. ”Ni behöver inte vara ängsliga för att träffa prinsessan”, sa Ivan allvarligt. ”Hon är en mycket älskvärd och intelligent kvinna.” Han suckade. ”Jag har prinsessan Anna att tacka för allt. Femton år i armén och ett enda misstag. En ynkrygg berättar en lögn om mig, så att jag blir utkastad från armén. Jag kan inte återvända till min hemby – skammen skulle ta livet av min mor. Så jag bor på gatan. En sommarkväll kommer en prinsessa gående.

Hon ser en man som är krossad av lögner och vars heder 78

slitits i stycken.” Han log. ”Och hon ser mer. Hon ser tillit. Hon ger mig ett nytt liv i Volkonskijs vinterpalats.”

Marianne halade upp guideboken ur sin slitna läder­ väska. ”Var ligger det?” Hon slog upp registret och sökte bland namnen. ”På andra sidan Vita sjön”, svarade Ivan. ”Men Vol­ konskijs vinterpalats finns inte med i guideböckerna.

Det är en diamant i snön, ett drömmarnas palats, så av­ lägset och bortglömt att den ädla familjen Volkonskij raderats ur historieböckerna.”

Han ställde sig framför panelväggen och tryckte han­ den mot den. Väggen gled upp och ett litet badrum blev synligt. Han öppnade ett skåp och drog ut en djup låda med ännu fler skinnfällar, kuddar, tandborstar och natt­ linnen. Han lade en hög bredvid var och en av flickorna. ”Det skulle vara bra om ni försökte sova lite”, sa han. ”Det är en lång resa och jag vill inte att ni ska bli trötta.

Prinsessan ser så mycket fram emot att träffa er. Jag tror säkert att ni vill göra gott intryck.”

Han bugade sig och gick. ”Vad var det jag sa, era engelska lortgrisar?” Delphine såg triumferande ut. ”Jag sa att ni skulle vilja göra gott intryck en dag!” ”Jag har i alla fall inte satt på mig tröjan med hål”, svarade Sophie. Hon var alldeles yr av alla bilder som Iv­ ans ord hade framkallat. En prinsessa? Ett vinterpalats?

Så avlägset att ingen känner till det?

Hon hade önskat sig äventyr – och nu fick hon det.

79

Tåget rullade vidare med hjulen klickande som kastan­ jetter över syllarna. Det var något med det rogivande ljudet och den sammetslena värmen i tågvagnen som fick flickorna att fogligt borsta tänderna och sätta på sig de tjocka nattlinnena som Ivan lagt fram åt dem. De lade sig på sätena och svepte in sig i skinnfällarna. ”Kul att få komma till ett palats.” Marianne lade ifrån sig glasögonen på sin resväska. ”Och träffa en prinsessa.” ”Vad var det jag sa?” sa Delphine och gäspade. ”Allt tjafs om biljetter och resescheman och felaktiga statio­ ner. Inget kan gå snett på en skolresa.”

Sophie borrade in fingrarna i skinnfällens päls. Skin­ net prasslade som papper. Det måste vara en väldigt gammal fäll. Hon hade inga marsipanmöss under kud­ den och inte heller några chokladkatter eller någon pi­ stol att försvara sig mot björnar och vargar med. Men hon var i Ryssland, på ett tåg, och det var på riktigt och inte bara någon dagdröm.

Hon hade knappast kunnat föreställa sig en tjusigare vagn än den här. Verkligheten överträffade till och med hennes fantasi och fick henne att inse hur färglöst sov­ rummet hos Rosemary var. Inget hade någonsin gjorts för att det skulle vara inbjudande och mysigt, kanske på grund av att Rosemary hoppades att Sophies vistelse inte skulle vara för länge så att hon snart kunde få till­ baka sitt gästrum. Var Sophies drömmar och fantasier bara ett sätt att glömma det färglösa, torftiga livet hon hade där? Det var hopplöst. Det var lika bra att hon 80

tog sig för den hon var och insåg att hon inte var något särskilt.

Hon såg Delphine fläta sitt hår med perfekta rörelser.

På något sätt såg hon ”rätt” ut i vagnen. Sophie kände att hon såg löjlig ut i jämförelse, som en pajas. Och inte var hon smart som Marianne heller. Hon förtjänade inte att var här. Hon var inte speciell eller intressant, hur mycket hon än önskade det.

Hon satte sig upp och drog gardinen åt sidan för att kika ut. Månen hängde lågt på himlen och såg ut som en jättestor diamantknapp. Ibland kom träden så nära tåget att de snöklädda grenarna skrapade mot rutan, ibland öppnades skogen upp mot de månskensdränkta vidderna. Sophie hann få en skymt av trähus med ut­ smyckade låga tak och fallfärdiga staket och glitterfros­ tiga landskap, innan de slukades upp av skogens mörker igen och scenen försvann.

Hon visste inte hur länge hon hade suttit och betrak­ tat det ryska landskapet utanför genom fönstret när hon märkte att någon rörde sig i dörröppningen. Hon vände sig om. ”Se upp med månen, lilla Sophie”, viskade Ivan Iva­ novitj. ”Den kommer att förtrolla dig. Rätt som det är kan du inte längre leva i verkligheten utan bara i dröm­ marnas värld.”

81

I vintermörkret I vintermörkret och omgiven ochavomgiven ylande vargar av ylande vargar upptäcker Sophie upptäcker att allt Sophie det här att allt angår dethenne här angår henne på ett speciellt på ett sätt. speciellt sätt.

Opal Opal

Vargprinsessan

På en skolresa På en tillskolresa Ryssland tillöverges Ryssland Sophie överges ochSophie och hennes kompisar hennespå kompisar ett tåg. De på ett räddas tåg. De av prinräddas av prinsessan Anna sessan Volkonskaja Anna Volkonskaja som tar henne somtill tarsitt henne till sitt storartade men storartade tyvärrmen förfallande tyvärr förfallande vinterpalats. vinterpalats.

Där möter Där de en möter flik av deRysslands en flik av dramatiska, Rysslands dramatiska, tragiska och tragiska samtidigt ochromantiska samtidigt romantiska historia. historia.

Cathryn Constable

Den föräldralösa Den föräldralösa Sophie drömmer Sophie om drömmer att varaom att vara någon mannågon läggerman märke lägger till. märke Men inte till.ens Men inte ens hennes drömmar hennes är drömmar så här fantastiska är så här fantastiska ... ...

Opal