9789172995819

Anna Holmström Degerman

Örnnästet

De andra böckerna om Niklas och Jossan heter Fegisen Smugglaren Branden

www.opal.se

© Text: Anna Holmström Degerman, 2013 © Illustrationer: Karin Södergren, 2013 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden 2013 ISBN: 978-91-7299-581-9

Anna Holmström Degerman

Örnnästet Illustrerad av Karin Södergren

Opal

En ovanlig utflykt – Du är inte riktigt klok!

Niklas ler och hör att Jossan inte längre är arg.

Han har sagt förlåt men i hemlighet tycker han fort­ farande att det hon sa om örnar var ganska korkat.

Men man behöver ju inte säga allt man tänker.

– Det blir jättekul! Jag lovar!

– Hm. – Du behöver inte tycka om örnar för att spana lite på dem. Det blir en utflykt!

Roger har lovat att visa ett örnbo som han vet om. Det är ett par som har häckat där i flera år. När Roger märkte att Niklas var intresserad så gick det nästan inte att stoppa honom. Han berättade och be­ rättade. Trots att Niklas tyckte att det var intressant så tänkte han mest på hur han skulle få med Jossan på örnspaning.

– Eller har du något mer spännande för dig kanske?

Det hade inte Jossan. Det hade inte varit något spännande på gång på länge. Inte sedan före jul om 12

man skulle vara exakt. Då hade det brunnit i ett öde­ hus och pensionärer hade blivit bestulna. Tack vare Niklas och Jossan hade den skyldiga till slut åkt fast.

Det hade varit spännande men det var, som sagt, länge sedan. Jossan var nästan lite uttråkad trots att det var påsklov och bra skidföre. Man kan inte ligga på ett renskinn och äta apelsiner hur länge som helst utan att det börjar bli lite tråkigt.

– Ok, jag följer med. Men jag tänker inte gosa med några läbbiga mördarfåglar.

Niklas ler och säger ingenting om det där med ”mördarfåglar”. Han hoppas bara att hon inte säger så till Roger.

– Då väcker jag dig i morgon bitti.

– Vadå? Är det jättetidigt?

Jossan hatar att gå upp tidigt på morgonen och börjar nästan ångra att hon lovat följa med men ser att Niklas inte kan hålla sig för skratt.

– Roger hämtar oss vid elva.

– Är det långt dit?

– Inte så värst. Tror jag.

Jossan tittar på när Roger spänner fast skidorna på takräcket. Det ser ut att bli en jättefin vårvinterdag.

Solen skiner och det ligger ett tunt lager nysnö på den hårda skaren. Perfekt skidföre men först ska de 13

åka bil en bit. Niklas är uppspelt och hans ögon glitt­ rar. Jossan ler mot honom. Hon tycker om att han ser så glad ut. Hon är glad att hon bestämde sig för att följa med. Det spelar ju faktiskt ingen roll att hon inte gillar örnar. Hon tycker ju om Niklas. Och att åka skidor i skogen.

– Det är ungefär en mil med bil till stället där vi matar dem. Boet ligger längre bort och dit tar vi skidorna, säger Roger och klappar på frigolitlådorna i skuffen.

– Prima fisk ska de få.

– Visst äter de bara fisk, undrar Niklas och kastar en snabb blick på Jossan.

– De äter mestadels fisk men det händer också att de tar andra byten.

– Typ hundar och katter, mumlar Jossan.

– Det händer också men det är väldigt sällan.

Och våra örnar får som sagt prima fisk så de behöver inte vara hungriga. Hoppa in i bilen nu så åker vi.

Roger kör ut ur stan samtidigt som han berättar om havsörnar och andra fåglar. Jossan börjar se fram mot att få se dem på lite närmare håll men det säger hon inte. Nyfiken av sig har hon alltid varit och det skadar inte att lära sig lite mer fast hon inte gillar ör­ nar. Egentligen är hon inte så förtjust i fåglar överhu­ vudtaget. Hon har aldrig velat ha en undulat fastän 14

det var jättepopulärt och nästan alla andra i klassen hade undulater. Duvor är också lite läskiga när man går på stan.

– Det var miljögifter som gjorde att havsörnen höll på att försvinna för tretti år sedan, berättar Roger.

– Jag trodde att det var tjuvjakt och äggtjuvar som var problemet, säger Jossan.

– Det händer också men det var inte därför den nästan dog ut. Nu börjar vi förresten närma oss mat­ ningsstället.

Roger pekar och lite längre fram syns en smal av­ tagsväg.

– Där ska vi svänga in.

– Titta!

Niklas viskar precis som han gjorde när han såg örnen förra gången. Som om han inte ville skrämma den. Den här är mycket närmare och seglar i höjd med grantopparna.

– Den är ju enorm, flämtar Jossan.

– Jo, skrockar Roger, och det verkar som om han väntar på maten. De är kloka de rackarna.

– Vet du att de kan bli fyrtio år gamla, säger Nik­ las och viskar fortfarande.

– Han hör dig inte vet du, viskar Jossan tillbaka.

– I fångenskap kan de bli så gamla. Vilda örnar blir runt femton år. Sådär, nu är vi framme.

15

Jossan inser plötsligt att det är meningen att de ska gå ut ur bilen. Ingen skyddande plåt mellan hen­ ne och den jättelika fågeln. Hon sitter kvar när Roger och Niklas kliver ur och börjar lasta av lådorna med fisk. Hon låtsas fixa med snörningen på pjäxorna och sedan letar hon efter något i ryggan.

– Kom nu, Jossan!

Niklas ser inte ett dugg orolig ut och det får hen­ ne att slappna av lite. Hon går ut ur bilen och drar ett djupt andetag.

16

Örnboet – Åh, vad mäktiga de är. Så vackra, viskar Niklas och nu finns det större anledning att viska för örnarna är ganska nära.

17

Roger muttrar något om skräp och lyfter fram några tomma lådor ur snön. Det är samma sort som de hade med sig. Förmodligen har nån glömt dem där förra gången örnarna fick mat, tänker Niklas och fortsätter titta på fåglarna.

– Kolla kråkan!

Jossan är helt uppslukad av skådespelet framför henne. Alla lådor är tömda på sitt innehåll. De stora fåglarna svävar ner och tar sitt byte. En del flyger iväg med det och andra äter lite på stället. Runt omkring samlas kråkor och skator. Då och då vågar sig någon av dem fram och stjäl sig en bit. Hon glömmer allde­ les bort att vara rädd. Men vackra tycker hon inte att de är. Det finns något vilt och skrämmande där som hon inte riktigt kan gilla.

– Vi passar på att kolla till örnboet medan de är upptagna här, säger Roger och tar täten, om de har ägg i boet kan de vara lättstörda.

De glider i väg på ett led alla tre. Skidföret är perfekt och skogen står djup och tyst runtomkring dem. Det enda som hörs är svischandet av skidor mot snö.

– Lättstörda? Kan de anfalla oss?

Jossan ser sig om över axeln men ingen örn ver­ kar förfölja dem. Trots det har hon en konstig känsla av att det finns någon mer där. Någonstans i när­ 18

heten. Hon ruskar på sig och koncentrerar sig på vad Roger säger.

– Det ska vi se till att de inte gör. Som med alla vilda djur så handlar det om respekt.

Roger känns trygg och säker på det han gör. Jos­ san känner lugnet komma tillbaka och slappnar av.

Hon njuter av skidturen och kastar då och då ett öga på Niklas. Det riktigt lyser om honom. Hon tänker att det här nog är något han drömt om att göra länge.

Hon minns att han en gång gjorde ett arbete om ör­ nar i skolan. Det måste vara några år sedan nu. Hon stannar till för att lätta lite på halsduken och då ser hon något längre in i skogen. Det verkar vara ett skidspår som går parallellt med deras. Men en bit längre in i skogen. Kanske har Roger varit här tidi­ gare i veckan.

– Där framme är det!

Roger pekar med staven mot en enorm tall. Jos­ san kisar och ser något stort och mörkt inne bland grenarna. Roger spanar mot himlen.

– Det verkar tomt. Då har de ännu inte hunnit lägga sina ägg men det kan inte vara länge kvar.

– Vet du att ett bo kan väga upp till ett ton, säger Niklas och spanar ivrigt i Rogers kikare.

Jossan skakar på huvudet och får syn på det an­ dra skidspåret igen. Hon ser sig omkring och den 19

där känslan av att där finns någon mer kommer till­ baka. Roger tar fram sin kamera och tar några bilder på boet.

– Örnar håller ihop hela livet och återvänder ofta till samma bo. Därför blir deras bon också så stora och tunga. De byggs på varje år.

– Men om en av dem dör då, undrar Jossan.

– Då brukar den som blir kvar söka sig en ny partner till slut.

Vilken sorglig tanke. Jossan undrar om fåglar verkligen kan känna sorg. Det är fint på något vis att de håller ihop hela livet. Precis som människor.

Eller i alla fall en del människor. Till exempel Niklas föräldrar. De är som ett gammalt örnpar.

– Vi åker en bit härifrån innan vi fikar. Ifall fåg­ larna kommer tillbaka.

Roger packar ner kameran men Niklas behåller kikaren. Det ska bli gott med något att äta. Jossan känner magen kurra lite.

Ungefär halvvägs tillbaka stannar Roger och pe­ kar mot en liten backe. Där finns en eldstad och det syns att andra brukar rasta här. Det är inte länge se­ dan det gjordes upp eld.

– Konstigt, det är oftast jag som använder det här stället och jag har inte varit här den senaste veckan, mumlar Roger.

20

Han gör upp en liten eld och tar fram en sotig kaffepanna. Jossan kommer att tänka på skidspåret men hinner inte fråga innan Niklas sätter igång med ”tusen frågor”. Han tar verkligen chansen nu när han har en örnexpert för sig själv. Jossan letar istäl­ let fram sin termos och sina ostmackor ur ryggan.

Hon tar en tugga och blåser på den heta chokladen.

Hon lyssnar på Roger och tycker faktiskt att det är riktigt intressant. Kaffedoften börjar sprida sig. Ute i skogen luktar det riktigt gott men hon föredrar chokladen. Hon makar sig lite närmare Niklas som ler mot henne. Tänk om hon och Niklas också blir ett gammalt örnpar som håller ihop hela livet. Just nu känns det så. Vissa saker hör ihop som choklad och ostmackor, Niklas och Jossan och gamla örnpar.

Hon märker att hon nästan somnat mätt och varm.

Solen värmer och hon har glidit ner på renskinnet.

Roger pratar fortfarande. Han har en mysig röst. Då och då ställer Niklas en fråga. Hon lyssnar med ett halvt öra medan tankarna får vandra. Som ett sling­ rande skidspår i nysnö rör de sig i tankarnas skog.

– Sover du?

Niklas viskar i hennes öra och när hon öppnar ögonen är han alldeles nära. Han ler och Jossan blin­ kar yrvaket.

– Nä! Jag blundade bara.

21

– Visst!

Hon ska precis svara när skottet går av. Det låter väldigt nära och hon blir helt kall. Roger stelnar till och får en bekymrad rynka i pannan.

– Vi åker tillbaka, säger han och Jossan får en otäck känsla i magen.

Den varma stämningen är borta och de åker snabbt och tyst tillbaka till matningsstället. Det är som om de alla slagits av samma tanke. Något är väl­ digt fel.

22

Det är härligt att komma ut i snön en vacker vinterdag. Inte så dåligt att få titta på örnar på nära håll, tycker Niklas, fast Jossan håller inte riktigt med. De stora fåglarna känns skrämmande, tycker hon.

Men när örnarna hotas kan hon inte annat än engagera sig. Och hennes vilja och envishet räcker långt!

Illustrationer av Karin Södergren