9789172995802

opal

Jan Henrik Nielsen Som om hösten kom på sommaren

En mystisk sjukdom har dödat nästan allt liv på jorden; växter, djur och människor. Nanna, hennes lillasyster Fride och deras pappa lever under jorden, i en bunker på en ö där de sökt skydd undan smittan. Ingen av dem har varit utomhus på flera år.

När deras pappa blir sjuk och maten håller på att ta slut måste Nanna och Fride ge sig ut för att söka efter mat och medicin. Därute finns en hel värld att upptäcka. En värld som trots allt bär spår av liv.

opal opal

OPAL_NIELSEN_SOMOM_HOSTEN_KOM_OM_SOMMAREN.indd Alla sidor

Jan Henrik Nielsen

Som om hösten kom på sommaren 2012-12-11 10:12

Till Hilde, för all din kärlek

Som om hösten kom på sommaren.indd 5

2013-01-04 10.52

hösten kom på sommaren

Som om

Jan Henrik Nielsen

Översättare: Melinda Hoelstad

OPAL

Som om hösten kom på sommaren.indd 3

2013-01-04 10.52

www.opal.se

Originalets titel: Høsten Originalförlag: Cappelen Damm, Norge © Text: Jan Henrik Nielsen, 2011 Översättare: Melinda Hoelstad Omslagsfoto: Eva Lindblad Omslagstypografi: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Falun 2013 ISBN 978-91-7299-580-2

Som om hösten kom på sommaren.indd 4

2013-01-04 10.52

1

Nere i bunkern är det ingen skillnad på natt och dag. Nanna ligger i sängen med öppna ögon och tittar in i mörkret.

I sängen bredvid ligger Fride och sover med lugna andetag.

Tystnaden och mörkret smälter samman med den varma, tunga luften och Nanna drar av sig det fuktiga duntäcket.

Allt är fuktigt, golvet och väggarna, alla leksaker och möblerna. Huden är klibbig. Hon försöker lyssna ut ur tystnaden, ut ur bunkern, men inget tränger in genom de tjocka betongväggarna. Enda gångerna ljud tränger ner i bunkern är om någon är däruppe. Dämpade ljud av metall och knarranden som fortplantar sig ner genom väggarna. Då har de fått veta att de ska ligga alldeles stilla och vänta. Ibland har de vaknat före pappa, och då är ljuden ännu mer skrämmande. Nanna har aldrig sett de som kommer, men hon ligger kvar och försöker föreställa sig hur de ser ut.

Mörka varelser som ivrigt söker igenom huset. Hon ligger där vaken ända tills hon hör att pappa smyger in i periskoprummet. Det brukar alltid lugna dem, och då kan de till och med sova när det är någon däruppe. Men nu är det länge sedan någon var där. Det borde snart vara morgon, inte för att det gör någon större skillnad, fast om det är 7

Som om hösten kom på sommaren.indd 7

2013-01-04 10.52

morgon blir det snart frukost och Nanna känner att hon är hungrig. Äntligen händer det något. Ett nästan ohörbart surr från väckarklockan inne hos pappa som stängs av direkt och sedan försiktiga steg in i periskoprummet. Ljudet från periskopet som svänger runt och pappa som ropar: ”Flickor! Nu är det morgon.”

Nanna tänder den röda nattlampan som sitter på väggen ovanför nattduksbordet. Fride kryper ihop i sängen. I ena hörnet av rummet står det lilla skrivbordet där de gör sina läxor och utmed väggen står det glasburkar med penslar och färgpennor. På de grå betongväggarna har de målat träd och blommor, och på en av blommorna har Fride målat en gul fjäril som hon kallar Plim. Fride kan ligga i timtals och berätta vad Plim har gjort, och då skrattar de tillsammans. ”Kom igen. Det är lördag. Nu måste vi gå upp”, säger pappa och sticker in huvudet genom dörren. ”Nanna, kan du hjälpa Fride att ta fram kläder? Jag går ner till förrådet och hämtar något att äta.”

Nanna tar på sig en blå t-shirt och kastar Frides rödrandiga på hennes säng. Byxorna ligger på golvet och Nannas är fuktiga när hon drar på sig dem. Fride klär på sig hon med och sedan går de ut i det halvmörka köket. Det är inget riktigt kök utan bara ett rum där det finns ett matbord och tre stolar. Det rummet får också vara skola, förutom på helgerna. ”Det är så mörkt”, ropar Nanna ner till pappa. ”Jag vet”, svarar pappa nerifrån källaren. ”Solcellspanelerna är nog övertäckta igen. Vi får hoppas att vinden blåser bort bladen.”

8

Som om hösten kom på sommaren.indd 8

2013-01-04 10.52

Nanna tar fram kexburken och en tillbringare med vatten som de hämtat i brunnsrummet kvällen innan. Pappa kommer uppför källartrappan med en gul och röd konservburk i ena handen. Den andra är inlindad i bandage. ”Titta här, flickor. Makrill i tomatsås.” ”Inte nu igen!” utbrister Nanna och Fride i kör. ”Vi vill ha pannkakor. Det finns ju en påse i kökslådan.” ”Den måste vi spara”, säger pappa. ”Och vet ni, mamma älskade makrill i tomatsås. Hon kunde äta en hel burk till kvällsmat.” ”Vi vet det. Det säger du varje gång”, suckar Nanna uppgivet. ”Vad har du gjort med handen?” undrar Fride.

Pappa ställer konserven på bänken och vänder sig om. ”Det är ingen fara. Jag skar mig när jag försökte laga luftkanalen igår kväll, när ni hade gått och lagt er. Det blev bara ett litet sår.”

Han öppnar burken och försöker lägga makrillen på de mjuka kexen utan att de går sönder. ”Här har ni”, säger han och ställer tallriken med kexen på bordet.

Nanna tar en tugga, känner hur kexet växer i munnen och försöker svälja det så snabbt hon kan. ”Vad har ni tänkt göra idag?” säger pappa. ”Jag vet inte”, säger Nanna. ”Läsa lite kanske. Vi kanske kan spela något sen.” ”Jag vill måla Plim”, säger Fride. ”Och vad ska Plim hitta på idag?” säger pappa. ”Plim är trött på att vara här. Hon vill ut.”

Nanna tittar på pappa. Han tystnar. De fortsätter äta. ”När tror du vi kan gå ut?” säger Nanna försiktigt.

9

Som om hösten kom på sommaren.indd 9

2013-01-04 10.52

”Jag vet inte”, säger pappa. ”När det är säkert. Försök att inte tänka så mycket på det. Nu är vi här. Vi är säkra och har det bra.” ”Men det är ju länge sen det var någon däruppe nu.

Och ljuset i fyren har slocknat för länge sen. Kan vi inte bara gå upp en liten stund?” ”Ja!” säger Fride. ”Det är inget att diskutera”, säger pappa. ”Vi kan inte veta om det är säkert och därför kan vi inte gå upp. Vi har pratat om det här många gånger. Någon dag ska vi upp.

Någon dag. Det lovar jag. Men ni är för små för att minnas hur det var. Det var … Nej, vi pratar inte mer om det nu.

Gå in i periskoprummet och läs en stund, så plockar jag undan efter frukosten.”

Pappa hostar lite och lutar sig framåt med ett grepp om bordskanten.

Nanna ångrar att hon sa något. Hon brukar känna att de håller ihop alla tre, men när de pratar om världen däruppe är det som om pappa plötsligt blir helt ensam och ledsen på ett sätt som hon inte förstår, trots att det var han som bestämde att de skulle vara nere i bunkern.

Pappa börjar plocka undan. Nanna och Fride går in i periskoprummet och stänger dörren efter sig. Mitt i rummet löper periskopet från golv till tak. Det är i blank mässing och har flera handtag och hjul som kan regleras. Nästan längst ner, mellan handtagen, sticker något ut som påminner om en kikare eller dykarmask, och det är där man tittar.

Pappa har berättat att bunkern med periskopet redan fanns där när farfar byggde huset på ön. Bunkern hade byggts under ett krig för mycket länge sedan, för att hålla 10

Som om hösten kom på sommaren.indd 10

2013-01-04 10.52

uppsikt över farleden och farfar fick köpa bunkern billigt för att ingen trodde att den kunde användas till något.

Men farfar hade helt enkelt byggt huset ovanpå och använt bunkern som källare. Periskopet satt fast så hårt att de fick bygga in det tillsammans med rören i huset och alla hade glömt det. Ända tills de blev tvungna att fly från staden.

Väggarna i periskoprummet är täckta av bokhyllor och på golvet står det flera gamla soffor som är sköna att sitta och läsa i. I ena hörnet står en liten dockteater med en röd ridå som pappa har tillverkat av en badrock. Intill ena väggen står ett skrivbord med lådor och på det ligger loggboken uppslagen. Bredvid står dörren till radiorummet på glänt.

Där är det fullt med gammal radioutrustning och ibland leker de rymdskepp därinne. Låtsas att de reser långt bort och utforskar andra planeter med sjöar och älvar och mystiska skogar. Nanna går fram till periskopet, fäller ut handtagen och sätter ögonen mot de spruckna gummiringarna.

Inne i bunkern är det halvmörkt och hon blir bländad av det skarpa ljuset utifrån. ”Det är fint väder”, säger hon. ”Få se.” Fride försöker tränga sig fram. ”Vänta. Du ska få titta”, skrattar Nanna. ”Jag ska bara göra observationen först. Du får anteckna.” ”Okej.”

Nanna vrider sakta på periskopet. ”Är du beredd?” ”Ja”, säger Fride borta vid skrivbordet. ”Blå himmel och sol. Vinden blåser i träden.” ”Ja.” 11

Som om hösten kom på sommaren.indd 11

2013-01-04 10.52

”Ingen har rört något i vardagsrummet. Allting ligger på samma plats.”

Nanna vrider periskopet nästan ett helt varv och följer efter med kroppen. ”Ingen i bergen och ingen i bukten.” ”Hur ser träden ut?” undrar Fride. ”Ingen skillnad. Bara döda blad.” ”Ingen skillnad?” ”Nej. Vill du titta?” säger Nanna. ”Nej”, säger Fride nedslaget.

Nanna vrider tillbaka periskopet. Hon tittar igenom vardagsrummet uppe i huset. Allt är som det brukar. Den gröna soffan och bordet står där de ska och inget fönster är krossat. På golvet framför skåpet i hörnet ligger några kartonger och en krossad glasskål. En morgon efter att de hört ljud på natten såg de att någon hade varit inne i huset. Fast det var länge sedan nu. Allt är täckt av damm och det finns inga spår i dammet. Genom de stora fönstren ser hon den enorma blå himlen ovanför de låga öarna och den vita fyren som står i öppningen ut mot havet.

Vågorna slår in över skären. Det är vackert och Nanna står och tittar på vågorna en stund innan hon vrider periskopet in mot land. Hon blir illa till mods när hon tittar där. Marken är täckt av bruna, ruttnande gräsrester och träden står nästan kala med enstaka bruna blad. Det är så sorgligt. Tidigare var de gula, röda och bruna, men nu har de tappat nästan alla löv. Och granarna står med torra barr. Allting ser sjukt ut, som om hela världen var på väg att dö. ”Jag vet inte om jag har lust att gå ut längre”, säger Fride.

12

Som om hösten kom på sommaren.indd 12

2013-01-04 10.52

”Varför inte? Du har ju sagt flera gånger att det enda du vill är att gå ut.” ”Det är inte fint därute. Det ser jämt så tråkigt ut. Inte som på bilderna.” ”Det är skönt. Om du bara visste hur skönt det är. Att känna solen och vinden, och havet. Och regnet. Och stenarna och sanden nere i bukten. Om du bara visste hur skönt det är.” ”Minns du det?” ”Ja, det är klart. Det vet du väl. Jag var ganska stor när vi flyttade hit. Tänk om vi bara fick gå ut en liten stund.

Någon dag.”

Tänk att få gå ut på gräsmattan och ner till bukten. Bada kanske? Havsvattnet är nog helt annorlunda än vattnet härinne. Det är ju salt och säkert härligt. Nanna minns att de var nere och badade vid stranden i staden en gång. Alla tre, innan Fride föddes. Hon minns sanden och filten de låg på, och glassen, men hon minns inte hurdant vattnet var. ”Fast tänk om det kommer någon.” ”Det kommer ingen göra. Det är länge sen någon var här nu.” ”Är du säker?” ”Ja.” ”Hur kan du vara säker på att de inte kommer? Är de döda?” ”Ja. Pappa säger ju att många dog.” ”Är alla döda?” ”Jag vet inte.”

Nanna lägger sig på den röda soffan och börjar läsa en serietidning. Fride far runt en stund innan hon kryper upp i soffan hon med.

13

Som om hösten kom på sommaren.indd 13

2013-01-04 10.52

”Vad är det du läser?” undrar hon. ”Är det den om den hemliga ön?” ”Tjata inte.” Nanna tittar ner i tidningen. ”Få se.” ”Nej, sluta tjata. Hitta på något annat istället.”

Fride sätter sig på golvet och börjar slänga korten från en kortlek ut på golvet. ”Varför gör du sådär?” Nanna slänger ifrån sig tidningen på soffan. ”Jag har tråkigt. Det finns inget att göra här. Vi har redan gjort allt. Jag vill ut.” ”Du sa ju nyss att du inte ville gå ut?” ”Ja, fast jag vill det.” ”Vi kan inte. Du vet vad pappa säger.” ”Jag vet det. Men det är länge sen det var någon här på natten. Jag minns inte ens när det var. Gör du?” ”Nej, bara på ett ungefär.” ”Varför kan vi inte gå ut då? Om alla människor är döda så är det väl inte farligt.”

Nanna märker att den jobbiga känslan av ovisshet kommer tillbaka. Så ofta som hon har tänkt att de snart får komma ut. Bara de stod ut till sommaren. Eller vintern kanske. Men inget har hänt, och pappa har bara sagt att det blir någon dag. Det är lika bra att inte tänka på det. ”Fast vi vet ju inte om de är döda. Det är därför vi inte kan gå ut. För att vi inte vet”, säger hon. ”Fast om vi visste så kunde vi gå ut”, säger Fride och fortsätter kasta kort på golvet. ”Ja, det är klart.” ”Jag vill verkligen ut. Jag har alltid varit härinne. Innan jag fyller sex år ska jag ut. Hur gammal var du när vi kom in hit?”

14

Som om hösten kom på sommaren.indd 14

2013-01-04 10.52

”Jag var sju.” ”Det är orättvist. Du är tolv år nu. Du har varit ute längre än jag har varit härinne. Jag kommer inte ihåg någonting. Jag var bebis. Jag hann inte ens börja på dagis. Jag vill uuut …” säger Fride och snurrar runt på golvet.

Nanna tittar på henne och skakar på huvudet. ”Hur var det ute? Berätta det du kommer ihåg”, säger Fride. ”Berätta en gång till.”

Nanna suckar men lägger sig tillrätta och börjar berätta. ”Jag minns att vi bodde i en lägenhet inne i stan, och att jag blev så glad när du föddes. Och så minns jag att allting började dö. Alla blad föll av och gräset blev brunt. Det var som om hösten kom på sommaren. Och allting stannade upp. Jag slutade i skolan, pappa slutade gå till universitetet, bara mamma fortsatte jobba på sjukhuset.” ”Och sen åkte vi?” ”Ja, en dag packade vi bara bilen och for.” ”Och mamma stannade kvar och jobbade på sjukhuset.” ”Ja.” ”Kommer du ihåg något mer? Något som du aldrig har berättat? Hur såg det ut på vårt rum?” ”Vi delade rum, det minns jag. Ett blått rum med ett litet fönster som det stod någon soffa eller bänk under. Det var snedtak och från bjälkarna hängde stjärnor och teckningar som vi hade gjort.” ”Hade jag gjort teckningar?” ”Nej, inte du. Jag och mamma och pappa.” ”Fanns det inget där som var mitt?” ”Du hade din spjälsäng och gosedjuren.” ”Det verkar mysigt. Gick du på dagis?”

15

Som om hösten kom på sommaren.indd 15

2013-01-04 10.52

”Ja. Innan jag började skolan.” ”Hur var det på dagis?” ”Det låg ganska nära vår lägenhet. Det var som en liten bondgård mitt i stan. Ett rött hus och en båt som stack upp ur sanden.” ”En båt? Det går väl inte.” ”Jo. Den var grön och liksom nergrävd i sanden.” ”Vad brukade ni göra?” ”Jag minns att det fanns pärlor som vi kunde pärla mönster med. Det var kul.” ”Fick du gå till dagis själv?” ”Nej. Mamma brukade lämna mig på morgnarna och pappa hämtade mig.” ”Varför det?” ”Mamma jobbade ofta sent när det var något viktigt på sjukhuset. Ibland var hon tvungen att stanna där länge.” ”Varför det?” ”Jag vet inte riktigt, men hon bestämde mycket. Det var alltid folk som frågade henne saker när jag var med på sjukhuset.”

Nanna ligger och funderar en stund. Hon försöker komma ihåg hur det var, men det är mycket som är oklart.

Hon minns att mammas röst var snäll, men inte hur den lät. Och att hon ibland var med henne på kontoret på sjukhuset och satt och ritade. Hon tittade på alla konstiga bilder på kroppen på väggen eller ritade något från staden.

Och sina kompisar. De som bodde i samma trappuppgång.

Här finns bara Fride. Och det är inte samma sak. Fride är så liten. Om hon bara fick åka in till stan någon dag. Slippa vara nere i bunkern och spela samma spel, läsa samma böcker. Om hon bara fick gå ut genom dörren, ringa på hos 16

Som om hösten kom på sommaren.indd 16

2013-01-04 10.52

en kompis och vara ute på lekplatsen. Sitta på gungorna och titta på när pojkarna spelade fotboll ända tills det blev för mörkt och kallt. Och sedan gå in och njuta av att vara inne i den varma, ljusa lägenheten. Inte den förfallna och mögliga bunkern.

17

Som om hösten kom på sommaren.indd 17

2013-01-04 10.52

opal

Jan Henrik Nielsen Som om hösten kom på sommaren

En mystisk sjukdom har dödat nästan allt liv på jorden; växter, djur och människor. Nanna, hennes lillasyster Fride och deras pappa lever under jorden, i en bunker på en ö där de sökt skydd undan smittan. Ingen av dem har varit utomhus på flera år.

När deras pappa blir sjuk och maten håller på att ta slut måste Nanna och Fride ge sig ut för att söka efter mat och medicin. Därute finns en hel värld att upptäcka. En värld som trots allt bär spår av liv.

opal opal

OPAL_NIELSEN_SOMOM_HOSTEN_KOM_OM_SOMMAREN.indd Alla sidor

Jan Henrik Nielsen

Som om hösten kom på sommaren 2012-12-11 10:12