9789172995772

Jag ljuger bara p책 fredagar

Mats Berggren

jag ljuger bara p책 fredagar opal

Mats Berggrens tidigare ungdomsböcker: Orent ackord, 1987 Kalsonger med gröna älgar, 1991 Trosor med röda rosor, 1995 Blåögd, 1999 Behå med vita spetsar, 2000 Sent ute, 2001 (tills. med Bawer Coskun) Det finns inga skridskor i öknen, 2002 En enda kväll, 2006 Sista berättelsen om oss, 2008 Språkresan, 2011 Besök Mats Berggrens hemsida: www.matsberggren.com

www.opal.se

© Mats Berggren, 2013 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design AB Bokförlaget Opal AB Printed by Scandbook, Sweden, 2013 ISBN: 978-91-7299-577-2

Mats Berggren

Jag ljuger bara på f­redagar En ungdomsroman

Med tack till Johan Althoff Urban Bergsten Rebecca Berggren John Gustafsson Jon Jordås Ylva Karlsson Felicia Ohly Fabian Sandberg

1.

Sprickan blev synlig på allvar efter det att jag hade den där urspårade festen hemma hos morsan när hon och Olle var bortresta – och jag egentligen bodde hos farsan.

Men den märktes för första gången veckan innan, vid det öppna huset på Östra Reals gymnasium.

Morsan hade släpat in farsan och mig i ett klassrum där en effektiv kvinnlig lärare med hästsvans och glasögon i pannan presenterade skolans ekonomiska program med ju­ ridikinriktning.

Hon räknade upp tjugo varianter av juridik som elev­ erna skulle läsa och ställde frågor till två tjejer som gick på programmet.

Ja, svarade de, det var mycket plugg, men det fick man räkna med.

Till sist klickade läraren fram en text på tavlan där det stod: ”Är det jobbigt att plugga på gymnasiet? Ja!” Det kan bero på att vi var över hundra personer i ett vanligt klassrum och att luften tog slut, men jag blev trött.

Väldigt, väldigt trött.

Redan på vägen ut från klassrummet satte morsan i gång. ”Det här verkar väl bra, dom sa ju att det är bredare än det vanliga ekonomiprogrammet, du håller fler dörrar öppna, om du höjer i några ämnen kommer du säkert in.”

Orden forsade ur henne, hon hämtade knappt andan.

Jag blev ännu tröttare, orkade inte ens svara.

5

Det fick henne bara att skruva på ordkranen ännu mera.

Hon upprepade ungefär samma meningar en gång till, men fortare. ”Alla höjer på våren i nian, det klarar du”, lade hon till.

Hon såg på mig. Det var som om hon först nu märkte min sömniga min. ”Alexander”, sa hon. Att hon använde hela namnet borde ha varit en varning för både farsan och mig, annars kallar hon mig alltid Alex. ”Hör du på? Det här är en bra skola.” ”Lägg av nu”, sa farsan. ”Det viktiga är att Alex väljer nåt han trivs med.”

Morsan exploderade direkt, vräkte ur sig att det var ty­ piskt honom, det såg man ju hur det hade gått för ho­ nom, men det höll inte i dagens samhälle, allt blev hårdare och hårdare, det fanns varken jobb eller bostäder till dem som inte hade en utbildning, det gällde att skaffa sig en bra grund från början, man fick inga nya chanser.

Vid det laget stod vi i trappan, mitt bland alla ungdo­ mar och föräldrar som vimlade förbi.

Det var svårt att höra i sorlet, ljuden studsade mot de höga valven, men det fick henne bara att höja rösten.

Farsan svarade att det skulle ordna sig, men jag stannade inte för att lyssna på fortsättningen.

I stället rusade jag ned för trappan så fort det bara gick i trängseln och lämnade den traditionstyngda, hundraåriga tegelbyggnaden för alltid.

Vi hade åkt dit alla tre i morsans bil, men jag struntade i att bli skjutsad och tog tunnelbanan tillbaka hem till farsan.

Det var tyst i lägenheten när jag kom dit – så när som på tunga andetag från farsans och Katarinas sovrum.

Min bonusmorsa Katarina hade lagt mina halvsyskon 6

Klara och Kalle och det hade som vanligt slutat med att alla tre somnat i dubbelsängen.

Katarina är brevbärare, stiger upp tidigt och håller ald­ rig ut särskilt länge om kvällarna.

Jag var hungrig, gick ut i köket och bredde några mackor.

Innan jag hade hunnit ta den första tuggan smög farsan in genom ytterdörren.

Så snart han hade fått av sig kängorna och ytterkläderna började han gå runt för att plocka undan.

Han gjorde alltid det. Plockade och plockade. Han och Katarina är besatta av att hålla ordning och kräver att jag ska hjälpa till. De säger att det är nödvändigt när vi är så många i en treochenhalva.

I själva verket är de pedanter.

Hos dem skulle jag aldrig våga ha fest. Deras röntgen­ blickar skulle upptäcka minsta spår på några sekunder.

Att han plockade var alltså det mest normala han kun­ de göra. Men det fanns något påträngande i hans rörelser.

Han närmade sig pryl för pryl, under pockande tystnad.

Han ville något.

Jag hade mest lust att fly in i mitt rum, men kunde inte ta med mig mackorna. Farsan och Katarina gillade inte att man åt på rummet. ”Vad mörkt du har”, sa han när han hade plockat sig fram till köket. ”Man ser ju ingenting.”

Jag hade nöjt mig med en liten lampa ovanför en av bänkarna.

Han tände lysröret i taket och pekade på osten. ”Hur många gånger ska jag behöva säga att du ska lägga den på en tallrik?”

Jag hade gjort som vi gjorde hemma hos morsan, låtit den ligga ovanpå plastpåsen. Inte för att jag tyckte att jag 7

behövde försvara mig, hans och Katarinas regler var ju inte skapade av Gud, men jag var ändå på väg att öppna mun­ nen för att påpeka att jag bara tagit mig en snabb macka och tänkte sätta in osten i kylskåpet igen när han fortsatte: ”Jag vet att hon är skitjobbig.”

Det var då jag märkte sprickan för första gången.

Morsan kunde hacka på farsan för att han inte hade kommit någonstans i livet. Han arbetade på samma grupp­ boende som när de träffades och drömde fortfarande om att bli författare. Fattade han inte att det aldrig skulle bli något av det?

Men när det gällde mig och hur jag hade det klagade ingen av dem någonsin på den andra så att jag hörde det.

Nu efteråt tycker jag förstås att det var blåögt för att inte säga korkat, men jag hade inte förstått att det fanns konflikter mellan dem, motsättningar som de hade dolt för mig i alla år. Jag antar att jag ville tro att de inte exis­ terade och hade viftat bort alla tecken som tydde på att de gjorde det.

Att han hade sagt emot morsan på det öppna huset var tillräckligt ovant. När han nu visade att han stod på min sida mot henne var det inte bara överraskande, utan snara­ re en chock, ett yxhugg som gick rakt igenom mitt trygga, invanda liv.

Jag blev som förlamad, kunde inte tänka, visste inte vad jag skulle säga. ”Du vet att jag tycker att skolan är ditt ansvar och ingen annans”, fortsatte han. ”Mamma måste finna sig i det.”

Jag ville inte höra mer, reste mig från stolen, kastade den sista mackhalvan i soporna och satte av mot mitt rum.

Han ropade något efter mig som jag inte uppfattade in­

8

nan han kom ihåg att han inte fick väcka de andra och tystnade.

Jag stängde dörren om mig, satte på mig hörlurarna och gömde mig i datorn.

Trots allt tyckte jag att det var skönt att jag var hos ho­ nom och inte hos morsan den kvällen.

Om sexton dagar skulle jag fylla sexton år.

Men redan en vecka senare skulle jag lura t-shirten av honom.

9

2.

Nästa dag var en fredag och då skulle jag flytta över till morsan.

Vi slutade tidigare för att spanskaläraren var sjuk och när jag kom hem till farsan hade han brett ut papper över hela köksbordet och knattrade för fullt på datorn.

Jag önskar att det hade varit den typiska bilden av ho­ nom.

Men så är det inte.

Den typiska bilden är att han talar om att han vill skriva.

Han jobbar en hel del på nätter och helger. På varda­ garna är han ofta ledig. Men han har alltid lämnat sent och hämtat tidigt på dagis, både när det gällde mig och nu när det handlar om Klara och Kalle.

Det var förstås alltid han som stannade hemma med mig när jag var sjuk – och gör det med småsyskonen nu.

Han har inte ro att sätta i gång med författandet förrän han har gjort det han uppfattar som sina plikter - plockat undan, bäddat, tagit hand om disken, satt på en tvättma­ skin, gått och handlat, hängt den första tvätten och dragit i gång en ny.

Han har inget arbetsrum, sitter med datorn vid köks­ bordet och ser noga till att få bort både den och alla papper innan han går till dagis.

I vanliga fall har han städat undan alltihop innan jag kommer hem. När jag ska gå över till morsan på fredagarna tassar han runt och pysslar och småpratar med mig medan 10

jag packar. Det är en sorts avrundning, ett stillsamt samtal som egentligen inte uttrycker mycket mera än hej-då-hadet-så-bra-hos-mamma-vi-ses-om-en-vecka.

Men den här fredagen var jag alltså tidig och han var för en gångs skull inne i sin roman.

Jag knölade ner allt jag behövde i en väska, ropade hejdå och gick.

Han svarade knappt, tittade inte ens upp.

När jag kånkade väskan från farsans lägenhet vid Södra station till morsans i Götgatsbacken tyckte jag att den blev tyngre för varje vecka.

Ju äldre jag blir, desto mera är det som jag inte vill vara utan för att prylarna är i fel hem.

Hos morsan var det tomt. Hon och Olle är tjänstemän i karriären – på Ericsson – och jobbar ofta sent.

Vad de gör har jag aldrig begripit. Farsan tar hand om människor med funktionshinder, Katarina delar ut post, men vad sysslar tjänstemän i karriären med? Hänger vid ett skrivbord på ett kontor? Sitter i sammanträden?

Nu visste jag att de skulle dyka upp någorlunda tidigt.

För dem är fredagskvällarna heliga, hur mycket de än job­ bar över alla andra dagar ser de till att hålla dem fria. Då ska familjen vara samlad, äta middag tillsammans och tala om veckan som varit.

Min bonusbrorsa Fredrik spelade i pojkallsvenskan och gick i tvåan i gymnasiet på Hammarby fotbollsakademi.

Jag höll inte reda på hans tider, men grundtipset om han inte var hemma var att han hade träning. Om det inte var match – men det var det inte lika ofta nu på vintern.

Jag satt och kollade Facebook när han kom inflåsande, hojtade ”tjena hösäck”, skalade av sig de svettiga tränings­ 11

kläderna och släppte dem i dörröppningen till sitt rum.

Där skulle de ligga tills morsan tog upp dem och lade dem i tvättmaskinen.

Han letade reda på en Bajenhandduk och fortsatte in i duschen. Snart hörde jag honom skråla: ”Hammarby, Hammarby, Hammarby”.

När han kom ut med handduken virad runt kroppen stack han in huvudet i mitt rum. ”Här ser du en som har blivit uttagen till juniorlaget.” ”Vad betyder det?” ”Äh … du fattar ju inte. Tre stycken får spela med ju­ niorerna fast dom bara är sjutton. Och en av dom är jag.” ”Jaha … ja, grattis då.”

Nu hördes Olle i dörren. Fredrik kastade sig genast över honom med den stora nyheten. ”Det var på tiden”, sa Olle. ”Kim Källström kom med i juniorlaget när han var fjorton.”

Fredrik boxade i luften mot honom. ”Och när han var i din ålder hade han gjort hundra landskamper.”

I nästa sekund var han på flykt genom lägenheten med Olle efter sig. Olle hann i fatt och fällde honom i hans rum, satt snart grensle över honom och gnuggade honom i revbenen medan Fredrik kved ”sluta”.

Jag hade varit med och tittat på många av Fredriks matcher och även om jag aldrig skulle erkänna det för honom var det nervöst. Trots allt ville jag ju att det skulle gå bra för honom.

Men jag följde med mer och mer sällan.

Jag stod inte ut med att höra föräldrarna.

Farsorna.

12

Olle hörde inte alls till de värsta.

Andra kunde skrika – högre än tränaren - på sin egen unge eller på att de andra skulle passa honom så att han fick göra mål. Utan att skämmas.

Snacket var nästan lika outhärdligt.

Varför får den och den spela när min lille Hugo är mycket bättre?

Olle är likadan. Fredrik är högerback och i pojklaget var de två som kämpade om platsen.

Varför fick den andra killen spela? De hade ju sagt att de ville ha en offensiv back som sprang längs kanten och Fredrik var mycket bättre på det än han.

Morsan kom hem några minuter senare och följde sin fre­ dagsritual – att gå in till mig och stänga dörren om oss. ”Hur har du haft det hos pappa?”

Det spelade ingen roll hur många gånger vi hade pratat i telefon under veckan - nu hade vi ju till och med träffats dagen innan - hon ställde ändå alltid samma fråga.

Det spelade lika liten roll hur jag hade haft det. När jag var mindre och åkt med farsan till ett äventyrsbad eller när han och Katarina hade haft ett av sina sällsynta gräl svarade jag ändå alltid: ”Bra.” Morsan fortsatte enligt sitt standardformulär. ”Hur är det med skolan då?” ”Bra.” ”Har ni några prov i nästa vecka?” ”Engelska. Men det kan man inte plugga till.” ”Hur går det med SO-arbetet?” ”Bra.” ”När ska det vara klart?”

13

”På fredag. Men det är lugnt.” ”Det är några andra öppna hus i veckan. Men det kan vi ta efter middagen. Jag måste kolla tiderna.” ”Mm.” ”Du kanske ska visa dej lite intresserad. Det är trots allt din framtid det handlar om.” ”Jag vet.” ”Jag förväntar mej ett mognare beteende från din sida i fortsättningen.” ”Ska du säga.”

Att jag gafflade emot fick henne att genast släppa for­ muläret. ”Inte den tonen.” ”Nehej. Och vem var det som stod och skrek bland allt folk?” ”Var inte otrevlig.” ”Jag vill gå dit utan er.” ”Det får du inte.” ”Det är trots allt min framtid det handlar om.”

Morsan exploderade. Nu behövde hon inte göra sig hörd bland hundratals föräldrar och tonåringar – men vo­ lymen var densamma. ”Men du verkar ju inte fatta det! Att det är din framtid det handlar om.”

Hon blir alltid blixtförbannad och ingen av oss vänjer sig riktigt vid det. Efteråt brukar hon vara ångerköpt och då går det att snacka med henne – men det tror man inte just när man får den där ilskan över sig. Alla – Fredrik, Olle och jag, farsan också om han är i närheten – hukar sig bara och väntar på att utbrottet ska gå över.

Om man säger emot blir hon bara argare, det vet jag alltför väl, men den här gången kunde jag inte låta bli.

14

”Vem är det nu som är otrevlig?” frågade jag med ett lugn som jag visste skulle reta henne till vansinne. ”Vi måste ha lite koll.” ”Kontroll. Det är det allting handlar om för dej. Du ska kolla mej.” ”Men du klarar ju inte att ta ansvar för det här.” ”Hur kan du veta det när du aldrig låter mej göra det?” ”Du menar att jag ska ta risken att du förstör din fram­ tid?”

Hennes totala brist på förtroende var orättvis, jag för­ tjänade bättre. ”Ut!” skrek jag. ”Försök inte komma undan.” ”Ut ur mitt rum!”

Hon stod och kippade efter ord i några sekunder, slet sedan upp dörren, rusade ut och slog igen den efter sig.

Jag hörde henne trampa runt runt utanför.

Olle försökte lugna ner henne och föreslog att han skul­ le gå till indiern för att köpa middag.

Fredagskvällarna är som sagt heliga, men det betyder inte att morsan och Olle står i timmar i köket. Oftast blir det hämtmat – och inte bara då.

De har mer pengar än tid.

När Olle kommit tillbaka och ropade att det var dags att äta hade jag lugnat ner mig.

Fredrik och jag smög ut ur våra rum som djur efter en regnstorm, gick med långsamma, prövande steg för att un­ dersöka om ovädret dragit förbi. Ändå kunde han inte låta bli att skuggboxas lite mot mig.

Morsan hade ett spänt drag runt munnen, knep ihop om det som rörde sig inom henne.

15

Utan ett ord skickade vi runt de olika askarna, utan ett ord tog vi för oss ur dem, utan ett ord tuggade vi på våra Chicken Tikka Sizlar.

Vi var nästan klara när morsan plötsligt föreslog att far­ san, hon och jag skulle åka till de öppna husen tillsam­ mans, men dela på oss när vi kom dit.

Jag tyckte det var ok, då kunde jag gå runt själv eller med någon kompis utan hennes tjat.

Först nu tyckte Fredrik att det var läge för henne att få höra den goda nyheten från Hammarby.

Morsan är inte det minsta intresserad av fotboll, föl­ jer bara med på matcherna när det är final och har aldrig förstått vad offside är. Men hon gratulerade Fredrik flera gånger och jag vet att det var uppriktigt menat.

Hon var så upptagen av att jag skulle välja min framtid att jag nästan inte stod ut.

Men när man väl hade valt verkade det viktigaste vara att man blev bra på det man höll på med.

Att man presterade, var framgångsrik, hörde till de bästa.

Som om livet var en tävling.

Olle hade kollat upp att Fredrik inte hade någon match nästa helg – det var ju trots allt januari. ”Så vi tänker passa på att åka ner till farfar och farmor”, sa han.

Fredrik suckade. ”Måste jag följa med?” ”Ja.” ”Mäh …”, började Fredrik. ”Du har ju inte varit där sen i somras. Vi kanske ska brottas om det?”

Fredrik tog sig åt revbenen och stirrade ner i tallriken.

16

”Jag är hos farsan då”, påpekade jag.

Jag hade varit hos Olles föräldrar i Småland många gånger när jag var mindre, minns det som långa sommar­ veckor när jag måste spela fotboll med Olle och Fredrik för att de inte hade någon annan till hands. Kunde inte Fred­ rik få skotta lite på mig åtminstone? tjatade Olle när jag försökte smita undan med en bok. Nu efteråt kan jag inte fatta varför det dröjde så många år innan de begrep att de inte hade användning för en kille som var två år yngre och saknade bollsinne.

Men nu behövde jag alltså inte åka med. Fredrik kunde de tvinga, men inte mig.

Det var då jag fick idén till festen.

17

”För morsan får jag vara ute så här länge!” ”Bo hos henne då”, skrek farsan. ”Gör det. Bo hos henne. Om det nu är så jävla bra där.” ”Jamen, visst”, sa jag. ”Då gör jag det.”

Jag tog väskan, slet på mig jackan, tryckte ner fötterna i kängorna och rusade ut utan att knyta dem.

Alexander har bott varannan vecka hos mamma och pappa i många år. Hans båda hem är ganska olika, men det tycker han inte är något problem, för honom är det självklart.

Efter en turbulent helg blir föräldrarna osams om vilka regler som ska gälla. Med ens kryllar det av konflikter som de har dolt för honom – om hur det var när han var liten, om hur det är i den andras hem, om hans framtid.

För Alexander blir det en chock som sätter hela hans trygga liv i gungning.

Mitt i deras bråk söker han sin egen väg – samtidigt som han måste ta reda på varför Julia, skolans coolaste tjej, plötsligt vill träffa honom.

opal