9789172995758

Världens ände

Den årliga indrivningen närmar sig. Det är det största som händer på en ranch men inget är som det ska. Det är tomt efter Jonny, och Danny kämpar för att fylla tomrummet.

Fjortonåriga Sissy är gravid och vägrar säga vem pappan är, öknen blir varmare och varmare och det börjar aldrig att regna.

Snart kan man se sprickor …

Ali Lewis

Danny är tretton år och bor på en boskapsranch långt ute i den australiensiska öknen. Hans äldre bror Jonny är död, men ingen vill prata om det.

Opal

Du tror att du vet hur allting är, men så kommer en främling och allt förändras.

s n e d Värl ände

Opal

Ali Lewis Opal

www.opal.se Originalets titel: Everybody Jam Originalförlag: Andersen Press, Storbritannien 2011 © Text: Ali Lewis, 2011 Översättning: Elisabet Fredholm Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt hos ScandBook, Falun 2013 ISBN: 978-91-7299-575-8

Ali Lewis

Världens ände Översatt av Elisabet Fredholm

Opal

Till채gnas Lucas, Ollie, Megan, Jess och Beth

Ett

Jag hade vetat hur länge som helst hur ungar blev till. Jag hade sett djur göra det tillräckligt många gånger för att fatta det. Men nu skulle min storasyster Sissy ha en unge och därför tittade vi inte på varandra – bara på hennes mage. Alla gjorde det. Pappa stirrade på den där den putade ut under bordsduken varje kväll när vi åt middag, som om det var nyheterna han tittade på.

Sissy var fjorton år – bara ett år äldre än jag – och alla sa att hon var för ung, men ingen visste vem det var hon hade gjort det med. När hon kom hem från internatskolan på påsklovet kräktes hon hela tiden. Det gick inte att komma in i badrummet på morgnarna för att gå på toa för hon stod jämt där inne och spydde. En morgon var jag jättenödig, så jag bankade på dörren och sa åt henne att skynda sig, men det enda jag hörde var hur hon flämtade och hostade och sen nåt som stänkte ner i toan. Till sist rusade hon ut och sprang direkt till sitt rum och slängde igen dörren – precis som om det var mitt fel.

Först trodde mamma att Sissy hade fått nån magsjuka på skolan. Hon försökte bota henne med kex och rostat 7

bröd. Men när Sissy hade varit hemma i några veckor och fortfarande stängde in sig i badrummet varje morgon hörde jag mamma säga till moster Veronica att polletten hade trillat ner – hon var på smällen. Jag visste inte riktigt vad det betydde, men jag antog att hon hade fattat att Sissy inte var sjuk egentligen.

Och så en kväll vid middagen satt Sissy på sin vanliga plats vid matbordet, men hennes ögon var rödare än vanligt. Hon hade varit så knäpp sen hon kom hem – spytt hela tiden och suttit inne på sitt rum och tjutit – så jag tänkte inte så mycket på det. Men medan vi andra satte igång att äta så såg jag att Sissy bara satt och petade i maten. Det var biff, så jag sa att ifall hon inte ville ha sin mat så kunde jag äta upp den. När pappa lade ifrån sig sin kniv och gaffel och tittade på mamma så fick jag lite samma känsla som när jag hade fått reda på att Jonny hade råkat ut för en olycka. Det kändes som om maten som just hade åkt ner i min mage skulle åka rakt upp igen. Jag tittade på fotot av Jonny på pianot och önskade att jag hade kunnat springa fram till det och röra vid det.

Pappa suckade och såg sig omkring runt bordet innan han drog ett djupt andetag och stirrade på Sissy. När han andades ut sa han att det var lika bra att alla fick reda på att Sissy var gravid. Så tittade han ner i tallriken igen och tog en tugga till av sin biff. Jag höll på att sätta potatismoset i halsen, men Lloyd och Elliot, som bor och jobbar på vår ranch, sa ingenting. De bara slängde i sig resten av maten och gick ut på gårdsplanen för att dricka en öl. Jag stirrade på Sissy, som hade börjat tjuta igen.

När mamma frågade om nån ville ha mer grönsaker 8

hoppade jag nästan till. Ingen svarade. Det var nog ingen som var hungrig längre. Då sa Emily, min lillasyster: ”Vad är gavid?” Hon är helt hopplös. Hon är sju år och kan inte göra nånting ordentligt. Det enda hon gör är att pladdra om kalvarna som inte har nån mamma, men hon matar dem aldrig – hon bara klappar dem och ger dem larviga namn.

Mamma suckade och lade armen runt Emilys axlar och förklarade att gravid betydde att Sissy skulle få en bebis. Emilys ögon blev jättestora och hon log ända upp till öronen och sa: ”En riktig?” Som om det var nåt bra.

Efter en stund sa mamma åt oss att hjälpa till att duka av och gå till våra rum. Sen började de bråka. Jag hörde alltihop genom väggen mellan mitt rum och matrummet. Det var det första bråket där hemma på jättelänge – det första sen Jonnys olycka, tror jag. Det började med att mamma och pappa pratade med Sissy med sina vanliga röster, men efter ett tag så skrek de. De ville veta vem hon hade gjort det med, men hon vägrade tala om det. ”Snälla Sissy, vem är det?” sa mamma. ”Kan du inte bara berätta det, gumman?” ”Det kommer ändå fram förr eller senare, det gör sånt alltid, så det är lika bra att du talar om det med detsamma”, sa pappa. ”Är det nån av slynglarna på din skola?” ”Varför vill du inte berätta det?” frågade mamma. ”Vet han om att du är med barn?”

Sen verkade det som om pappa tappade tålamodet, för han sa: ”Men för guds skull, tala om vem det är bara.

VEM ÄR DET?” Jag tror att han slog näven i bordet, för det hördes en riktig smäll, och sen började Sissy tjuta.

9

”Lugna dig, Derek”, sa mamma, samtidigt som en stol skrapade mot trägolvet. Jag hörde fotsteg och sen Sissys dörr som smällde igen. ”När jag får reda på vem det är blir det förbannat synd om honom!” sa pappa. ”Sluta nu, Derek!” sa mamma.

Sen började de bråka riktigt ordentligt. Jag drog täcket över huvudet och låtsades att jag höll fotot av Jonny i handen.

Efter den kvällen verkade det som om Sissy tjöt ännu mer. Hon kom nästan aldrig ut från sitt rum, och när hon gjorde det så blev det alltid bråk mellan henne och mamma och pappa. Sissy hade alltid varit okej – hon var inte som tjejerna på teve, som bara håller på med dockor och smink och sånt. Hon var bättre än jag på att köra motorcykel och hon var rätt vass på att skjuta också, fast inte lika vass som Jonny, förstås. Och hon berättade grejer för mig, sånt som ingen annan sa. Det var hon som berättade för mig om när den flygande läkaren kom efter Jonnys olycka – och om allt blodet.

Men sen när hon hade blivit med barn så blev hon helt förändrad. Hon pratade inte med mig längre – inte på riktigt, i alla fall. Jag tror inte att hon pratade med nån egentligen. Hon bara grät. Hon tjöt när jag kallade henne idiot för att hon hade snott mina cricketgrindar.

Jag letade efter dem hur länge som helst och sen upptäckte jag att hon hade använt dem till att kila fast dörren till hönshuset. Ifall jag hade kallat henne idiot innan så skulle hon ha klippt till mig.

Nu när Sissy var på smällen så var allting annorlunda.

10

Jag fick inte lov att slå henne – inte ens om hon var riktigt jobbig, som när hon snodde mat från min tallrik.

Innan så skulle jag ha drämt till henne på armen eller nåt, men nu när hon hade den där bebisen i magen så fick jag skäll bara jag sa att hon var dum i huvudet. Pappa sa att jag måste vara snällare mot henne eftersom hon skulle bli mamma. Jag fattar inte varför reglerna plötsligt hade ändrats bara för det. Jag frågade pappa om det och han sa: ”Så är det bara, okej?” Som om det var jag som hade problem.

11

Två

Ibland när jag tyckte att alla var jobbiga stängde jag in mig i mitt rum och satte mig på Jonnys säng. Han var femton år när olyckan hände. Det var då som allting liksom tog slut. Eller inte direkt tog slut. Det var lite som när pickupen fick punktering på tre däck, eller som den gången när banken ringde, eller det hände nåt annat som inte var bra. Varje gång det var nåt sånt så höll vi oss undan tills mamma och pappa hade löst det. Vi liksom gjorde oss osynliga, så att vi inte skulle störa dem. För det mesta varade det några timmar, eller kanske en dag ifall det var nåt riktigt allvarligt, som när generatorn gick sönder. Men det som hänt med Jonny var ju inte nåt de kunde göra nåt åt, så vi hade varit osynliga ett tag.

Det var därför jag ville ha vårt rum precis som Jonny hade velat ha det – som han hade lämnat det. Ingen fick röra hans saker. Ingen. Mamma försökte en gång.

Hon kom in i vårt rum en dag några veckor innan vi fick reda på att Sissy skulle ha barn. Hon skulle se om jag hade nån smutstvätt, och medan hon plockade upp kläder från golvet sa hon att hon tyckte att det vore bra 12

att börja fundera på att ordna upp Jonnys saker. Jag fattade inte vad hon menade med det. Det fanns ingenting att ordna upp – hans saker var där de var, där han brukade ha dem. När jag sa det lade hon ifrån sig kläderna som hon hade plockat upp och sa att hon inte menade att vi skulle slänga nånting, bara att vi kunde byta sängkläder och städa lite. Jag reste mig upp och skrek: ”Aldrig i livet.” Mamma vände sig om och såg på mig en stund, och sen lyfte hon händerna och gick ut. Hon fattade nog att jag hade rätt.

Olyckan hände ungefär ett halvår innan vi fick reda på det där med bebisen. Det verkade som om alla hade glömt bort Jonny bara för att Sissy var med barn, nästan som om han aldrig hade funnits. Som om det gav dem en ursäkt att inte tänka på honom längre. Så de saknade väl inte honom. Allting handlade plötsligt bara om henne och den där bebisen. Det var jättejobbigt. Jag ville inte att Jonny skulle vara osynlig. Det stod ett foto av honom på pianot och jag tyckte om att röra vid det, varje dag om jag kunde. Jag tror att jag började göra det för att komma ihåg hur han såg ut. Det kändes liksom bra att göra det.

Precis som att ha kvar alla hans saker precis som han hade haft dem. Om jag tittade på dem så lade jag alltid tillbaka dem. Jag blandade aldrig ihop dem med mina saker. Det skulle ha varit fel, som att stjäla.

Några dagar efter att vi hade fått reda på det där med Sissy var jag på väg in i köket för att försöka sno några kakor utan att mamma såg mig. Men jag tvärstannade i dörren, för hon satt där inne och babblade i telefon med moster Veronica i Alice Springs. Jag visste att det var 13

hon, för hon var den enda som nånsin ringde till oss. Jag stod kvar och funderade på om jag skulle kunna smita in i skafferiet utan att mamma fick syn på mig. Det var då hon sa till moster Ve att Sissy var i fjärde månaden, så det måste ha hänt nån gång i julas.

Jag lade mig ner på mage och tänkte att jag kunde krypa in i skafferiet, så att hon inte skulle se mig. Då sa mamma: ”Jag vet inte, Ve, vi kan ju inte tänka oss att det är Elliot eller Lloyd. Det är ju bra killar – särskilt Elliot.” Jag antar att moster Ve inte visste så mycket om Elliot eller Lloyd, för jag var helt säker på att det inte var nån av dem som hade gjort det med Sissy. Det var helt omöjligt. Till att börja med så är de mycket äldre än hon. Sen blev mamma arg på moster Ve, så jag låg stilla där på golvet och lyssnade. Mamma brukade aldrig bli arg på moster Ve. Hon sa nånting i stil med: ”Över min döda kropp! Det är klart att vi inte kan, efter allt det med Jonny också. Jag fattar inte hur du ens kan få för dig att säga så, eller att vi skulle adoptera bort det.” Jag tyckte inte att det lät som nån dum idé att adoptera bort bebisen – alla tyckte ju ändå bara att alltihop var jättejobbigt, och den hade inte ens kommit än. Jag tyckte att det var den bästa idén som nån hade fått på länge, men jag tror att moster Ve bad om ursäkt för det hon hade sagt, för mamma lugnade sig och sa förlåt för att hon hade skrikit åt henne. Sen fortsatte hon med lite tystare röst och sa att hon inte viss­te hur vi skulle klara oss när barnet var fött. Hon trodde att hon kanske skulle bli tvungen att gå ner i arbets­tid.

Jag slutade lyssna ett tag – jag försökte fortfarande 14

tänka ut hur jag skulle kunna krypa över golvet och in i skafferiet där kakorna var utan att mamma fick syn på mig. Jag funderade just på att bara rusa dit, när mamma sa det värsta av alltihop. Hon sa att Sissy inte kunde ha valt en sämre tidpunkt för att föda. ”Det blir ju samma månad som indrivningen”, sa hon.

Indrivningen är det roligaste av allt på en ranch. Det är när vi samlar ihop all vår boskap och bestämmer vilka djur som ska gå till slakt och vilka vi ska ha kvar ett år till. Den är bara en gång om året, och det här skulle bli den sista innan jag började på internatskolan i Alice Springs. Jag ville inte att Sissy och hennes bebis skulle förstöra den. Jag blev så arg att jag glömde bort kakorna och hoppade upp och skrek åt mamma. Jag skrek att det var jättetaskigt – att Sissy och den där bebisen förstörde allting. Jag skrek att jag hatade Sissy och hennes dumma bebis. Mamma såg på mig och skakade på huvudet och bad moster Ve att vänta lite. Hon lade handen över luren och sa att jag skulle sluta upp med att vara så barnslig och gå till mitt rum, och sen vände hon ryggen mot mig och fortsatte prata med moster Ve. Jag hörde henne säga: ”Äsch, det var inget – det var bara Danny som gapade om ingenting, som vanligt.” Då blev jag ännu argare. Jag rusade till mitt rum, smällde igen dörren och rev ut några sidor ur Jonnys boskapsliggare. Jag vet inte varför. Jag ångrade mig efteråt, så jag stoppade in dem igen. Ingen märkte det.

Sissy kunde inte åka tillbaka till internatskolan i Alice Springs, så hon fick vara i skolrummet på ranchen med 15

mig och Emily i stället. Det är där vi lär oss räkna och skriva och sånt. Skolrummet är i ett gammalt uthus som pappa gjorde i ordning när Jonny och Sissy var små. Det är ganska enkelt och har träväggar och plåttak, så när det regnar blir det sånt oväsen att man inte kan höra nåt där inne. Fast nu hade det inte regnat på ett tag, inte ordentligt i alla fall. När regnen kommer på riktigt blir floderna så fulla med vatten att de nästan svämmar över – men det hade inte hänt på jättelänge. Vi hade inte haft tillräckligt med regn för att göra marken riktigt blöt på flera år. Det hade bara kommit en enda liten skur, och pappa sa att den var så ynklig att det hade varit bättre med en spottloska.

Vi gick till skolrummet varje morgon klockan sju och var där ungefär fram till lunch, när det blev för varmt för att tänka. Men vi gick bara i skolan på ranchen tills vi var tretton, så efter jul skulle jag börja på internatskolan som Jonny och Sissy hade gått på. Det var nog därför som Sissy tyckte att det var så jobbigt att vara i vårt skolrum igen. Det måste ha känts fånigt för henne att sitta tillsammans med oss, även om hon hade egna uppgifter att göra. När vi gick till skolrummet på morgnarna såg hon ut som om nån hade slagit till henne. Jag pratade inte med henne, men Emily gjorde det, och det enda hon babblade om var bebisen och vad den skulle heta. De var jättejobbiga.

Bobbie hade varit vår hemfröken i över ett år. Hon lärde oss saker med hjälp av ett radioprogram som hette Radioskolan. Det är för barn som vi som bor på ställen som Timber Creek, som ligger för långt bort från vanliga 16

skolor. Timber Creek Ranch ligger trettio mil väster om Alice Springs, mitt i Tanamiöknen i Norra Territoriet.

De närmaste städerna är Warlawurru, fem mil söder om ranchen, och Marlu Hill, fyra mil norrut. Fast där bor mest abbar. Mamma jobbar i receptionen på vårdcentralen i Marlu Hill, så hon kör dit varje dag, och även om det finns en skola där så är den bara för abbarnas barn.

Ibland kallar vi abbarna för giner, som i abori-GINER. Bobbie var tjugotvå år och kom från en ranch i Victoria. Hon bodde i ett av våra gamla uthus. Pappa hade gjort om halva huset till ett sovrum åt henne, och hon hade egen dusch och allt. Vi fick inte lov att gå in där.

Det var förbjudet område. Bobbie sa att hon behövde lite privatliv. Jag fattade inte vad hon skulle med det till.

Det enda hon gjorde på eftermiddagarna var att läsa eller titta på teve. På förmiddagarna var hon med oss i skolrummet.

Vi hade två till som jobbade på Timber Creek. Det var fyratusen kvadratkilometer öken och vi hade flera tusen djur, så pappa kunde inte sköta allting själv. Det var därför vi hade Elliot och Lloyd. Elliot hade varit längst hos oss och han var jättesnäll. Han sa inte så mycket, men han arbetade hårt och han var duktig på det han gjorde. Jag vet att pappa gillade honom. Han sa att han var en rejäl karl. Elliot kom från Tennant Creek, som låg bara en liten bit från oss. Hans familj hade en ranch där, men han var den yngsta av fyra bröder och det fanns inte tillräckligt med jobb för allihop. Deras ranch var lite mindre än vår och hans äldre bröder jobbade redan på den, så han fick hitta jobb nån annanstans. En gång sa 17

jag till honom att jag tyckte att det var taskigt, det var ju inte hans fel att han var yngst. Jag sa att de borde ha dragit sticka eller singlat slant eller nåt. Men han bara log och ryckte på axlarna. Sån där var Elliot – han gnällde aldrig om nåt.

Lloyd var annorlunda, han var bra att ha eftersom han var stor och stark, men pappa sa att man måste hålla lite koll på honom, för han var inte så klyftig och han hade lätt för att bli arg. Han hade inte jobbat hos oss lika länge. Han började ett tag före Jonnys olycka och han var uppländare – det betydde att han kom från ett ställe i närheten av Darwin. Våra grannar, familjen Croft, som hade en ranch åtta mil öster om vår, hade hört av nån bekant att Lloyd letade efter jobb och tyckte att pappa kunde anställa honom. Pappa var lite tveksam först. Han gillade inte att gamle Dick Croft kom och lade näsan i blöt. Pappa tyckte att vi klarade oss bra som det var, men mamma sa att hon tyckte att han jobbade för mycket och att det vore bra för Elliot med en kompis på ranchen.

Hon sa att det måste kännas ensamt för honom. Pappa höll med och sa att han inte ville bli av med Elliot, för han var värd sin vikt i guld. Så pappa funderade på det ett tag, och när han hade träffat Lloyd så tänkte han att han nog kunde ha nytta av honom. Och sen efter Jonnys olycka så fattades det ju liksom en på ranchen, så jag tror att pappa var glad för att han hade anställt Lloyd.

Familjen Croft hade varit vänner och grannar till min familj i en massa år. Deras ranch hette Gold River. En gång frågade Emily Dick varför hans farfar hade döpt ranchen till det. Han tänkte efter en stund och sen sa 18

han: ”Det var kanske för att farfar var optimist.” Efteråt frågade Emily mig: ”Danny, vad gör en optimist?”

Eftersom det inte hade regnat på så länge så hade alla floderna i närheten av oss blivit torrlagda och fått samma guldgula färg som resten av öknen. Det hade kanske varit torka när Gold River hade fått sitt namn också.

Min farfarsfar hade köpt Timber Creek Ranch när den förra ägaren, Arthur Simpson, dog 1930. Ända sen dess, sa pappa, hade familjen Dawson och familjen Croft kämpat sida vid sida för att försöka livnära sig på det öknen gav. Innan min farfar Alex Dawson dog hade han varit god vän med Dick Croft. Dick var snäll, men han hade blivit mager som en pinne, så att han såg ut som om nån hade satt kläder på ett dött träd. Han rosslade som om han hade en ärta i halsen, och när han pratade så väste han som jag gjorde när jag sprang runt på gården och jagade en ungtjur – fast han hade ingen inhalator som kunde få stopp på väsandet. En gång frågade jag Dicks son Greg vad det var för fel med hans pappa, och han sa bara: ”För många cigg.”

Greg rökte. Han var jätterolig. En gång berättade han den här vitsen för oss: Vad är det för skillnad mellan en abbe och en hundskit? Efter ett tag så blir den ena vit och luktar inte illa längre. Vi höll på att skratta ihjäl oss. Efter Jonnys begravning fick jag en hatt av Greg. Den var av läder och riktigt cool. Han sa att det var dags att jag började klä mig som en karl. Han hade köpt den i Alice Springs när han var där med sina kompisar. De hade festat en massa. De hade råkat i bråk och en av hans kompisar hade åkt i finkan.

19

En gång sa moster Veronica att det var dags att Greg skaffade sig en bra kvinna. Jag vet inte varför hon tyckte det. Greg skötte Gold River tillsammans med sin syster Marys man Ron. Dick var så gammal och sjuk att han inte kunde göra så mycket. Han hade en tjej som hette Penny som tog hand om honom. Han hade träffat henne på en vägkrog. Hon var yngre än Dick och hade hår som var alldeles gult. Mamma sa att färgen kom från en flaska.

Jag vet inte vad det hade blivit av Dicks gamla fru Mavis.

Det var aldrig nån som pratade om henne. Mamma sa att Mavis hade stuckit iväg med nån kille från Katherine när Greg och Mary var små. Därför hade Dick fått ta hand om ranchen och barnen alldeles själv. Gold River var större än Timber Creek också. Jag tror att Dick blev riktigt glad när han träffade Penny, för då behövde han inte göra allting själv längre. När jag sa det till pappa så nickade han och sa att Penny kunde göra vilken karl som helst på gott humör.

Gregs syster Mary sa inte så mycket, men mamma tyckte väldigt mycket om henne. Och alla gillade hennes man Ron. När de gifte sig hade de en stor grillfest. Det fanns massor av mat och de hade ett band som spelade.

Vi var uppe jättesent allihop. Till och med Emily.

Familjen Croft hade varit väldigt snälla efter det som hände med Jonny, men de hade ju en egen ranch att ta hand om så de kunde inte hjälpa oss hela tiden. Jag hörde mamma säga till pappa att hon oroade sig över hur vi skulle klara oss. Hon pratade om framtiden och sa att allting skulle bli annorlunda nu när barnet kom och Jonny var borta. Jag tror att alla hade väntat på att Jonny skulle 20

gå ut skolan och börja jobba på ranchen. Han skulle bli pappas högra hand. Jag blev arg när de sa så där, för även om jag var yngre och inte skulle vara hemma så mycket eftersom jag skulle gå i skolan i Alice Springs så kunde jag jättemycket om jobbet på ranchen. Jag ville skrika åt dem så att de kom ihåg att jag var där, fast på samma gång så ville jag aldrig mer prata med dem. Men sen sa mamma nåt som jag blev ännu argare för. Hon sa att de behövde nån som hjälpte till med att ta hand om huset och de små. Hon kallade aldrig Jonny eller Sissy för små när de var tretton. Hon sa till pappa att de behövde en hemhjälp och han sa okej.

21

Världens ände

Den årliga indrivningen närmar sig. Det är det största som händer på en ranch men inget är som det ska. Det är tomt efter Jonny, och Danny kämpar för att fylla tomrummet.

Fjortonåriga Sissy är gravid och vägrar säga vem pappan är, öknen blir varmare och varmare och det börjar aldrig att regna.

Snart kan man se sprickor …

Ali Lewis

Danny är tretton år och bor på en boskapsranch långt ute i den australiensiska öknen. Hans äldre bror Jonny är död, men ingen vill prata om det.

Opal

Du tror att du vet hur allting är, men så kommer en främling och allt förändras.

s n e d Värl ände

Opal

Ali Lewis Opal