9789172995604

Opal

Opal

ISBN 978-91-7299-560-4

Lydia och sömgångaren

Lydia har magiska händer som kan förflytta henne i tiden. Till exempel om hon vidrör en tavla av en konstnär som levde för länge sedan.

Men eftersom fågelmannen sitter i fängelse och magikern Hoffman fastnat i 1800-talet trodde Lydia att tidsresorna var ett avslutat kapitel i hennes liv. Men där hade hon fel.

Finn Zetterholm

Ett nytt ljud fick Lydia att vrida på huvudet och nu blev hon skräckslagen. Där stod vålnaden, väldig och svart, så kom han närmare och böjde sig över henne. I ett vansinnigt ögonblick trodde hon att det var Shakespeare som ville skoja, men den här vålnaden liknade inte Hamlets fader. Lydia kastade sig åt sidan och sprang på darrande ben uppför trappan mot scenen. Hon kunde höra vålnadens steg alldeles bakom sig.

Scengolvet badade i månljus, framme vid kanten grep han tag i henne, nu såg Lydia hans ansikte.

– Så ses vi igen, Lydia.

Finn Zetterholm

Lydia och sömngångaren

Tidigare utgivna böcker av Finn Zetterholm: Anton och Saras årsbok Rock Sussie De tre musketöserna De tre musketöserna slår till Boken om Bellman Virvelvisor Här i staden Klara hela dagen Lejon under sängen Katja, Katja Lejon på taket Lejon på stan Lydias hemlighet Lydias och tigerns gåta

Natur & Kultur 1985 Bonniers 1990 Rabén & Sjögren 1991 Rabén & Sjögren 1993 Rabén & Sjögren 1993 Bonnier Carlsen 1993 Natur & Kultur 1995 Eriksson & Lindgren 2000 Eriksson & Lindgren 2001 Eriksson & Lindgren 2002 Eriksson & Lindgren 2004 Eriksson & Lindgren 2005 Opal 2010 Opal 2010

Citatet ur Shakespeares sonett med tillstånd av översättaren Eva Ström.

Replikerna ur Romeo och Julia och Hamlet är ur Carl August Hagbergs översättning, något moderniserade

www.opal.se www.berghsopal.se © Finn Zetterholm, 2012 Omslag © Alexandra Kern Bokförlaget Opal AB, Bromma ISBN: 978-91-7299-560-4 Tryckt hos Scandbook, Falun, 2012

Finn Zetterholm

Lydia och sรถmngรฅngaren

Opal

Alla resor har hemliga destinationer som den resande är omedveten om.

Martin Buber

Av samma tyg som drömmar göras av vi äro gjorda.

William Shakespeare

Lydia och sömngångaren

Alla människor är olika, men vissa är mer olika än andra.

Lydia var en sådan människa. Hon hade en speciell förmåga som ingen annan på jorden hade. Det var den förmågan som gjort att hon fått uppleva de mest fantastiska äventyr man kan tänka sig. Det här kan du läsa om i de två första böckerna: ”Lydias hemlighet” och ”Lydia och tigerns gåta”.

De flesta av oss vanliga människor skulle nog vara avund­ sjuka på Lydia – tänk vad hon måste vara lycklig som fått upp­ leva så mycket spännande! Men riktigt så enkelt var det nu inte. Det kan ofta kännas ensamt att vara annorlunda. Mycket av det Lydia hade varit med om hade varit så underbart och otroligt att när hon tänkte tillbaka på det undrade hon om det verkligen hade hänt. Men mycket hade också varit så svårt och farligt att Lydia tvivlat på att hon skulle komma undan med livet i behåll. Och när Lydia efteråt försökt berätta om det var det ingen som trodde att det var sant. Därför hade hon slutat prata om det, det fick bli hennes egen hemlighet.

Det där med att ingen trodde henne var inte helt sant. Det fanns några få människor som kände till hennes förmåga.

Först var det Lydias morfar som var en mycket speciell män­ niska. Han var en viktig person i Lydias liv och han hade varit inblandad i hennes äventyr. Och så var det Sonja som hade flyttat in hemma hos Lydia. Lydias föräldrar hade tagit Sonja till sig som sitt eget barn, eftersom Lydia och Sonja så gärna ville det, men de fattade inte riktigt var Sonja kom ifrån. De trodde att hon var ett föräldralöst barn som tappat minnet och de nöjde sig med det, eftersom Sonja var glad och lycklig

13

över att ha hamnat i Lydias familj. Det var bara Lydias mor­ far som anade hur Sonja hade kommit dit. Men när Lydias mamma och pappa frågade honom om det svarade han att han hade tystnadsplikt.

Det fanns två personer till som kände till Lydias magiska förmåga. Tyvärr, kan man säga, eftersom de var giriga och onda människor som ville använda henne för sina egna syften.

Förra gången hade de misslyckats med sina planer och det be­ rodde på Lydia och Sonja. Nu satt en av de här männen i fäng­ else och den andra hade blivit kvarlämnad hundra år tillbaka i tiden. Men de hade en sak gemensamt: båda ville hämnas.

14

PROLOG

Mellan samhället och storstaden låg ett skogsområde. Fast

det var så nära in till staden fanns där mycket vild natur, tät granskog, skrovliga bergknallar med yviga busksnår och djupa raviner som det var svårt att ta sig ner i. Folk höll sig till sti­ garna. Där promenerade de på helgerna med sina hundar, där plockade de svamp och bär och sprang längs motionssling­ orna. Men vissa delar av skogen var så vildvuxna och ogenom­ trängliga att inte ens de ivrigaste svampplockarna sökte sig dit.

I januari kom det mycket snö. Kylan höll i sig länge och drivorna i skogen låg djupa. Skidåkarna blev glada, men de höll sig till de uppkörda spåren som följde stigarna. På många ställen var det helt enkelt för oländig terräng för att åka skidor.

Hade någon lyckats klämma sig emellan två stora flyttblock och titta ner i en av ravinerna hade han fått se något mycket egendomligt. Mitt i snön var det en bar fläck ungefär en meter i diameter. När det föll ny snö smälte den genast undan på det här stället, hur kallt den än var. Men det var ändå inte det underligaste. Om någon människa hade gått samma väg på kvällen och pulsat ända fram till kanten av ravinen skulle han fått se något helt oväntat: ett svagt blått ljussken som liksom pulserade över den kala fläcken i snön. Säkert skulle den här personen blivit rädd och sprungit därifrån så fort han kunde.

Kanske skulle han trott att det var något radioaktivt ämne från jordens inre eller något som fallit ner från yttre rymden. San­ ningen var att det bara fanns fyra personer på jorden som vis­ ste vad det här betydde.

15

Ett onödigt samtal

– Du får börja prata när du vill.

Flickan på stolen framför henne rörde inte en min. Hon satt orörlig med händerna i knäet och blicken fäst på en punkt på väggen bakom skrivbordet. En glåmig sol letade sig in mel­ lan springorna i persiennen, på fönsterkarmen kröp en söm­ nig fluga som vaknat ur sin vinterdvala. Det var tyst i rummet, bara ett svagt muller hördes från trafiken på gatan nedanför.

Terapeuten sneglade i smyg på sin klocka, mångårig vana hade lärt henne att göra det utan att patienterna märkte något. Tå­ lamod är kanske den viktigaste egenskapen hos en bra tera­ peut och Moa, som hon hette, visste med sig att hon hade det, men skulle hon vara riktigt ärlig höll den här patienten på att driva henne till vansinne. Hon hade redan ångrat att hon tagit sig an henne. Det flickans föräldrar berättat hade gjort henne nyfiken, det var ett ovanligt fall, hon hade faktiskt aldrig hört talas om något liknande. Att en ung människa led av tvångs­ föreställningar var ingenting ovanligt, sådana patienter hade hon behandlat många gånger. Det kunde ta tid, men så små­ ningom hittade hon en öppning och de kunde tillsammans gå vidare, vid det laget hade patienten börjat få förtroende för henne. I början kunde sådana människor vara tysta och reser­ verade men förr eller senare började de prata.

Den här flickan hade varit misstänksam och på sin vakt, Moa förstod att hon hade bestämt sig för att säga så lite som möjligt. Det var helt okej, det fick ta den tid det tog. De för­ sta två gångerna tog Moa det försiktigt och frågade bara om vardagliga saker, men vid deras tredje möte ändrade hon tak­ tik. Hon skulle sitta tyst tills flickan började prata. Efter en

17

stund hade flickan mumlat att det var ingen idé att säga något, eftersom Moa ändå inte skulle tro på henne. Moa hade sva­ rat att det inte var så viktigt vad som var sant eller osant, allt hon ville var att lyssna på vad flickan hade att berätta. Och då hade hon plötsligt satt igång. Först lite tveksamt, men sen var det som att sätta på en kran. Hon hade en otrolig fantasi och hennes påhittighet var makalöst stor. Maken till skrönor hade Moa aldrig hört under hela sin tid som terapeut. När hon till slut tystnade drog Moa ett djupt andetag och undrade om inte flickan kunde skriva ner sin berättelse.

Flickan hade ryckt på axlarna och muttrat att det kunde hon kanske göra någon gång.

– Gillar du att läsa? Läser du mycket böcker?

Flickan gav henne en ilsken blick.

– Jag har förstått att du är duktig på att rita och måla. Vad gör du mera på fritiden? Ser du mycket på film och håller på med dataspel?

– Jag visste väl att du inte skulle tro på vad jag sa! avbröt flickan häftigt. Det är ingen mening att jag säger något mer.

Resten av deras möte hade hon suttit tyst. Moa hade låtit henne hållas. Fjärde gången fick hon flickan att svara enstavigt på enkla frågor, frågor om vad hon gjorde på dagarna, hemma och i skolan. Men hon var på sin vakt. Så fort Moa försökte gå in på hennes fantasier knep hon ihop munnen och tittade bort. När flickan slog igen dörren efter att surmulet ha nickat adjö knäppte Moa på sin inspelningsapparat: – Fjärde mötet med Lydia. Inga framsteg i samtalet. Hon släpper inte in mej. På många sätt är hon en fullt normal tret­ tonåring. Mycket intelligent och kreativ. Hon verkar ha föt­ terna på jorden och vara medveten om vem hon är, men det stämmer inte överens med hennes vildsinta fantiserande där hon uppvisar klart mytomana drag. Jag har ingen riktig diag­ nos, men troligen har hon rövats bort och haft så svåra upple­ velser att hon förträngt dem. Hon har skyddat sig genom fan­ tasier om sin magiska förmåga och sina resor i tiden. Det tycks vara ett svårbehandlat fall som kommer att kräva mycket tid.

18

Spår i snön

Lydia klampade nedför trapporna, stegen ekade mellan de

gulprickiga betongväggarna. Hennes mun var ett smalt streck.

När porten slöt sig bakom henne hade hon redan hunnit en bra bit bort från huset. Hon ville komma ifrån terapeutens mottagning så fort som möjligt. Lydia gick längs gatan och stirrade rakt fram, hennes ögon var svarta och kinderna röda.

Folk hon mötte gav henne förvånade blickar. Varför såg flick­ an så ilsken ut?

Solen höll på att gå ner, det var kyligt i luften. Grå drivor kantade gatan, smutsiga snöhögar med gula fläckar där folk rastat sina hundar. Det frusna gruset på trottoaren knastrade under Lydias kängor. Hon hade tänkt gå raka vägen hem men hon ångrade sig och tog en omväg genom parken. Här var vintern i alla fall vit och ren. Kala träd och snötyngda buskar längs med den upptrampade stigen, ingen människa syntes till. Den sista biten upp på kullen fick hon pulsa genom snön.

Där låg platsen som Lydia kallade sin egen, och hon konstate­ rade belåtet att det inte fanns några andra fotspår som ledde dit. Ilskan började ge med sig, hon insåg att det var hennes eget fel att hon hade börjat berätta vid det förra besöket hos Moa, fast hon bestämt sig för att inte göra det. I ett svagt ögon­ blick några veckor tidigare hade Lydia lovat sina föräldrar att gå till terapeuten en gång i veckan, bara för att få dem att sluta tjata. Men hon hade inte lovat att hon skulle prata. Fast det var svårt att sitta hos Moa timme efter timme och bara svara enstavigt. Moa var listig, hon hade sina knep för att få folk att öppna sig för henne, det förstod Lydia nu.

Lydia hade inte besökt sin plats på flera månader och nu

19

såg hon till sin förvåning att den gröna bänken var tillbaka igen. Senast hon var här hade bänken varit borttagen, den hade flyttats till en helt annan plats borta vid ån. Det var inte parkförvaltningen som hade gjort det den gången, det var an­ dra personer, personer som Lydia inte ville tänka på … Men nu var bänken alltså tillbaka på sin plats igen och den var helt översnöad. Lydia borstade bort lite snö med ärmen, vantarna hade hon i ilskan glömt hos terapeuten. Så satte hon sig och lutade huvudet i händerna. En lång stund blev hon sittande så, hon försökte tänka på ingenting. Det var inte så lätt, tankarna kom ändå. Bredvid bänken reste sig ett stort träd med de kala grenarna spretande mot den grå himlen. De såg ut som klor. I somras hade trädet haft en lummig grön krona, det var svårt att föreställa sig det nu. En gång för länge sedan hade en stor svart fågel tagit Lydias penna i näbben och flugit upp med den i trädet. Det var så allting hade börjat. På den tiden hade Lydia gillat fåglar, det gjorde hon inte längre. I varje fall inte svarta.

En isande vind drog in genom snåren, Lydia frös om hän­ derna, de var röda och nariga och hon gned dem mot varan­ dra. Samma tanke kom upp som så många gånger. Hade de kvar samma förmåga som förr? För det mesta hoppades hon att det inte var så, det var ju hennes händer som ställt till all­ ting för henne. Men ändå … de bilder hon försökt gömma un­ dan längst bak i hjärnan dök upp ibland, farliga och lockande.

Lydia blinkade irriterat och stoppade ner sina frusna händer i jackfickorna. Nu fick det vara nog.

Det här var ingen bra dag, och det hade det inte varit igår heller. När Lydia tänkte efter kunde hon inte komma ihåg när hon senast haft en riktigt bra dag. Det måste ha varit minst ett par veckor sedan eller ännu längre tillbaka. Lydia visste att det var hennes eget fel. Hennes pappa brukade se på henne när han trodde att hon inte märkte det. Han hade en förebrående min. Hennes mamma hade ett sätt att sucka och Lydia vis­ ste att suckarna handlade om henne. Mamma hade varit med henne på utvecklingssamtal i skolan. Det gick dåligt för Lydia, det hade hennes klasslärare Benny sagt. Lydia låg efter i många

20

ämnen, hon måste skärpa sig. Och mamma hade suckat igen.

Det kröp av irritation i Lydia när hon tänkte på de där suck­ arna.

– Varför är du så snäsig, Lydia? Varför säger du så där till mej? Varför svarar du så elakt?

Hon ryckte på axlarna, det fanns ingenting att svara på det, Lydia visste vad mamma och pappa tänkte. Vart har vår snälla och duktiga flicka tagit vägen? Hon som det gick så bra för, hon som hade så bra betyg. (Utom i matte, det hade Lydia alltid haft svårt för.) Mamma hade frågat hur Lydia fungerade i klassen, om hon hade bra relationer med sina kamrater.

– Mamma, du behöver inte lägga dej i det, det är inga pro­ blem.

– Jamen Lydia, sa Benny, så där kan du väl inte svara.

– Det är inga problem sa jag ju!

Då hade mamma och Benny börjat tala över hennes huvud, det var riktigt dåligt tyckte Lydia, eftersom det här handlade om henne, men hon beslöt att strunta i det, resten av samtalet satt hon tyst.

– Lydia är mycket begåvad, sa Benny. Mycket begåvad och mycket speciell.

– Jag råkar veta det, svarade mamma.

– Och det där hon har varit med om har väl satt sina spår.

– Vi ska inte prata om det nu! bröt mamma av.

– Nej, nej, förlåt, sa Benny och lyfte avvärjande händerna.

Han såg ännu mesigare ut än han brukade, Benny var en tönt, dessutom luktade han svett. Lydia avskydde honom. Hon var tacksam för att mamma hade snoppat av tönten Benny.

Fast samtalet blev bara pinsammare och pinsammare. När det äntligen var över tog Benny mamma i hand och log så där smörigt som han brukade göra, mamma log inte tillbaka.

Hemma hade diskussionen fortsatt med både mamma och pappa, alla tre hade blivit väldigt irriterade och börjat skrika åt varandra. Sonja slapp höra det som tur var, hon var borta på sin kurs i aikido. Det hade slutat med att Lydia lovade att gå till terapeuten en gång i veckan.

21

Det löftet hade hon hållit, hon hade varit hos Moa fyra gånger. Det var inget större fel på Moa, hon var en rund kvin­ na i femtioårsåldern med krusigt rödtonat hår, men det såg ut som hon satt och smålog hela tiden och det var ganska ir­ riterande. Att det skulle vara meningslöst att gå dit hade Lydia vetat hela tiden. Men visst, hon hade lovat och hon skulle fort­ sätta att besöka Moa. Lydia skulle sitta där och svara enstavigt ända tills Moa inte stod ut med henne längre. Förra gången de sågs hade Moa föreslagit att Lydia skulle gå på en målar­ kurs, hon var ju intresserad av att uttrycka sig i bilder, det hade Moa förstått. Lydia hade svarat snäsigt. Hon kunde redan rita och måla, hon behövde inga kurser. Men efteråt tänkte hon att varför inte? Hon var bra på att rita, det visste hon, men det fanns säkert mycket mer hon kunde lära sig. Och även om Lydia målat en del tavlor var hon dålig på tekniken, att måla med oljefärg var jättesvårt.

Den bleka marssolen syntes inte längre, gråa skyar täckte himlen och snön började falla, pyttesmå flingor virvlade runt Lydia och kittlade henne på näsan. Genom de kala busksnåren kunde hon skymta hur ljusen började tändas i husen bortan­ för parken. Det var dags att gå hem. Hem till sina suckande föräldrar som himlade med ögonen, hem till duktiga Sonja som säkert satt och pluggade som vanligt. Lydia reste sig och började gå tillbaka nedför kullen. Efter ett par steg tvärstanna­ de hon. När hon gick upp mot sin plats hade snön legat orörd.

Men nu såg hon att bredvid hennes egna fotspår var det andra spår. Lydia böjde sig ner och tittade. Det var någon, en person med större fötter än hennes egna, som gått här, Lydia kunde se räfflorna i sulorna. Fotspåren började vid gångvägen nedanför kullen och följde hennes egna ända fram till buskarna bakom bänken. Där var det mer upptrampat, det syntes tydligt. Sen vände spåren och gick tillbaka ner till vägen igen.

Lydias hjärta bultade, hon såg sig omkring, inte en män­ niska syntes till. Snön föll tätare nu, vinden hade friskat i, hon kunde höra trädgrenarna knaka och gnissla. En bil körde förbi på gatan längre bort där de gulbleka gatlyktorna hade tänts.

22

Ljudet av bilmotorn fick Lydia att andas lugnare, hon ville inte ge efter för sin rädsla men hon gick med snabba steg mot par­ kens utgång medan hon försökte tänka klart.

Egentligen var det löjligt att hetsa upp sig för några fotspår.

Det kunde ju ha varit vem som helst som var ute och prome­ nerade och som fått en impuls att gå upp mot kullen. Folk gjorde ju som andra, de följde i varandras spår. Lydias pappa brukade alltid säga att om två personer ställde sig och stirrade upp mot himlen så skulle snart en massa människor stå där och glo. Det var ingenting konstigt med det. Ändå kändes det obehagligt. Lydia fick en känsla av att någon hade stått bakom buskarna och spionerat på henne där hon satt. Kunde det ha varit någon klasskompis som ville skoja? Knappast. I varje fall ingen av tjejerna, de hade mindre fötter. Ett par av killarna i klassen hade rejält stora fötter, som vuxna människor, men Lydia var inte kompis med någon av dem, hon trodde inte att de var intresserade av att följa efter henne när hon promene­ rade i parken.

Lydia var inte rädd av sig, hon hade varit med om så myck­ et så hon brukade inte hetsa upp sig i onödan. Hade hon varit någon annan hade hon kanske börjat fantisera om mördare och våldtäktsmän som smög sig efter henne, men det gjorde inte Lydia. Hon hade försökt lägga bakom sig allt som hänt henne, fast ibland på kvällarna när hon höll på att somna kom det upp igen. Bakom hennes slutna ögonlock flimrade de på näthinnan … sällsamma och underbara bilder; men också hotfulla och skrämmande. Då kröp Lydia över till Sonjas säng.

Sonjas rofyllda snusande andetag lugnade henne.

Sonja sov gott om nätterna trots det hemska hon varit med om i sitt tidigare liv. Sonja ville aldrig prata om vad hon och Lydia hade upplevt. Hon tyckte att hon hade fått det så bra nu, varför skulle hon då tänka tillbaka på det gamla? Det tjänade ingenting till. Då var då och nu var nu. Lydia avundades Sonja hennes lugna och glada syn på livet. Morfar, som var den enda som visste något om vad som hade hänt, sa att Sonja var ett maskrosbarn. Med det menades någon som hade haft ett gräs­

23

ligt liv – eller snarare ogräsligt vitsade morfar – men som ändå blev en fin blomma och klarade av att lägga allting bakom sig.

Lydia och Sonja var väldigt olika, Lydia tänkte alldeles för mycket. Det gjorde hon nu också, medan hon traskade hemåt i den blåa marsskymningen.

24

Opal

Opal

ISBN 978-91-7299-560-4

Lydia och sömgångaren

Lydia har magiska händer som kan förflytta henne i tiden. Till exempel om hon vidrör en tavla av en konstnär som levde för länge sedan.

Men eftersom fågelmannen sitter i fängelse och magikern Hoffman fastnat i 1800-talet trodde Lydia att tidsresorna var ett avslutat kapitel i hennes liv. Men där hade hon fel.

Finn Zetterholm

Ett nytt ljud fick Lydia att vrida på huvudet och nu blev hon skräckslagen. Där stod vålnaden, väldig och svart, så kom han närmare och böjde sig över henne. I ett vansinnigt ögonblick trodde hon att det var Shakespeare som ville skoja, men den här vålnaden liknade inte Hamlets fader. Lydia kastade sig åt sidan och sprang på darrande ben uppför trappan mot scenen. Hon kunde höra vålnadens steg alldeles bakom sig.

Scengolvet badade i månljus, framme vid kanten grep han tag i henne, nu såg Lydia hans ansikte.

– Så ses vi igen, Lydia.

Finn Zetterholm

Lydia och sömngångaren