9789172995352

Vi 채r inte v채nner!

Vi 채r inte v채nner!

Boel Werner OPAL

Vi 채r inte v채nner!

Boel Werner

Opal

www.opal.se

© Text och illustrationer: Boel Werner, 2012 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Greif, Estonia, 2012 ISBN: 978-91-7299-535-2

1. Kliv aldrig in i en främlings bil 2. Och läs aldrig husannonser!

3. Nippe Windman. Kan man också heta 4. Coola Yngve 5. Stålben och de elektriska knölarna 6. Spöken, galna hundar, elefanter och grisar 7. Ta aldrig med dig ditt finaste till skolan 8. Hur man skaffar nya kompisar. Eller inte 9. Jäkla trivseltvång!

10. Full rulle 11. Nippe misslyckas. Och en krasch 12. En doft av svinskit 13. Rysken, tysken och Bellman 14. Bollsinne och ursinne 15. Ner som en pannkaka 16. Upp som en sol 17. Fallet med femhunkan 18. Fiske och friluft 19. Grisarnas vän 20. Hur tråkigt kan man ha egentligen?

21. Klappa mig inte på huvet!

22. Till havs! Eller nåt

6 11 13 18 23 31 45 55 61 66 71 75 84 91 101 106 110 115 121 130 133 138

1. Kliv aldrig in i en främlings bil Det började med punka. Mitt nya liv.

Jag gav cykeln en välförtjänt spark. Sen sparkade jag för säkerhets skull till huset också. En plåthink stod i vägen när jag ilsket tågade nerför trädgårdsgången. Tjong. Jag fortsatte ut genom grindhålet och började gå längs vägen.

Den tysta, ödsliga byvägen.

Då visste jag ännu inte att jag inom bara några få minuter skulle stå öga mot öga med två kompletta galningar och möjligtvis blodtörstiga mördare.

Detta var en tidig morgon i augusti. Solen hade gått upp men den värmde inte på det där sommaraktiga viset längre. Gräset var fullt med spindelnät som lyste vita av fukt. I en hage bredvid vägen gick några svankiga hästar.

Jag ville ge dem gräs men skyndade mig förbi. Jag skulle säkert komma för sent nu. Första dagen i nya skolan.

Plötsligt kom skolbussen dundrande, det var nära att jag blåste ner i diket. Bussen var full med ungar som vände på skallarna och glodde på mig när de for förbi. Och innan jag hann hejda mig själv hade armen åkt upp i vädret med långfingret sträckt. Jag såg hur munnarna på ungarna längst bak öppnade sig som fågelholkar. Arrh! Varför gjorde jag så? Därför att det var orättvist. Det hade visat sig att jag bodde för nära skolan för att få skolskjuts. Typ tre 6

7

meter för nära. Så alla de där gloende ungarna kunde sitta i bussen och slöa, medan jag var tvungen att traska vägen fram, ensam och övergiven. Jag körde ner handen i fickan på huvjackan och fortsatte att gå. Långt, långt borta kunde jag se ett kyrktorn som stack upp. Där låg stan. Eller köpingen. Byhålan. Ända dit måste jag gå. Det var där skolan skulle finnas. Jag undrade hur jag skulle hitta den, hur jag skulle hitta mitt klassrum. Jag undrade vad det var för ett liv som väntade mig nu. Jag ville sätta mig på en sten och fundera på saken. Men jag måste skynda mig.

Då tutade en bil. Jag hoppade till. En rostig Mercedes saktade in och stannade en halvmeter från mina tåspetsar.

En dörr öppnades. En mörkhårig skalle stacks ut genom dörren, och en röst sa: – Åk med oss! Du är ju sjukt sen!

– Nej tack! sa jag och beredde mig på att traska vidare.

– Vi ska gå i samma klass, sa den mörkhårige killen otåligt. Farsan släpper av oss vid skolan.

– Vadå, hur vet du vilken klass jag går i?

– Var inte så misstänksam! Jag vet. Hoppa in nu!

Det är lite typiskt mig att jag gjorde som han sa. Det händer att jag gör saker som jag vet att man inte ska. Och man ska inte kliva in i främlingars bilar, det vet väl alla.

Men jag var verkligen väldigt sen.

Mot bättre vetande hoppade jag alltså in i baksätet på Mercan, som rivstartade och fräste iväg med galen fart. Jag trycktes bakåt mot ryggstödet, och blev i samma stund attackerad av en lurvig liten hund som slickade mig i ansiktet och viftade på svansen så det dammade om ryggstödet.

8

Jag gillar inte hundar överdrivet mycket. Jag har en kusin som har en galen tax. Blodtörstig. På riktigt. Man liksom ser i ögonen på den att det enda den vill är att flyga på en och hugga en i strupen. Och en gång blev jag jagad av en schäfer i Slottsskogen i Göteborg. Ägaren sa att den bara ville hälsa! När jag stod tryckt mot ett träd och bara grät!

Så jag gjorde mitt bästa för att putta undan det lurviga monstret.

– Sluta! sa den mörkhårige. Åt hunden tror jag.

Sen vred han skallen ett halvt varv och log mot mig.

– Hej! sa killen.

– Eh. Hej, sa jag.

Han sa inget mer men från han som körde bilen kom ett skratt som från ett bräkande får. Det var en lång man i grön overall med en keps på huvudet. Såg ut som en tvättäkta bonne. Han glodde på mig med stora ögon i

9

backspegeln. Sen bräkte han lite till. Jag rynkade på näsan.

Det luktade starkt i bilen. Hund förstås. Men också en massa lukter som jag inte kände igen och inte tyckte om.

Nån sorts skit? Och smörjolja? Plus en sötaktig stank som verkade komma från en bunt doftgranar som hängde från backspegeln.

– Du får ursäkta hundarna! sa mannen som körde, och jag hörde ett gläfsande bakom mig.

Jag vred snabbt på huvudet och tittade mot det stora utrymmet baktill i kombin. Där satt en stor hund av obekant ras. Den glodde på mig och dreglade. Långa strängar av löddrig saliv hängde från dess käft. För övrigt var bakdelen av bilen full med saker: En stor slägga. Något som såg ut som en överkörd cykel. Ett par motorsågar och så några avsågade ben. Människoben. Med fötter.

10

2. Och läs aldrig husannonser!

Så här var det: Vi bodde i stan. Jag hade en bästis och jag spelade innebandy i ett jäkligt bra lag. Mina kusiner bodde tre kvarter bort och det fanns ett jättestort köpcentrum i närheten. Och ett nöjesfält. Allt man kan önska sig alltså. Även om lägenheten var väldigt liten. Men så upptäckte mamma vilka otroligt billiga hus man kunde hitta, bara man letade långt ute på landet, i utkanten av byhålor där ingen ville bo. Och pappa bara: – Kolla! Den där kåken är ju nästan gratis! Och vilket garage!

– Titta på tomten! sa mamma. Så stor!

Och fastän jag protesterade dröjde det inte länge förrän de hade köpt ett ruckel vid en byväg, och mamma hade fått jobb på en hundmatsfabrik och pappa skulle pendla. Och så skulle de renovera. Jag fick ett vindsrum med omålade träväggar. Faktiskt ett väldigt fint vindsrum. Med fönsterkupor där man kunde sitta och titta ut på hästarna och åkrarna och ån som rann förbi. Utanför huset löpte vägen. Den var asfalterad men väldigt smal. Så smal att det här och där fanns bredare ställen som var utmärkta med ett vitt M på en blå skylt. Mötesplats. Inget av detta var särskilt intressant. Men på andra sidan vägen fanns något som drog till sig min uppmärksamhet. Det var ett slott.

11

Eller nåt. En herrgård kanske. Ett jättehus med massor av fönster, högt, brant tak, jättestora träd runtom, enorma gräsmattor och en lång väg som ledde från ett par snirkliga grindar fram till huset.

Pappa kollade på nätet och sa: – Där bor en familj Windman. Han är visst greve.

– Greeeve! Fint värre! sa mamma, som höll på att riva en vägg och stod upp till knäna i gammalt sågspån.

Det här var några dagar innan skolan började. Jag satt om kvällarna i mitt fönster och såg när de tände lamporna inne i herrgården. Kristallkronor såg det ut som. Jag föreställde mig att det gick omkring folk därinne i fina, gammaldags kläder. Att en massa människor åt middag vid ett långt bord fullt med mat och ljus och blommor. Kanske dansade de efteråt? Fast det var sällan jag såg någon gå ut eller in. Bara en kväll såg jag en ensam figur i en rullstol, som kämpade sig uppför en ganska brant ramp vid husets yttertrappa, öppnade den höga dörren och försvann in i huset.

Det spelade ingen roll att man kunde se så mycket vackert genom fönstret. Jag hatade alltihop ändå. Rummet, ­huset, landet. Jag ville ha tillbaka mitt gamla liv.

12

3. Nippe Windman. Kan man också heta – Framme! ropade bilföraren och bromsade in framför skolan så det skramlade bland grejorna där bak. Jag slappnade av lite. Eventuellt skulle jag komma att överleva detta.

Föraren hoppade ur bilen, flängde upp bakluckan, röt åt hunden att stanna kvar och rev ut den överkörda ­cykeln som låg där. Men en enda rörelse hade han förvandlat den till en rullstol som han körde fram till den mörkhårige killen som klivit ur framsätet och nu stod och höll sig i dörrhandtaget.

– Vi slutar klockan tre, sa killen.

– Okej, sa mannen, jag kommer då.

Han vände sig till mig.

– Torsten Windman! sa han och räckte fram en hand som han höll sträckt som bladet på en spade.

Jag tog den tveksamt.

– Bella Hellman.

Torsten klämde till.

– Trevligt, trevligt! sa han. Får jag presentera min son, Nils-Peter!

Jag tittade på killen, som som nu stod och höll sig i rullstolens handtag. Han vinkade lite och log mot mig. Han hade stora vita tänder som gnistrade i solskenet. Ögonen var blå och snälla. Håret var ganska långt, men avklippt 13

på ena sidan av skallen, där det stod rakt ut. Som om han hade fått lov att klippa bort ett tuggummi. Han var ganska liten och liksom sned. Ena benet verkade kortare. Jag slappnade av. Den där kunde väl inte vara farlig?

– Men jag kallas för Nippe, sa killen.

– Okej, sa jag.

Torsten startade bilen och körde iväg så gruset sprutade.

Kvar var jag, Nippe och rullstolen. Det kändes så: Som om vi var tre.

Jag tittade på skolan. Jag hade aldrig sett en sån skola förut. Den var hög som ett berg och byggt av mörkt tegel. Uppe på taket fanns det skorstenar runt vilka det flög moln av ropande kajor. Rakt framför mig fanns ett par enorma dörrar där elever strömmade in och ut. Skolgården bestod av en grusplan där det växte ett enda träd. En ek.

Jag vet inte om det berodde på att den stod helt ensam, eller om den verkligen var ovanligt hög. Den såg i alla fall helt enorm ut.

Min förra skola hade varit låg och mysig och byggd av trä. Skolgården hade varit full av buskar och lekredskap.

En modern, normal skola hade det varit. Inte nåt sånt här gammalt kråkslott.

– Den här skolan är byggd 1852, sa Nippe. Det är kommunens äldsta skola.

– Jaså, sa jag.

– Enbart för pojkar på den tiden, fortsatte Nippe, precis som om jag hade bett om en föreläsning.

– Så intressant, sa jag.

14

– Mycket, sa Nippe och tittade på mig. Lite för länge och lite för ingående.

Jag funderade på om han förväntade sig att jag skulle köra honom i rullstolen. Som tack för skjutsen eller så.

Det vore ju artigt. Men jag vågade inte fråga. Man vet aldrig med såna där. Såna som är handikappade eller sjuka eller nåt, de kan vara värsta surpupporna. Inte för att jag har fördomar eller så.

– Du kan få åka med oss varje morgon, sa Nippe.

– Åh, sa jag. Men det behövs inte, det var bara idag som …

– Men vi åker ju ändå, det vore ju dumt att inte stanna och ta upp dig!

– Ja, okej men …

– Bra! Då säger vi så!

Och så vände han rullstolen, utan att sätta sig i den, och sprang med den över skolgården. Som om det vore en shoppingvagn eller nåt.

Jag bara stirrade. Vad skulle dåren med en rullstol om han kunde springa som en älg? En halt och sned älg visserligen, men ändå.

I samma stund som som jag tänkte den tanken, stöp grabben. Vet inte om han körde på en sten eller nåt, men rullstolen välte och Nippe flög iväg genom luften, gled i gruset och blev liggande med huvudet några centimeter från ett cykelställ.

– Ouf! sa han.

Jag var snabbt där, satte mig på huk och sa: – Hur gick det?

15

Nippe hostade.

– Gick det bra? frågade jag.

Nippe vred försiktigt på huvudet och sneglade på mig.

– Alltså, hallå, sa han. Jag är inte ömtålig eller nåt!

– Nähä, sa jag.

– Just det.

– Det trodde jag inte heller.

Nippe satte sig upp och borstade av knäna.

– Det trodde du visst. Det tror alla. Alla tror att jag ska gå sönder hela tiden. Men det gör jag inte!

Det fanns inte mycket att svara på det så jag sa inget.

Skolklockan ringde. Det var som om det hängde en kyrkklocka nånstans som de bänglade i. En klocka från 1852, utan tvekan.

Nippe började rulla mot skolan. Jag fick småspringa bredvid för att hinna med.

– Du ville inte flytta hit, va? sa Nippe när vi närmade oss trappan.

– Va? flåsade jag.

– Jag har nog sett dig. Jag har sett hur du går omkring och sparkar på saker.

– Har du?

– Jojomän. Jag ser allt.

Nippe stannade nedanför handikapprampen som ledde upp till entrédörren, och tittade på mig.

– Din farsa, vad jobbar han med? Nån sorts ingenjör, va?

Jag nickade.

– Och din mamma … hon verkar vara händig. Myck16

et att fixa på kåken? Du skulle ha sett de som bodde där innan … jag var förvånad att de inte råkade bränna ner stället. Före dem stod det tomt i flera år. Antar att ni fick det billigt?

– Joo. – Och du trivs i vindsrummet?

Men innan jag hann svara tog han tag i hjulen, vevade iväg uppför rampen och försvann. Jag stod kvar på gården och bara glodde. Min nya granne och klasskamrat: Snarstucken surpuppa och psykopatisk galning. Härligt, härligt.

17

Mamma och pappa fick för sig att vi skulle flytta ut på landet. Plötsligt hade de köpt ett ruckel vid en byväg, långt borta från mina kompisar.

På andra sidan vägen fanns en herrgård med grisuppfödning, och det var där Nippe bodde.

Den enbente Nippe Windman.

Med rullstol, stort självförtroende och en idé om att vi skulle bli bästisar. Fast jag hade tänkt bli kompis med de populära tjejerna!

Men Nippe är svår att undvika. Och det är faktiskt mysigt att klappa en griskulting!

ISBN: 978-91-7299-535-2

Opal