9789172995277

Omslag: Simon Stålenhag

ISGROTTAN

Kan allt förlåtas?

Cannie Möller

Plötsligt är det där, ögonblicket som ska förändra Simon Nordkvists sjuttonåriga liv.

Han har just vinkat av Mara på Arlanda och ligger i soffan och slötittar på ett teveprogram där man visar foton av klippor och hav. Och han känner igen platsen. Och han känner igen de två som sitter där och håller om varandra.

Håret reser sig i nacken. I somras, på skrivarlägret, de hade alltså inte varit ensamma bland klipporna, Mara och han?

I sin jakt på fotografen reser Simon rakt in i en härva av familjehemligheter där alla han älskar varit delaktiga.

Uppe i det snöiga Västerbotten träffar han sin mormor, men vem är Roseanne? Grannflickan som vet mer om hans förflutna än han själv.

Hon som blir vägvisaren in i Isgrottans värld.

CANNIE MÖLLER

ISBN: 978-91-7299-527-7

Opal

Opal

ISGROTTAN

Isgrottan är en fortsättning på: M som i Mara, (Bonnier Carlsen, 2010) Draksystrar, (Opal, 2012) Böcker av Cannie Möller på andra förlag:

Kriget om källan, 1983 Stortjuvens pojke, 1985 Levande livet, 1986 Månbadarna, 1987 Billy och den rubinröda jackan, 1989 I skuggan av berget, 1989 Liv och döden, 1989 Djungelrummet, 1991 Tiga är guld, 1991 Billys Lavv-ståry, 1993 Liv och Lusten, 1993 Lucia, 1994 (ny utgåva 2003) Felicias ö, 1996

Två berättelser, 1998 Felicias resa, 1998 Balladen om Sandra Ess, 1999 Tagg i hjärtat, 2000 Grattis, ha ett bra liv, 2002 Skulden, 2004 Jag är Janis, 2004 Kriget och källan, 2005 På andra sidan floden, 2005 Med himlen som tak, 2006 Gömmarna, 2008 Oktober, 2009

www.opal.se © Cannie Möller, 2012 Omslag: Simon Stålenhag, 2012 Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt av: ScandBook, Falun, 2012 ISBN: 978-91-7299-527-7

Cannie Mรถller

ISGROTTAN

Opal

1. Avsked

N

är Mara slingrar armarna runt hans hals vrider han sig bort från henne.

– Är du sur? frågar hon besviket. Det är ju bara för ett par veckor.

Han svarar inte.

Tänker på att de varit ifrån varandra alldeles för mycket. Ifrån varandra mer än med varandra den här hösten som är deras första tillsammans. Tillsammans! Eller?

– Se inte ut så där nu – precis nu när jag ska åka!

Hon stryker pekfingret över hans läppar.

– Nåt kommer att hända, säger han och ser ut som han råkat svälja en citron.

– Vadå hända? Att planet störtar? Knappast.

– Så fort du träffar Nan igen – självklart händer det nåt. Det gör det ju alltid när ni träffas!

– Vi ska fira jul bara. Inget annat. Kan du fatta hur dom kan ha jul fast det är mitt i sommarn där? Nästa gång jag åker dit följer du med – visst? Du skulle gilla pappas nya familj. Och du skulle bli tokig i Australien.

Hon kastar en snabb blick på klockan ovanför grindarna in mot passkontrollen.

– Hej då!

Han vill inte släppa taget om henne. Håller så länge att hon börjar vrida sig fri.

5

– Hallå! Du vill väl inte att jag missar planet? Biljetten är rätt dyr!

Han står kvar och ser henne försvinna. Ryggsäcken skvalpar på ena axeln, ser ut som hon ska tappa den när som helst.

En gång vänder hon sig om och vinkar. Och ropar: – Två veckor – okej?

Benen av bly när han går ut genom glasdörrarna.

Avsked – han hatar det! Har alltid hatat det. Ända sen.

Jo, säkert ända sen dess. Ända sen mamma försvann.

En buss står och bolmar avgaser i den kyliga luften.

Han vet inte vad som är tydligast: bensinångorna eller kylan mot ansiktet. Och hon är på väg till sommaren.

Visst unnar han henne det. Sommar.

Simon fryser, denna första dag på ett jullov som kunde börjat mycket bättre.

Ingenting är så tomt som en tom lägenhet. Han ångrar att han tackade nej till att följa med pappa och Laura på utflykten till Köpenhamn. Men han hade ju sett på dem att de räknat med att få vara ensamma. Och vad skulle han i Köpenhamn att göra? Han är inte mycket för shopping.

Om bara ett par dagar ska han ta tåget upp till mormor i Boden – han har faktiskt längtat efter den där vithåriga, småknäppa tanten som tycks ha förmågan att förstå vad som rör sig i hans skalle. Hos henne ska han bara ta det lugnt. Sova länge, äta hennes inlagda sill och hennes hembakta limpa. Stanna kvar där hela jullovet. Ingen idé att vara i Stockholm när Mara är på andra sidan klotet.

Men plötsligt är det där, ögonblicket som ska förändra Simon Nordgrens sjuttonåriga liv.

6

Han halvligger i soffan när teven mystiskt sätter igång av sig själv. Tror han. Tills han märker att han har fjärrkontrollen i ryggen och att han antagligen råkat trycka till den.

Det är ett av alla de där programmen som heter Landet runt eller något i samma stil. Han ska just zappa bort det när kameran zoomar in bilder av hav och stenar. Och han känner igen platsen. Och de två personerna som håller om varandra och ser ut över havet.

Han blir torr i munnen och slutar andas.

Det kommer fler bilder på paret på klippan. Håret reser sig i nacken. Han känner igen klipporna också. Minns precis hur det var att sitta där med Mara. Men dom hade alltså inte varit ensamma. Någon hade varit fräck nog att plåta dom och sen ställa ut bilderna offentligt.

Fotografen har lyckats komma mycket nära, måste ha smugit sig runt dem, måste ha tryckt sig ner i en klippskreva för att inte bli upptäckt.

Som i andra änden av en lång tunnel hör han teverösten säga att utställningen finns kvar i ytterligare två dagar.

Han har missat namnet på platsen men han hinner höra vad fotografen heter: Marlene Månberg.

Han googlar och skriver in namnet i sökrutan.

Marlene Månberg, född 1965 och bosatt på västkusten.

MM är en internationellt känd fotograf som fick sitt stora genombrott på biennalen i Venedig 2005 med utställningen ”Hållplatser” om människor som byter liv.

Byter liv? Han undrar vad det betyder, kommer att tänka på operationsbord, blod och någon som ska få en ny njure.

7

Så följer en uppräkning av alla priser MM fått. Och sen finns det en ruta som gör reklam för utställningen på västkusten.

Han klickar över till konsthallens hemsida och en serie bilder rullar över skärmen. Paret på klippan, sedda från flera olika håll. Han zoomar in så tätt han kan fast egentligen behövs ju inte det. Han vet ändå. Att det inte kan finnas två andra människor som ser ut precis som han och Mara.

Han minns formen på klipporna och hur vattnet känts just den dagen. För det var den dagen han fattade att han inte bara var lite tänd och nyfiken på henne. Fattade att det var mycket mer än så.

Det dunkar i tinningarna samtidigt som lägenheten är bedövande tyst. Inte ens ett knäppande från elementen.

Bara hjärtat som dånar.

Det var länge sen nu som han drömde om henne, mamma. Och det var ännu längre sen han slutade tänka på henne som mamma. Men den natten smyger Sonja sig in i hans drömmar.

Hon ler mot honom och han är liten igen, hon sjunger något lugnande som låter som kom till mig. Och hennes ögon är klara och gråblå igen. Inte som när han såg henne på sjukhuset, när hennes ögon bara var matta och liksom vända inåt. Den hemska tiden när han förstod att hon inte längre orkade älska någon. Och allra minst den som krävde kärlek av henne.

Han väcks av ett ljud. Han tror att det är hennes röst som sjunger sitt entoniga Kom till mig. Det känns alldeles

8

som hon finns nära honom, sitter på hans sängkant för att hon hört att han sovit oroligt.

Men Sonja är inte där. Naturligtvis är hon inte det.

Hon övergav mig och pappa. Tänkte bara på sig själv. Hur skulle jag kunna sakna en sån jävla egoist? Jag hatar att hon smyger sig på mig i drömmen – som i ett jävla bakhåll! Försvinn ur mitt huvud precis som du är borta ur mitt hjärta!

Rummet är vintermörkt, bara det tunna röda skenet från klockradions siffror och så den vita ljuspricken från skrivbordet som visar att han inte stängt av datorn.

På ett ögonblick är han klarvaken och uppe ur sängen.

Han fäller upp locket på datorn och genast lyses skärmen upp av fotot på havet och klippan. Och de där två. Som var vi. Vad vill hon oss?

Han förstorar fotot på Marlene Månberg som han hittar på Wikipedia. Hon har långt nästan vitt hår som döljer halva ansiktet. Han ser bara det ena ögat men det ser rakt på honom. Det känns obehagligt, han klarar inte att möta den där blicken.

När han ser upp från skärmen är det sin egen spegelbild han ser i den svarta fönsterrutan. På andra sidan glaset faller snön tätt som en slöja.

Han går in på SJ:s hemsida och köper en biljett till staden på västkusten där Marlene Månbergs bilder visas på konsthallen.

9

2. Listan

Han sitter på tåget och gör en lista på saker han säkert vet om sitt liv.

Det blir ingen lång lista.

1: Mamma=Sonja Spåren ledde till en vak ute på Riddarfjärden.

– Hon orkade helt enkelt inte, sa pappa. Upprepade de allihop för honom, pappa, Laura, mormor. Du måste förstå det, Simon. Hon mådde så dåligt. Och så tyckte hon att det var hemskt för dig att behöva se henne så. Så hon tänkte att det skulle bli bättre så här. Hon tänkte på dig.

– Men hon hade ingen rätt att försvinna! hade han skrikit. Jag vill att hon ska finnas fast hon är sjuk – hämta tillbaks henne!

Men ingen hade kunnat göra det.

Han grät tills tårarna var slut. Då kom ilskan. En mamma har inte rätt att försvinna.

Det kändes som om han straffade henne när han flyttade över alla mammakänslor på pappas nya tjej. Laura med det kopparröda glänsande håret som var så bra på att lägga jättesvåra tusenbitarspussel. Särskilt sådana med massor av blå himmel och nästan samma blåa färg på havet. Han tyckte om att sitta bredvid henne och känna hur gott hon luktade. Inte alls som Sonja. Som hon luktat

10

på sjukhuset. Som gammalt vatten man glömt kvar i en blomvas.

Och Laura hade så mycket tålamod. Fast Simon visste att de vita pusselbitarna var seglet på en båt var det ändå spännande att se bilden växa fram när de satt där i soffan bredvid varandra. Och om pappa kom och sa att det var läggdags var det Laura som följde med honom upp och läste ett kapitel ur boken. Innan hon släckte lampan över hans säng brukade hon böja sig fram och pussa honom på pannan. Ibland tänkte han lite på Sonja då, ifall hon skulle bli svartsjuk om hon såg det här.

Han var nio år när Sonja lämnade honom. När han bestämde sig för att älska Laura istället.

2: Mara.

Vad är det för poäng med att vara ihop med nån som bara reser iväg? Inte en gång utan två gånger på bara ett par månader. Och är borta i flera veckor. Kunde hon inte sagt till sin pappa och syrra i Australien att hon ville vara hemma på jullovet? Betyder han så lite för henne?

Han får upp mobilen och skriver ett sjukt dumt sms till henne: Du glömmer lika fort som du tänker – ifall du tänker överhuvudtaget. Och du pratar om det du inte vet!

Du kan väl stanna där och försöka bli en känguru. Du kanske klarar det. För det finns likheter. S. Sen mår han en aning bättre.

3: Vad vet han om sig själv?

Bara enkla fakta. Hårfärg: brun. Längd: 172 centimeter. Vikt: 58 kg.

Vem bryr sig? Svar: ingen.

11

4: Vad håller han på med?

Han ska gå på en utställning och leta upp en okänd fotograf.

5: Och vad ska han göra med Marlene Månberg ifall han hittar henne?

Svar: ingen aning.

I bistrovagnen köper han frukost som ligger i en kartong med gladpack över. Man borde rulla in sig själv i gladpack. Och bli hur glad som helst. Han är inte direkt på humör att pröva.

Han går tillbaka till sin plats.

De få passagerarna har slutat stirra på honom nu. Han tyckte i alla fall att de gjorde det förut, såg igenom honom, liksom läste av att han inte har en aning om vad han håller på med.

12

3. Bilderna

Från stationen behöver han bara gå tvärsöver gatan. Ut-

anför konsthallen stannar han till. Måste samla kraft för att kunna gå in. Affischen med klippor och hav ser vild ut. Ingen bild på fotografen.

Bland skärmarna går några enstaka pensionärer och slötittar samtidigt som de pratar om hur man hittar julklappar till barnbarn som redan har allt.

Nästan genast ser han en bild som gör honom matt och svettig. Maras profil tydlig mot sommarhimlen. Hon lutar sig mot honom, han kan känna hennes andedräkt mot örat. Som han älskade henne den dagen! Men då visste han ännu inte att han skulle kunna få henne. Hon var så särskild, han visste inte vad det var för regler som gällde i hennes värld. Så han vågade knappt försöka någonting, om han gjorde fel kunde han förstöra allt.

Men så hade hon vänt på huvudet, sett honom rakt in i ögonen. Och låtit sina fingrar glida genom hans hår och ner över ryggen.

Han ryser till när han minns njutningen, när hans hud minns hur hennes fingrar kändes.

När hans mun minns hennes läppar, hennes tunga som rörde sig mot hans.

Simon blundar och känner upphetsningen välla genom kroppen i tunga vågor.

13

Tanken på att de inte varit ensamma på klippan: skrämmande, otäck.

Han sväljer och öppnar ögonen.

Ett pensionärspar står en bit ifrån honom och betraktar klippbilden.

Han vänder sig bort, vill inte vara med om pinsamheten att de skulle lägga märke till att det är han som är avbildad.

En kvinna sitter vid ett litet bord och bläddrar i en tidning, hon ler mot honom. Frågar om det är någonting han undrar.

– Hon som tagit bilderna? frågar han svettigt. Bor hon här i stan?

– Javisst. Vi är så stolta över att hon vill ställa ut här.

Den här utställningen ska vidare till ett galleri i Bryssel på måndag. Är du själv intresserad av fotografering?

– Ja, ljuger han. Jag håller på med ett skolarbete. Om olika sätt att fota havet. Havets olika ansikten, typ.

Han vet inte var han får det ifrån men kvinnan i den röda dräkten höjer på ögonbrynen och lägger huvudet lite på sned.

– Så intressant.

– Tror du att jag skulle kunna intervjua henne, Marlene Månberg? Ifall hon är hemma alltså?

Han förstår inte alls varifrån han får sitt mod. Kvinnan ler mot honom och försvinner in i ett litet rum med glasfönster. Han ser henne ta upp en telefonlur och förklara något samtidigt som hon kastar en blick på honom.

När hon kommer tillbaka blossar hennes kinder ännu rödare än färgen på hennes kläder.

– Hon säger att hon bara har tid med ett kort besök.

14

Om du kommer nu på en gång. Sen skulle hon iväg nånstans.

Kvinnan sätter en lapp i handen på honom: – Här är adressen! Du ska ta bussen från stationen och kliva av vid ändhållplatsen. Vindarnas väg hittar du bäst om du följer stranden söderut ett par hundra meter.

Det är ett stort vitt hus med glasveranda. Det är en sommarrestaurang på bottenvåningen. Du kommer absolut förstå vilket hus det är.

Med lappen i handen snavar han ut från konsthallen.

Plötsligt känner han att det är mycket bråttom att hitta MM. Viktigare än att ta sig tid att se hela utställningen.

Bussen viker av mot höger och en havsvik öppnar sig framför honom. Solen håller på att försvinna ner i vågorna utanför iskanten. Havets ansikten – var fick han det ifrån? Antagligen var det titeln på någon av hennes bilder.

Han kliver av bussen och går ner mot vattnet. Ett tunt lager av is håller på att lägga sig längs stranden. Det klirrar och sprakar som av tusen osynliga insekter. Men nu är det inte sommar, det måste vara vattnets ljud när det omvandlas till is.

Han huttrar till och känner den råa fukten som tränger sig på honom. Han får fram vantarna ur fickan och drar upp huvan över det rufsiga bruna håret. Nu ångrar han att han inte tog med sig luvan i samma grangröna färg som vantarna. Förra årets julklappar från mormor.

Men den hemstickade mössan var lite för nördig så den lämnade han vidare till Laura som genast satte den på sig.

Hon såg snygg ut i den så klart, det gjorde hon ju alltid.

15

Vad hon än hade på sig. Hans styvmamma. Plastmamma. Låtsasmamma. Hur många ord finns det för samma sak? Alla lika fel – han tänker på henne som Laura.

Ibland har han önskat att hon inte skulle vara så förbannat ung och snygg. Det kunde bli pinsamt när hon glömt låsa badrumsdörren om sig. Han stormar in för att gå på toa och så ligger hon där i badkaret och ler mot honom som om allting är den naturligaste sak i världen.

Som om han kommit in bara för att få borsta henne på ryggen. Det bad hon faktiskt om en gång. Han rodnade och störtade ut ur badrummet – med ett pinsamt stånd som han bad till Gud att Laura inte hade sett. Han förbannade sin kropp som gjorde som den ville utan att fråga honom om lov.

Men det är klart han gillar henne. Hennes sätt att lyssna. Inte som pappa som aldrig har tålamod att riktigt fatta. Han har ett irriterande sätt att nicka som om han förstod fast man bara hunnit säga en halv mening. När slutade han egentligen att prata med pappa? Det var nog rätt länge sen. Efter att mamma … efter att Sonja … Han ville straffa pappa för att han låtit det hända. Mest var det hans fel att mamma var så olycklig att hon inte stått ut med att leva.

Den vintern som fick honom att hata havet. Det frasande isskalet brister under fötterna. Ändå måste han lägga sig ner en stund. Han känner sig svag och orolig och väntar på att beslutsamheten ska komma tillbaka.

Vad ska han säga när han träffar Marlene Månberg? Varför är han här?

En senig tant med en rultande tax är på promenad högre upp på stranden. Henne skulle han ju kunna fråga

16

var Vindarnas väg ligger, men han tvekar så länge att hon hinner försvinna.

Han skjuter in ryggsäcken under huvudet. Blundar.

Kramar armarna runt kroppen för att behålla den sista värmen från bussresan.

Kylan får honom på fötter. Med ryggsäcken gungande över ena axeln går han långsamt längs vattenlinjen. Den orangegula himlen övergår snabbt i blygrått.

17

Omslag: Simon Stålenhag

ISGROTTAN

Kan allt förlåtas?

Cannie Möller

Plötsligt är det där, ögonblicket som ska förändra Simon Nordkvists sjuttonåriga liv.

Han har just vinkat av Mara på Arlanda och ligger i soffan och slötittar på ett teveprogram där man visar foton av klippor och hav. Och han känner igen platsen. Och han känner igen de två som sitter där och håller om varandra.

Håret reser sig i nacken. I somras, på skrivarlägret, de hade alltså inte varit ensamma bland klipporna, Mara och han?

I sin jakt på fotografen reser Simon rakt in i en härva av familjehemligheter där alla han älskar varit delaktiga.

Uppe i det snöiga Västerbotten träffar han sin mormor, men vem är Roseanne? Grannflickan som vet mer om hans förflutna än han själv.

Hon som blir vägvisaren in i Isgrottans värld.

CANNIE MÖLLER

ISBN: 978-91-7299-527-7

Opal

Opal

ISGROTTAN