9789172995147

www.opal.se © Text: Kristina Westerlund, 2012 © Omslag: Li Söderberg, 2012 Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt av Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-7299-514-7

Kristina Westerlund

Men ta tag i tyglarna d책!

Opal

Katastrofen ”Men ta tag i tyglarna då!” ”Styr in till höger! In på en liten volt!” ”Du där på Prippen! HÖR DU INTE! STYR TILL HÖGER SÄGER JAG JU!” Den nya ridlärarens röst skär som blixtrande knivar genom den tjocka dammiga luften. Den slungas mot ridhusets väggar, slår i taket där den skrämmer slag på duvorna, studsar ner i sågspånet så det yr. Och hugger och rispar i Helenas trumhinnor.

Klart hon hör. Det är inte hörseln det är fel på.

Hon hör precis allting.

Hon hörde hagelskuren på plåttaket också, den som fick Prippen att kasta sig ur ledet och sticka iväg helt okontrollerat.

De andra hästarna reagerade också förstås, men Prippen ska ju alltid vara värst när det gäller sånt.

Han tycks gilla att bli rädd. Han fortsätter att jaga upp sig, även när de andra lugnat ned sig. Det blir som en lek där han får skoja och springa av sig. Som en hund som jagar sin egen svans. Man har inte roligare än man gör sig.

Typ. Helena vet det och brukar vara beredd när det händer.

Lite spännande och nästan roligt brukar det vara.

9

Men idag hamnade sadeln lite på sned när Prippen så hastigt drog iväg i en ny riktning.

Visst spände hon sadelgjorden ordentligt? Eller passar inte sadeln så bra nu, när Prippen precis som alla de andra ridskolehästarna blivit lite rund om magen efter sommarbetet?

I alla fall hamnar både sadel och Helena en aning på sniskan. Prippen tappar en aning av sin balans då och får för sig att det är livsfarligt.

Eller kanske han låtsas att det är en tiger som huggit fast sig i sidan på honom?

En god anledning att springa är det i varje fall.

Helena kämpar för att komma rätt i sadeln och få ordning på tyglarna. Fröken skriker, de andra försöker lugna sina hästar och ungarna på läktarna håller andan.

Prippen trummar med sina lurviga ben det snabbaste han kan bort mot kortsidan vid läktaren, men där är det ju stopp. Alltså tvärvänder han med ett nytt kast, och sätter iväg rakt över ridbanan till den andra kortsidan.

Prippen är lycklig, han är snabbast i ridhuset just nu.

Alla ser på honom och håller andan. Hästkompisarna steppar avundsjukt på stället, hårt hållna av sina ryttare som just nu bara har ögon för Prippen.

Tjejerna på läktaren stirrar med gapande munnar, ridläraren tjuter förgäves. Han är helt enkel en superstjärna, scenen är hans. Han är den ende som rör sig, och som han rör sig! Han får allting annat att stanna.

Allt utom Helena. Hon flyger av vid andra tvär­ vändningen borta vid läktaren. Man hör först en smäll i sargen och sen en duns i sågspånet. Sen blir även Helena stilla.

10

Sju sekunder och katastrofen 채r ett faktum. Och v채rlden blir sig aldrig mera lik.

11

Blickar och viskningar Det blir så där tyst som det alltid blir när någon ramlat av.

Alla håller sig så stilla de kan. Någon får ändå tag i Prippen som stannat och förvirrat ser sig omkring. Är det roliga redan över?

Den nya ridläraren börjar jobba sig genom sågspånet bort mot Helena som just fått tillbaka andan. All luft pressades ur lungorna när hon slog ryggen mot marken. Hon har precis fyllt dem åter.

Helena har varit med om det förut. Det känns som man aldrig någonsin ska kunna andas igen, men det kan man.

Men det gör väldigt ont, antagligen lika ont som det första andetaget man drar som nyfödd bebis. Det är väl därför bebisar gråter.

Men Helena är ingen bebis, och hon gråter inte. Hon har precis fått tillbaka förmågan att andas, och ridläraren är nästan framme hos henne när hon hör viskningarna på läktaren ovanför. ”Vem var det?” är det någon som väser. ”Vem var det som ramlade av på Prippen?” ”Hon med handen du vet”, väser svaret. Ett vinande svar, som ett piskrapp. ”Jaså hon!”

Och det känns som de trampar på hennes bröst. Som 12

om de hoppar med sina kängor på hennes bröstkorg, som om de ville pressa ur all luft igen. Som om de ville se henne död.

Ridläraren är framme nu och lutar sig över henne. ”Hur gick det?” frågar hon.

Men hon undrar inte alls egentligen, det hörs på rösten och syns i ansiktet. ”Vad skulle det där vara bra för?” säger ansiktet och den irriterade rösten. ”Ligg inte där och skäm ut mig på min första dag här på ridskolan. Upp med dig!”

Fröken håller i Prippen när Helena ska sitta upp igen.

Det är klart att hon måste sitta upp igen, det vet alla att man måste.

Annars kanske man aldrig vågar rida mer. Så är det bara.

Om man inte blir liggande förstås och måste bli hämtad av ambulans. Då slipper man, men bara då.

Antingen åker man från ridskolan i ambulans eller så sitter man upp när man har trillat av en häst. Så är det på varenda ridskola i hela världen. Fråga vem som helst.

13

Skadad?

Så Helena sitter upp, men funderar hela tiden på om hon ska ta ambulansen i stället.

När hon äntligen kommer på fötter funderar hon på det. Och när hon borstar av ridbyxorna. Och när hon tar tag i tyglarna och sätter ena foten i stigbygeln. Till och med när hon tar sats med den andra foten mot marken för att kunna svinga sig upp.

Hela tiden tänker hon att hon kan säga att hon har ont i benet, eller armen eller varför inte handen som alla visst börjat stirra på i dag. Men det blir inte av. Hon får inga ord över sina läppar.

Den nya ridläraren sneglar hela tiden på Helenas hand.

De känner inte varandra, höstterminen har precis börjat.

Den nya ridläraren vet inte att det inte är nåt särskilt med den där handen. Att det aldrig har varit det.

Den är opererad en massa gånger bara, det är allt. Helena har haft bandage om den då. Det kan man se på fotografier i fotoalbum både hemma och hos mormor.

När man tagit bort bandaget har handen bara blivit bättre än den var innan, större och smidigare. Lite svagare kanske i början men efter några veckor starkare.

Så sitter hon i sadeln igen utan att något blev sagt. Den nya ridläraren släpper taget, marscherar in mot mitten på ridbanan och fortsätter lektionen.

14

De skrittar mest nu. Gör skänkelvikningar och vändningar på framdelen. Men lite trav också, med bogen in.

Småtjejerna på läktaren glor på Helena varje gång hon passerar, eller de glor på hennes hand. Det känner hon, deras blickar är som vassa spjut.

Varje gång hon närmar sig kortsidan där tjejerna sitter tystnar de och glor med sina stora ögon. Varför har hon inte ridhandskar som alla andra normala människor?

Men Helena gillar inte det och har aldrig gjort det. Hon tycker att så mycket av känseln försvinner då. Även mitt i vintern sliter hon av sig vantarna för att känna den där lätta förbindelsen genom tyglarna till hästens mun.

Men spelar roll nu. Nu har hon ingen kontakt alls med Prippen ändå. Den tappade hon väl förut när hon föll av, den ligger nog kvar där borta i sågspånet vid läktaren, nedtrampad och förlorad.

15