9789172995123

www.opal.se

Originalets titel: Søndag Text: © Kim Fupz Aakeson, 2011 Illustrationer: © Eva Eriksson, 2011 Originalförlag Gyldendal, Danmark Översättare: Melinda Hoelstad Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt av Narayana Press, Danmark 2012 ISBN 978-91-7299-512-3

Kim Fupz Aakeson

Eva Eriksson

SĂ– N DAG Ă–versatt av Melinda Hoelstad

Opal

Måndag På måndagen låg Torsten och Willy på gräsmattan mellan husen och stirrade upp mot molnen. De föreställde inget speciellt, molnen alltså. De bara fanns där.

Willy var väl inte Torstens bästa kompis, han var nog snarare Torstens sämsta kompis. För Torstens bästa kompisar hette Jonas och Greger, fast Jonas hade flyttat med sin pappa och mamma till en annan stad och Greger var kompis med en äldre kille nu som hade massor av leksaker, en sådan där som bodde i villa. Så Willy var den enda som Torsten hade kvar. Han brukade tänka att en dålig kompis var bättre än ingen alls. Willy kunde knyta skorna själv och det brukade han skryta om ibland. Willy hade massor av fräknar. Inte för att det spelade någon roll, det bara var så.

De låg och pratade, först om fotboll och Barcelona, sedan om sko­ snören och sedan om Torstens mamma. Willy tyckte att hon var för tjock. ”Det är för att hon ska få en bebis”, sa Torsten. ”Jag ska få en lillebror eller lillasyster.” ”Aha”, sa Willy med ett särskilt tonfall. Inte bara ett vanligt aha, utan ett aha som betydde något. ”Varför säger du aha?” undrade Torsten. ”Aha, du vet”, sa Willy. ”Njae”, sa Torsten tveksamt. ”Du vet väl varför folk får bebisar?” ”Jo då”, sa Torsten. Fast det visste han egentligen inte.

Han frågade sin mamma på kvällen. Han väntade tills hon inte var på dåligt humör längre, för hon hade tjatat om att det jämt var så stökigt på hans rum och att han aldrig la sina kläder i tvättkorgen och att de jämt fick påminna honom om att han skulle ställa tallriken i diskmaskinen när han hade ätit klart. ”Du är faktiskt stor nu”, hade hon sagt.

Torstens pappa hade också varit ganska irriterad, mest över det stökiga rummet. Han hade svurit och sagt baske mig, att nu fick det baske mig vara nog.

Fast nu var de inte arga längre. Mamma satt på sängkanten, hon hade svart hår och stor mage. Och hon var ganska trött. ”Varför skulle vi ha en bebis nu igen?” sa Torsten.

”För att man inte kan önska sig något bättre än en bebis”, sa mamma och strök sig över magen. ”De är rosa. Man kan killa dem under fötterna. Man kan gosa med dem. Man kan ligga och titta på dem i flera timmar. Alla älskar bebisar, för de är så gulliga.” ”Aha”, sa Torsten. ”Och så luktar de gott!” ropade pappa inifrån vardagsrummet, för han hörde tydligen vad de pratade om. ”Det har jag redan sagt”, ropade mamma tillbaka. ”Jag har sagt att man kan gosa med dem.” ”Gott!” ropade pappa igen.

När både mamma och pappa hade sagt god natt låg Torsten och luktade på sig själv. Det luktade väl inget speciellt, lite gräs kanske.

Och pyjamas. Men gott? Njae, egentligen inte.