9789172994928

Annelis Johansson Andas samma rytm som du

www.opal.se

© Annelis Johansson © Omslag: Maria Larkman © Omslagsfoto (flicka): Nacivet/ Photographer’s Choice/ Getty Images © Omslagsfoto (katt): Brand New Images/Lifesize/Getty Images Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden, 2011

ISBN: 978-91-7299-492-8

Det h채r 채r en bok om k채rlek. Den handlar om oss. Dig och mig.

Eva var försvunnen.

Egentligen hade han vetat om det redan sen igår kväll, men någonstans inom sig hoppades han ändå att det inte skulle vara så. Men nu hade han fått det bekräftat då Evas pappa Lasse ringt och frågat om Eva var där.

Hon hade visst lagt en lapp på köksbordet och skrivit att hon var hos Sam, och att hennes mobil krånglade och det inte gick att ringa, och Lasse trodde såklart på henne och Sam stod tyst med telefonen i handen och hoppades att Lasse inte skulle fråga honom något så han blev tvungen att ljuga.

Lasse pratade på och sa att han kommit hem sent från jobbet och varit så trött så han somnat vid tio. Säkert hade Eva kommit hem senare än så, och morgonpigg som hon är hade hon säkert gått upp långt före honom och gett sig iväg igen. Var hon hos Sam måntro? Ja det var hon säkert, det var ju där hon brukade vara, och Lasse lovade att lägga pengar i köket till en pizza åt dem var.

Själv skulle han käka hos Lena, och troligtvis stannade han där några dagar. Ja, kanske stack han hemom en stund imorgon för han behövde klippa gräset, men det vore bra om hon slog honom en signal någon gång. Och ville hon fick hon gärna komma bort till Lena också. Ja, Sam med för den delen. Han var alltid välkommen.

7

– Ja, ja men då säger vi så då, sa Lasse, och Sam stod kvar och vågade inte säga någonting men med hela sanningen pumpande innanför pannbenet.

Eva var försvunnen! Ända sedan de började skolan hade Eva tänt ljus på sitt rum innan hon lagt sig. Han kunde se bort till henne. Han såg in genom hennes fönster och varje kväll innan han somnande stod han och tittade bort på ljuset som fladdrade i Evas rum.

Det var lite romantiskt, lite smörigt kanske, men det brydde han sig inte om, för han gillade verkligen tanken på att allt var lika varje dag, och att Eva hade det lugnt och bra därinne. Han smålog lite för sig själv, lakanen var mjuka, det var lätt att somna.

På morgnarna, när han hade vaknat och dragit upp sin persienn såg han att Eva öppnat fönstret och släppt in morgonluften i sitt rum. Det var också likadant varje dag, och han kunde inte låta bli att vissla när han gick nerför trappan och in köket för att äta frukost.

Men de senaste två veckorna hade det varit annorlunda.

Inget ljussken lyste om kvällarna, och fastän han träffat Eva flera gånger bekymrade det honom på något märkligt vis att hon inte gjorde som hon brukade. Han hade en vag känsla av att något inte stod rätt till, och när hon inte ens hade öppnat fönstret de senaste två dagarna hade han fått en olustig förnimmelse av att någonting höll på att hända, men han visste inte vad.

Efter att han pratat med Lasse kastade han kvickt i sig frukosten. Mamma hade redan gått till jobbet, men pappa satt kvar ute i trädgården och drack kaffe och läste tidningen i trädgårdsmöblerna vid syrenhäcken.

8

– Det var värst vad du har bråttom, sa han när Sam reste sig och tog sin tallrik nästan i samma stund som han satt sig.

Det är ju sommarlov. Vad jäktar du över?

– Träning, svarade Sam med munnen full av flingor och fil.

Det var delvis sant. Han skulle träna idag, men inte förr­ än senare, och det var fortfarande ganska tidigt på förmiddagen. För att slippa svara på fler frågor tog han mackan i tre tuggor medan han gick in i huset igen, och han skyndade sig att snabbt få in disken i maskinen.

– Jag sticker nu, ropade han inifrån köket och låtsades att han inte hörde när pappa frågade hur dags han skulle komma hem. Det spelade ju ingen roll, för både mamma och pappa jobbade ännu så länge och skulle inte märka om han inte var hemma.

Han tog sin cykel och sin träningsväska och cyklade några kvarter bort mot fotbollsplanen. När han kommit så långt att han glömt bort att han ljög svängde han av och cyklade mot den hemliga stranden istället. Om Eva gömt sig någonstans så borde det vara där.

* Hon höll händerna runt kedjorna alldeles intill honom, innan hon plötsligt släppte och lutade sig bakåt så håret nästan drog i marken och de vita prästkragarna som hon haft i de spretiga flätorna föll av.

– Kolla, skrek Eva, kolla! Jag håller inte i mig!

Sam tittade hastigt upp på Eva där hon satt mitt emot 9

honom på gungan, och han såg förskräckt på när hon lutade sig bakåt med armarna släpande i marken. Hon krökte ryggen i en båge som fick hela gungan att luta, och Sam han fick hålla hårt, hårt fast på sin sida för att inte ramla framstupa rätt över Eva. Hon såg på honom med en illmarig och vild blick och hon skrattade så hennes små vita tänder med gluggen mittpå nästan gnistrade.

– Visst är det kul! ropade hon och sträckte armarna ut åt varje sida så man nästan kunde tro att hon flög.

Sam nickade försiktigt, jovisst, lite kul var det ju, men han var rädd också. Rädd för att Eva skulle falla, och rädd för att han själv också skulle falla, så alldeles roligt kunde han nog inte tycka att det var.

Hon kikade på honom under den sommarljusa luggen.

Hon såg lite betänksam ut. Sen satte hon sig upp och stötte till så gungan gick i zickzack ett par vändor, och sen sa hon: – Vi kan gunga vanligt om du vill.

Sam nickade tacksamt. Han anade nog att Eva tyckte han var tråkig, men hon var snäll i alla fall, och log, och rättade till sin vita examensklänning och höll sig så ordentligt fast i gungan som de vuxna sa man skulle göra. Länge satt de så och lät vinden föra dem fram och tillbaka. Det gick stilla, stilla.

Sam skruvade lite på sig. Kanske gick det för långsamt.

Han var rädd att Eva skulle tycka det i alla fall, och då kanske hon skulle hoppa av och springa därifrån och lämna honom ensam, och det ville han inte, de hade ju just lärt känna varandra.

Han sneglade lite försiktigt på henne för att se efter om hon var uttråkad, men konstigt nog såg Eva alldeles nöjd ut, och hon skrattade för sig själv på ett tyst litet vis som Sam 10

inte alldeles begrep, men som ändå gjorde honom lite varm inuti.

– Konstigt att vi inte har lekt innan, utbrast Eva plötsligt och höjde på ögonbrynen så pannan blev skrynklig. Det är verkligen konstigt tycker jag, för det är så roligt att leka med dig!

Sam kände hur hans mungipor gled uppåt mot öronen alldeles av sig själva när Eva sa sådär, för han tyckte också om att vara med Eva. Och han tyckte också det var konstigt att de aldrig lekt med varandra tidigare.

Han hade lekt med flera andra barn, Vilma och Hoang till exempel. Men aldrig med Eva. Och det var ju ganska konstigt, för de bodde nästan bredvid varandra, det hade han sett flera gånger genom buskarna när Eva varit ute och lekt i sin trädgård.

Snett bakom varandra låg deras hus. Evas lite högre upp på en kulle, och Sams lite lägre ner nedanför kullen. Hennes var blått med vita knutar och hans var gult.

– Men … vi kan ju leka på sommarlovet, föreslog han, och hon nickade förtjust och log så gluggen syntes igen.

Sam tyckte om den där gluggen, för själv hade han inte tappat så många tänder än, även om han ville. Bara en endaste liten ynka tand hade han tappat, och ibland försökte han rycka och vicka lite på tänderna, men de satt lika stenhårt fast som tidigare. Han var lite rädd att de kanske aldrig någonsin skulle lossna.

– Nästan varenda dag kan vi leka, sa Eva och sköt ut spetsen på sin tunga genom den lilla gluggen. Nästan varenda dag … men …

Plötsligt fick hon en lite allvarlig min och höjde ögonbrynen.

– … men ibland ska jag vara hos min mormor också.

11

Hon sköt iväg en liten vit spottloska mellan tänderna som landade i sanden.

– Men där emellan kan vi leka.

Hon puttade på mer fart så de gungade lite högre.

– Jag ska också vara hos min mormor, sa Sam. Men hon bor nära, så vi kan leka ändå.

Eva tittade på honom och han såg att hon hade en ögonfärg som han inte visste vad den hette. Den såg ut som blå, och mörkblå och grön, och så lite gul också ibland, i små stänk.

– På hedersord? sa hon och la huvudet på sned.

– Ja, svarade han.

De log mot varandra igen. Nu var de kompisar.

På hedersord.

När alla mammorna och papporna hade kommit ut från det gula huset med regnkläder och teckningar packade i en påse var det dags att gå hem. Nu hade de gått färdigt på dagis, och när Evas mamma kom för att hämta henne ställde sig Eva med båda fötterna i marken så det nästan pangade och gungan stannade med ett ryck.

– Mamma, det här är Sam, och jag vill leka med honom varenda dag, ropade hon. Oväntat högt.

Den mamman som var Evas mamma hade lockigt brunt hår och såg nästan ut som en ängelmamma, ja fast med brunt hår då. Och hon var mycket smalare än Sams mamma och förmodligen den vackraste mamman som fanns i hela världen, trodde Sam. Evas mamma skrattade och pussade på en pappa som hon höll i handen. Det var Evas pappa. Han såg inte ut som en ängel, fast han hade ljust hår och skägg som gick i en ring

12

runt munnen. Det såg lite roligt ut, men Sam vågade inte skratta.

– Gud vad gulligt, Lasse, sa Evas mamma och blinkade flera gånger med sina tjusiga ögonfransar som var alldeles fulla av smink. Eva har hittat en liten pojke.

Hon pussade på pappan Lasse igen, och han skrattade och drog henne intill sig med armen runt hennes höfter.

– Det är för att de är kära i varandra som de pussas så mycket, viskade Eva till Sam innan hennes föräldrar hann komma ända fram.

Sam rodnade lite och satt kvar i gungan med händerna kring kedjorna medan Eva klättrade ur och lät sin mamma pilla i prästkragarna i håret igen.

– Det är klart du ska få leka med pojken, sa hon och tittade lite på Sam. Nämen, dig känner ju jag igen, utbrast hon. Du bor ju alldeles nedanför oss.

Sam nickade och såg hur hans egna föräldrar kom ut genom dörren. De höll inte varandra i hand. Det gjorde de bara på kort från när de varit utomlands och när det var bilder från för länge sen.

Evas mamma och pappa hälsade på Sams mamma och pappa. De tog varandra i hand och nickade. Det såg lustigt ut.

Evas mamma var som en karamell i fina färgglada kläder och skor, och Sams mamma såg förargligt nog mer ut som den bruna papperskorgen som man slänger karamellpappret i.

Sam förstod att det var elakt att tänka så som han just då tänkte, ingen vill ju vara en papperskorg, men sen så tänkte han att hans mormor haft en fin flätad papperskorg av bambu som hon köpt i ett annat land, och han bestämde sig genast för att det i så fall var en sån papperskorg som

13

hans mamma såg ut som. För den fick man inte slänga äppelskrutt i.

Evas pappa däremot, han hade vanliga jeans på sig, precis som Sams pappa, och han torkade av sig på dem när han spottat ut sitt snus och kastat det i rabatten.

Sams mamma log lite besvärat när Lasse gjorde sådär.

Kanske tyckte hon inte att snus skulle vara i rabatten bland alla fina blommor.

De pratade en liten stund, Evas och Sams föräldrar, mest om det underbara vädret och att det var roligt att barnen hade haft en sån fin gård att leka på där på dagis. Men sen sa de också, eller rättare sagt bestämde, att Eva redan nästa dag skulle få följa med hem till Sams mormor. Det var en bra sak.

Eva skrattade och höll upp sin tumme.

– På hedersord, sa hon och blinkade. Det var som att de hade en hemlighet.

– På hedersord, nickade Sam, och höll upp sin tumme, han också.

* Nere vid stranden är det tomt och ödsligt. Inga turister har letat sig dit ännu, och de flesta tror att stranden är privat, så de går inte dit. Dessutom är det lite för kallt och blåsigt idag.

Solen skiner visserligen, men nere vid bryggan slår vågorna över, och det verkar inte särskilt lockande att bada.

Sist de var här var på skolavslutningen. Det hade varit en varm kväll och som för alla andra hade den hade börjat 14

med att de hade gått till parken i stan. Någon hade startat upp en fest där, det var alltid så vid skolavslutningen, och de hade suttit med en stund; de hade pratat lite med några från skolan och de hade sett hur fler och fler började vingla, skrek med gälla röster, skrattade av glädje för att det var sommarlov och bästa kompisarna runtomkring. Några började hångla. Någon började gråta.

Ett par av stadens hemlösa alkisar slog sig ner på marken, och fastän ingen pratade med dem annars, ville några plötsligt göra det nu. Och när den tandlöse och ganska äcklige gubben med blå toppluva och ingen tumme ville bjuda på nåt ur en smutsig flaska var det några som tackade och bytte ut den mot ett par starköl, och ingen märkte när han i blå toppluva och ingen tumme somnade framför en buske där någon nyss hade suttit på huk och kissat.

Eva sneglade ängsligt på honom och viskade att de skulle gå därifrån. Hon kröp närmare honom än hon hade behövt.

Det blev ofta så när han var med. Hon blev liten och rädd.

Hade han inte varit där så skulle scenen nog kunnat vara annorlunda. Inom sig visste han nog att Eva lika gärna kunde suttit i mitten av alla. Hon kunde varit den som druckit mest, hon tålde hur mycket som helst. Hon kunde legat med huvudet i knät på någon han inte velat veta vem det var. Hon kunde låtit händer fumligt och kantigt söka sig inunder hennes tröja och hon hade kunnat röka tre cigg på en gång medan en snusig och främmande skäggstubb andades med munnen för nära hennes hals. Hon visste precis hur man gjorde.

Men nu ville hon därifrån. Och han visste att det var för att han var med.

De cyklade fort ner till stranden.

15

– Jag har inget lyse, påpekade hon bekymrat två gånger.

Hon hade lika gärna kunna låta bli att bry sig.

– Jag har, svarade han. Jag lyser för oss båda.

– Men om polisen kommer?

– Då säger vi att du tappat det, och att vi letar efter det, men måste cykla för min dynamo funkar inte annars. Och då ser vi inget.

Hennes andhämtning lugnades, och lite för mycket kände han sig gammal där han cyklade bakom henne med jämna tramptag.

När de kommit till stället där vägen tog slut gömde de cyklarna bakom en buske och gick den slingriga stigen ut till den lilla stranden. Skymningen hade lagt sig, men sommarnatten var ändå ljus och alla ljud var vakna och träd och buskar och blommor var fulla av liv. De slog sig ner på marken under en stor björk och Eva smög in sin hand i hans.

– Tänk om vi kunde dra iväg, du och jag, sa hon. Vi sticker nu när ingen ser oss. Vi går tills vi hittar en buss som tar oss vart som helst, och så gömmer vi oss på en strand som är som den här.

Han skrattade lite.

– Jo, det kan vi väl.

Det lät som en desperat saga.

– Men varför ska vi sticka?

Han såg på henne där hon satt med benen i kors och stirrade olyckligt ut över vattnet.

– Det är väl bra här?

Eva stirrade ut med tom blick och något i det han sa fick henne visst att sucka uppgivet.

– Men känner du inte? sa hon och vände sig tvärt emot

16

honom. Hon såg mer allvarlig ut än han väntat. Mer allvarlig än han ville.

Han skakade på huvudet. Hon svalde. Han förstod inte vad det var han skulle känna.

Det såg ut som att Eva ville säga något, men tvekade. Till sist försökte hon i alla fall.

– Jag har så svårt att andas på morgnarna …

Hon tystnade nästan direkt och Sam förstod ingenting.

Det lät så allvarligt. Hon lät så allvarlig, en vuxen röst, och i pausen som följde sökte hon med blicken efter hans, som om hon ville att han ögonblickligen skulle förstå vad hon menade och rädda henne från det, vad det nu än var som skrämde så.

– Det är som att luften inte hittar in, fortsatte hon. Jag vill bara riva upp hela här och ta in all luft som finns, för jag kan inte andas.

Hon höll händerna mot sitt bröst och han kunde se att fingrarna darrade lite. Det var svårt att förstå.

– Är det därför du öppnar fönstret? frågade han.

Hon nickade. Han såg att hon var sorgsen och det var tungt att se. För han visste inte vad han skulle göra åt det.

Han hade önskat att fönstret stod öppet av andra anledningar. Av glada anledningar. Så många gånger som han sett det och tyckt om det. Kanske var det inget att tycka om.

– Jag måste bada, sa hon och började dra av sig kläderna.

Ska du med?

Han skakade på huvudet. Hon verkade lite panikslagen.

Som att hon inte kunde andas nu heller. Ett ögonblick övervägde Sam att följa med, men egentligen trodde han nog att hon skulle må bättre om hon fick göra det själv. Hon hade alltid gillat att bada.

17

Eva sprang ner till strandkanten, och med fötterna i vattnet visste han att hon inte brydde sig om att det var kallt.

Han log lite för sig själv. Eva var ingen fånig brud. Hon skulle aldrig gnälla över kyla eller nåt sånt. Tvärtom så gillade hon när det var som det var. När det var levande.

Han såg henne kasta sig i vattnet, och när hon kom upp igen var det som att det var en ny och gladare Eva han såg därute. Hon simmade fram och tillbaka till bryggan, och i hjärtat kände han hur varmt det blev bara genom att se på henne.

Ute var det tyst på ett sånt där sätt som det bara kan vara en natt i juni. En sån där natt som man aldrig vill ska ta slut. När allt är så vackert och sorgligt på en och samma gång, och man vill vara glad för att allt är så ljust och för att fåglarna sjunger och för att himlen är så underligt blå, men samtidigt vet man ju också att det kommer att ta slut. I en enda blinkning är sommaren slut, och det är det som gör så ont och är så sorgligt fastän allting är så härligt.

– Vad klen du är som inte badar, sa hon och gav honom en retfull liten klatsch i nacken när hon gick förbi.

Han svarade inte först, men när det gått några sekunder greppade han tag i hennes vrist och började kittla henne på knäna. Han visste att hon var känslig där.

– Lägg av, himla fegis, skrattade Eva. Slåss på riktigt istället.

Hon kastade sig över hans rygg och höll fast honom.

Hon var stark, när de var små hade Eva alltid varit starkare än han, men de senaste två åren hade han gått om henne.

– Kom igen! skrek hon och dunkade till hans axel. Var inte sån chicken!

Sam satt stilla först i några sekunder, men sen tog han tag i hennes händer och brottade ner henne på marken. De var 18

nog båda ganska barnsliga egentligen, men vad spelade det för roll nu när ändå ingen såg dem.

Eva skrek och skrattade om vartannat. Hon gjorde hårt motstånd och det var inte alldeles givet att Sam skulle vinna.

Snabb var hon också, snabb i tanken, så det var inte alltid han hängde med i hennes framstötar, men rätt vad det var satt han ändå gränsle över henne och pressade hennes armar mot marken.

– Ger du dig? väste han och höll fast så hårt han bara kunde.

– Aldrig i livet, svarade hon och försökte knäa honom, men hon lyckades inte.

– Bete dig som en dam, sa han och såg djupt och retfullt in i hennes ögon som kanske aldrig skulle kallats vackra, men som ändå var det vackraste han visste.

– Det vill du inte, svarade hon sakta och mötte djärvt hans blick.

Han kunde inte låta bli att reta henne.

– Varför inte?

– Därför att …

Hon släppte plötsligt efter och blev så mjuk och klen så han nästan höll på att tappa balansen.

– I så fall så hade du … brottats med luft.

Innan Sam hann blinka var hon över honom. De tumlade runt, runt flera varv i gräset och Eva slingrade ihop benen som ett hänglås runt honom och pressade sig så hårt mot hans kropp att vattnet från hennes blöta bh droppade utmed ryggen på honom.

Förmodligen hade hon vunnit här, hon var snabb som en vessla, om det inte hade varit för den där beröringen, att han kände hennes kropp så nära. För plötsligt var det som att 19

det kom en styrka från nånstans han inte visste, och till och med Eva blev överraskad när han plötsligt kastade henne ner på marken och hon låg som i ett skruvstäd. Hon stirrade på honom, först mest förvånad, och sedan nästan lite skräckslagen. De märkte båda att han börjat andas häftigare, och själv blev han nästan rädd när han kände hur stark han blev, och hur mycket han ville fortsätta hålla fast Eva medan hon låg där och inte kunde ta sig loss.

Han scannade av henne uppifrån och ner. Hon var det vackraste som fanns. Varenda centimeter av henne tyckte han om, varenda form, vartenda skrymsle, vartenda märke och varenda hjärtslag. Han fylldes av ett sånt begär till henne som inte gick att förklara i ord, och varenda gång han såg hennes bröstkorg höjas och sänkas gjorde det så ont att inte veta att han fick ha henne här för alltid. Han ville andas samtidigt som hon. Han ville andas samma rytm, och när hon såg på honom var det som att ingenting annat i världen existerade, eller så existerade allt i Evas ögon. Han visste inte vilket. Men det spelade ingen roll. Ingenting spelade någon roll så länge han fick ha henne här och hon såg på honom med en blick som blandades av utmaning, glädje, rädsla och liv. Ingenting var så mycket liv som Eva, och sakta sakta kände han hur hon släppte efter, lite i taget. Hon släppte honom inte med blicken och han ville inte att hon skulle göra det heller. Han ville att hon skulle se på honom så länge hon nånsin behövde, och han ville se på henne tillbaka och att hon skulle veta att han fanns där. För vad, visste han inte.

Men han fanns där, och han trodde nog att Eva begrep det, och det var därför hon tillät sig att släppa. Att låta honom vara starkare.

Hon slöt ögonen, och kanske log hon lite när han var20

samt lät sina händer glida utmed hennes armar, ner till armhålorna och tillbaka igen. Han strök med fingertopparna över hennes tinningar, och när han, utan att röra vid hennes hud, bara vidrörde luften ovanför hennes bröst och mage gav hon till en liten suck som lät av både sorg och glädje på samma gång, och den fick honom att känna att ingenting, aldrig, aldrig någonsin, skulle få skada Eva. Hon öppnade ögonen igen och såg på honom, och han kände sig bara lugn och stark nu. Han böjde sig fram för att kyssa henne.

– Jag vill gå hem, utbrast hon plötsligt.

Han stannade upp mitt i rörelsen. Alldeles nyss hade han känt sig så säker, men nu blev han plötsligt bara förbryllad.

Hon fick säga det en gång till.

– Jag vill gå hem. Släpp mig.

Hon såg honom intensivt och underligt i ögonen, och Sam blev med ens så villrådig att han plötsligt började känna sig dum och klumpig där han satt med benen gränsle över hennes höfter.

– Nu? frågade han och sökte med blicken efter något svar han riktigt kunde tyda i Evas ansiktsuttryck.

– Mm. Nu, sa hon utan att göra minsta ansträngning att resa sig.

– Okej, svarade han försiktigt och reste sig lite tafatt upp på fötter. Han snubblade till en gång, och sträckte sen ut handen mot henne. Hon tog den, och lät honom hjälpa sig upp, men hon såg inte särskilt glad ut.

De gick tysta bredvid varandra bort till cyklarna, och hon fipplade länge med låset trots att de båda visste att det inte fungerade. Det var som att hon ville dra ut på tiden, och det

21

ville Sam också, han hade velat hålla henne i famnen, ända tills hon plötsligt sa: – Vi sticker tillbaka till festen.

Hon strök en lock ur pannan och klev över ramen på cykeln.

– Mm men, mumlade han, vi åkte ju nyss därifrån.

– Ja, men det är ju skolavslutning, sa hon. Det är klart man vill vara med på festen då. Det får man ju inte missa.

Hon stirrade framför sig och hennes röst lät hård på ett sätt som han inte kunde förstå varifrån det kom.

– Mm, men … , mumlade han återigen.

Nyss hade han haft henne så nära, och nu var hon nästan som en främling. En kall hård främling som han inte visste hur han skulle hantera.

– Men vill du verkligen gå dit? Kan vi inte gå hem istället, som du sa först?

– Nähä, får man inte ändra sig nu heller, röt Eva till och lät uppriktigt förnärmad.

Han hade inte menat att såra henne.

– Jo, jo det är klart att du får, stammade han. Jag menar bara, räcker det inte med fest nu? Vi har ju redan varit där.

Eva knep truligt ihop munnen.

– Mm, svarade hon hårt. Men jag tänker gå dit igen. Ska du med eller inte?

Hon var redan halvvägs på cykeln. Han förstod inte alls varför hon lät så arg.

– Jag vet inte, mumlade han medan han såg henne trampa ner pedalen på väg bort över stigen.

– Nänä. Åk hem du, ropade hon och slängde en hastig blick över axeln mot honom.

Han cyklade ikapp henne så fort han kunde.

22

– Ska du träffa Vilma där, eller? frågade han.

Hon skakade på huvudet.

– Jag ska inte träffa någon alls. Jag vill bara dit.

Han önskade att han haft något bra att säga.

– Hejdå, sa hon plötsligt när de kom till vägskälet och hon hastigt svängde av mot vägen till stan. Sam hann inte ens föreslå att hon skulle följa med hem till honom och kolla på en film istället.

Hon cyklade snabbt bort mot cykelvägen, och han såg henne försvinna bland hus och trädgårdar. Han suckade för sig själv. Allt kändes så fel och så misslyckat, och han önskade att hon åtminstone hade sett efter honom innan hon försvann.

* Han står lutad mot en björk på stranden i säkert en halvtimme innan han ger upp. Det är som att han tror att hon ska dyka upp, simmande ur vågskvalpet när som helst, om han bara väntar tillräckligt länge.

Stranden känns så tom och ödslig när inte Eva är med.

Han har aldrig varit här utan henne förut. När hon är med blir det vackrare. Annorlunda. Det är som att löven blir grönare, molnen spricker upp och vattnet rör sig krusigare.

Utan henne är det bara kallt och bryggan gnisslar och knarrar övergivet.

Han funderar på varför Eva har försvunnit. Varför hon ville försvinna just nu. De hade ju precis slutat skolan och Eva älskade sommaren. Hon hade längtat till lovet.

23

Det hade gått ganska dåligt för henne i skolan nu sen de började gymnasiet. Hon gick vårdprogrammet, men det var egentligen fel program, hon borde gått något med bild och konst istället, men eftersom hon inte kom in på det så hade hon fått nöja sig med sitt andrahandsval. Fast det var egentligen inget val. För måla och skapa och sånt var det enda Eva brydde sig om, så därför hade hon bara kryssat lite på måfå när hon fyllde i papprena.

Just nu avskydde hon skolan. Hon målade blommor i sin mattebok och hon vek flygplan av bladen i de där sjukvårdsböckerna.

Sam gissade att hon nog skolkat en hel del också, mer än han visste om, men hon hade ändå sett ut som vanligt när de möttes i korridoren. Ja, kanske inte riktigt lika glad då, men eftersom hon inte gillade skolan var det ju inte så konstigt.

Men nu, nu var det ju sommarlov, och på helgerna hade hon oftast kommit hem till honom och hon hade alltid varit glad när de gjort saker tillsammans hela familjen. Eva hittade lika bra som han själv i deras kök och hon brukade äta hos dem och sno köttbullar från Sams lillebror Elias tallrik lika bra som han själv skulle kunna göra.

Eva skrattade mot Elias och han kittlade henne i sidan lika mycket som han skulle gjort om det varit hans egen syster.

Men nu, nu var hon alltså försvunnen, och ingen visste om det mer än han själv. Han som hade träffat henne nästan varje dag i flera år visste om att Eva var försvunnen, men han hade ingen aning om varför.

Han tänkte på de gångerna under vårterminen då hon kastat småsten upp på hans fönsterruta sent på kvällen. Då när han tittat ut och sett henne stå med armarna tätt tryckta intill kroppen och med vädjande blick bett honom komma 24

ut. Det hade funnits något så obeskrivligt sorgset i hennes ögon. Någonting som han bara ville skaka av henne och slänga bort.

Han smet ut tyst utan att väcka resten av familjen, och nere vid ytterdörren satt hon på stentrappan och huttrade så kroppen skakade. Han slöt armarna runt henne.

Som en stor varm björn ville han sluta armarna runt henne och skydda henne för allt det farliga och onda som verkade finnas nånstans. Länge satt de så, och han kände hur hon luktade alkohol och cigarettrök, men han ville inte bry sig om det. Han ville inte veta var hon varit innan, varför mascaran smetat sig under fransarna och vem som kanske hållit i hennes armar förut. Han kände ju att det var annorlunda här.

När hon kom var hon stel som en pinne, men så fort han höll om henne mjuknade hon mer och mer.

De sa aldrig någonting till varandra de där kvällarna. De satt bara så en stund tills Eva slutligen såg upp på honom med trötta ögon och sa att hon skulle gå hem. Då släppte han henne och stod kvar på trappan och såg när hon svängde av bakom syrenhäcken och försvann hem till sig.

Uppe på sitt rum kunde han sedan se hur det lyste hos henne. Men hon ställde sig aldrig i fönstret och vinkade.

Han tänkte på det nu, den här juniförmiddagen, en sval och blåsig dag, att han faktiskt aldrig frågat henne varför hon kom till honom där på nätterna.

Om han bara frågat en enda gång så kanske det hade varit annorlunda. Kanske hade han vetat varför hon var försvunnen då. I alla fall anat. Om han bara frågat en enda gång.

25

* vet inte vad han ska Eva är försvunnen. Sam göra. Hennes pappa förstår inte att hon håller Eva sig sprang framför på vägen tag beräti alla borta.

Varhonom ska Sam leta, och och ryckte ska han maskrosor hon kunde hitta. Ibland sprang hon över till anta förgatan, någon? dra sidan utan att se sig om, och en gång stannade hon förSam att stjäla ett par kvistar vitade blommor somde växte känner Eva sedan var små, sespå en buske i en trädgård. nästan varje dag,medan han borde veta. Alla andra Sam väntade oroligt Eva genomförde sina tjuvstreck, och han behövde trampa lite byta fot några gångverkar veta någonting. Äroch ryktena om Eva och er för han tyckte det tog så lång tid. den rakade sanna?

Varför hon – Känn! sa Eva killen och stack buketten undergömmer näsan på honom.sig?

De vita jättemycket. om jag tycker maskOchluktar varför har honÄven verkat vara så ledsen rosorna är finast så är det bra om det luktar gott också. Det den sista tiden? Sam vill veta, och han inser att ska blommor göra. detandades är mycket meroch han förstå omHan Eva. Sam in doften detbehöver kittlade lite i näsan. tyckte också om att blommorna luktade gott. Sen nös han.

Kanske var han lite allergisk.

De bultade på dörren hos mormor så hårt de kunde.

Mormor hade ingen ringklocka för hon tyckte det lät så hiskeligt.

– Det var då ett hiskeligt ljud, sa hon när hon var på besök hos Sam och det ringde från alla håll. Och så alla dessa telefoner också, sa mormor.

Det dröjde en stund innan de hörde hennes lite hasande steg i hallen. Sen öppnade hon, och då lät det alltid likadant.

– Men Sam, är det du som kommer. Vilken överraskning!

Hon slog ihop händerna och sken upp, och hennes rynkiga ansikte blev nästan ännu rynkigare för hon skrattade så.

– Men kära nån då, då måste jag ju sätta på kaffe.

Fort sprang hon ut i köket och hennes fötter var inte alls isbn 978-91-7299-492-8

26 OPAL