9789172994720

Anna Holmstrรถm Degerman

Branden Illustrerad av Karin Sรถdergren

Opal

De andra böckerna om Niklas och Jossan heter Fegisen Smugglaren

www.opal.se

© Text: Anna Holmström Degerman, 2011 © Illustrationer: Karin Södergren, 2011 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by ScandBook, Sweden, 2011 ISBN: 978-91-7299-472-0

Pirr och pepparkakor – Men Jossan! Du kavlar ju sönder hela degen! Sover du eller?

Niklas ser frågande på Jossan som faktiskt verkar yrvaken där hon står med kaveln. Pepparkaksdegen är så tunn att den nästan är genomskinlig.

– Oj! Hon skrattar lite generat och lyfter upp den tun­ na degen. Hon håller det framför ansiktet och se­ kunderna innan det trasas sönder ser man faktiskt konturerna av Jossan där bakom. Nästan i alla fall.

– Jag var visst i andra tankar.

Niklas skrattar och samlar ihop degen igen. Ty­ piskt Jossan, hon är inget vidare bra på att baka.

– Vad tänkte du på då?

Niklas knådar degen till en rund klump och Jos­ san nyper loss en bit som hon stoppar i munnen.

– Inget särskilt egentligen. Nu ser vi till att få de här jäkla kakorna färdiga nångång.

3

– Bara du låter bli att äta upp degen eller på annat vis sabotera den här gången.

Jossan skrattar men hon kan inte riktigt sluta tän­ ka på det där. Det var inte sant att hon inte tänkt på något särskilt. Det var en speciell sak hon tänkte på och den liksom gnagde.

Hela klassen hade bestämt att de skulle baka bul­ lar och kakor som de skulle sälja för att samla pengar till klassresan. De fick själva dela in sig i grupper eller par och eftersom Niklas och hon var bästa kom­pisar så bakade de såklart ihop. Så hade det alltid varit ända sedan de var små. Jossan hade inte tänkt sär­ skilt mycket på det. Inte förrän hon råkat höra Kattis säga det där. Det där som det kanske inte var me­ ningen att hon skulle höra men ändå hade hört. Det där om att Jossan bara hänger med killar. Det där om att hon inte var bjuden på tjejfesten som alla andra tjejer i klassen skulle gå på. Om hon inte hade råkat stå bakom cykelgaraget precis då så hade hon inte ens vetat om det. Sen var det det där andra också.

Det som Sofia hade svarat och det var nästan värst. ”Har ni märkt att hon hänger runt Jocke också. Hon kanske är killtokig. Mästerdetektiven Jossan som all­ tid ska vara bäst.” Alla hade skrattat och Jossan hade tyst smugit därifrån utan att få med sig sin cykel. När tidningen hade skrivit om henne och Niklas efter att 4

de avslöjat en spritsmugglare i somras hade hon känt sig stolt. Men nu kändes det bara pinsamt.

– Stopp! Nu gör du det nästan igen.

Jossan hoppar till och släpper kaveln så den ­rullar iväg över kanten på bänken. Hon hinner just dra undan foten innan den landar på golvet. Niklas suckar och skakar på huvudet men han kan inte låta bli att skratta. Jossan skrattar också och lite av det där ledsna försvinner. Hon har ju faktiskt sin bästa vän och behöver inte gå på någon korkad tjejfest för att ha roligt.

– Pax för att göra grisarna, säger hon och kastar sig fram mot bordet där alla formarna ligger.

Niklas hoppar på henne bakifrån och försöker låsa armarna men lyckas istället snubbla på kaveln så båda dråsar i golvet. Jossan får tag i bordsduken och river med sig den i fallet med ett väldigt skram­ mel. I samma stund kommer Niklas pappa in i köket och ser förvånat på oredan.

– Men …

Mer hinner han inte säga förrän den totala fnitter­ attacken bryter loss. Niklas skrattar så han får ont i magen och han hör Jossans gurglande skratt under sig. Han har landat ovanpå henne med bordsduken över huvudet. Hennes hår kittlar honom i näsan och han blir plötsligt lite generad över att vara så nära.

5

6

Snabbt rullar han åt sidan så hon kan komma loss.

Det pirrar till när hon vänder på huvudet och han ser skrattet som glittrar i hennes ögon.

– Hur gick det Jossan, undrar Niklas pappa.

Niklas rodnar lite. Typiskt pappa att komma pre­ cis i såna här ögonblick.

– Herregud, Niklas! Du får väl ta det lite försik­ tigt!

– Det är lugnt, frustar Jossan som inte riktigt kan sluta skratta.

– Det var faktiskt Jossan som började.

– Men Niklas!

Pappa ser förebrående på honom och Jossan är inte sen att utnyttja situationen. Hon gnuggar arm­ bågen och ser bekymrad ut.

– Jag kommer att få ett blåmärke här.

Det ser nästan ut som om hon tänker försöka klämma fram en tår också. Niklas blänger på h ­ enne och pappa skakar på huvudet. Han hjälper Jossan upp och säger åt Niklas att städa upp i kaoset. Jossan sätter sig på en stol och gnider sin armbåge. När pappa inte ser kan hon inte låta bli att räcka ut tungan år Niklas.

– Jag kan börja göra pepparkaksgrisarna, säger hon.

– Visst, ge henne formen, Niklas, säger pappa och nu är det Niklas tur att räcka ut tungan.

7

– Hur gamla är ni egentligen, suckar pappa och går ut ur köket.

– Fyra och ett halvt, viskar Jossan och fnittrar.

Niklas känner pirret komma tillbaka när pappa har gått. Jossan ser rufsig och glad ut där hon sitter på stolen. Han undrar hur hon känner det. Om hon nånsin känner det där pirret i magen.

– Du, börjar han men tvekar sedan.

Jossan ser frågande på honom.

– Vadå?

– Äh, det var inget.

– Jo, säg!

Niklas ser så allvarlig ut att hon blir nyfiken. Sen flinar han och håller fram handen.

– Vi har faktiskt två grisformar.

Han hinner knappt visa formen innan Jossan är över honom igen och brottningsmatchen är i full gång. Armbågen har tydligen läkt väldigt snabbt.

Jossan är väldigt stark och förut var det alltid hon som vann alla brottningsmatcher. Men Niklas har vuxit mycket senaste tiden och det blir allt oftare oavgjort. Det händer till och med ibland att han vin­ ner nuförtiden.

Jossan tar i för allt vad hon är värd men den här gången vinner Niklas. När Kattis ord dyker upp i hu­ vudet igen är det som om all kraft rinner ur henne.

8

– Jag ger mig, flämtar hon och Niklas ler trium­ ferande.

– Säg det igen!

– Du vinner, fräser hon och knuffar bort honom, nu bakar vi de dumma kakorna.

Niklas ser förvånat på henne och hon ruskar på sig som för att skaka bort ordet ”killtokig”.

– Vi måste bli klara nån gång, ju, säger hon med lite vänligare röst.

9

Mordbrand och tjejfest Jossan småspringer och muttrar för sig själv. Hon är sen eftersom hon glömde att hon lämnat cykeln på skolan igår. När hon just ätit klart sin frukost kom sms från Niklas: Han var sjuk och skulle bli hem­ ma från skolan. Dubbelt typiskt! Annars hade han kunnat skjutsa henne på cykeln. Nu får hon istället springa och kommer förmodligen i alla fall att kom­ ma försent.

– Jossan!

Hon rycker till när Jocke cyklar upp bredvid henne. Jocke som tidigare alltid var så kaxig och re­ tades har blivit riktigt schysst. Niklas är fortfarande lite misstänksam mot honom men till och med han börjar tro att han verkligen ändrat sig.

– Jag glömde cykeln igår, flämtar hon.

Det är inte riktigt sant. Hon lämnade den med flit för att slippa träffa Kattis och gänget vid cykelgara­ get. Jocke bromsar in och nickar mot pakethållaren.

– Hoppa upp så hinner vi.

10

– Åh, schyssta!

Jossan hoppar upp bakom Jocke och tar tag i hans jacka. Hon kan inte minnas att de någonsin cyklat såhär sent på året. Fastän det är början av december har snön ännu inte hunnit lägga sig. Cykelbanorna är isiga och på gräsmattorna ligger ett tunt vitt lager frost. Året innan hade snön kommit redan i novem­ ber men i år verkar det dröja. Hoppas bara att det blir snö på julafton.

– Var är Nicke då?

Jocke flåsar av den extra tyngden på cykeln.

– Sjuk.

– Jaha. Hörde du förresten att ödetorpet brann i natt?

Jossan spärrar upp ögonen. Ödetorpet! Det var ju där som inbrottstjuvarna som härjade i stan en som­ mar hade haft sin tjuvgömma.

– Nähä!

– Jo, säkert! Och de tror det var nån som tuttade på också.

– Va! – Japp! Det stod så i tidningen i alla fall.

– Men vem skulle göra nåt sånt?

– Tja … men det var ju ett gammalt ruckel.

Jossan ryser och minns när hon sprang uppför den murkna trappan för att komma undan tjuvarna.

11

12

Den hade rasat ihop under henne och det var ren tur att hon inte skadat sig allvarligt.

Jocke svänger in på skolgården och närmar sig cykelgaraget. Kattis och hennes gäng står där som vanligt.

– Sofia vill att hon och jag ska vara ihop förres­ ten, säger Jocke nonchalant.

Jossan hinner inte svara innan de är framme vid gänget.

– Tja! Jocke stannar och Jossan kliver av cykeln. Hon ser blickarna som växlas mellan tjejerna och då dy­ ker de där orden upp igen. Det här såg väl inte heller bra ut i deras ögon.

– Var har du Niklas idag då, undrar Kattis med sur röst.

Sofia skrattar nervöst och kollar på Jocke. Jossan undrar om de är ihop. Hon fick ju inte veta vad han svarat och nu kan hon ju inte fråga.

– Hörde att ni skulle ha tjejfest, säger Jocke med ett flin.

Kattis svarar inte först. Hon ser nervöst på Jos­ san.

– Alla är bjudna utom vi killar har jag hört, fort­ sätter Jocke obekymrat utan att märka den konstiga stämningen.

13

Jossan vet inte vart hon ska ta vägen och Kattis flackar med blicken. Jocke fixar med cykeln och har ryggen vänd mot dem.

– Inte riktigt alla, säger Jossan till slut och utma­ nar Kattis med blicken.

Ingen säger något och hon slänger väskan över axeln och går iväg mot skolan ensam. Det känns så konstigt inuti. Hon tänker på den där killen som kom till skolan och pratade om mobbning. Men det här är ju inte det. Eller? Då blir man ju slagen och får huvudet nertryckt i toastolen och sånt. Det här handlar ju bara om en tjejfest. Om de inte vill bjuda Jossan på fest är det ju deras val. Man har väl rätt att välja vem man vill bjuda och Jossan kan inte alls se sig själv som ett mobboffer. Usch, så hemskt! Hon är ju precis som alla andra och hon har dessutom kompisar. Hon skakar av sig tankarna och funde­ rar istället på vem som kan ha satt eld på ödetorpet.

Och framförallt varför. Hon måste prata med Niklas om det efter skolan. Hon saknar honom redan. Det är så trist när han inte är i skolan. Pepparkaksbaket ­dyker upp i minnet och det gör också det där blän­ ket i Niklas ögon när de brottades. Blänket i hans ögon som blev ett pirr i hennes mage. Vad var det för nåt? Kärlekspirr? Men man blir väl inte kär i sin bästa kompis?

14

– Vänta Jossan!

Rebecka kommer springande efter henne. Hon har lämnat Kattis och gänget och Jossan ser hur de omringat Jocke där borta vid cyklarna.

– Du, vi tänkte att du … jag menar … du hänger ju mest med Niklas och kanske inte skulle gilla en tjejfest i alla fall. Är ni ihop förresten? Det blir hem­ ma hos mig, festen alltså. Och du får såklart komma om du vill alltså.

Jossan ser hur Rebecka kämpar med orden men det känns inte ett dugg bättre. Det känns som en ”tycka-synd-om-inbjudan”. Rebecka, som hon trod­ de var hennes vän, står där och ursäktar sig över att hon inte vill ha med Jossan på sin löjliga fest. ­Rebecka som alltmer liknar Kattis. Hon har till och med klippt samma frisyr så de ser ut som två kloner.

Jossan känner ilskan vakna men försöker hålla sig lugn.

– Ni behöver inte fundera över vad jag tycker är kul och inte. Det vet jag själv så det är bara att ­fråga. Men förmodligen har jag nåt bättre för mig än att måla naglarna, svarar hon kallt, och nej, jag och Niklas är inte ihop. Vi är vänner om du vet vad det betyder.

Rebecka blinkar förvånat och Jossan ler falskt mot henne. Sådär, tänker hon, nu tycker de säkert 15

att jag är ännu mer jobbig men det skiter jag fullstän­ digt i. Hon vänder och fortsätter gå mot skolan med huvudet högt och en känsla av att ha vunnit. Lite i alla fall.

16

En natt brinner ödetorpet ner till grunden.

Var det en olyckshändelse eller mordbrand?

När grannarna anklagar ungdomarna från flyktingförläggningen känner Niklas och Jossan att de måste undersöka saken.

Men de hinner knappt börja förrän de själva blir misstänkta för stöld. Pengar och smycken har stulits på ålderdomshemmet, samma kväll som de var där. Det känns jobbigt. Nu gäller det först och främst att hitta tjuven så att folk förstår att de själva är oskyldiga.

Illustrationer av Karin Södergren

ISBN: 978-91-7299-472-0