9789172994331

Cecilia Sidenbladh

Upprorstid

Opal

Cecilia Sidenbladh

Upprorstid Historien om Svante Ulfsson Trana, som vid tolv 책rs 책lder var med om upproret i Dalarna under v책ren 1521.

Opal

Vill du läsa om vad som hände Svante innan den här boken börjar kan du göra det i boken

Stockholms blodbad

Historien om Svante Ulfsson Trana, tolv år och page hos en adelsman som hade oturen att vara i Stockholm i november 1520.

www.opal.se

© Text: Cecilia Sidenbladh, 2011 © Bild: Tord Nygren, 2011 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden, 2011 ISBN: 978-91-7299-433-1

4 Pojkarna har inte hunnit mer än någon halvmil utanför staden när de möter en trupp ryttare som kommer ridande mot dem på vägen.

Svante och Mats håller sina hästar åt sidan när ryttarna travar förbi.

Svante håller andan, men knektarna verkar inte titta åt dem. Pojkarna sätter sina hästar i trav igen. Men de hinner bara några steg innan en grov röst hörs bakom dem: ”Halt!” Svante och Mats håller in sina hästar. Ryttarna har stannat på vägen och en av dem har vänt tillbaka till pojkarna. ”Det var värst vad ni har bråttom!” säger han. ”Vad är ni för ena?” ”Jag heter Erik Ulfsson och kommer från Mariefred ….” ”Lite väl ung för att vara ute på egen hand på vägarna?” avbryter knekten. ”Vägarna är trygga när kungens soldater patrullerar på dom”, svarar Svante.

Knekten svarar inte. Han granskar Castor. Svante blir medveten om att metallbeslagen på hästens träns och sadel glänser i solen. ”Var har du fått tag i den där hästen?” frågar knekten. ”Han tillhör min far”, säger Svante. ”Vi ska lämna båda hästarna till en köpman i Arboga.”

Knekten är tyst några ögonblick, och Svante börjar hoppas att han ska låta dem rida vidare. Då drar knekten plötsligt sitt svärd och svingar det mot Svante. Det är som om allt stannar upp för bråkdelen av ett ögonblick. Nu kommer jag att dö, tänker Svante. Innan jag ens har blivit vuxen! Men knekten hejdar sig mitt i hugget innan svärdet ens rispat Svantes hals. Han ger upp ett elakt skratt och vänder sig till Mats.

17

”Och du då? Vad heter du? Var kommer du ifrån?” Mats ser skräckslagen ut. ”Jaaaa…” börjar Mats. ”Ja, just du! Har du inget mål i munnen?” Knekten viftar med svärdet i luften. ”Mmmm…” stammar Mats. ”Mmmm…? Och mer?” ”Måns heter han. Det är vår dräng och han har svårt att tala”, säger Svante. ”Och inte har han lätt att se heller”, säger knekten rått. ”Vad har far din för nytta av en sån dräng?” ”Han är starkare än man kan tro”, svarar Svante. Knekten skrattar 18

bullrande. Han sticker svärdet i slidan. Så vänder han sin häst och rider efter de andra soldaterna.

Pojkarna travar iväg åt motsatt håll. De är tysta tills de kommit bortom nästa vägkrök. ”Tack”, säger Mats. ”Jag trodde vår sista stund var kommen!” ”Vi måste vara bättre förberedda på vad vi ska säga till soldater som hejdar oss”, säger Svante. ”Det kommer inte att gå. Vi kommer att åka fast nästa gång, eller nästa”, gnäller Mats. ”Det beror på hur vi uppför oss”, säger Svante. ”Fast, det är klart.

Ett par välryktade hingstar sticker folk i ögonen.”

När de kommer till nästa by viker Svante av från vägen och rider in till en stor bondgård. Mats följer efter honom. Från logen hörs de regelbundna ljuden av en tröskas slag. Svante hoppar av Castor och låter Mats hålla hästen medan han själv går in i logen och talar med bonden som tröskar säd tillsammans med sin dräng. Till en början förstår inte bonden vad Svante menar. Svante tar med honom ut på gårdstunet där hästarna står. Då kliar sig bonden i håret och förstår ännu mindre. Han måste fråga om flera gånger för att vara säker på att han hör rätt. Vill Svante byta de två fina sadlarna och betslen mot ett par gamla slitna sadlar och lagade och lappade träns? Ja, det vill Svante. ”Och vad vill du ha mer?” ”Ett par gamla hästfiltar”, säger Svante. ”Inget mer!”

Medan hästarna får vatten och foder hämtar Svante och Mats hästspillning och smuts i bondens stall och gnider in sina hästar med det.

Castor vänder på huvudet och ser på Svante, som om han frågade vad han höll på med. ”Förlåt”, viskar Svante, ”men jag är tvungen.”

19

På några minuter har hästarnas glänsande hårrem blivit matt och täckt av smuts, även svansar och manar blir toviga av gråbruna klumpar. Pojkarna lägger de hopvikta hästfiltarna på hästarna och sätter sedan på de gamla sadlarna och tränsen. De känner knappt igen sina hästar själva!

Medan de fortsätter mot Eskilstuna säger Svante: ”Vi borde kanske ha försökt sälja sadlarna istället. Dom var värdefulla. Och jag har inte mycket pengar kvar.” ”Pengar”, säger Mats. ”Pengar är inget problem.” ”Är det inte”, suckar Svante. Då slår Mats med handen på sin sadelväska: ”Kan du gissa vad jag har här?”

Svante skakar på huvudet. ”Se!” Mats gräver i väskan och tar upp en näve silvermynt. I väskan ligger fyra stora påsar med pengar! Svantes ögon smalnar. ”Du har stulit pengarna!” ”Ja, det har jag”, svarar Mats. ”Men från vem? Herr Joakim är död.

Hans pengar skulle tillfalla kungen. Och kungen är själv en tjuv. Får man inte stjäla från en tjuv?”

Svante är inte säker på att man får det, men säger istället: ”Det bästa vi kan använda pengarna till är att hjälpa herr Gustav.” ”Och det skulle herr Joakim ha velat”, tillägger Mats.

Det svarar inte Svante på.

Redan nästa dag hejdas de av några knektar som kommer gående mot dem på vägen. ”Halt i kungens namn!” ropar deras befäl och fäller sin lans för att hindra dem att rida förbi.

Den här gången har Svante en historia i beredskap. ”Jag och min dräng är på väg till Dalarna för att hämta ylletyger till en köpman i Arboga”, säger han.

20

De behöver inte oroa sig för att hästarna ska väcka misstankar längre. Det är ingen knekt som tittar närmare på dem nu, smutsiga som de är, med tovig man och svans och slitna gamla sadlar.

Så fortsätter pojkarna, dag för dag, norrut förbi Hedemora upp till Kopparberget. De hejdas flera gånger av knektar och fogdekarlar som frågar vilka de är och vart de är på väg. När de fått ta sig en titt på Svante och Mats låter de dem fortsätta. Det är tydligt att de letar efter en viss person, Svante är ganska säker på att det är herr Gustav som de är ute efter.

21

5 Strax utanför Kopparberget tappar Mats häst en sko. Pojkarna frågar sig fram till en hovsmed som heter Jon och har sin smedja i utkanten av samhället. Hovsmeden kommer ut ur smedjan i sitt långa skinnförkläde. Han är en kraftig man med mörk, fårad hy och händer stora som bladet på en spade. ”Det var inga dåliga hästar ni har, pojkar”, säger Jon och blinkar åt Svante. ”Men det var fasligt så nedskitade dom är! Dom ser inte ut att ha varit i närheten av en ryktborste på ett halvår.”

Smeden granskar Castors skor och säger att även de är slitna och att båda hästarna behöver nya skor. Svante och Mats sätter sig på en bänk och ser på hur hästarna skos. Som alla hovsmeder Svante sett i verksamhet är Jon Smed skicklig att hantera hästar. ”Stå still”, säger han med låg och bestämd röst till Castor. Och hingsten som nyss stökat runt i snön utanför smedjan förvandlas till ett medgörligt lamm. Han står stilla med spetsade öron och lyfter självmant upp hoven och låter hovsmeden hålla den mot sitt knä och verka hoven. ”Vad har sådana här unga herrar för ärende i våra trakter”, frågar hovsmeden medan han skär bort överflödigt horn med hjälp av en kniv och en hammare.

Svante drar historien om att han och hans dräng är på väg till Rättvik för att hämta ylletyger till en köpman i Arboga. Hovsmeden svarar inte, utan kastar en blick på Svante och ger honom ett snett leende.

Han tror honom inte! Då bestämmer sig Svante för att lägga korten på bordet.

22

”Vi har hört att en adelsman, Gustav Eriksson, dragit hit upp för att tala med dalkarlarna.” ”Jasså? Vad ska han tala med oss om?” frågar smeden. ”Om hur kung Kristian huggit huvudet av borgare och adelsmän i Stockholm”, säger Svante. Mats ger honom en förskräckt blick. Tänk om smeden är trogen kungen! Och berättar för kungens fogde vad Svante säger. ”Gustav Eriksson har jag hört talas om”, svarar smeden. ”Han passerade Kopparberget för ett par veckor sedan.”

Smeden fortsätter oberört med sitt arbete. Han hettar upp de nya hästskorna över elden, en efter en, och hamrar på de glödande skorna medan han vrider och vänder dem med en lång tång. När de fått rätt form doppar han ner dem i ett ämbar med kallt vatten så att det fräser och kokar. ”Lyssnade folk på honom”, vågar Svante fråga. ”Folk lyssnade, men trodde nog att han överdrev om blodbadet i Stockholm”, säger smeden. ”Men det gjorde han inte! Blodet flöt på Stortorget”, avbröt Svante med darrande röst. Smeden nickar. ”Du behöver inte övertyga mig om att det är sant. Men bergsmännen är inte roade av nya uppror, krig och elände. Dom vill sköta sin berghantering i lugn och ro och sälja sin koppar till Lübeck. Men …”

Skorna är färdiga och smeden tystnar och stoppar in skosöm i munnen. En efter en tar han ut sömmen ur munnen och spikar fast den första skon på Castor. Sedan upprepar han proceduren med de tre andra skorna. När han är klar rätar han på ryggen och ser på Svante. ”Det går historier om Gustav Erikssons strövtåg här i Bergslagen.

Riktiga äventyrsberättelser är det. Det sägs att han först begav sig till Rankhyttan, där en bergsman som han känner bor.” ”Vad hände herr Gustav?” frågar Svante.

23

”Han var klädd som dräng och sökte arbete på gården, och fick också börja tröska säd. Men en piga såg hans guldstickade skjortkrage som stack upp ur vadmalsrocken. Hon gick in till husbonden, Anders Persson heter han, och skvallrade. Anders Persson tog sig en titt på den nye drängen och kände igen Gustav Eriksson. Och Gustav berättade för honom om vad som hänt i Stockholm. Men när Anders Persson förstod att Gustav var efterlyst av kungen vågade han inte ha honom boende hos sig, utan skickade honom vidare.”

Smeden ger Castor en klapp på länden innan han börjar sko den andra hingsten. ”Har du hört mer om vad som hänt herr Gustav”, frågar Svante. ”Ja. Bara ett par dagar senare kom han till Ornäs. Känner du till det stället?”

Svante skakar på huvudet. ”Där bor en adelsman, Arent Persson Örnflycht. Gustav trodde nog att han skulle ställa sig på hans sida. Arent tog mycket riktigt väl emot Gustav Eriksson och lovade att gömma honom på loftet till sin storstuga. Men han var lurig, Arent Persson. Somliga skulle kalla honom en förrädare! Så snart Gustav Eriksson somnat smet Arent iväg till en granne för att fråga honom om råd. Grannen tyckte att han skulle låta Gustav stanna, men Arent for iväg till fogden för att ange Gustav – han förstod att det fanns en belöning för hans huvud.

På vägen till fogden passerade han sitt eget hus. Och hans fru råkade titta ut just då och se hans släde på vägen! Hon förstod att det var fara å färde och rusade upp på loftet och väckte Gustav. Drängen spände en häst för en släde, och frun såg till att Gustav firades ner från övervåningen. Genom dassöppningen, påstås det!” ”Kom herr Gustav iväg?” frågar Svante. ”Det sägs så. När Arent Persson kom tillbaka med tjugo karlar för att ta fast honom var han försvunnen.”

24

”Vet du vart han flydde”, undrar Svante. ”Ja, först kom han till Kopparberget, men vart han sedan tänkte bege sig berättade han inte för någon. Själv kommer jag söderifrån, jag är född på Folkärna kungsgård. Om jag var i herr Gustavs kläder skulle jag bege mig uppåt Rättvik och Mora. Rid dit ni också! Där bor ett självständigt folk. Dom har gjort uppror mot tyranner förr.”

25

Svante Ulfsson Trana, tolv år, har kommit hem till sin mor efter att ha varit vittne till Stockholms blodbad där hans husbonde har blivit halshuggen. Svante förstår att hans styvfar står på kung Kristians sida. Svante vill inte stanna hemma längre och bestämmer sig för att följa efter Gustav Eriksson Vasa till Dalarna. Han vill delta i upproret som ska få bort kung Kristian från tronen.

En berättelse ur Sveriges historia baserad på historiska fakta.

Detta är den andra boken om Svantes upplevelser på 1500-talet. Den första heter Stockholms blodbad.

Illustrationer av Tord Nygren.

ISBN: 978-91-7299-433-1

Opal