9789172994324

Cecilia Sidenbladh

Stockholms blodbad

Opal

Cecilia Sidenbladh

Stockholms blodbad Historien om Svante Ulfsson Trana, tolv 책r och page hos en adelsman som hade oturen att vara i Stockholm i november 1520.

Opal

www.opal.se

© Text: Cecilia Sidenbladh, 2011 © Bild: Tord Nygren, 2011 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden, 2011 ISBN: 978-91-7299-432-4

1 Herr Joakim säger att man ska förlåta sina fiender. Men går det att förlåta en man vars knektar dödat ens egen far?

Den frågan mal runt runt i Svantes huvud. Han känner på dolken vid sin sida, den är det enda som finns kvar av faderns tillhörigheter.

Svante är på väg till Stockholm och festligheterna runt kung Kristians kröning och ändå känner han inte någon feststämning alls. Han får en klump i halsen när han tänker på sin far. Ulf Svantesson hette han och var av släkten Trana, och han stupade i slaget vid Brännkyrka för två år sedan. Fadern hade ju stridit vid Sturarnas sida mot kung Kristian, och nu ska kung Kristian krönas med pompa och ståt. Och Svante ska vara med och fira!

Det är som om ingen bryr sig om att fadern är död. Att han var en snäll och klok och beundransvärd man. Modern – Svante blir arg när han tänker på henne. Bara några månader efter faderns död skickade hon bort Svante som page hos sin släkting Joakim Brahe.

Herr Joakim och hans fru Margareta är rika och bor på godset Tärnö i Södermanland. Nu är de på väg till Stockholm, till kröningen av den nye kungen. Det som hänt skall vara glömt, har kung Kristian sagt och räckt ut handen till försoning och fred. Och svenskarna har tagit den. Säger alltså herr Joakim. Men Svante undrar om man kan lita på det. Att kung Kristian inte längre är en fiende. Dolken vid hans sida säger tvärtom att han bör hämnas sin fars död. Herr Joakim är nog mer mån om sina gårdar än om ättens ära, tror Svante.

Hingsten framför honom skyggar för några torra löv som kommer farande i den kalla novembervinden, och herr Joakim vacklar till i sa5

deln, svär åt hästen men återfår balansen. Svante känner efter att han inte ler. Herr Joakim är inte en man som tycker om att man skrattar åt honom. Den ståtliga hingsten kråmar sig, herr Joakim drar häftigt åt sig tyglarna, hingsten tuggar på bettet.

Själv rider Svante en liten lurvig häst, likadan som de små kraftigt

byggda hästar som stallpojken Mats och tjänarna rider bakom honom. Svante snuddar vid tanken att herr Joakim kanske låter honom, sin page, rida på en liten häst för att själv framstå som resligare än han är. Fast inte behöver väl en man som sitter i rikets råd göra så?

Det pirrar trots allt till i magen av förväntan när Svante tänker på allt det spännande som ligger framför honom. Att få komma till Stockholm där han aldrig varit. Kröningsfestligheterna, där han skall följa med herr Joakim och fru Margareta vart de än är inbjudna. Att få se kung Kristian med egna ögon.

Fru Margareta rider ett vitt sto som lugnt skrittar fram snett bakom herr Joakims krumbuktande svarta hingst. Hon vänder sig om, fru Margareta, och kastar en blick på amman. Fru Margareta oroar sig säkert för sonen, för att han ska frysa i den kalla vinden, tänker Svante. Amman som heter Lisbet skakar på huvudet och säger något som Svante inte hör. Hon är en ung flicka som själv har fött ett eget barn för några månader sedan. Nu har hon haft turen att få tjänst på Tärnö som amma till Per som pojken kallas – Peder är han döpt till. Det halvårsgamla barnet har hon hos sig under sin kappa på hästryggen. Barnet är inlindat i lager på lager av ylle och vilar i en duk som är bunden runt hennes överkropp. Svante kan inte tro att han fryser.

Det är besvärligt att resa med ett så litet barn, men fru Margareta har genomdrivit att pojken skall följa med på denna resa som hon själv så ovilligt har gått med på. Hon som annars aldrig höjer rösten eller ställer krav satte som villkor att pojken skulle följa med till Stockholm, annars ville hon själv inte fara. Det blev ett stormigt gräl mellan henne och hennes man om saken. Hur förargad herr Joakim än var, måste han ge vika. Sin fru ville han visa upp på kröningsfesten i Stockholm.

Som om hon hörde hans tankar vänder sig nu fru Margareta om i 7

sadeln och ger Svante ett snabbt leende. Hon har så snälla grå ögon, fru Margareta. Han tycker om henne, hon har alltid ett vänligt ord att säga till honom, liksom till alla andra som hon har att göra med – familjemedlemmar, tjänare, gårdsfolk, arrendatorer. Men det är som om hon bar på en sorg som hon dolde väl. Svante har förstått att herr Joakim kan vara otrevlig mot henne när han tror att inga andra hör.

Men hans röst hörs bättre genom väggarna än han föreställer sig.

Nu ser de Mälaren framför sig, och på avstånd avtecknar sig konturerna av klostret i Mariefred. De tar vägen till vänster men stannar en kort stund vid kyrkan som ligger på en kulle vid vägen. Det blåser kallt från sjön och Mats leder bort hästarna till läsidan av kyrkan och ger dem foder, medan de andra går in i vapenhuset. En av tjänarna dukar fram deras matsäck – bröd, torkat kött, vinteräpplen.

Amman sätter sig i ett hörn och ger barnet bröstet. Fru Margareta avbryter sin måltid och står och ser på medan barnet vällustigt suger i sig mjölken. Svante tänker att hon inte har någon anledning att oroa sig för pojken som är stor och tjock och sällan skriker. Men orolig är hon för detta sitt tredje barn. De två tidigare som hon fött är döda, har Svante fått veta.

Han tar med en tjock skiva bröd och en bit kött och går ut till Mats. Stallpojken sätter hungrigt tänderna i brödet, lägger huvudet på sned och betraktar honom med sitt seende öga medan han tuggar.

Också Mats var med i slaget vid Brännkyrka, och han stod och höll i herr Joakims reservhäst när han träffades i ögat av en pil.

Vägen vindlar mellan skogsmarker och ängar nu när de fortsätter norrut. Solen står lågt när de tar av västerut – efter en stund ser de åter sjön och den ståtliga gården som ligger på en halvö i vattnet. De sista sneda solstrålarna belyser en tvåvånings mangårdsbyggnad, stall och ladugård, fähus och lada, visthusbod och stugor.

När de rider in på gårdsplanen kommer en äldre man ut genom 8

dörren till det stora huset. Han är kort och skinntorr och klädd som en bonde i slitna vadmalsbyxor och skinnväst, och ändå utstrålar hela hans hållning pondus och värdighet, det är en man som är van att bli åtlydd.

Han går först fram till fru Margareta och hjälper sin dotter ur sadeln innan han vänder sig till sin svärson. Svante ser att han haltar lätt när han går, det har han inte lagt märke till de två tidigare gångerna som han träffat honom. ”Välkomna till Rävsnäs”, säger herr Erik. ”Är Gustav här”, frågar herr Joakim. ”I närheten”, svarar herr Erik. ”Du kommer att träffa honom ikväll.”

9

2 Kvällsmåltiden är över och sällskapet är på väg att resa sig från bordet för att gå till sängs, herr Erik och fru Cecilia, deras son herr Gustav, de yngre döttrarna Märta, Emerentia och Anna, fru Margareta som är deras äldsta dotter, och herr Joakim. Svante har fått sitta med vid bordet denna kväll och han har inte haft ögon för någon annan än Anna, den yngsta av systrarna, som inte kan vara mer än ett par år äldre än han själv. Hon har stora grå ögon och ljusa lockar som skimrar i rött i eldsljuset. Svante tycker att hon är den vackraste flicka han någonsin sett. Anna verkar inte omedveten om hans uppmärksamhet. Hon har under måltiden ett par gånger vänt sig mot honom och gjort en retsam grimas. Det har han inget emot! Det känns som om de två, han och Anna, hade ett eget sätt att meddela sig med varandra. Då hör Svante att herr Joakim säger till herr Gustav: ”Nu hoppas jag att du tagit ditt förnuft till fånga och följer med till kröningen, Gustav!”

Småpratet vid bordet tystnar. Herr Gustav som suttit och talat med sin syster Margareta vänder blicken mot sin svåger. Hans blå, intensiva ögon vilar en kort stund på herr Joakim, värderande. Herr Joakim 10

vinkar oberört till sig en tjänare som häller upp mer vin åt honom i den stora bägaren.

Så olika de är, svågrarna, tänker Svante. Herr Gustav är lång och smal som sin syster, och har rödblont hår. Herr Joakim som sitter mittemot honom över bordet är kortvuxen och kraftigt byggd, med mörkt hår, skägg som smalnar av i en spets, ögon som skiftar mellan brunt och bärnsten. Trots att herr Gustav är fem år yngre än sin svåger är det som om herr Joakim måste hävda sig mot honom varje gång de träffas. ”Du vet att jag inte litar på kung Kristian efter allt som han gjort mig”, svarar herr Gustav nu. Han låter behärskad. ”Så misstänksam är det inte nyttigt för någon att vara”, säger herr Joakim. ”Vi måste lita till dom löften som han givit oss.” ”Jag vet vad hans löften är värda”, svarar herr Gustav med ett snett leende. ”Vad menar du”, frågar herr Joakim. Hans röst låter gäll.

Herr Joakim borde förstå vad herr Gustav menar, tänker Svante. Tidigt i höstas kom herr Gustav oväntat till Tärnö, han var på flykt upp från Kalmar och kung Kristians män letade efter honom. Under några veckor gömde han sig hos sin syster och svåger innan han fortsatte till Rävsnäs. Under höstkvällarna på Tärnö berättade han om det som hänt honom, och Svante satt blickstilla och lyssnade vid bordet. Herr Gustav hade hunnit uppleva mer än de flesta människor upplever under hela sin livstid! Varje ord av berättelsen mindes Svante.

Två år tidigare hade Gustav deltagit i slaget vid Brännkyrka. Efter slaget hade kung Kristian gått med på fredsförhandlingar med riks­ föreståndaren och hans anhängare. Han skulle komma till Öster­ haninge kyrka på Södertörn och förhandla med herr Sten Sture, men krävde sex adelsmän som gisslan. De skulle vara hos danskarna som säkerhet för kungen när han träffade herr Sten. Herr Gustav ställde 11

då frivilligt upp och seglade med fem andra unga adelsmän till Dalarö där kung Kristian låg med den danska flottan. Men den danske kungen tänkte inte alls förhandla! Han tog de sex svenska adelsmännen till fånga och förde dem till Köpenhamn. Fångenskapen blev i och för sig inte så svår för herr Gustav. Efter en kort tid fördes han till en släkting till sin mor, Erik Eriksson Banér på Kalö slott, som lät herr Gustav vistas helt fritt på slottet mot löfte att han stannade. Men Sveriges frihet var viktigare än ett löfte till en dansk, även om han var släkting, tyckte herr Gustav. Han rymde till Lübeck, förklädd till boskapshandlare. Och när kung Kristian krävde att han skulle utlämnas från Lübeck hjälpte de lübeckska borgarna honom att rymma på en båt som gick till Kalmar. Sedan dess har han hållit sig gömt hela hösten på släktens gårdar. ”Men du tycks inte förstå att saken har kommit i ett annat läge nu, svåger”, säger herr Joakim. ”Stockholm har kapitulerat och som du säkert vet har Stockholms borgerskap accepterat Kristian som kung.

Hela den svenska adeln är beredd att svära honom trohet!”

Gustavs blå ögon smalnar när han ser på svågern som inte vill sluta argumentera trots att han märker att Gustav inte tänker ge med sig.

Anna himlar med ögonen åt Svante. Plötsligt flammar Gustavs ilska upp: ”Om du är så dum och godtrogen att du litar på kung Kristian är det din ensak, Joakim!”

Fru Cecilia lägger handen på sonens arm för att hejda honom, men han fortsätter: ”Men jag föraktar din beredvillighet att stå väl med den som har makten. Vem det än är!”

Herr Gustav reser sig häftigt från bordet och går ut. Svante förmodar att han har sitt gömställe i någon bod eller på något loft.

13

Tolvårige Svante Ulfsson Trana är page hos en släkting till Gustav Vasa. I november 1520 reser de till Stockholm för att fira kung Kristians kröning. Kung Kristian har lovat svenskarna fred, men Svante vet inte vad han ska tro om det. Hans far har dödats i strid mot kungens trupper. Är kungen verkligen att lita på?

I Stockholm väntar inte den fred som utlovats. Istället blir Svante vittne till Stockholms blodbad. Nu behövs någon som kan stå upp mot kung Kristian! Svante rider till Gustav Eriksson Vasa.

En berättelse ur Sveriges historia baserad på historiska fakta.

Illustrationer av Tord Nygren.

ISBN: 978-91-7299-432-4

Opal