9789172994300

Malin Stehn – Lundeby IK – Tränartrubbel

I följande böcker kan du läsa mer om fotbollsspelarna i Lundeby IK: En oväntad räddning (2010) En tjuv i laget? (2010) Alla helgons blodiga cup (2010) Värsta måltorkan (2011) Sebbe på bänken (2011)

Skriv gärna till Malin Stehn eller ställ en fråga i gästboken på hennes hemsida

www.malinstehn.se

www.opal.se

© Text: Malin Stehn, 2011 © Illustrationer: Catharina Nygård, 2011 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden, 2011 ISBN: 978-91-7299-430-0

1. Spring i benen Sebbe flög nerför Lundebys enda backe. Ja, egentligen cyklade han, men det kändes som om han flög. Det hade regnat småspik i flera veckor och grusplanen hade sett ut som en arena för gyttjebrottning. Kläderna hade suttit som klistrade runt kroppen efter vartenda träningspass och fötterna hade varit skrynkliga som russin efter nästan två timmar i de blöta skorna.

I dag var det äntligen uppehåll! Solen värmde på näsan.

Och om det inte hade varit för att vissa träd fortfarande saknade löv hade man nästan kunnat tro att det var sommar.

Sebbe visste att till och med de stora vattenpölarna framför målen hade torkat upp. Han och Fredde hade cyklat förbi Lundeby IP på väg hem från skolan – de hade varit tvungna att kolla läget.

Nu var de på väg till träningen och Sebbe längtade efter att få springa ut på den torra fotbollsplanen i bara shorts och tröja. Han hade ingenting emot att spela fotboll i regn och rusk, men det var en alldeles speciell känsla när den första riktiga vårvärmen kom. Man fick alltid mer spring i benen då.

– Härligt att det inte regnar! ropade han till Fredde som cyklade framför honom.

5

Hon svarade utan att vända sig om.

– Superskönt!

– Jag känner mig snabbare utan underställ, fortsatte Sebbe. Och för att demonstrera sin snabbhet cyklade han om sin kompis.

Fredde antog utmaningen utan att blinka och sista biten fram till idrottsplatsen förvandlades till Giro de Lundeby.

Det blev ett jämnt lopp men Sebbe var den som först passerade målsnöret – det vill säga grindstolparna vid infarten till Lundeby IP. – Wohooo! ropade han. Vinnare är … Sebbe Olssooon!

– Det är fusk! flämtade Fredde när hon strax därpå bromsade in framför cykelstället. Jag har mer kläder på mig.

Fredde var lagets målvakt och bar för det mesta långa byxor och långärmad tröja.

– Skyll på kläderna, va? Sebbe flinade. Det är bara att erkänna att jag är snabbare.

Fredde hoppade av cykeln.

– Aldrig i livet! utbrast hon. Du sa ju själv att du kände dig snabb utan underställ.

Sebbe gillade att reta Fredde. Hon hade visat sig vara en sann tävlingsmänniska och gav sig inte i första taget.

– Okej, sa han. Vi får köra ett lopp i exakt likadana kläder en annan dag.

– Bra, sa Fredde. Det är jag med på.

6

De låste cyklarna, tog sina vattenflaskor och sprang bort mot planen.

Linus och Hugo var redan på plats. De rusade fram över gruset. Linus hade en boll vid fötterna och Hugo försökte sno åt sig den. Sebbe såg att det var Linus favoritboll som rullade där ute. Han hade tydligen tagit med sig den för att de skulle kunna spela lite innan Lasse, deras tränare, kom med bollnätet.

Mohammed stod vid en av bänkarna och knöt sina skor.

– Hej! sa han när han fick syn på sina lagkamrater. Hinner vi skjuta några straffar?

– Det gör vi nog, svarade Sebbe. Klockan var bara halv fem när vi cyklade hemifrån.

Vattenflaskorna placerades på bänken och alla tre sprang ut på planen. Fredde tog plats i målet och snart var de i full gång med att öva straffläggning.

Resten av spelarna i Lundeby IK:s P12-lag anslöt efter hand: tvillingarna Tom och Teddy, Jonte och den ett år yngre Igor.

Till slut var alla samlade vid det bortre målet.

– Vi tävlar! föreslog Mohammed. Den som missar åker ut.

Ingen protesterade och Tom stegade upp ett lagom avstånd från målet där straffpunkten skulle vara. Han ritade ett streck i gruset med ena foten.

De andra ställde upp på led och när Tom hade flyttat sig

7

drog tävlingen igång. Både Hugo och Linus lyckades sätta tre straffar i rad medan de övriga bommade någonstans på vägen. Stämningen var uppsluppen och de två som var kvar i tävlingen fick var sin liten hejaklack.

– Hugo! Hugo! Hugo! skanderade det ena gänget.

– Linus är bäst, ingen protest! ropade de andra.

Hugo sköt sitt fjärde skott och Fredde räddade. Linus sköt sitt fjärde skott och Fredde räddade.

– Kom igen, Hugo! ropade Tom när det var dags för den femte omgången. Visa Rödluvan hur man gör!

Linus, som var rödhårig, hade flera gånger den senaste tiden fått heta Rödluvan. Sebbe visste inte riktigt vad hans bästis tyckte om smeknamnet, men Linus hade aldrig klagat.

– Ja, sätt den nu! instämde Igor som hade valt att gå med i Hugos tillfälliga supporterklubb.

– Självklart, svarade Hugo och försökte psyka sin motståndare med ett överlägset leende. Han skulle precis drämma till bollen när en ilsken röst trängde igenom sorlet.

– Hallååå!

8

2. Dåligt humör När de vände sig om upptäckte de en figur i grön träningsoverall som stod på andra sidan av planen och viftade med båda armarna i luften. Det var Lasse.

– Samling! vrålade han och pekade på sitt armbandsur.

Nu! Fredde gav Sebbe en frågande blick.

– Vad är det med honom?

Sebbe ryckte på axlarna.

– Han vill väl att vi ska komma. Typ nu.

Linus tog bollen under armen och laget skyndade bort till sin tränare.

– Klockan går, sa Lasse otåligt. Om vi ska få något gjort måste ni vara uppmärksamma och komma när jag ropar på er.

– Men, v… Fredde var på väg att säga något men Lasse avbröt henne.

– Okej! Då sätter vi igång med uppvärmningen. Fem varv runt planen!

– Åh, nej … Hugo suckade. Kan vi inte spela fotbollstennis eller nåt i stället? Det är så himla tråkigt att bara springa.

Lasse gav honom en irriterad blick.

10

– Det är jag som lägger upp träningen här.

Hugo såg förvånad ut.

– V-visst. Jag tänkte bara …

– Kom Hugo. Fredde fick tag i lagkamratens tröja och drog honom bort från tränaren. Det är nog bäst att inte säga emot. Lasse måste ha vaknat på fel sida i dag, viskade hon.

Hugo nickade och de sprang ifatt resten av gänget.

Några timmar senare var Sebbe, Linus och Fredde på väg hem. Himlen var så där blå som bara en vårhimmel kan vara och solen värmde fortfarande.

– Har inte Lasse varit på ovanligt dåligt humör på sistone? frågade Fredde efter en stund.

De hade kommit till foten av kyrkbacken och dittills mest pratat om ett skott med en konstig skruv som Igor hade fått till mot slutet av träningspasset.

– Hur då menar du? Sebbe stod upp på tramporna för att få extra kraft i benen.

– Jag menar precis vad jag säger, sa Fredde. Jag tycker att Lasse är gnällig och gapig.

– Lasse har alltid varit gapig, påpekade Linus.

Sebbe nickade.

– Han måste skrika för att höras. Det är inte lätt att överrösta oss när vi kommer igång.

Fredde suckade.

11

– Det vet jag väl. Jag tycker bara att han verkar vara argare. Det är skillnad mellan att vara gapig och glad och att vara gapig och arg.

De hade kommit upp på backkrönet och stannade till eftersom Linus skulle vika av från den större vägen. Fredde och Sebbe bodde grannar på Plommongatan och kunde fortsätta rakt fram.

De båda killarna såg ut att fundera över det som Fredde precis hade sagt.

– Jag vet inte om jag håller med, sa Linus efter ett tag.

Kom med ett exempel.

– Okej. Fredde lutade sig fram över styret. Jag kan ta det senaste: för bara några timmar sen blev Lasse helt vansinnig för att vi inte hörde när han ropade. Märkte ni inte det?

Sebbe skakade på huvudet.

– Så himla arg var han väl inte?

Fredde fortsatte: – Och när Hugo ville att vi skulle spela fotbollstennis blev Lasse jättesur!

– Det är typiskt Hugo att bara vilja leka hela tiden, sa Linus. Jag tycker det är bra att Lasse är sträng.

Fredde höjde på ögonbrynen.

– Lasse brukar väl inte vara sträng?

Linus tänkte efter.

12

– Kanske inte sträng, men … ja, han vill ju att det ska vara ordning och reda. Disciplin.

Sebbe nickade.

– Precis. Om vi ska bli bättre måste vi träna hårt och inte hålla på och tramsa. Det är bra att ha en tränare som är tydlig och säger ifrån.

Fredde var tyst en stund.

– Men Hugo tramsade inte, sa hon sen. Han kom bara med ett förslag.

– Ett ganska dåligt förslag, kommenterade Sebbe.

13

Lundeby IK:s tolvåringar är en samling mycket härdade fotbollsspelare. De är vana vid att Lasse, deras tränare, skriker åt dem i tid och otid. Och de vet att han för det mesta gormar för att peppa dem så att de ska göra sitt allra bästa.

Men plötsligt förändras Lasse. Han är ständigt irriterad, får raseriutbrott för ingenting och skäller på spelarna hela tiden.

Sebbe, Fredde och Linus känner att de måste göra något. Men vad gör man när ens tränare har förvandlats till en ilsken gaphals?

Med illustrationer av Catharina Nygård

ISBN: 978-91-7299-430-0

Opal 14