9789172994294

Opal

Lundeby IK

De tidigare böckerna om fotbollsspelarna i Lundeby IK heter:

En oväntad räddning En tjuv i laget?

Alla helgons blodiga cup

Skriv gärna till Malin Stehn eller ställ en fråga i gästboken på hennes hemsida

www.malinstehn.se

www.opal.se

© Text: Malin Stehn, 2011 © Illustrationer: Catharina Nygård, 2011 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden, 2011 ISBN: 978-91-7299-429-4

1. Tredje gången gillt?

– Gå, Sebbe! Bara gå!

– Ge dig inte!

Sebbe var fullt fokuserad på att tråckla sig fram bland Lillforsens mittfältare men kunde ändå höra publikens rop på avstånd. Han såg till att hålla bollen nära fötterna samtidigt som han då och då tittade upp för att inte gå bort sig bland de ettriga Lillforsenspelarna.

Sebbe visste att han inte var den mest tekniska fotbollsspelaren i världen, men han var hyfsat snabb och i dag kände han sig stark. Kanske kunde han lyckas med det som ingen i laget hittills hade lyckats med under vår­säsongen: att göra mål.

Lundebys P12-lag var inne på sin tredje match i serien och hade ännu inte lyckats få hål på något av motståndarlagen. De hade i och för sig bara en förlust bakom sig – den senaste matchen hade slutat 0–0. Men det började bli dags att få in en boll i kassen.

Sebbe lyckades med nöd och näppe ta sig förbi mittfältarna och sprang vidare mot straffområdet. Oavbrutet sökte han efter ett bra skottläge, en vinkel där ingen var i vägen. Men så fort han laddade för att drämma till bollen dök en Lillforsenfot upp och hindrade honom.

3

– Skjut! Skjuuut! skrek Lundebys avbytare vid sidlinjen.

Sebbe insåg att han hade kommit för nära målvakten och behövde hjälp. Han sökte med blicken efter någon att passa men de grönvita Lundebytröjorna lyste med sin frånvaro. De röda tröjorna närmade sig däremot från alla håll och kanter.

– Skjuuut!

Stressad av ropen och den framrusande horden med Lillforsenspelare brände Sebbe till slut av ett skott – rakt i famnen på Lillforsens målvakt.

Frustrationen grep tag i Sebbe. Armarna flög upp i luften och han vände tillbaka mot egen planhalva ilsket muttrande för sig själv.

– Typiskt, morrade han. Så himla typiskt! Jag skulle ha skjutit tidigare.

Sebbe var så upptagen med att vara arg på sig själv att han glömde sin viktigaste uppgift: markeringen av Lillforsens nummer tio – allmänt kallad Kanonkulan på grund av sitt hårda skott.

Och Kanonkulan tog givetvis tillvara tillfället. I nästa ögonblick var både bollen och Kanonkulan på väg mot Lundebys mål.

– Sebastian Olsson! ropade Lasse, Sebbes tränare. Du får inte tappa din gubbe!

Sebbe löpte för allt han var värd. Han tog i så att han fick blodsmak i munnen. Men Kanonkulan var inte bara

4

en skicklig målskytt, han sprang dessutom som skjuten ur en kanon.

Sebbe visste att Lillforsens skyttekung när som helst skulle stanna upp och panga in bollen i mål. När som helst.

Och Sebbe skulle inte kunna förhindra det. Han var för långt efter.

Men ibland ska man ha lite tur. Kanonkulan stoppades i sista sekunden av Lundebys stabila backlinje. Tvillingarna Tom och Teddy räddade situationen genom att med gemensamma krafter skicka ut bollen från planen.

Och det var tack och lov bara bollen som hamnade på andra sidan om den vita linjen. Ibland hände det nämligen att även motspelaren rullade i väg en bit. Det var aldrig avsiktligt, men både Tom och Teddy var starka för sin ålder så det kunde vara svårt att hålla balansen när de var i farten.

Puh! tänkte Sebbe. Det var nära ögat. Han fångade Teddys blick.

– Härligt! ropade han till lagkamraten och rusade där­ efter ifatt Kanonkulan.

Lillforsens tia skulle inte släppas lös igen. Sebbe tänkte vara hans skugga under resten av matchen.

– Vad gör vi för fel? suckade Jonte uppgivet när Lundeby IK:s tolvåringar lämnade planen efter matchens slut.

Resultatet var nedslående för hemmalagets del: 0–1 till

6

Lillforsen. Det var så klart Kanonkulan som – med hjälp av en frispark – hade lyckats trycka in bollen i Lundebys mål.

Det gick inte att skugga någon vid en frispark, men Sebbe hade aldrig hunnit bli särskilt orolig. Situationen hade uppstått mer än tjugo meter från Lundebys mål och han hade tänkt att inte ens Kanonkulan kunde skjuta så långt.

Men det kunde han.

– Jag fattar inte varför det plötsligt ska vara så svårt! fortsatte Jonte och drog fingrarna genom sitt svettiga hår.

Förra säsongen gjorde vi flest mål av alla lag i hela serien.

– Ni har bara spelat tre matcher än, påminde Lasse. Och ni hade många chanser. Det är bara att fortsätta på samma sätt så blir det mål till slut. Tränaren dunkade Jonte i ryggen. Du och din vänsterdoja är en oslagbar kombination, sa han glatt. Ni kommer att hitta målet igen.

Jonte tittade ner på sina fötter, som för att försäkra sig om att vänsterfoten fortfarande satt kvar.

– Tror du det? frågade han skeptiskt.

– Alldeles säkert, lovade Lasse.

7

2. Sist i serien Stämningen i omklädningsrummet var inget vidare efter den snöpliga förlusten mot Lillforsen. Mohammed försökte få i gång Tom genom att snärta honom med handduken i duschen, men i stället för att snärta tillbaka fräste backen irriterat: – Äh, lägg av!

Igor gjorde ett tappert försök att muntra upp kompisarna genom att dra ett par Bellman-vitsar, men ingen så mycket som drog på munnen. Det var helt enkelt inte läge för trams och skoj.

Sebbe blev sittande på bänken med strumporna i handen och benskydden på. Han stirrade tomt framför sig och lät tankarna flyga fritt.

– Vad tänker du på? Linus, Sebbes bästis, kom tillbaka från duschen med handduken runt höften.

– Frisparken, svarade Sebbe. Utan den hade det åtminstone slutat oavgjort. Jag fattar inte att vi kan ha en sån otur!

Linus nickade.

– Vi hade otur, men man kan knappast kalla Kanon­ kulans mål för ett turmål. Han är verkligen ett fenomen.

– Mmm, instämde Sebbe motvilligt.

8

Linus samlade ihop sina matchkläder och knölade ner dem i väskan. Därefter fiskade han upp ett par rena kalsonger och började klä på sig.

– Ska du inte duscha? Han tittade frågande på sin kompis.

Sebbe suckade djupt och släppte ner sina strumpor i den öppna sportväskan. Benskydden hamnade på samma ställe.

– Jo … jag ska väl det, sa han och gick med tunga steg in i duschen.

En stund senare klev Lasse in i omklädningsrummet. Han blev stående i dörren med uppspärrade ögon.

– Jösses! utbrast tränaren. Här inne är ju rena begravningsstämningen. Så illa är det väl ändå inte?

Ingen sa något. Det var som om luften hade gått ur varenda spelare i hela P12-laget. Samtidigt.

– Upp med hakan, vädjade Lasse. Han ställde sig mitt i rummet och slog ut med armarna. Ni spelade jättebra! Ni kunde inte ha gjort det bättre.

– Vi kunde ha gjort mål, påpekade Hugo. Men det gjorde vi inte. Vi förlorade.

– Ibland gör man mål, ibland inte, svarade Lasse tålmodigt. Lillforsen hade tur som fick den där frisparken. Nästa gång är det ni som har tur.

– Vi ligger sist i serien, meddelade Sebbe.

9

Lasse suckade, kliade sig på flinten och såg sig villrådigt omkring.

– Ni har hela våren på er att vinna och göra mål, sa han till slut. Jag tror bestämt att ni har blivit lite bortskämda i vinter. Man kan inte alltid vinna, det viktigaste är att man har kul och …

– … gör sitt bästa, inflikade Jonte med en grimas.

– Precis! Lasse låtsades inte om grimasen. Något av det jag har sagt verkar i alla fall ha gått in, konstaterade han.

Plötsligt bankade det hårt på dörren.

– Är ni nakna eller kan jag komma in?

Det var Fredde, lagets målvakt, som ställde frågan.

Fredde, som egentligen hette Fredrika Ljungberg, brukade av förklarliga skäl duscha i tjejernas omklädningsrum när det fanns möjlighet till det.

Sebbe tänkte att det egentligen bara var då han blev påmind om att Fredde var tjej – just när hon smet i väg till ett annat omklädningsrum. Eller när hon bytte om på toaletten. Annars glömde han liksom bort hur det låg till. Fredde var inte tjejen i laget utan lagets målvakt, en i gänget.

– De är nakna men du kan komma in ändå! skojade Lasse.

Fredde gläntade försiktigt på dörren. När hon såg att alla var påklädda slog hon upp dörren på vid gavel. Sen gick hon in och satte sig bredvid Sebbe.

– Har det hänt nåt? frågade hon.

10

Sebbe himlade med ögonen.

– Vi förlorade, vi har inte gjort ett enda mål på tre matcher och vi ligger sist i serien.

– Och? Fredde ryckte på axlarna. Så är det i fotboll.

Riktigt stora lag kan ha värsta måltorkan en hel säsong och så rätt som det är lossnar det.

Sebbe brukade tycka att Fredde var ovanligt klok, men just för tillfället var han inte mottaglig för klokskap. Han skulle precis slänga ur sig en tjurig kommentar när Lasse påkallade uppmärksamheten.

– Okej, hörni! ropade han. En kort genomgång av matchen bara.

Lundebyspelarna vände sig mot sin tränare. De flesta slog sig ner på någon av bänkarna medan ett par stycken valde att stå. Några minuter senare avslutade Lasse med att påminna om morgondagens träning: – Klockan fem, precis som vanligt. Och då vill jag inte se några hängande huvuden. Nya friska tag!

Sebbe samlade ihop sina sista pinaler och drog igen väskans dragkedja. Han hoppades att det skulle kännas bättre dagen därpå. I vanliga fall brukade han inte vara den som hängde läpp särskilt länge efter ett nederlag, men i dag kändes det av någon anledning extra tungt.

En sak var Sebbe i alla fall glad över: Hans pappa hade haft bråttom och cyklat hem direkt efter matchen. Sebbe hade ingen som helst lust att få en lång föreläsning om vad

11

laget hade gjort för fel och vad de kunde göra bättre. Pappa Thomas kunde i och för sig mycket om fotboll och hans idéer var ofta bra, men ibland blev det bara för mycket.

Fredde reste sig upp och Sebbe följde hennes exempel.

De var grannar och brukade för det mesta ha sällskap till och från idrottsplatsen, ofta tillsammans med Linus som vek av till sitt bostadsområde vid Lundeby kyrka.

Sebbe blev på bättre humör bara av att komma ut i friska luften. Och medan trion trampade hemåt började han så smått planera eftermiddagen.

– Har ni lust att kolla på film? frågade han när de stannade till för att vinka av Linus. Syrran har lånat några nya filmer av en kompis och vi får säkert låna dem av henne.

Linus och Fredde växlade blickar.

– Ähum … Linus rodnade bakom fräknarna. Vi …

Han tittade hjälplöst på Fredde som snabbt tog vid: – Jag ska till min mormor och fika. Hon vände sig mot Linus och fortsatte: Och du skulle väl till din faster?

Linus nickade ivrigt.

– Ja! Precis!

Sebbe tittade förvånat på sina kompisar.

Det var någonting som sa honom att ingen av dem talade sanning.

– Okej, sa Sebbe kort. Och utan att invänta Fredde tram­pade han iväg nerför backen.

12

Vårsäsongens seriespel har dragit igång, men det är något som inte stämmer i Lundebys P12-lag. Efter en målrik vinter verkar det plötsligt omöjligt att få in bollen i mål. Missnöjet sprider sig bland spelarna och dessutom kommer Sebbe på sina bästa kompisar med att ljuga för honom.

Hur ska Lundebygänget ta sig ur den värsta måltorkan i lagets historia? Kan Lasse lösa problemet? Och varför träffas Linus och Fredde i hemlighet?

Med illustrationer av Catharina Nygård ISBN: 978-91-7299-429-4

Opal