Page 1


ANETTE EGGERT

Kan vi inte bara l책tsas som om ingenting har h채nt?

Opal


www.opal.se

©Anette Eggert, 2011 Omslag: Li Söderberg Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt av ScandBook, Falun 2011 ISBN 978-91-7299-420-1


Kapitel 1 (nu) ”Är du redo nu då Millie?” Mamma knäpper av sig bilbältet och tittar på mig. Jag följer dropparna som singlar ner för rutan, en är lite snabbare än de andra. ”Okej, jag går och lägger på pengar så länge.” Hon öppnar dörren och går ut, tar upp kapuschongen. En regnig man går förbi, han har en tidning över huvudet precis som i en amerikansk film. Mamma kommer tillbaka och lägger lappen i framrutan. ”Kommer du?” Hennes ögon, de är så mjuka idag. Jag smäller igen bildörren och börjar gå, låter regnet blöta ner mitt ansikte. ”Vill du inte gå här under?” Hon håller ut sitt paraply. ”Nä.” ”Okej, det är ändå inte så långt”, säger hon och lägger armen runt mina axlar. Jag skakar bort den och vi fortsätter att gå. Klackarna på hennes skor låter hårt mot asfalten. Hon stannar. ”Här är det.” Mamma fäller upp och ner paraplyet några gånger så att vattnet ska rinna av. Dörrarna glider upp av sig själva och lysrören i entrén skriker åt mig att blunda, och det vill jag. Blunda bort. Men det går inte. ”Vi tar hissen.” 3


Mamma pekar åt höger. Jag går efter och knäpper upp jackan. Ihåligheten ekar i mitt huvud, det är alldeles tomt där men inuti är kroppen vild. Blodet löper 110 meter häck och hoppar höjd på samma gång och jag känner, jag känner som fan men jag vet inte vad. ”Vill du trycka?” Jag tittar på henne, hon ler och skakar på huvudet. ”Okej, okej, jag trycker. Det kom visst automatiskt.” Hissen är långsam, som om den tänker efter och när den stannar på våning fem går vi ut. Lysrör, överallt lysrör men på den här våningen är de lite snällare. Vi fortsätter ner längs en lång korridor med dörrar överallt och små bord med likadana lampor och likadana dukar på. På ett av borden vi går förbi står det en ljuslykta med ett värmeljus i. ”Hej.” En sköterska möter oss. Hon har en kaffekopp i handen som det står LO på. Det ryker från den. Anden i Aladdin, vad får jag önska? Att jag fick vara någon annanstans? Sköterskan lutar sitt huvud och tittar milt på mig, vänder sig sedan till mamma. Mummelprat. Jag tittar ut genom fönstret, ser en stjärna men bara en, den lyser starkt och jag tycker att den blinkar åt mig och jag tänker på sången, på att jag egentligen aldrig vetat var den kommer ifrån: ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är.” Jag tittar på mamma. Hon nickar och ler lite svagt åt sköterskan och vi går vidare. ”Här är det.” Vi stannar utanför en öppen dörr. Hon tittar på mig. ”Men kom igen då”, säger jag. Varför vänta? Hon går in och jag kommer efter. Mina skor gör regnmärken på golvet och ett gnisslande ljud hörs för varje steg jag tar. Pappa sitter till höger på en stol som ser hård ut. Han tittar 4


upp när vi kommer. Jag går fram till honom och hans ögon svär mot mammas och undrar vad jag gör här. ”Hon ville säga hej då.” Hon mimar, tror fortfarande att jag är blind och döv ibland. Hon hänger av sig jackan på en krok innanför dörren. Det finns ett fönster i rummet som släpper in nattmörkret. Under fönstret står ett bord med en likadan duk och en likadan lampa på som i korridoren. På varsin sida om bordet står det fåtöljer och i den högra sitter farfar med sitt vita hår och den bruna käppen från en annan tid. Ingen pipa i munnen. Han är nog den enda människan i hela världen som fortfarande röker pipa. Han och Alfons Åbergs pappa. Men här inne får han inte röka så han ser ännu argare ut än vanligt. Mamma går fram till honom och lägger sin hand på hans. Han ser ut att vilja springa bort men han kommer ingenstans, tittar bara ner på sina skor och mumlar. Jag står kvar. Till vänster i rummet står sängen som jag inte vill titta på. Per, min farbror sitter på en stol bredvid den. ”Det är väl inte …?” Mamma vänder sig till pappa. Jag tittar på honom. Han ser ut som någon annan. ”Nej, inte än, men det är inte långt kvar nu.” Hans blick hoppar till mig innan den landar på sängen. Plötsligt hörs ett evighetslångt djupt rosslande andetag därifrån och pappa reser sig från stolen. Mitt hjärta snurrar två varv och jag måste vända mig mot sängen i alla fall. ”Åh, kan det inte bara vara över nu, det här är ju inte mänskligt!” Det är Per. Han reser sig från stolen vid sängen, går bort och sätter sig i fåtöljen bredvid farfar. De låter bli att titta på varandra, allergiska mot prat som vanligt. Farfar lutar sig framåt på käppen precis som om han ska resa sig, men det gör han inte. Han bara sitter där. 5


På bordet bredvid sängen står en plastmugg med vatten och en sticka i. Längst ute på toppen på stickan sitter det bomull. Pappa tar den, lutar sig framåt och för den till kudden på sängen. Jag tittar och försöker att andas. Inte gråta för då sprängs jag, till tusen meteoriter på en stjärnhimmel. Men det kanske är skönt? Jag måste gå fram nu och jag gör det och där framme i sängen av metall med vita lakan och en gul filt ligger hon som en gång var min farmor. För det är inte farmor som ligger där. Det är en pinne med vit hud på med håliga kinder utan liv. Pappa fuktar hennes läppar med stickan. Jag tar hennes hand. Den är inte kall, men kraftlös och det är tårarna med som trillar ut ur mina ögon. Efter ett tag blir de fler och jag ser alldeles suddigt. Jag skulle ju inte! Någon lägger armen om mig. Jag rör mig inte, tittar bara på sparven som ligger där i sängen och kippar efter andan varannan minut. Kan de inte bara ge henne en spruta? ”Jag tror vi åker igen.” ”Det tycker jag. Vi hör av oss”, säger pappa och han tittar på farfar. Jag med. Farfar ser så ledsen ut att jag bara måste låta bli att tänka att det skulle ha varit han istället. Innan vi ska gå lägger mamma sin hand på farmors panna och viskar något, sedan tar hon tag i mina axlar. ”Kom nu Millie, vi åker hem igen.” Men min hand släpper inte farmors. Den vill hålla fast och skrika nej! Inte hejdå! Inte dö! Kom tillbaka farmor, kom tillbaka så att du kan vara hos oss och göra dagen gladare och prata med mig och krama mig så där hårt och obekvämt så att min kind trycks in i ögat och örat blir alldeles platt och rött och bultar lite! Och laga mat till mig och fråga mig jobbiga saker om killar och sånt som jag ändå aldrig svarar på. Gör det! ”Kan hon verkligen inte bli frisk?” Gråten gör mitt tal till gröt.

6


”Nä, det kan hon inte, lilla Millie, hur mycket vi än önskar det. Kom nu vännen.” Mamma drar milt i mig och jag följer med för jag vill inte vara här längre, och jag vill inte se längre för det enda jag kan se framför mig nu är en farmor som är ett spöke som snart ska dö. Jag skulle inte ha följt med. Vi sätter oss i bilen och jag är bedövad. Jag är bedövad när vi kommer hem och jag är bedövad när jag lägger mig i sängen och ska sova. Jag hör mamma där nere, hon stökar i köket och jag tänker att jag behöver någon nu som inte är en mamma, en kompiskudde att luta sig mot som inte frågar saker utan bara lägger sina armar runt mig och kramar mig och gör så att mina ögon ser något annat än döden. Kan jag ringa någon? Vem? Madde, hon är bra men för tuff och Louise, hon är för snygg. Jag bläddrar igenom resten av kompisregistret i huvudet. Det tar en stund men jag hittar ändå inte en enda jag kan ringa. Jag lägger mig på rygg i sängen och tittar på mörkret. För första gången på flera år saknar jag Emma.

7


Kapitel 2 (då) Någon gång i livet får du något som gör dig riktigt glad. När jag var tio år fick jag Emma. Jag minns det fortfarande så starkt: Jag ligger i min gamla säng i mitt nya rum och vägrar blunda för tänk om jag skulle somna och vakna alldeles ensam och nyinflyttad igen. Mammas trösteröst spinner i huvudet: ”Det kommer bli bra Millie, jag lovar. Du kommer få nya kompisar här, jag lovar, och de gamla, de har du ju också kvar. Och vi kan åka tillbaka och hälsa på, jag lovar.” En lovomaskin, det är vad min mamma är. Hon lovar och lovar och lovar hela tiden. Om hon skulle hålla allt hon lovade så skulle jag ha lärt mig receptet på chokladkaka utantill, jag skulle vara expert på alla spel som finns i hela universum och jag skulle inte behöva klappa hästar i en serietidning. Men det gör jag för mamma bara lovar och lovar och lovar att vi ska baka och spela och att jag ska få börja rida men hon håller aldrig något. Pappa har fått ett nytt jobb, på ett nytt kontor och nu ska vi bo här istället, på Poppelgatan 48. Jag går ner i köket. Vi har tagit med bordet med den skavda kanten till det nya huset och jag sätter mig på den enda lediga stolen och slår upp Min Häst-tidningen. På de andra stolarna trängs kokböcker och kökssaker med gamla handdukar och konservburkar. 8


Fast allt står i en viss ordning. Jag har en duktig mamma. Hon städar kaklet. Det är grått och väggarna är gula fast jag tror att de har varit vita innan. Det luktar någon annan. Gammal tant. ”Den här stanken kommer att vara borta snart.” Mamma skurar med Ajax, hennes bästa vän. Hon är glad idag men jag vet att hon vill skicka ut mig på lekplatsen med en knuff. ”Du kan inte bara sitta här hemma och vänta på att någon ska ringa på. Nu har det nästan gått två veckor. Ibland får man faktiskt anstränga sig lite, Millie. Det kanske är tur att skolan börjar snart, så att du kommer ut någon gång.” Hon tittar på mig med sin mammablick, den mjukhårda. ”Mhm”, svarar jag. Tror hon verkligen på det själv? ”De är helt säkert jättesnälla här och ni kommer att bli kompisar allihop. Det lovar jag.” Visst. Jag har sett dem från mitt fönster. Ett helt gäng brukar de vara. Igår spelade killarna kula och tjejen var också med, hon med kepsen. Jag tittar på min nya kulpåse som står lutad mot väggen. Mamma har sytt den av grönt tyg, för plastspannen jag hade innan gick sönder i flytten. Är de också tio? Ska vi gå i samma klass? Tjejen med jeansjacka ser ut som tolv, minst. Och en tjej som spelar kula. I Broviken, där vi bodde innan, gick det inte att hitta en endaste tjej som gjorde det, mer än jag. ”När kommer pappa hem?” Jag bläddrar längst bak i tidningen, till Mulle-serien. Den är bäst. ”Han kommer klockan sju, det vet du. Så, ut med dig nu så jag hinner dammsuga också. Det kommer att gå bra, Millie, jag lovar. Och jag är ju här om det nu skulle vara nåt.” 9


Andra pappor kommer hem fem, min kommer hem sju och jag har räknat ut att det är de två timmarna som gör att min mamma ofta är en sur mamma. De brukar bråka om det: ”Om du bara hade tjänat lite pengar på att slita ut dig på det där stället så visst. Men det gör du inte, Hasse, när ska du inse det?” ”Men om jag inte hade jobbat över, var tror du att jag hade varit då? I vaktmästarrummet och sorterat posten kanske?” ”Hellre en vaktmästare här hemma än en slavande kontorsråtta på vift. Du är inget annat än en simpel arbetare för dem, fattar du inte det?” Fattar du inte det, pappa? Ibland låter det som om hon slåss när hon pratar. ”Mamma, när ska jag få börja rida?” ”Va?” Hon gnuggar med sin trasa, på strecken nu, mellan kakelplattorna. ”När ska jag få börja rida, du har faktiskt lovat.” Hon fortsätter att gnugga. ”Millie, jag vet inte, du får fråga din pappa.” ”Men det är inte han som har lovat.” ”Du, ut med dig nu.” Hon föser bort mig och jag låter henne göra det, tar på mig skorna och går ut. Gräset på vägen till lekplatsen är som en lurvig matta under mina gympaskor. Jag ser på husen runt omkring, de har vassa tak och vita tänder som vill äta mig. Alla hus ser likadana ut med brunt tegel, brunt trä och vita balkonger. Mamma säger att det bor massor av barn här och jag ser deras cyklar utanför husen, och deras bollar och andra utesaker. Jag går förbi ett grått elskåp där någon skri10


vit Hej! med tjock svart tuschpenna. Ordet ler faktiskt mot mig, det kunde ha stått Skitunge. Jag ler tillbaka. Men mitt leende sviker mig när jag ser dem. De är där, hela gänget. Fyra tjejer och fyra killar, jag har räknat dem många gånger. Eller tre och en halv tjej för den ena håller sig mest i utkanten. Jag har namn på dem också: Jeansjackan, Hästsvansen, Tjejen med kepsen och Den som är utanför. Cykelkillen, Mössan, Skateboarden och Snällisen för han ser så snäll ut. Jag tittar mot huset bakom lekplatsen och låtsar att min bästis bor där. Nu ska vi ut och leka! Stegen blir lättare. Nu är jag nära. ”Vad heter du?” Det är tjejen med jeansjacka. Hon tittar på mig. På hela mig. Jag stannar till. ”Millie.” ”Bor du här eller?” Hästsvansen. ”Mm på 48.” Jag vänder mig om och pekar, redo att ta emot. ”Men det är ju Signes gamla hus”, säger Jeansjackan. ”Stink-Signe.” Hästsvansen skrattar. Cykelkillen cyklar runt, runt, runt. På pakethållaren sitter killen med mössa. Han verkar ha den alltid, fast det är sommar. Cykelkillen och Mössan tittar på mig från alla håll. ”Jag får lukta på dig.” Jeansjackan kommer närmare. Hennes näsa snuddar vid papegojan på min nya jacka. Hon sniffar, djupt, som ett rovdjur på jakt. Nu tar de mig! Mamma, vad var det jag sa. Vad var det jag sa. ”Jo, den har nog satt sig. Lukten alltså. Du stinker. Är ni släkt eller, du och Signe?” 11


Hon skrattar och Hästsvansen med. Cykelkillen fortsätter att cykla runt, runt, runt. Mössan glor. Gamar i öknen spanar över en nästan död kropp. Kepstjejen kommer fram. Mina ögon gråter, fast inåt och munnen skriker ner i magen. Mamma! Men ingen ska få höra något. ”Du, strunta i dem.” Hon vänder kepsen bak och fram och hennes läpp åker upp lite i ena sidan. ”De är inte så farliga som de ser ut.” Hon ger dem en blick innan hon fortsätter. ”De är bara rädda att du ska klå dem i brännboll. Jag heter Emma. Vi ska spela nu, vill du vara inne eller ute?” Det där sneda leendet igen. Så modig. Och snäll. Jag står tyst en stund. Är det på riktigt? Är hon på riktigt? ”Inne.” Jag tittar på henne och så riktigt är det här att jag får kompisar den här dagen och jag vågar skratta med dem och springa med dem och nästan slå med den runda racketen. Men bara nästan, fast jag slår ändå längre än både Jeansjackan, hon heter Madde, och Hästsvansen, Louise, för de slår ner i marken båda två. Nora heter hon som är utanför och hon vill inte spela så hon får passa jackorna och då är hon ju med ändå. Cykelkillen gör helrunda och Mössan är söt och jag gör hoppsasteg när jag går hem.

12


9789172994201  

ANETTE EGGERT Opal www.opal.se ©Anette Eggert, 2011 Omslag: Li Söderberg Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt av ScandBook, Falun 2011 ISBN 97...