Page 1


Bodil El Jørgensen

Esme och Igor

TREDJE TIMMEN EFTER MIDNATT

Illustrationer av Lars-Ole Nejstgaard

Översättning av Melinda Hoelstad

OPAL


Originalförlag: Gyldendal, Köpenhamn Originalets titel: Esme og Igor — Tredje time efter midnat © Text Bodil El Jørgensen, 2010 © Illustrationer Lars-Ole Nejstgaard Översättning av Melinda Hoelstad Bokförlaget Opal AB, Bromma 2011 www.opal.se Tryckt av ScandBook, Falun, 2011 ISBN 978-91-7299-414-0


Kapitel 1 Det hade precis ringt ut till lunchrast när jag knackade på dörren till Jan Laursens kontor, skolans rektor. Ryktet sa att han ville prata med mig. När jag klev in på hans kontor låg det senaste numret av Ögatans Skoltidning uppslagen på hans bord. Mitt hjärta hamrade stolt när jag såg det. Det var det bästa nummer av tidningen som vi hade gjort hittills. Det innehöll förstås vanliga artiklar som: Ny lusattack vid skolstarten. Femmornas temavecka om medeltiden. Tredje veckans utflykt till den danska regnskogen i Randers. Men den innehöll också ... ”Esmeralda”, sa rektorn och pekade på en stol, ”sätt dig”. Jag satte mig ner och kvävde en suck. Esmeralda. Fy vad jag avskyr det namnet! Låter inte alls som en känd journalist. Mer som en bullbakande tant i en pekbok för småbarn. ”Kalla mig Esme istället”, mumlade jag. ”Eh ... Esme.” Han lutade sig framåt med en pedagogisk min. ”Jag tycker att den här skoltidningen är ett mycket bra initiativ från er sida. Med bilder och allt, och snyggt redigerad.” ”Det är Igor”, förklarade jag. ”Han är jättebra på Photoshop.” ”Ja, det ser jag. Snyggt, mycket snyggt. Fast sådana här saker ...” Han pekade ner i tidningen. Rakt ner på artikeln om Sisse. 3


En (vuxen) tjej med rolig frisyr, som Igor och jag hade träffat på bakgården till mataffären Brugsen, där hon stod och rotade i deras container och plockade upp mat. Mjölk, kålhuvuden, skumbollar. Vi intervjuade henne på plats, och hon var grymt trevlig, fastän hon såg lite konstig ut. Sisse lever på mat som folk har kastat, förklarade hon för skoltidningen, för hon är emot att maten inte kommer till nytta när det finns människor som svälter i världen och ... Rektorn harklade sig och trummade med pekfingret på tidningen. ”Det där tycker jag inte hör hemma i en skoltidning”, sa han. Shibal! (helvetes jävlar på koreanska) Varför måste han lägga sig i det? ”Va?!” utbrast jag. ”Varför inte det?” Rektorn slog ut med armarna. ”Om tidningen ska kopieras på skolans kopiator så får den faktiskt handla om skolan”, sa han bestämt. ”Inte om allt möjligt annat.” Han gav mig en blick som sa att samtalet var avslutat. Som tur var kom jag att tänka på något som Igor hade visat mig häromdagen, när han satt framför datorskärmen som vanligt, medan jag låg och slappade som vanligt på golvet i hans rum och läste Århus kvällstidning. Jag reste mig upp i min fulla längd. 138 centimeter. Med skor. Det motsvarar exakt medellängden hos en nioåring i norra Europa. Helt okej. Om man är 9 år alltså. Sjukt irriterande, om man just har fyllt 12. Jag ställde mig på tå. Då blev jag ett par centimeter längre. Sedan tittade jag rektorn rakt i ögonen. ”Innebär det att paragraf 77 inte gäller här på Ögatans skola?” sa jag. Jag konstaterade nöjt att han blev alldeles paff. Igor hade råkat hitta en paragraf 77 på nätet. ”Om du vill 4


vara en riktig journalist bör du känna till den här”, hade han sagt. Sedan hade han läst upp den för mig. ”Eeh ... paragraf 77?” mumlade rektorn. ”Alla har rätt att i skrift, tryck och tal offentligen uttrycka sina tankar”, sa jag hjälpsamt. ”När man bor i Danmark har man rätt att säga och skriva vad man vill. Det kallas väl yttrandefrihet?” ”Ja, det gör det ju”, mumlade rektorn. ”Eeh ... är det femman du går i?” ”Sexan. När det är yttrandefrihet i Danmark, varför får vi då inte skriva vad vi vill i Ögatans Skoltidning?” Rektorn lutade sig tillbaka i sin kontorsstol och viftade avvärjande med båda händerna. ”Jo, nu ska du få höra”, mumlade han. Han gjorde en kort paus och funderade en stund. Jag satte ner hälarna i golvet igen. Jag ville fortfarande verka längre, men jag började få ont i tårna. Jag inväntade rektorns svar men det kom inget. Istället log han motvilligt. ”Esmeralda!” utbrast han, ”du är ta mig sjutton försigkommen.” ”Esme. Kalla mig Esme istället.” Han iakttog mig en stund under tystnad. Sedan suckade han och skakade på huvudet. ”Ge dig av från mitt kontor”, sa han och började bläddra i några papper. ”Skriv vad ni vill, i den där tidningen. En del måste handla om skolan förstås! Men förutom det. Och ge dig av nu!” Jag var redan på väg ut genom dörren. Jag hade värsta coola känslan i magen. ”Jag kommer att få föräldrarna på mig”, ropade rektorn efter mig. ”Det är redan två som har ringt om containerartikeln.” Jag stängde hastigt dörren bakom mig. Jag hade redan bör5


jat fundera över vad nästa nummer av skoltidningen skulle handla om.

*** ”Där ser du”, sa Igor triumferande när jag berättade det för honom på vägen hem från skolan. ”Om jag inte var ute på nätet så mycket, hade jag aldrig råkat hitta den där paragrafen. Och då hade inte du kunnat skryta med den inför rektorn!” Det fick jag hålla med om. Även om jag egentligen tycker att Igor sitter klistrad framför skärmen och tangentbordet alldeles för ofta. ”Skriv vad ni vill”, sa jag och slog ut med armarna. ”Han sa det själv. Nu gäller det att vi kommer på något smart.” ”Vi kan väl skriva om den nya menyn i skolmatsalen?” föreslog Igor retsamt. ”Det var inte det jag menade”, fnös jag. ”Jag menade ...” Jag visste inte riktigt vad jag menade. Jo. Något stort. Något viktigt. Något som inte bara handlade om skolan. Något som handlade om världen. Just då kom vi förbi bakgården till Brugsen. ”Ska vi sticka in och kolla?” föreslog jag. Igor nickade och vi svängde in på gården, där Brugsens container står. Igor och jag hade börjat titta efter mat i den, sedan vi publicerat intervjun med Sisse i tidningen. Det var ju Igor förstås som öppnade en lucka i containern och tittade ner i den. Jag nådde nämligen inte upp. Shibal! Varför är jag en sådan liten skit? Igor är minst ett och ett halvt huvud längre än jag, och i vår ålder är det annars meningen att tjejerna ska vara längre än killarna. Plötsligt ropade Igor till av förvåning. ”Vad är det?” sa jag. 6


Dagen innan hade vi nämligen hittat några konserver med kokosmjölk och en påse morötter som var riktigt fina. Igor höll på att dra upp något ur containern. Men det var inga matvaror. Det var en jättestor vit sportväska med ett Adidas-märke på. Jag stirrade på den. ”Vad gör den där?” sa jag. Igor ryckte på axlarna och borstade bort några gamla salladsblad från väskan. Sedan satte han ner den på marken och drog upp blixtlåset. Jag tittade ner i den. Överst låg något grått. Igor drog upp det. En tröja av något slag, stickad med metalltråd? ”Bisarrt”, mumlade jag. Mitt favoritord nuförtiden. ”En ringbrynja!?” utbrast Igor, ”och kolla här.” Han drog upp något annat konstigt ur väskan. En hjälm med ett skydd som kunde fällas ner framför ögonen, visir heter det förresten. En blå mantel. Några klädesplagg som såg gammalmodiga ut. Ett bälte med ett vackert spänne. Ett svärd. En förgylld medaljong med tre bokstäver på. En riddardräkt. Mycket vacker och välsydd. ”Vem skulle kasta en sådan?” funderade jag. ”Väskan kanske blev stulen”, sa Igor. ”Eller kvarglömd någonstans. Någon snodde plånboken och mobilen och kastade resten.” Jag nickade. Det lät logiskt. ”I så fall vill nog ägaren ha tillbaka den”, sa jag. Vi började rota igenom väskan för att se om det fanns något som var märkt med namn och adress. Längst ner i väskan låg en hopskrynklad lapp. Jag slätade ut den. ”Står det något?” undrade Igor. Det gjorde det. Med gammaldags snirkliga bokstäver: ”Illynia 3”. 7


”Mörkret har sänkt sig över Illynia, landet bakom Stormiga bergen”, läste jag högt. ”Landet styrs av kejsare Angomar. Han tillber demonguden Furian och har erövrat det fredliga landet med sin här av orcher och legosoldater.” ”Rollspel!” avbröt Igor. ”Det är ett rollspelsmanus. Du vet rollspel. Där finns det en spelledare som hittar på en berättelse som deltagarna lever sig in i ...” ”Tack lille Igor, jag vet faktiskt vad det är.” Igor pekade på dräkten i väskan. ”Den är säkert till ett lajv, ett levande rollspel.” ”Ett lajv? De där typerna som springer omkring ute i skogen på söndagarna och har klätt ut sig och svingar sina svärd?” Igor nickade. Sedan rös han. Bara tanken på att frivilligt springa omkring ute i skogen en hel söndag var för mycket för honom. ”Det skulle jag ha lust att prova”, sa jag bara för att retas. ”Då vill jag spela en stor grön orch med huggtänder, som springer omkring och klubbar ner folk med en påk.” Igor tittade på mig och skakade på huvudet. Jag läste vidare för att se om det fanns något som kunde visa vem ägaren till väskan var. Men det fortsatte likadant. Något om ”de utvalda” som skulle befria Illynia. Men först var de tvungna att skaffa ett förråd av öl, bröd och silvermynt från värdshuset Törstiga bägaren. De skulle slå till under tredje timmen efter midnatt, det vill säga mellan två och tre på natten. ”Ska vi inte fortsätta hem?” mumlade Igor. Den stackarn hade ju snart varit utomhus i trekvart. Vi stoppade ner sakerna i väskan igen och tog den med oss. ”Hur var det med medaljongen?” sa jag när vi traskade ut från Brugsens bakgård. ”Vad menar du?” ”Det stod några bokstäver på den, eller hur?” ”Ja”, sa Igor. ”IRL tror jag det var.” 8


”Det kanske är initialerna i ett namn”, föreslog jag. ”Ib René Larsen eller något liknande.” ”Det kan hända”, sa Igor och drog pälsmössan långt ner över öronen. Igor avskyr att frysa, och därför går han klädd som om han skulle till Nordpolen, från början av hösten till långt in i maj. Med en enorm pälsmössa, tjock dunjacka och överdragsbyxor. När han går ut alltså, vilket han bara gör när han absolut måste. Han hävdar envist att han är allergisk mot frisk luft. Lite konstigt kanske, men jag är van. Jag har känt honom sedan vi båda gick på Gula avdelningen på Ögatans dagis och använde blöjor av samma märke.

*** Det var ingen hemma än när vi kom hem till Ögatan 11 där vi bor. Det är ett litet hus med tre våningar, som många andra hus i samma kvarter. Jag bor längst ner med min pappa Torbjörn och min lillebror Kalle. Igor bor på första och andra våningen med sina föräldrar som också är min och Kalles faster Lizzie och farbror Bjarne. Lizzie är nämligen pappas syster. Det innebär att Igor och jag är kusiner. Igor fortsatte uppför trappan, medan jag gick in till oss och hämtade en termos med grönt te, min favoritsort, som jag hade gjort i ordning på morgonen. Sedan hämtade jag kvällstidningen vid ytterdörren och gick upp till Igor. Hans rum ligger högst uppe under taket och är husets mysigaste rum. När jag kom in dit satt han förstås framför datorn. Han hade inte ens tagit av sig pälsmössan först. Jag gick fram och drog av honom mössan och kastade den på hans bord. Bara för att försäkra mig om att hans hjärna inte skulle bli överhettad. Han 9


märkte knappt att jag gjorde det. Sedan hällde jag upp varsin mugg grönt te åt oss och la mig på golvet med tidningen. Det blev lugnt och tyst. Någonstans i fjärran hörde jag ytterdörren öppnas. Jag förstod på rösterna att det var Kalle och Torbjörn som kom hem. Jag fortsatte läsa. Det gällde att skynda sig. Snart skulle farbror Bjarne komma hem. Det skulle inte dröja länge förrän han stack in huvudet och frågade om någon hade sett hans tidning. Min blick fastnade av en slump på en rubrik: ”Flytande dröm i Århus hamn.” ”Den här veckan lägger världens sjuttonde största lustjakt till i Århus hamn. Den tillhör den amerikanska IT-miljardären A. Simonsky. Han bodde i sin ungdom ett par år i Århus, innan han flyttade till USA, där han grundade sin förmögenhet. Han kommer nu tillbaka för att hälsa på sina gamla vänner i Århus. Simonsky har med sig sin nioåriga dotter och 21 anställda som kör fartyget och servar familjen.” Bisarrt! Undrar hur det känns att vara dotter till en miljardär och segla runt i världen och bli uppassad både bak och fram av 21 personer? Det kanske kunde intressera skoltidningens läsare. Borde man försöka få en intervju med miljardärens dotter? ”Kolla här”, avbröt Igor mina tankar. Han trummade lätt med ett finger på skärmen. Jag gick fram och tittade. Det var hemsidan för Århus lajvklubb. ”Här står det ett nummer”, sa Igor. ”Vi kan väl ringa dit och fråga om de har en medlem med initialerna IRL?” Smart. Och jag som trodde att han satt och hängde över något hjärndött skjutspel ... Jag drog genast upp mobilen ur fickan och slog numret. Det var en som hette Markus som svarade. 10


”Jag ska kolla medlemsförteckningen”, sa han när jag hade förklarat situationen för honom, ”så ringer jag tillbaka sedan.” Fem minuter senare ringde min mobil. Det var Markus. De hade ingen medlem med initialerna IRL. ”Men ni kan väl komma ut till klubbhuset med dräkten”, sa han. ”Vi har öppen verkstad på lördagarna. Jag kanske känner igen den.” ”Tack för hjälpen.” Jag stoppade ner mobilen i fickan och råkade samtidigt få syn på min klocka. Hon var två minuter i fem.Jag hade lovat Kalle att följa med ner och mata hans kaniner klockan fem. ”Vi ses”, sa jag högt till Igor och började gå mot dörren. Igor svarade inte, han satt redan böjd över skärmen och hamrade på tangentbordet igen. Den här gången var det ett skjutspel, det hördes på ljudet. ”Igor”, sa jag, ”du kommer att bli en nörd när du blir stor.” ”Jag är en nörd”, sa han, ”och det är jag stolt över.” Jag skakade på huvudet när jag lämnade hans rum och dundrade nerför trappan.

12


9789172994140  

Bodil El Jørgensen TREDJE TIMMEN EFTER MIDNATT Översättning av Melinda Hoelstad Illustrationer av Lars-Ole Nejstgaard Originalförlag: Gylden...