Page 1

Solveig Olsson-Hultgren

o

o

Revolternas 책r

o

OPAL

o


Revolternas år är del nio i Solveig Olsson-Hultgrens serie om unga kvinnor i Sverige under 1900-talet. Tidigare titlar i serien: Siden, sammet, trasa, lump Bonnier Carlsen, 2002 Opal Pocket, 2007 Arbetets döttrar Bonnier Carlsen, 2003 Opal Pocket, 2007 Drömmar av glas Bonnier Carlsen, 2005 Opal Pocket, 2008 Nya tider Bonnier Carlsen, 2005 Opal Pocket, 2008 Det fjärde rummet Opal, 2006 Skärvor av kristall Opal, 2007 Roller och ridåer Opal, 2008 Spränga gränser Opal, 2009

www.opal.se

© Solveig Olsson-Hultgren, 2011 Omslagsformgivning: Maria Larkman, 2011 Omslagsfoto: Steve West/Getty Images Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook AB in Sweden, 2011 ISBN: 978-91-7299-413-3


FÖRORD

N

är den här boken utspelar sig har det hunnit bli 1968. Vietnamkriget skördar allt fler offer, i Grekland har militären tagit makten och de svältande barnen i Biafra ser tomt på oss genom TV-rutan. I Sverige är Tage Erlander fortfarande statsminister och det är socialdemokraterna som styr landet. Ett land där vi fått fyra veckors semester, håller på att införa femdagarsvecka i skolan och har antagit en lag som rubricerar våldtäkt inom äktenskapet som ett brott. Ett land där mellanölet, p-pillret och högertrafiken gjort sitt intåg. Och ett land där det sakta men säkert börjat blåsa upprorsvindar, liksom i omvärlden där protesterna mot krig, förtryck och diskriminering tar sig allt starkare uttryck detta revolternas år. En del av dessa vindar når ända till Småland där Saga och Åsa, barnbarn till Greta Andersson, bor tillsammans med sin mamma och pappa. För revolter behöver inte vara stora, samhällsomstörtande och politiska. Revolter kan också vara små personliga uppror mot något som man inte vill ha, göra eller vara. Revolter kan vara nödvändiga för att förändra ditt liv. Och världen! Författaren


INGEN HEMMA

S

olen sken riktigt varmt mot Åsas vinterbleka ansikte där hon satt och vände näsan mot den knallblå aprilhimlen. Det var lunchrast och hon och bästa kompisen Lena hade parkerat sig i den lilla träddungen en bit bakom skolan, utom räckhåll för lärarnas blickar. Inte för att de brukade syssla med värre saker än att tjuvröka och kramas lite med en kille någon gång, men ändå. Det var skönt att få vara i fred där i dungen, slippa alla vuxna som behandlade dem som barnungar fastän de var sexton år och skulle gå ut nian till sommaren. – Då kommer du hem till mig i morgon så att vi hinner fixa till oss, sa Lena och blundade lättjefullt mot solen. Hon hade redan fått färg i ansiktet men det berodde nog snarare på den nyinköpta brunkrämen från Max Factor än på solbränna. – Mm. Jag tar eftermiddagsbussen, sa Åsa medan det pirrade till av förväntan inom henne. För i morgon var det lördag och på kvällen skulle hon och Lena gå ut och dansa i Folkets Hus. Efteråt skulle Åsa sova över hos kompisen som bodde här i brukssamhället, inte långt ut på bondvischan som hon själv. Dessutom var Lenas föräldrar inte lika kontrollerande som hennes egna, ja, åtminstone farsan då. Han tyckte inte om att Åsa var ”ute och sprang” som han kallade det. Så det var lika bra att inte nämna något om dansen utan bara säga att de skulle vara hemma hos Lena och titta på TV. Det kunde han i alla 5


fall inte säga något om, inte så länge familjen Dalsjö inte hade någon egen TV-apparat. Ingrid, bruksdisponentens dotter som gick i samma klass, hade berättat att hennes far till och med köpt en färg-TV för 4000 kr men själva kunde de inte ens skaffa en svart-vit! Och i dag hade Ingrid haft ett par Gul & Blå-jeans på sig, köpta i Stockholm … Åsa sträckte trotsigt ut benen där hon satt på marken med jackan utbredd under sig. Fast det var svårt att vara sur när man hade något kul att se fram emot, och det dessutom började bli vår. I dag hade hon tagit kjol till sina tunna, knähöga stövlar som hon lyckats tjata till sig från barn­ bidraget, fastän de inte var särskilt praktiska. Och om det bara blev lite varmare så kunde hon skippa både dem och strumpbyxorna, skaffa sig lite snygg färg på benen. Plus en massa fräknar i ansiktet, tänkte hon missbelåtet och skuggade näsan med handen mot solen. Mamma brukade tjata om hur sött det var fastän Åsa fräste åt henne att lägga av. Hon gillade inte fräknarna som dök upp så fort vårsolen tittade fram. De var irriterande precis som hårlocken på ena sidan om huvudet, den som stod rakt ut om hon inte höll den på plats med spännen. Åsa hade hoppats att den skulle försvinna när hon klippt sig nästan lika kort som Twiggy men inte då. Just där vägrade hennes ljusa hår att ligga platt fastän det annars inte var lockigt. Precis som fräknarna vägrade att blekna bort efter att de väl kommit på plats. Så det var väl bara för Åsa att köpa sig en brunkräm hon också, försöka dölja dem på det sättet. Apropå dölja … Åsa kunde inte låta bli att fnissa för sig själv när hon tänkte på hur hon gömt sitt smink för något år sedan. Då, när hon börjat med mascara och ögonskugga, hade pappa blivit vansinnig när han sett hennes makeup på mornarna innan hon skulle till skolan. Så för 6


att slippa hans tjat om vad det kostade och att hon var för ung för sådant där, hade Åsa lagt sminket och en fickspegel i en hålighet i stengärdet som löpte längs vägen till skolbussen. Där hade hon stannat till och målat sig varje morgon, för att sedan tvätta av sig sminket innan fadern kom in på kvällen. Det var då det. Nu för tiden struntade Åsa i om pappa såg henne med smink. Det sista året hade de ändå bråkat om så mycket att en sak mer eller mindre kunde kvitta. Fast fortfarande föredrog hon att dölja vissa saker för honom – som det där med dansen – om hon inte var tvungen att säga något. Varför skaffa sig problem i onödan? – Ska vi dra? frågade Lena och kastade en blick på sin armbandsklocka. Så hinner vi gå en sväng innan matten och Jesu uppståndelse. Det var nämligen vad de hade kvar den här fredagseftermiddagen, matte och kristendom, innan skolveckan äntligen var slut. Medan Saga, Åsas lillasyster, som var elva år och gick på mellanstadieskolan en bit bort, fick sluta redan vid lunch på fredagarna. Åsa kastade en avundsjuk blick på skolbussen som körde förbi henne och Lena när de kommit ut på Storgatan. Det var den tidiga turen hem till byn och hon skymtade sin syster genom ett av bussens fönster. Åsa gjorde en ansats att vinka men Saga verkade inte lägga märke till henne. Hon satt väl och drömde som vanligt, djupt inne i något som bara försiggick i hennes huvud. Lilla barnsliga Saga som levde i sin egen värld … När hon var mindre hade hon haft en låtsaskompis som hette Isabell men henne hade Åsa i alla fall inte hört något om på länge. Inte om några andra – verkliga – kompisar heller för den delen. Fast det var ju inte så ofta de pratade med varandra förstås. När Åsa var hemma föredrog hon att vara 7


i fred på sitt rum om hon inte var tvungen att hjälpa till med något. Och Saga sprang ju mest omkring utomhus eller satt med näsan över en bok. I samma ögonblick som bussen försvann glömde Åsa bort sin lillasyster. Dags att återvända till plugget, genomlida de sista timmarna och tacka gud för att deras skola ingick i försöket med femdagarsvecka så att de slapp sitta där på lördagen också. Apropå kristendom alltså … Saga steg som vanligt av skolbussen vid affären där hennes cykel stod och väntade. Den var parkerad bredvid storasysterns cykel, en blänkande ny damcykel som Åsa fått av mormor på sin sextonårsdag. Saga hade i sin tur fått överta systerns gamla flickcykel och även om den röda färgen var avskavd både här och där så var den i alla fall större än den hon haft innan. Så man kunde väl säga att hon också tjänat på presenten. Dessutom var hon så van vid att få ärva både cyklar, skridskor och kläder av sin storasyster att hon knappt tänkte på det längre. Saga hängde gympapåsen på styret och klämde fast sin tunga skolväska på pakethållaren medan chauffören vände skolbussen på den lilla planen framför affären. Någon hade bestämt att byns affär var ändhållplatsen så Bertil körde inte längre än hit. Och det var väl inte så konstigt, alla de andra barnen bodde ju i andra änden av byn så de hade redan klivit av. Alla och alla förresten … Det var bara tre barn, förutom Saga själv och Åsa, som behövde skolskjuts till och från samhället sedan byskolan slagit igen. Och Åsa gick ju på högstadiet så hon åkte hem med en senare buss. Ifall hon åkte hem alls vill säga. Ibland stannade hon kvar i samhället och sov över hos någon kompis fastän pappa inte gillade det. Han brukade muttra att Åsa borde hjälpa till 8


mer hemma på gården, fast då sa mamma att hon måste få träffa kamrater också. Det fanns ju inga andra ungdomar i byn. Inga barn i Sagas ålder heller för den delen. De andra skolbarnen var tvillingarna Bengtsson men de var bara nio år mot hennes elva, och så var det Anders som var fjorton men som fortfarande gick i sexan eftersom han fått gå om flera gånger. Saga tyckte inte att det gjorde så mycket att hon fick cykla sista biten hem, i alla fall inte en dag som den här. I morse hade det för första gången varit så varmt att mamma gett henne lov att strunta i jackan och ta sin islandsolle i stället. Saga älskade sin brunorange islandströja fastän den var så sliten att den börjat repa upp sig själv i nederkanten. Och så tyckte hon om att känna vinden blåsa i sitt hår när hon väl fått upp farten på grusvägen. Först skulle man ut ur själva byn, sedan cykla en bit mellan hagar och träddungar tills skogen tog vid, passera avtagsvägen till torpet där gammelmoster Elin bodde, komma ut på landsvägen, runda viken på sjön och till sist vika in på den lilla vägen som ledde till Dalsjögården. Man kunde se den på långt håll när man kommit så långt, gårdsplanen med den röda ladugården, ladan och de andra uthusen, de jättelika lönnarna i trädgården, den breda grusgången som ledde fram till finingången på framsidan av det gula boningshuset. Fast i dag var det något som inte var sig likt när Saga kom cyklande. Hon rynkade fundersamt pannan innan hon kom på vad det var. Det rök inte ur skorstenen. Konstigt … Hade mamma redan plockat fram den lilla elektriska kokplattan? Fast den brukade hon ju bara använda mitt i sommaren när det var för varmt för att elda i vedspisen. Dessutom var det faktiskt fredag i dag, mammas bakdag, och då måste hon ju använda ugnen. 9


Saga parkerade slarvigt cykeln vid köksingången på baksidan där Misse, gårdens grårandiga katt, låg och såg ut som om han väntade på någon. Hon gav honom en hastig klapp innan hon slängde upp dörren till farstun, sparkade av sig skorna och tog tag i handtaget till köket. Det var låst. Mamma var tydligen inte hemma som hon alltid brukade vara när Saga kom från skolan, stå där i köket och vänta med varm choklad och leverpastejsmörgåsar. Nyckeln låg i alla fall i den gamla gummistöveln i hörnet och Saga låste upp och gick in i köket. Där var det tomt och lite småkyligt trots att spisen fortfarande var ljummen när hon kände efter. Tyst var det också, märkligt tyst när mamma inte var där och stökade och skramlade. Hon hade inte skrivit någon lapp heller – Saga tittade till och med under köksbordet ifall den skulle ha trillat ner men det låg ingenting på den grågröna korkmattan. Nähä, då fick hon väl behålla islandströjan på, sätta eld i spisen och fixa mellanmålet själv. Det hade bara varit blodpudding till skollunch och hon var faktiskt hungrig! Det var tydligen katten också. Han jamade uppfordrande och Saga hällde upp lite mjölk till honom. – Vet du var mamma är, Misse? Den grårandiga katten tittade outgrundligt på henne och svarade inte. – Nähä. Efter maten visste Saga inte riktigt vad hon skulle ta sig för. Om allt varit som vanligt skulle hon nog ha börjat läsa om Lilla huset på prärien som hon lånat på skolbiblioteket i dag. Eller så hade hon kanske gått ut i skogen och sett efter hur mycket som fanns kvar av hennes gamla indiankoja efter vintern som varit. Men hon hade inte lust med någotdera just nu. 10


I stället gick hon in i vardagsrummet, satte sig i den grönnoppriga soffan och bläddrade lite i ICA-kuriren som låg där. Efter några minuter reste hon sig igen, kikade in i mammas och pappas sängkammare som låg vägg i vägg, gick en vända i den kalla salen som bara användes vid speciella tillfällen, fortsatte in i mammas lilla sykammare. På bordet bredvid symaskinen låg ett par av pappas blåbyxor som skulle lagas, och så högen med halvfärdiga gardiner. Den hade legat där ända sedan Martin Luther King mördades för några veckor sedan. Det var en torsdag det hände, mamma hade suttit och sytt på en gardin och Saga hade hållit henne sällskap. De hade haft transistorradion på. och plötsligt hade nyhetsuppläsaren sagt att någon skjutit King. Mammas symaskin hade tystnat. – Åh nej, hade hon sagt. Inte han! Saga visste vem Martin Luther King var för det hade stått om honom i tidningen flera gånger. Dessutom hade moster Mary Anne berättat om honom i sina brev. Mostern bodde i Amerika och hade skrivit beundrande om den svarte pastorn som kämpade för att hans folk skulle få samma rättigheter som de vita. Han hade till och med fått Nobels fredpris för att han inte ville använda våld hade mamma berättat efter den där nyhetssändningen. I stället skulle man protestera genom någonting som kallades ”civilt motstånd”. Det betydde till exempel att vägra flytta på sig hade hon förklarat. Mamma hade verkat alldeles tagen och gång på gång mumlat I have a dream innan hon harklat sig och sagt att de där orden var ur ett tal som han hållit. Sedan hade hon rest sig upp och sagt att hon inte hade lust att fortsätta sy just nu.

11


Gardinhögen låg fortfarande kvar men mamma var borta och Saga visste inte var hon var. Det kändes konstigt. Pappa var ju inte heller hemma men det brukade han å andra sidan aldrig vara på eftermiddagarna. Antingen var han ute på någon åker eller så högg han i skogen eller höll på med något annat. Men mamma, hon skulle vara här hemma! Och när hon kom skulle Saga be henne laga islandströjans nederkant för utan att tänka på det har hon suttit och dragit i en av de lösa trådarna så att den blivit längre och längre. Tänk om mamma var i ladugården förresten? Det kanske var en ko som blivit sjuk, eller skulle till att kalva så att hon inte vågade lämna den. Det hade hänt någon gång förut, att mamma och pappa fått turas om att vaka över ett sjukt djur tills veterinären kunnat komma. Saga hoppade i trätofflorna ute i farstun och småsprang ner till ladugården, fick upp dörren och kikade in. – Mamma …? Ingen svarade förutom Stjärna som förvånat råmade över det oväntade besöket. De fem korna stod på sina platser och såg ut att må bra även om det blev lite oroligt i ledet när aprilluften strömmade in. De skulle snart bli utsläppta för våren och vädrade förväntansfullt i luften. Men mamma var inte där och Saga stängde snabbt lagårdsdörren igen. För säkerhets skull tittade hon in i stallet och i hönshuset på vägen tillbaka men det fanns ingen mamma där heller. Däremot stod den stora bruna ardennerhästen Balder i sin spilta så pappa hade tydligen tagit traktorn i dag. Balder hade verkat lite ensam sedan den andra hästen, Pärla, försvunnit vid traktorköpet och Saga gav honom några extra klappar innan hon gick. Däremot fick hönsen ingen onödig uppmärksamhet – hon gillade inte höns särskilt 12


mycket. Så fort man öppnade dörren började de kackla och flaxa så att fjädrarna yrde. Fast äggen var ju bra att ha förstås. Mamma brukade sälja alla som de inte behövde, packa dem i en korg och cykla runt till några fasta äggkunder i trakten. Just det, mammas cykel! Varför har hon inte tänkt på den förut? Den stod inte vid farstukvisten som den brukade göra, och inte i vedboden heller när Saga tittade efter. Då var hon nog bara ute på en äggrunda och hade blivit försenad. Saga bestämde sig för det. Ända tills hon såg äggkorgen på sin vanliga plats inne i skafferiet en stund senare när hon letade efter något gott på hyllorna, något som kunde ta bort det där konstiga suget i maggropen. Jaha, då gjorde väl mamma något annat då. Själv tänkte hon gå upp på sitt rum nu, göra något annat hon också. Än att gå här och försöka gissa var mamma höll hus. För att komma till övervåningen var man tvungen att passera finfarstun som bara användes som in- och utgång för gårdens gäster. Som vanligt kunde inte Saga låta bli att stanna till framför den tvådelade dörren där varje halva var uppdelad i en mängd små glasrutor, en del röda, andra blåa och resten ofärgade. Hon hade aldrig kunnat bestämma sig för vilket hon tyckte bäst om: det röda glaset som förvandlade världen utanför till ett glödande eldshav eller det blå som gjorde omgivningen så isande kall och vacker. Fast i dag kastade hon bara en snabb blick genom en av de ofärgade rutorna innan hon fortsatte uppför den knarrande trappan till vinden där hon och Åsa hade sina rum. Sagas låg längst bort och när hon öppnade dörren dit in kändes det nästan lika kallt som på vinden utanför. Ändå hade mamma som vanligt satt en brasa i kaminen när hon 13


kommit upp och väckt henne i morse. Saga suckade och kröp upp i sängen, glad för att hon fortfarande hade tröjan på sig. Köksspisen klarade hon att tända men inte kaminen i sitt rum. Den var svår att få eld i, slocknade lätt, och höll inte värmen särskilt bra heller. Mamma brukade tjata på pappa om att de skulle dra in elektrisk värme i huset men det var visst för dyrt. Precis som att skaffa TV, fast det var det mest Åsa som tjatade om. Saga själv tänkte inte särskilt mycket på det där med TV. Hon skapade sina egna bilder i huvudet, från böckerna hon läste och sin egen fantasi. Förresten fanns där TV-bilder också. När Åsa var på gott humör brukade hon berätta om Forsytesagan och High Chaparral, serierna som hon försökte följa hemma hos Lena i brukssamhället eller hos mormor i stan. Saga kunde se den olyckliga Irene och den ekorrsöta Fleur framför sig, i sina vackra klänningar från 1800-talets England, precis som hon kunde se den bistre Big John, hans vackra mexikanska hustru Victoria och den charmige Manolito i Vilda västern, han som … Tyst! Hördes det inte ljud nerifrån? Saga hoppade upp ur sängen så fort att hon nästan slog huvudet i snedtaket, rusade ut ur rummet och nerför trappan. Hade mamma äntligen kommit hem nu? Eller åtminstone Åsa? Men där nere var det lika tomt som förut – hon måste hört fel. Saga försökte skaka av sig den växande känslan av att något var galet, säga till sig själv att hon bara inbillade sig. Men det var inte inbillning att det inramade fotografiet på väggen ovanför den låga bokhyllan i vardagsrummet hade ramlat ner, så det var väl det hon hört då. Som tur var hade inte glaset gått sönder, bara snöret som fotografiet varit fäst vid, men det kändes otäckt ändå. Som ett tecken på något sätt … Det var mammas kusin Judith som tagit 14


kortet på skolavslutningsdagen förra sommaren, och hela familjen Dalsjö var samlad på bilden. Längst till höger stod mamma Elisabeth. Hon hade på sig sin vita blus och turkosa kjol och det ljusa håret var extra lockigt av papiljotterna som hon haft på sig på natten. Saga tyckte att hon var fin där hon stod och log i solen. Bredvid mamma stod Åsa i sina stora gröna plastörhängen och den blågrönmönstrade kortkorta halterneckklänningen. Och så var det Saga själv, med stora, allvarliga ögon och nyklippt hår. Luggen var spikrak och sidohåret tvärt avklippt en bit ovanför axlarna, ungefär som Gustav Vasas frisyr. Det brukade i alla fall Åsa säga när hon var på rethumör. Själv klagade hon inte. Det var mamma som brukade klippa henne och Saga var mest glad för att hon slapp gå till en frisör – hon brydde sig inte så mycket om hur hon såg ut. Fast visst skulle hon väl hellre velat vara ljushårig som mamma och Åsa än att ha råttfärgat hår (även om mamma kallade det cendré), om hon fått välja alltså. Som hon fått göra med tyget till examensklänningen som mamma sytt. Den var fin, i rosa och turkos med en liten plisserad kjol. Nästan ton i ton med skrubbsåren och blåmärkena på benen som Saga alltid gick omkring med under sommarhalvåret. Längst bak stod Dalsjöbonden själv, pappa Harald, och såg otålig ut. Efter att kortet var taget hade han gått och bytt om till sina vanliga lagårdskläder men här var han finklädd i blå nylonskjorta och ljusa byxor. Fast det syntes att han var bonde, på solbrännan i pannan som slutade där skärmmössan brukade ta vid. Bonnabränna som Åsa kallade det. Pappa, ja. Saga kastade en blick på väggklockan. Oj, var hon så mycket! Då kom han snart hem och skulle ha middag. Ifall inte han också försvunnit förstås … 15


I samma ögonblick hördes det ljud utifrån farstun och Saga sprang ut i köket. Den här gången var det inte inbillning, och inget kort som trillat ner heller. Det var Åsa som kom, det hörde man på dragkedjeljudet när hon tog av sig sina stövlar. – Mamma är inte hemma, utbrast Saga så fort storasystern kommit innanför dörren. – Hej själv, skrattade Åsa till. Nähä, var är hon då? fortsatte hon och släppte ner sin axelväska på köksgolvet. – Vet inte. Hon var inte här när jag kom hem. Och det låg ingen lapp heller. – Då dyker hon väl upp snart, sa Åsa likgiltigt. Jag går upp, ropa när det är mat! Av gammal vana tog Åsa ett stort kliv över det tredje och det åttonde trappsteget när hon gick uppför trappan. Just de stegen knarrade våldsamt och hon hade lärt sig att undvika dem när hon smitit in genom findörren sent om lördagskvällarna. Inte för att det blivit så många sådana kvällar, det fanns ju inget att göra här omkring, men någon gång hade det väl hänt att hon stuckit i väg ut utan att pappa vetat om det. Åh, i morgon skulle hon sova länge, länge … Åsa slängde sig belåtet i sängen under affischerna av Tages och Hepstars, glad för att skolveckan äntligen var slut. Om bara terminen ville ta slut också! Så var hon fri från grundskolan sedan, kunde arbeta och tjäna pengar, resa … Slapp plugga, slapp gården, slapp pappas tjat! Men först måste hon gå ut nian, och helst få hyfsade betyg också. I alla fall inga ettor och tvåor. Fast hon var inte särskilt duktig i skolan, ja, förutom i slöjd då. Och det var ju det hon ville syssla med, bli sömmerska som mormor Greta varit. Eller kanske mer en sådan där som designade 16


kläder. Egentligen var Åsa inte riktigt säker på skillnaden men designer lät tjusigare, lite mer som bilderna i mormors tjocka, blanka modemagasin. Hon prenumererade fortfarande på flera modetidningar och med jämna mellanrum fick Åsa en bunt. Det var visserligen inte mycket tonårskläder i dem men hon tyckte om att bläddra i dem i alla fall, få idéer och inspiration. Som nu till exempel, när hon snart skulle sy sin egen examensklänning så att hon fick den precis som hon ville ha den. Slapp bråka om kjollängd och sådana saker … Tyget hade hon redan, ett svartvitt tyg med OP-mönster som hon och mamma köpt för några veckor sedan. Så det var bara att sätta igång! Åsa reste sig och gick bort till skivspelaren som hon köpt för pengarna hon tjänat på vinbärsplockningen förra sommaren. I år hade hon fått sommarjobb på ett konditori inne i stan. Hon skulle börja så fort skolan var slut, och bo där också, i ett rum ovanpå konditoriet. Det ingick i tjänsten eftersom ägaren föredrog att ha sina anställda på nära håll ”i fall de skulle försova sig” och Åsa hade definitivt ingenting emot det. Mamma hade inte heller protesterat även om hon nog tyckt att Åsa kunnat bo hos mormor i stället. Men hon hade i alla fall varit glad för Åsas skull, att hon fått ett jobb och skulle tjäna egna pengar. Farsan däremot hade inte verkat särskilt förtjust, varken över jobbet eller att Åsa skulle bo i stan. Han hade visst tänkt sig att hon skulle vara hemma och hjälpa till på gården i sommar. Nix! Och när hon väl kommit härifrån så tänkte hon minsann inte flytta hem igen. Aldrig mer. Lena och hon hade pratat om att sticka till London så fort sommarjobbet var slut men det var det ingen annan som visste. Åsa var inte säker på att hon skulle få lov ens för mamma, än mindre för pappa, så hon hade inte sagt något om sina planer 17


ännu. Folk i den åldern fattade ju inte att det fanns en hel värld att upptäcka där ute, eller verkade ha minsta lust att se någonting nytt och annorlunda. Det var ju bara att titta på morsan som fastnat här på gården när hon träffat pappa, hon som gick här hemma och var nöjd med det fastän det bara var en massa arbete och ständigt tjat om pengar. Sådan tänkte aldrig Åsa bli, nej, på något sätt skulle hon komma i väg om hon så skulle rymma! Fast just nu skulle hon sätta på en bra skiva, kolla i den senaste modetidningen och bara slappa. En stund senare knackade det på dörren och Saga stack försiktigt in huvudet. – Kan jag få sitta här en stund? frågade hon ynkligt. Mamma har inte kommit hem ännu. Himmel, var det så farligt att morsan var ute en stund! Saga med sin fantasi, nu hade hon tydligen fått för sig att det hänt något bara för att mamma inte var hemma. – Snälla? Jag kan vara tyst om du vill. Lillasystern såg olycklig ut och Åsa bestämde sig för att vara snäll. – Visst, kom in du, sa hon nådigt. Saga sjönk ner i korgstolen vid fönstret, drog upp benen under sig och såg sig omkring. Systerns rum kändes så annorlunda mot hennes eget fastän de var lika på sitt sätt: små, med ett hopplock av gamla möbler, och en grå kamin i hörnet. Fast Åsas kamin var mycket finare, rund och snirklig på lejontassar, och så var det varmare inne hos henne. Men det berodde nog inte på kaminen utan på att rummet vette mot söder i stället för mot norr. Det luktade annorlunda inne hos storasystern också, sött och liksom blommigt av den där parfymen som hon 18


brukade hälla på sig. Dessutom var rummet fullt med en massa färgglada saker – lapptäckekudden på sängen som Åsa gjort i slöjden, en virkad plastmatta på golvet och popstjärneaffischer på väggarna. Killarna på planscherna var rätt lika varandra – alla hade långt hår, utsvängda byxor och polotröjor, eller så hade de kråsskjortor och långa dubbelknäppta kavajer med stora kragar. – Var tror du egentligen mamma är? frågade Saga när hon inte orkade intressera sig för Åsas rum och Svenne Hedlund längre. Åsa ryckte på axlarna med blicken nere i tidningen. – Ingen aning. Handlar kanske. Eller hälsar på nån. – Nä, för hennes cykel var inte vid affären och jag mötte inte henne på vägen heller. Förresten skulle hon väl varit hemma vid det här laget i så fall. Och om hon åkt till nån skulle hon väl skrivit en lapp? – Då har hon väl stuckit härifrån då, sa Åsa och vände blad. Fått nog. Saga ryckte till och stirrade på storasystern. Menade hon allvar? – Vadå fått nog? sa hon osäkert. Av vadå? Åsa svarade inte och Saga började dra i den lösa tråden i tröjan igen. Menade hon det där med att föräldrarna grälade så mycket? Inte jämt men periodvis och då desto mer, timme efter timme, natt efter natt. Saga hatade de där nätterna när hon hörde mamma och pappa nerifrån, inte orden men rösterna som blev alltmer högljudda och svåra att stänga ute fastän hon stoppade bomull i öronen och la kudden över huvudet. Ännu mer hatade hon tystnaden dagen efter, då när tigandet stod som en tjock mur mellan föräldrarna. Det hade varit en sådan period nu. Och Saga orkade 19


inte med mer tystnad, inte från Åsa heller. Argt frågade hon vad systern menat egentligen, varför hon sagt så där. – Lugna dig, sa Åsa och la äntligen ifrån sig tidningen. Jag menade bara att om jag vore som morsan så skulle jag sticka härifrån så fort jag bara kunde. Till London till exempel, fortsatte hon nonchalant. Det är ju där allt händer, Beatles, Twiggy, Mary Quant … Saga visste förstås vilka Beatles var. Och Twiggy, det var den där magra kortklippta fotomodellen. Men vem var Mary Quant? Och vad hade London med mamma att göra? – Mamma vill väl inte till London heller! Och vem är den där Mary? – Äsch, jag menade ju att jag … Hon som uppfann mini­kjolen vet du väl! – Jaha. Jag trodde det var du. Då när du klippte av examensklänningen så att mamma var tvungen att göra den så kort som du ville eftersom det inte fanns mer tyg, sa Saga och log. – Smart va, sa Åsa belåtet. I alla fall, jag vill vara med om nånting, träffa spännande människor, göra vad jag vill! Inte gå här på bonnlandet och mögla. – Mamma tycker faktiskt om landet. Och jag också, sa Saga trotsigt och sneglade på sin storasyster under luggen. Åsa suckade. Hon pratade ju inte om dem men det fattade visst inte den där ungen. – Så bra då, sa hon avledande. Ska vi gå ner, mamma har kanske dykt upp nu. Eller så vet pappa var hon är när han kommer. De kanske kommer hem tillsammans förresten, hon kanske har varit och hjälpt honom med nåt utearbete. Saga nickade men hon såg inte övertygad ut.

20


TELEFONSAMTALET

H

arald Dalsjö var ensam när han kom hem en stund senare. Han kastade en förvånad blick på sin äldsta dotter som stod vid spisen och stekte korv och potatis medan Saga dukade bordet. Åsa hade insett att det nog var lika bra att börja med middagen eftersom mamma fortfarande inte kommit hem, och falukorv var vad hon hittat i matväg. – Jaså, är det ni som står för middagen i dag, sa fadern en smula frågande medan han som vanligt tvättade av sig i tvättstället. Var har ni er mor då? Saga kände hur klumpen i halsen kom tillbaka. Pappa verkade inte heller ha en aning om var mamma höll hus. Hon svalde och satte fram den fjärde tallriken. – Hon är inte hemma, sa Åsa och vände korven. – Jaså? Var är hon då? frågade fadern och torkade sig om händerna. – Det vet vi inte. – Vet ni inte? Sa hon inte vart hon skulle då? Och så fick Saga dra alltihop igen, från den låsta dörren till att det inte legat någon lapp, att cykeln var borta och att mamma inte ringt. – Du var väl hemma och åt mitt på dan, sa hon ingenting till dig då? frågade Åsa sin far medan hon la upp korvskivorna på ett fat. – Nä. Ja, det är väl lika bra att vi börjar äta då. Hon dyker väl upp vad det lider. 21


Det blev en tyst måltid. Pappa slevade i sig maten utan att säga något mer, Saga stirrade tigande ner i sin tallrik och Åsa satt och funderade på vart mamma kunde tagit vägen. Lite konstigt var det allt, det började hon också tycka. Morsan brukade ju alltid vara hemma. – Pappa, var har du varit i eftermiddag? frågade hon plötsligt. – På lillåkern och harvat. Potatisen måste i jorden snart. Och rågen och havren också. Medan det är väder. – Visste mamma det? Var du var? – Jo, det gjorde hon allt. Jaha. I så fall hade det ju varit lätt för henne att cykla dit och tala om ifall något hänt så att hon var tvungen att ge sig i väg. Åsa började nästan bli lite orolig hon också, även om hon försökte att inte visa det. Det räckte så bra med att Saga satt och såg ut som om hon skulle börja lipa vilket ögonblick som helst. Och farsan undrade visst också för plötsligt reste han sig upp, mumlade ett tack för maten och sa att han skulle gå och ringa Gustavssons. De ägde en liten korgverkstad några kilometrar längre bort, mot Långa­ sjö till, och mamma brukade umgås med tanten i huset ibland. Umgås och umgås, de var med i samma syförening och plockade bär tillsammans på höstarna. – Jag behöver beställa några nya korgar till potatisen, de gamla börjar bli utslitna. Och så kan jag ju höra efter om Elisabeth är där när jag ändå ringer. Ni två kan väl diska så länge. Saga och Åsa dukade av under tystnad men själva diskandet fick vänta eftersom ingen av dem tänkt på att sätta på diskvatten. I stället gick de in i vardagsrummet där fadern just la på luren. Han kastade en snabb blick på döttrarnas

22


frågande ansikten och mumlade att Gustavssons inte sett till Elisabeth. – Jag kanske borde ringa er mormor. Ifall Elisabeth gett sig i väg till stan menar jag. Greta är ju ingen ungdom längre, det kanske har hänt nåt. – Men mamma tog ju cykeln, påminde Saga honom om. Och förresten hade hon väl skrivit en lapp då. Eller hört av sig. Från stan. – Det har du ju rätt i förstås, sa pappa och strök sig över det tunna håret på hjässan. Och så är det ju dumt att skrämma upp Greta i onödan. Men jag undrar allt vad er mor tänker på när hon gör så här! – Vadå gör så här? sa Åsa och stirrade argt på sin far. Vi vet väl inte vad hon gör! För han behövde väl inte låta som om mamma var ute på något kul och bara struntade i att komma hem. Även om Åsa skulle ha gjort det i hennes ställe … – Hade ni bråkat innan hon stack kanske? fortsatte hon anklagande. Så det är därför hon inte är hemma? Fadern ryckte till och det gjorde Saga också. Bara inte pappa och Åsa började gräla nu också! – Jag vet! utbrast hon hastigt. Mamma kanske är hos Elin. Hon kanske var där och hälsade på och så blev gammelmoster sjuk och då kan hon ju inte ringa för där finns ju ingen telefon och … Jag kan cykla dit och titta efter! – Så skulle det förstås kunna vara, sa pappa. Ja, om du vill göra det så vore det bra, Saga. – Jag sticker med en gång! Saga hade inte hunnit längre än till farstun när det ringde inne i vardagsrummet. Den gälla telefonsignalen fick henne att stelna till och hon blev stående och lyssnade, försökte uppfatta vad fadern sa. Men allt hon kunde höra var 23


hans röst, inte själva orden, och när den också tystnat gick hon långsamt tillbaka in i vardagsrummet. Fadern satt kvar vid skrivbordet, hopsjunken och med en konstig blick i ögonen. Han tittade inte upp när hon kom in. – Vad är det? frågade Saga gällt. Vem var det som ringde? Var det mamma? Ingen svarade. Hennes far satt som förut och Åsa skakade bara på huvudet. – Men säg vem det var som ringde då! Pappa såg äntligen på henne. – Det var Cecilia. Cecilia? Ett ögonblick stod det still i huvudet på Saga innan hon kom på den enda Cecilia hon kände. Mammas kusinbarn. Hon som läste medicin och skulle bli läkare. – Hon praktiserar ju på lasarettet i stan, fortsatte fadern ansträngt. Och för en stund sen fick hon syn på Elisabeth där. Er mor har visst blivit påkörd av en bil och kom in i ambulans för några timmar sen. Hon … – För några timmar sen! Varför har ingen ringt tidigare då! utbrast Åsa. – För att de inte visste vem hon var. Det var rena turen att Cecilia råkade se henne och kände igen henne. Och så berättade han att mamma var medvetslös men att det inte var någon fara för livet även om hon visst slagit i huvudet och brutit både armar och ben. – Det måste varit en rejäl smäll, mumlade han och drog handen över ansiktet. – Men hon kommer väl att bli bra …? frågade Saga med darrande röst och stirrade på honom. Pappa? – Jag vet inte mer än vad Cecilia sa! Och att det inte var nån idé att jag åkte dit i kväll, de håller fortfarande på att undersöka henne. Doktorn skulle ringa sen. Och så lovade Cecilia att ringa Greta och Judith så att de också fick veta. 24


Mamma … Påkörd … Ambulans … Medvetslös … Orden ekade i Sagas huvud och hon svalde och svalde för att inte börja gråta. Då hade hon känt rätt i alla fall. Att något var fel när mamma inte var hemma. Hon hade inte inbillat sig! – Visste Cecilia hur det gått till? frågade hon tyst. Vem som kört på henne? Och var …? Fadern harklade sig och berättade vad som stått i intagningsrapporten. Cecilia hade tittat i den innan hon ringt och tydligen var det så att den som kört på mamma hade smitit. En mopedist hade hittat både henne och cykeln liggandes i ett dike på vägen till Trollsjömåla och det var han som åkt till närmaste hus och ringt efter både polis och ambulans. Saga blundade så hårt hon bara kunde. Hon ville inte se den synen framför sig, inte synen av sin mamma, blodig och övergiven vid vägkanten. Men hon blev inte av med den – den satt som berg innanför hennes ögonlock. Och i den sekunden bestämde hon sig för att om inte polisen fick tag i den som gjort det så skulle hon se till att han blev fast. Ingen fick göra så mot hennes mamma. Ingen! – Vad gjorde hon i Trollsjömåla? sa Åsa förvånat. – Det undrar jag också, sa fadern trött. Innan han plötsligt slog näven i skrivbordet så att det tunga brevstället hoppade till. – Jaha, det fattades bara det här också, som om det inte räckte med allt annat elände! Och mitt i vårbruket … Hur … Han avbröt sig, strök på nytt handen över ansiktet och reste sig tungt från skrivbordsstolen. – Nej, korna kan inte vänta. Jag är i lagården om det är nåt. 25


Det blev tyst i vardagsrummet när pappa gått. Mycket tyst. Ända tills Åsa plötsligt fick syn på något. – Saga … Din tröja. Saga tittade långsamt ner på sin islandsolle. Utan att märka det hade hon snurrat den lösa tråden varv efter varv runt sitt finger, så att det nästan blivit ett litet nystan av den. Repat upp hela kanten. Och hon kunde inte längre hindra gråten från att komma. Hon sprang upp till sitt rum, borrade ner ansiktet i kudden och lät tårarna rinna. Åsa satt kvar i soffan och försökte fatta det hon nyss fått höra. Herregud, hon kunde ju knappt minnas när morsan varit vanligt sjuk senast! Det måste ha varit flera år sedan, den där gången hon haft feber och halsfluss. Men inte ens då hade hon legat till sängs mer än någon dag innan hon stigit upp igen, ställt sig vid spisen och lagat mat. Och nu låg hon plötsligt på lasarettet, medvetslös, med brutna ben och hjärnskakning … Åsa skakade på huvudet, nej, hon fick inte in det i skallen. Hon gick ut i köket för att ta itu med disken i stället. För så mycket begrep hon i alla fall, att mamma inte skulle komma hem och diska i kväll. Tänk att Saga haft rätt när hon känt på sig att något inte var som det skulle …

26


Det är 1968 och sextonåriga Åsa längtar efter att skolan ska ta slut så att hon kan göra vad hon vill. Hemma på Dalsjögården lever hennes lillasyster Saga i sin egen lilla värld och föräldrarna, ja, de arbetar på dagarna och grälar på nätterna. Så har det i alla fall varit. Men när mamma plötsligt försvinner är ingenting längre som förut. Hur ska det nu bli med Åsas drömmar och Sagas tillvaro? De får ta saken i egna händer och försöka påverka det som sker. Göra sin egen lilla revolt ... Revolternas år är den nionde fristående delen i den skönlitterära serien om de småländska systrarna Andersson och deras barn och barnbarn.

ISBN: 978-91-7299-413-3

OPAL

9789172994133  

o Revolternas år Revolternas år Solveig Olsson-Hultgren Solveig Olsson-Hultgren OPAL © Solveig Olsson-Hultgren, 2011 Omslagsformgivning: Mar...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you