Issuu on Google+

Emma Andersson

Opal


Emma Andersson

DÄR DRÖMMAR BLIR TILL

Opal


Till mamma, pappa, Elin och Martin för att ni alltid bara finns där, och för att ni har lärt mig hur det känns när man är beredd att göra vad som helst för sin familj. Och till min gammelmormor Edith Berggren (1907-2001) för att du inspirerade mig till att skriva den här berättelsen.

www.opal.se

© Emma Andersson, 2010 Omslag: Lisa Zachrisson Omslagsfoto: Kamil Vojnar / Trevillion Images Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook in Sweden, 2010 ISBN: 978-91-7299-392-1


 PROLOG  Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv. Søren Kierkegaard

Svikten framför mig har en ful grånande färg, flagnad och sliten av ålder med svarta halkskydd i ett randigt mönster. Jag huttrar till och tappar balansen och i ett försök att återfå den stapplar jag instinktivt ut på svikten. Det är högt. Benen förvandlas till kokta spaghettistänger och ett hugg av skräck någonstans mellan hjärtat och maggropen gör mig nästan illamående. Trots att den slitna svikten under mina fötter är alldeles stilla känns det som om den snurrar och samtidigt rör sig långsamt upp och ner, upp och ner. Jag vet inte varför jag utsätter mig för denna fasa. Ingen vet bättre än jag själv hur svårt jag lider av höjdskräcken och den dag då jag frivilligt hoppar härifrån kommer aldrig att inträffa. Nedanför mig breder det kalla vattnet ut sig som ett oändligt mörkt hål utan botten. Jag kommer aldrig att klara det. Någon sade någon gång att mod är att göra sådant som man är rädd för. Jag är rädd för mycket. Bland annat för att hoppa från trampolinen. Jag skulle så gärna vilja visa dem. Att jag kan. Om jag vill. Fast jag vågar ändå inte. ”Hoppa!” En gång har jag vågat. Den dagen kommer jag att minnas för resten 5


av livet, främst för att det var sista gången jag såg min gammelmormor Marie i livet. Den morgonen fick en ganska korkad tjej vid namn Beatrice för sig den dumma idén att berätta för Ana, skolans okrönta drottning, att hon hade sett den tecknade filmen Anastasia med sina småsyskon dagen innan: ”Visst, Ana, visst är det coolt att dina föräldrar döpte dig till Anastasia, precis som hon den där prinsesstjejen? Visst är det bara så coolt?!” Om man var smart hade man lärt sig vid det laget att Ana hatade sitt dopnamn. Det tog inte Beatrice särskilt lång stund att inse att hon hade sagt något fel. Det gick ett sus genom hopen av elever som befann sig i korridoren. Den kompakta tystnaden som följde fick färgen att helt sjunka undan från den stackars lilla flickans ansikte. Jag brukade aldrig lägga mig i Anas affärer. Jag var bara elva år, men jag hade arbetat fram en strategi som hittills hade hjälpt mig att hålla mig undan hennes klor. Jag hade lärt mig hur man blev osynlig. Jag hade blivit expert på konsten att smälta in i väggar, bli en del av inredningen, bli ett okänt ansikte i en folkmassa. Det hjälpte förstås när Ana var upptagen med annat. Som den morgonen. Mitt i allt det där såg jag mig själv. Såg den jag hade varit i skolan innan Ana började i min klass. Den som jag fortfarande var hemma. Den människa som jag numera var tvungen att lämna kvar hemma i mitt rum varje morgon för att klara mig. Allt det där såg jag och det gjorde mig arg. Ana hade inte bara förstört för mig utan även för många andra. Hon förtjänade att någon gav igen. ”Ana!” Namnet flög ur min mun så snabbt att jag inte hann hejda det och så högt att det skallade mellan väggarna i den knäpptysta korri6


doren. En sekund senare var jag centrum för allas förskräckta blickar. Då slängde jag ur mig det slutgiltiga, provocerande: ”Anastasia!” Hon snurrade runt mot mig. Bortglömd var Beatrice. ”Olivia.” Ana log ett elakt leende när hon genom att säga mitt namn tackade ja till den utmaning jag genom mitt ingripande hade erbjudit henne. Sedan tog hon två snabba steg fram till mig och i nästa stund hade jag fått hennes hårda, beniga knytnäve rakt i ansiktet. Jag har aldrig varit den typen som slåss. Men den där dagen med Ana i korridoren försvann alla mina principer som i ett trollslag. Jag var rasande, jag tänkte aldrig mer bli ett offer. Åtminstone inte inför henne. Jag slog tillbaka. Hårt. Så hårt att Ana föll till golvet och inte reste sig igen. Först låg hon bara där. Jag trodde nästan att hon bara lurades på sitt vanliga, falska sätt. Fast så fick jag syn på blodet som flöt i en strid ström från hennes näsa, och på det skräckslagna uttrycket i hennes ögon. Det tog mig inte lång stund att inse vad jag just hade gjort. Jag visste vad som väntade. Samtal med lärare, mina föräldrar, kanske rektorn. Ana och hennes föräldrar. Kanske skulle jag bli avstängd från skolan. Kanske var jag farlig för min omgivning? Kanske skulle de polisanmäla mig, ta mig ifrån mina föräldrar, placera mig i fosterhem? Allt det, bara för ett ynka knytnävsslag som oturligt nog hade träffat mitt i prick. Min skam visste inga gränser. Jag sprang iväg, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, men det visste tydligen mina ben. Snart var de på väg till gammelmormor Marie. ”Hoppa då!” 7


När jag kom satt Marie som vanligt i sin gungstol. Bordet var dukat för två med cider och guldnougat och på besökspallen satt en kille som jag aldrig hade sett förut. Han hade rufsigt ljust hår och han var så lång och stor att pallen försvann under honom. En läskig svart tatuering som påminde om ett rosentörne slingrade sig fram underifrån ärmen på den vita T-shirten och fortsatte nerför hans högra arm. Trots tatueringen, som kanske borde ha fått honom att se lite farlig ut, var det snarare vänligheten i hans ansikte som jag lade märke till. Jag blev dock besviken och kände gråten smyga sig på igen. Nu skulle Marie inte ha tid för mig. Jag vände mig om för att gå. ”Olivia!” Maries röst ropade mitt namn. ”Olivia, vart tror du att du ska ta vägen?” Jag vände mig om och tittade ner i golvet för att slippa möta den tatuerade killens nyfikna blick. ”Du har en gäst”, förklarade jag. ”Ja”, sade Marie. ”Du. Slå dig ner nu, lilla vän. Benjamin här ska precis gå. Han ville bara prata lite.” Som för att visa att Marie hade rätt reste sig Benjamin genast. Han tog snabbt på sig en skinnjacka och började gå mot dörren. Den slitna skinnjackan var dekorerad med ett mönster som påminde om motivet med pistoler och rosor som rockbandet Guns N’Roses har på ett av sina album. Skillnaden var att pistolerna här var utbytta mot svärd och att rosorna var svarta. När han kom fram till mig stannade han. Han satte sig på knä framför mig och log. ”Det var trevligt att träffa dig, Olivia Marie Berggren.” Jag sade ingenting. Bara tittade in i hans vänliga ansikte. Han såg ut precis så som jag alltid hade drömt om att min storebror skulle se ut om jag hade haft någon. Försiktigt strök han mig över håret, sedan reste han sig snabbt och gick ut genom dörren. 8


Jag vände mig mot Marie och gick fram för att slå mig ner på den pall där Benjamin just hade suttit. Den var fortfarande varm. ”Vem var det?” kunde jag inte låta bli att undra. Min nyfikenhet var svår att dölja. ”Sade jag inte det?” Marie såg road ut. ”Benjamin.” ”Vem är det?” undrade jag. ”En vän till mig”, sade Marie och log. Det var tydligt att ämnet Benjamin var slutdiskuterat. Men jag skulle inte glömma honom. ”Hoppa då! Fegis!” Jag började berätta för Marie om Ana och den hämnd som jag nu ångrade mer än något annat. ”Kanske var du likadan själv, men som du beskriver den där Ana ska hon vara glad att jag är alldeles för gammal för att ge henne ett rejält kok stryk!” Jag kunde inte låta bli att skratta mellan tårarna. ”Det skulle du aldrig ha gjort.” ”Självklart”, log Marie, men sedan sade hon: ”Nej, jag är nog precis som du. Våld löser inte några problem.” Vi delade under tystnad på en guldnougat innan jag upptäckte att Marie inte bar sitt guldhjärta runt halsen. Jag hade faktiskt aldrig tidigare sett henne utan det. ”Var har du gjort av ditt guldhjärta?” undrade jag. Marie såg allvarligt på mig. ”Det ligger i mitt smyckeskrin”, svarade hon. ”Du vet var det står. Gå och hämta det, är du snäll.” Jag nickade tyst, kände på mig att det var något speciellt på gång. Jag gick in i Maries sovrum. På byrån stod hennes vackra skrin, gjort av rödbrunt rosenträ som påminde om mahogny. När man öppnade 9


det fanns det små röda sammetskuddar att lägga smycken på och där låg det. Det lilla guldhjärtat som hade kunnat vara som vilket litet guldhjärta som helst. Dess glittrande magiska skimmer var borta. Fast när min hand närmade sig började det tindra svagt, som en kämpande stjärna. Genast ryckte jag åt mig handen. Var det bara inbillning eller skimrade guldhjärtat verkligen när min hand närmade sig det? Rädd över vad detta kunde bero på, men barnsligt nyfiken på detta märkliga lilla mysterium lät jag återigen handen närma sig det lilla hjärtat. När jag sedan slutligen tog upp det och höll det i min hand skimrade det starkt. Jag gick tillbaka in till Marie och satte mig mitt emot henne på min pall. I den utsträckta handen höll jag guldhjärtat. Jag vågade inte hålla det närmare än på en armlängds avstånd. Marie satt tyst och betraktade mig, tycktes vänta på någon form av reaktion. ”Marie”, började jag, ”jag gjorde inget – jag lovar. Men det är något konstigt med ditt guldhjärta. Det … skimrar. När jag håller det i handen.” ”Jag får se”, bad hon mig och jag visade henne. När hon fick se guldhjärtats glittrande skimmer mötte hon min blick. ”Det var som jag trodde. Ta på dig det.” Jag tog på mig halsbandet med händer som darrade av någonting mellan nervositet och upphetsning. ”Gå och se dig i spegeln.” Jag gick ut i den lilla hallen med den vackra helfigursspegeln med guldramen. Då, när guldhjärtat vilade mot mitt bröst, skimrade det lika starkt som en liten sol. Jag gick tillbaka in till Marie, knäppte hastigt av mig guldhjärtat och lade det i hennes öppna hand. Nu var det jag som mötte hennes blick. 10


”Vad är det här för ett guldhjärta?” Jag hade ställt just den frågan många gånger, men aldrig hade jag känt ett sådant behov av att verkligen få veta. Aldrig hade jag anat att det var någonting särskilt. Inte förrän nu. Marie såg allvarligt på mig innan hon höll upp det vackra lilla guldhjärtat och såg ut som om hon övervägde något. Till slut sade hon: ”Inte idag, Olivia. Men en dag kommer du att förstå. En dag ska jag förklara för dig. Kom bara ihåg, ingen kan välja hjärtat av guld. Det väljer dig.” ”Hoppa då! Innan vi kommer upp och knuffar i dig!” Fast det blev ingen andra dag för oss. I alla fall inte för Marie. Dagen efter hittades hon död i sin säng. Allting upphörde, allting slutade fungera. Det enda som stannade kvar var kylan som sakta tog tillfället i akt att sprida sig i den tomhet som Marie hade lämnat efter sig i min lilla elvaåriga kropp. Begravningen hölls en vecka senare i den gamla medeltidskyrka som hade följt alla steg i Maries långa liv. Alla var klädda i svart. Varför svart? Marie hade inte velat ha så mycket mörker på sin begravning – hon avskydde mörkret. Hon skulle ha velat att allting var ljust och glatt, precis som den värld som hon hade längtat så till. Prästen steg fram och började tala med hög trött röst om vilken fantastisk människa Marie hade varit, men jag kunde inte lyssna. Inte på honom, inte på någon. Vilken rätt hade han att tala om vilken sorts människa Marie hade varit? Han hade aldrig känt henne, visste inte vilken människa som världen nu skulle vara tvungen att leva utan. Vilken människa som jag skulle tvingas leva utan. ”Vad är det här? På en begravning? Vet hut!” Mormors högljudda viskning till mamma fångade plötsligt min uppmärksamhet. Mamma skakade på huvudet och bad henne att 11


låta det vara. Vad? Jag vände mig hastigt om. Just då ställde sig den siste ljudlöst intill de andra på en rad längst bak i kyrkan, tio stycken – fem kvinnor och fem män. Jag kunde knappt slita blicken ifrån dem. De var alla klädda i ljusa pastellfärger. Männen bar skjortor med broderier som påminde om rosentörnen och blanka svarta högskaftade stövlar som blänkte i det matta skenet från stearinljusen som fanns överallt i hela kyrkan. Kvinnorna hade vita rosor i sitt hår och bar klänningar med vida kjolar och vackert mönstrade liv. De bar allihop på varsin svarta ros. Det tog mig en stund innan jag insåg att jag kände igen en av dem: den yngsta av männen, storvuxen med rufsigt ljust hår. Han såg lite malplacerad ut där han hukade för det låga taket, samtidigt som hans ansikte såg alldeles för hårt ut för att kunna vara sorgset. Ändå såg han ut att vara den som sörjde mest av dem alla. Benjamin. Plötsligt fick jag en försiktig knuff i sidan från mormor. Tillsammans med henne, mamma, pappa, Johanna och David gick jag fram till kistan för ett sista farväl. Mamma gav oss varsin blomma – kärleksört som hade varit Maries favoritblomma. En efter en fick vi sedan ta ett steg fram och lägga blomman på kistan. På vägen tillbaka till vår bänk försökte jag möta Benjamins blick, men den tycktes förlorad i fjärran, alldeles för långt bort ifrån mig. Jag ville prata med honom. Jag ville höra hans röst. Egentligen visste jag inte riktigt varför. Jag kände honom inte ens, han var bara en vän till Marie, en främling för mig. Efter ytterligare en sång var begravningen över. Fast prästen lät oss inte gå. Mamma ville säga några sista ord innan vi alla kunde skiljas åt och minnas Marie. ”En begravning är aldrig rolig”, började mamma stilla. ”Men ni är alla här idag för att ni älskade Marie på ett eller annat sätt. Jag ska lägga den här boken längst nere i kyrkan. Det är inget tvång, men 12


om ni känner att ni vill så kan ni skriva ner era sista tankar om Marie, era minnen eller bara någon hälsning i den. Jag är säker på att hon skulle tycka om det.” Efter det var det över. Begravningen var slut och alla människor skulle ut på samma gång. Jag klättrade upp på bänken för att kunna se över alla människors huvuden. Först såg jag honom inte. Så reste han sig och hans storvuxna gestalt höjde sig över alla andra. Han hade just skrivit i gästboken. Jag såg honom försvinna ut genom dörren till vapenhuset, såg min chans rinna mig ur händerna i samma stund som dörren gled igen bakom honom med ett dovt knarrande. Jag fick aldrig veta vilka de var, än mindre varför de hade kommit. Det enda som visade mig att jag inte hade inbillat mig deras närvaro var det ord som stod nerklottrat med slarvig handstil i det nedersta högra hörnet längst bak i gästboken: Förlåt.   ”Kom igen nu, Olivia! Du klarar det!” Jag tror att jag har stått på en trampolin hela livet. Stått och försiktigt kikat över kanten, fasat för höjden. Jag har aldrig vågat hoppa. Kanske har jag på så sätt aldrig vågat leva livet fullt ut. Jag är feg, jag vet det, men det är inget jag vill vara. Inte längre. Fast idag känns avståndet ner till vattnet längre än vanligt. Jag tror inte jag hoppar idag heller. Imorgon kanske. Fast bara kanske. Eller ja, jag vet inte. Vågar jag?

13


 25  Hur har du lyckats att ta dig hit till mitt hjärta och till min saknad? Säg, vad har fått dig att söka mig där min dröm är så välbevakad? Peter Jöback: ”Marias sång”

När jag öppnar ögonen är världen inte längre svart. Är jag vaken? Drömmer jag? Jag har hamnat på en plats som är höljd i ljusa, men tjocka och till synes ogenomträngliga dimslöjor. Jag har aldrig varit här förut, ändå vet jag av någon märklig anledning precis var jag befinner mig. Dimmorna – gränslandet mellan sömn och vaka, mellan dröm och verklighet. Mellan min egen värld och Enderra. Härifrån måste jag på egen hand finna min väg. Jag tänker på Johnny och hans munspel. Munspelet hjälpte mig hem efter mitt första besök i Enderra. Kanske kan en melodi leda mig rätt? Tyst börjar jag nynna den melodi Johnny en gång spelade för mig och genast tycker jag mig se ett ljus en bit bort. När jag slutar nynna försvinner det genast. Jag inser att det måste vara det ljus som kan leda mig rätt och nynnande finner jag min väg.   När jag vaknar på riktigt vet jag redan att jag har kommit rätt, vilket även bevisas av att jag än en gång slår upp ögonen liggande i Johnnys säng. Dörren till rummet är stängd, men den välbekanta doften av soppa har lyckats tränga in under springan längs med golvet. Jag reser mig snabbt, men allting svartnar för ögonen och jag känner 187


mig yr. Därför sitter jag kvar en stund på sängkanten tills jag kan se klart och allt runtomkring mig har slutat snurra. Då reser jag mig och med två långa kliv är jag framme vid dörren. Jag står sedan med handflatan mot dörren och andas tio djupa andetag innan jag skjuter upp den ut mot det stora rummet. Malte och Ana sitter och äter vid det lilla bordet under tystnad. Ana? Jag blir överraskad, men samtidigt inte. Hon är Johnnys bästa vän och innan jag själv visste om Philipes, eller Johnnys, andra identitet hörde jag henne kalla honom Johnny. Hon visste. Så kanske snarare, varför inte? De verkar ha tankarna på varsitt håll, men utan att vara tankeläsare kan jag nästan vara säker på att de tänker på Johnny. Jag står tyst i dörröppningen och betraktar dem en stund tills plötsligt Malte tittar upp från sin soppskål och får syn på mig. Han ler ett svagt leende och klappar på platsen bredvid sig. ”Olivia, mitt barn. Kom och sätt dig.” Jag går fram till dem och slår mig ner på den tomma platsen snett mittemot Ana. Det är redan dukat för en tredje person och jag kan inte låta bli att undra över ifall jag var väntad eller om det bara är av misstag. Malte tar skålen som står framför mig på bordet och fyller den med soppa. ”Du är väl hungrig?” frågar han först efter att han har ställt ner min skål framför mig, till brädden fylld med soppa. Min mages högljudda knorrande är svar nog men jag nickar ändå, om än lite generat: ”Ja, tack så väldigt mycket.” ”Det är samma soppa som sist, men vi har inte mycket att variera med”, ursäktar sig Malte. ”Det är den godaste soppa jag någonsin ätit”, försäkrar jag, trots att den tunna soppan mest smakar buljong. Fast då jag inte tänkte på att äta något innan jag gav mig av och då jag för en gångs skull 188


hoppade över frukosten eftersom jag var så angelägen att komma till skolan och träffa Tania, slevar jag hungrigt i mig. Vi äter alla tre under tystnad innan Malte tar till orda igen. ”Känner ni varandra?” undrar han med en blick på först Ana och sedan mig. Jag vet inte vad jag ska svara. Ana tittar inte ens upp från sin halvfulla soppskål. Malte tolkar vår envetna tystnad som ett nej. ”Ja, men då är det väl dags för det, tycker ni inte? Se så, Ana – Olivia. Ta i hand.” Det är som om han anar hur mycket Ana avskyr mig och hur mycket jag alltid har hatat henne tillbaka. Jag förstår därför inte riktigt vad han vill uppnå med den här hälsningsritualen, för vänner är det sista vi någonsin kommer att bli. Ana lyfter långsamt blicken från soppskålen och ser ut som om hon skulle kunna döda Malte på fläcken bara genom att stirra på honom med sina blixtrande gröna ögon. Sedan vänder hon blicken mot mig, nu misstänksam och öppet fientlig, innan hon slutligen sträcker fram en väldigt tunn hand med långa smala pianofingrar och svartmålade naglar mot mig över bordet. ”Ja, som du säkert vet heter jag Ana Andreasson. Trevligt att träffas.” Det låter inte direkt som om hon tycker att det är särskilt roligt att träffa mig, men jag håller masken och ler mot henne. ”Detsamma. Och jag heter Olivia. Olivia Berggren. Som du säkert vet.” Hon nickar, men något elakt i hennes blick säger mig genast att jag inte ska känna mig särskilt säker på någonting. Vi släpper varandras händer så snabbt vi bara kan och det blir återigen tyst. Anas blick återvänder till soppskålen vilket jag är mycket tacksam över. Själv fortsätter jag äta. Malte betraktar oss 189


med rynkad panna som om han försöker lista ut vad som kan ha gått så snett mellan oss att vi knappt vill hälsa på varandra. Medan jag diskret sörplar i mig soppan samlar jag mod för att våga säga någonting. Det borde inte vara så svårt att bara kasta det ur sig, men just som jag öppnar munnen för att få det överstökat öppnas plötsligt ytterdörren med ett sådant brak att jag hoppar högt på min stol. Fast Malte och Ana ser så oberörda ut att jag antar att de redan har väntat den burdusa gästen och snart känner även jag igen den väl påpälsade figuren som kommer instövlande i rummet. Tania. ”Tatiana, gumman!” utbrister Malte varmt när han reser sig för att gå fram och omfamna henne. Tania sparkar av sig sina rejäla vinterkängor i ett hörn och hänger av sig sin eleganta vinterkappa på en krok intill Maltes och Anas ytterkläder, innan hon ger honom en hård kram tillbaka. ”Hej farfar. Trevligt att vara hemma.” ”Tatiana, gumman, du har gäster.” Malte gör en gest gentemot mig och Ana, och Tania tittar mot oss. Hon nickar allvarligt och vänder sig sedan mot sin farfar igen. ”Farfar, skulle du kunna lämna oss ensamma? Jag tror att vi behöver prata.” Tania ger honom en tacksam blick innan han tar ned en tjock pälskragad mantel från kroken intill den där Tanias kappa nu hänger och försvinner ut genom dörren. Den slår igen efter honom. Det blir egendomligt tyst i det lilla huset, ända tills Tania går fram till brasan och den stora grytan där det fortfarande finns soppa kvar. Hon slevar upp en halv skål till sig själv och kommer sedan fram till oss. Hon slår sig ner på platsen mitt emot mig, bredvid Ana. ”Så, Ana, Olivia. Det gäller Johnny.” Jag ser att Ana nickar nästan omärkligt, nu med blicken fäst på en punkt någonstans borta vid eldstaden, och jag nickar också. Jag 190


vet inte hur mycket de vet – kanske vet de redan exakt vad som har hänt – men jag känner att jag måste få berätta vad jag såg i min drömsyn. ”Öh, jo, alltså, jag …” Släng det ur dig bara! ”Jag vet vad som hände Johnny.” Jag hinner knappt avsluta meningen förrän jag har blivit spetsad av Anas blick. Hon ser skarpt på mig, sedan på Tania. ”Hur kan hon veta det?” vill hon veta. ”Inte ens vi vet exakt vad som hände!” Hon är alldeles uppenbart jag och vi är lika uppenbart hon själv och Tania. Jag drar ett djupt andetag för att lugna mig själv. Visst, Anas och mitt gemensamma förflutna är inte precis det bästa och vår nuvarande relation, om det ens kan sägas att vi har någon, är inte heller särskilt vänskaplig. Men jag är tvungen att säga det här och hon ska inte få hindra mig med sina elakheter. ”Jo, jag vet att han blev bortförd. För jag var där.” Tania sväljer genast den soppa hon har i munnen med en ljudlig klunk och synar mig noggrant. ”Ni förstår …” Jag känner deras blickar på mig och vet inte riktigt hur jag ska förklara det här. Jag vet ju knappt ens själv hur det gick till, allting är bara gissningar, den ena mer osannolik än den andra. ”Ni förstår, jag var där. Genom en dröm, tror jag. Men det var min egen dröm så jag var liksom osynlig. Johnny kunde bara höra mig. Han sa åt mig att gå hem.” Ana och Tania sitter alldeles tysta. Tania ser på mig med forskande blick, som om någonting med min blotta uppenbarelse ska kunna avgöra om jag talar sanning eller ej. Anas blick är rent igenom hatisk och plötsligt utbrister hon: ”Osynlig?! Vem tror du att du är?!” Hennes röst dryper av förakt, men innan hon hinner säga något

191


mer har Tania tystat henne med en blick. Sedan ser hon återigen på mig med sina vänliga blå ögon. ”Jag tror dig”, säger hon tyst. ”Johnny berättade om det där för mig en gång.” ”Han berättade – vad då?” undrar jag, lika förbryllad som jag förmodligen ser ut. Tania bara nickar. ”Alla enderraner har olika förmågor som är utöver det vanliga. Det är det som skiljer oss från människorna i din värld. Min förmåga är att kunna se på människor vad de har nytta av. Och drömfångaren kom att spela en viktig roll, inte sant?” Jag nickar stumt utan att säga något. Om allt det Johnny berättade var komplicerat så är det här minst lika överväldigande. Tania fortsätter: ”Olivia, har du sett skräckfilmen The Ring?” ”Öh, nej.” Vad har det med saken att göra? ”Men du känner till den, inte sant?” Jag nickar, fortfarande konfunderad över detta hastiga byte av samtalsämne. Tania ler. ”Precis som den där otäcka flickan i The Ring kan träda ut genom tv-rutan, ungefär på samma sätt har Johnny förmågan att träda ut ur folks drömmar och in i er värld. Genom att spela på sitt munspel har han förmågan att färdas genom drömmar. Fast han kan även kalla till sig folk i deras drömmar och då kan han se dem. Du måste ha samma förmåga. Du färdades genom drömmen och såg Johnny. Men eftersom det var din egen dröm och inte en dröm som han hade spelat fram så kunde han inte se dig. Men han kunde höra dig, förmodligen för att han besitter samma förmåga själv.” Tania tystnar och ser eftertänksam ut. ”Vissa förmågor är ovanligare än andra, men Johnnys förmåga … Jag har aldrig i hela mitt liv stött på den 192


hos någon annan. Aldrig. Och jag har alltid trott …” Hon tystnar igen och det ser ut som om hon inte kan få ihop det som hon tänker på. Jag blir plötsligt otålig. ”Du har alltid trott …?” lirkar jag och försöker hjälpa henne på traven. ”Du har alltid trott – vad då?” Tania tittar upp på mig. ”Jag har alltid trott att bara riktigt mäktiga människor kan göra en sådan sak som att styra över sina egna drömmar.” Hennes blick faller på min hals och min hand flyger ofrivilligt upp och sluter sig runt det lilla guldhjärtat. ”Vem är du, Olivia?” frågar hon. Min hand fingrar nervöst på guldhjärtat. Jag andas långsamt och möter hennes blick så stadigt jag kan. ”Jag trodde att jag visste”, svarar jag, uppriktigt och ärligt. ”Men nu är jag inte säker.” När jag själv ställde samma fråga till Johnny ville han först inte svara. Han vet mycket väl vem han är, men försöker förtvivlat att dölja det. Fast nu … Nu har du sett det. Nu vet du vem jag är och om du är förnuftig bör du förstå att du inte kan följa efter mig. Försökte drömmen visa mig vem Johnny är? En prins? En mördare? I så fall misslyckades den. Jag känner mig inte ett dugg klokare än tidigare. Utan ett ord visar jag dem guldhjärtats skimmer och den här gången vet jag att de kan se det. Tania ser vördnadsfullt på mig. ”Jag visste att det var något särskilt med dig redan från början. Jag visste inte vad, men du ska veta att jag litar på dig, vem du än är.” ”Tack”, viskar jag och menar det verkligen, trots att jag inte riktigt själv vet om jag är så mycket att lita på. Fast så kommer jag ihåg att det är för Johnnys skull jag har kommit. Inte för min egen, hur gärna jag än skulle vilja ägna både hela eftermiddagen och kvällen åt att nysta i mysteriet om mig själv. ”Fast det är inte för att få veta vem jag är som jag har kommit hit. 193


Jag … Jag kom för att jag vill hjälpa Johnny. Jag tror verkligen att han är i stor fara.” I detsamma hörs ett högt skrapande ljud när Ana skjuter tillbaka sin stol och reser sig. Hon har fått nog och utan ett ord lämnar hon rummet och smäller igen ytterdörren efter sig det hårdaste hon kan. Jag ser efter henne. ”Hur är Ana inblandad i allt det här?” undrar jag, plötsligt nyfiken. Tania tar en sked soppa innan hon svarar: ”De träffades i skolan, hon och Johnny. Båda visste hur det kändes att vara utstött och kanske var det därför de blev vänner direkt. En dag var hon bara här. Hon var den första, och innan dig den enda, som han någonsin tagit hit. Sedan dess har de hängt ihop i vått och torrt. Ana skulle offra sitt liv för Johnny utan att ens tveka. Jag tror att hon ser dig som en inkräktare.” Jag känner mig genast skuldmedveten. Det har aldrig varit min mening att stjäla Johnny från Ana, trots att jag knappast kan förneka att jag har känt mig väldigt segerviss de gånger som han har valt mig framför henne. Jag ska just till att börja försvara mig själv, men Tania har redan återvänt till vårt tidigare samtalsämne. ”Det kommer att bli svårt”, säger hon och tycks helt ha glömt bort Ana. ”Enderra är en farlig plats numera. Men du om någon bör väl kunna lyckas med det omöjliga.” Hon tar ännu en sked soppa och förlorar sig sedan i tankar. Trots att jag vet att hon inte längre ser mig nickar jag, utan att riktigt veta vad hon pratar om.

194


Verkligt fattig ar.. bara den .. som aldrig dromt Olivia stod sin gammelmormor Marie mycket nara. Nagra ar efter Maries dod far Olivia hennes guldhjarta, ett smycke som bar pa en hemlighet. Men hur ska Olivia kunna ta reda pa den? Hon dras in i en varld vavd av sanning och drommar. Enderra - en sagolik varld, en mardromslik varld. Enderras folk och Enderras prins behover Olivias hjalp. Men vagar hon?

Opal ISBN 978-91-7299-392-1


9789172993921