Issuu on Google+

Sven Nordqvist

H

ar du sett en fyrbäbbla nån gång? Eller träffat en dam som har två av allting. Två kappor, två par glasögon, två par skor, två handväskor. Eller har du pratat med en greve som åker i en plåtbalja som dras av nio gäss? När Minus ger sig ut i stora världen för att se hur där ser ut träffar han den ena figuren efter den andra. Boken är en rolig hjälp när man ska lära sig räkna från ett till tio.

M I N U S och stora världen

ISBN: 978-91-7270-383-4

Opal

Opal


© Sven Nordqvist 1985 Bokförlaget Opal AB Printed by Proost in Belgium, 2010 ISBN: 978-91-7270-383-4 www.opal.se


© Sven Nordqvist 1985 Bokförlaget Opal AB Printed by Proost in Belgium, 2010 ISBN: 978-91-7270-383-4 www.opal.se


”Nu ska jag ut i stora världen och se hur där ser ut”, sa Minus en dag. ”Javisst lille vän, gör det. Men bli inte borta för länge bara”, sa hans mamma. Och så gick han. Men först skulle han gå och säja adjö till Enokenhalv. Det var gubben Enok och hans gris som kallades så. Enok hade seglat jorden runt en gång för länge sedan. Det var fortfarande det enda han pratade om. Men Minus tröttnade aldrig på att höra hans historier, så han brukade ofta vara där och hälsa på. När nu Minus kom för att säga adjö och berättade att han skulle ut i stora världen, sa Enok: ”Det gör du rätt i. Där finns mycket att se. I Indien finns en enögd fakir som har stått på ett ben och sovit i ett år. Och i London har de tvåvåningsbussar. Ja, det är en underlig värld vi lever i. Men du kommer säkert att klara dig bra. Kom bara ihåg en sak: Ät fisk en gång i veckan och samla inte på dig för mycket grejer. Se på mig! Jag har bara en sak av varje och det är jag stolt över. Kan du se nånting här som det finns två av så får du ta det.” ”Du har ju två skor”, sa Minus. ”Det har du faktiskt alldeles rätt i”, sa Enok med eftertryck. ”Det är inte en dag för tidigt att jag gör mig av med den ena. Det blir för mycket att hålla reda på två stycken. Här har du min högra sko. Den ska du ha, Minus. Den ska ge dig lycka och framgång i stora världen. Den har jag haft i trettio år och jag har lyckats skaffa mig både hus och gris.” ”Tack så mycket”, sa Minus. ”Hoppas den passar.” ”Den passar fint”, sa Enok. ”Ajö med dig nu och lycka till på din färd.” Och Minus gick för att se sig om i stora världen och han hade bara en sak med sig – en sko.


”Nu ska jag ut i stora världen och se hur där ser ut”, sa Minus en dag. ”Javisst lille vän, gör det. Men bli inte borta för länge bara”, sa hans mamma. Och så gick han. Men först skulle han gå och säja adjö till Enokenhalv. Det var gubben Enok och hans gris som kallades så. Enok hade seglat jorden runt en gång för länge sedan. Det var fortfarande det enda han pratade om. Men Minus tröttnade aldrig på att höra hans historier, så han brukade ofta vara där och hälsa på. När nu Minus kom för att säga adjö och berättade att han skulle ut i stora världen, sa Enok: ”Det gör du rätt i. Där finns mycket att se. I Indien finns en enögd fakir som har stått på ett ben och sovit i ett år. Och i London har de tvåvåningsbussar. Ja, det är en underlig värld vi lever i. Men du kommer säkert att klara dig bra. Kom bara ihåg en sak: Ät fisk en gång i veckan och samla inte på dig för mycket grejer. Se på mig! Jag har bara en sak av varje och det är jag stolt över. Kan du se nånting här som det finns två av så får du ta det.” ”Du har ju två skor”, sa Minus. ”Det har du faktiskt alldeles rätt i”, sa Enok med eftertryck. ”Det är inte en dag för tidigt att jag gör mig av med den ena. Det blir för mycket att hålla reda på två stycken. Här har du min högra sko. Den ska du ha, Minus. Den ska ge dig lycka och framgång i stora världen. Den har jag haft i trettio år och jag har lyckats skaffa mig både hus och gris.” ”Tack så mycket”, sa Minus. ”Hoppas den passar.” ”Den passar fint”, sa Enok. ”Ajö med dig nu och lycka till på din färd.” Och Minus gick för att se sig om i stora världen och han hade bara en sak med sig – en sko.


Ute på landsvägen mötte Minus en tant. Hon hade två hattar på huvudet och två par skor på fötterna, två kappor och dubbla glasögon, och i varje hand hade hon en kasse och en handväska. När hon fick syn på Minus stannade hon och stirrade på hans fötter. ”Men kära barn, du har ju bara en sko!” pep hon förskräckt. ”Nä, jag har ju tre skor ser du väl”, sa Minus. ”Mina vanliga och så den här högerdojan som jag fick av Enok. Den ska ge mig lycka och framgång i stora världen.” ”Men på vänster fot, menar jag, har du ju bara en sko”, sa tanten bestört. ”Stackars barn, ska du ge dig ut i stora världen på det viset? Hur ska det gå! Man ska alltid ha två av allting med sig. Ifall man skulle tappa den ena. Jag ska se om jag inte har någon extra sko som du kan få.” Och så började hon plocka fram ur sina båda kassar, två kaffetermosar, två handdukar, två väckarklockor och en massa andra extrasaker. Men någon extrasko hade hon inte. ”Men ta den här istället, så kan du åtminstone laga dina kläder själv”, sa hon och gav Minus en trådrulle med en nål i. ”Huvudsaken är att man är hel och ren, sen gör det inget om man är smutsig och trasig. Det har jag alltid fått lära mig och jag har klarat mig bra här i livet.” ”Ja, jag ser det. Det är minsann inte alla som har två saker av allting”, sa Minus. Och så tackade han för trådrullen och gick vidare. Nu hade Minus två saker med sig ut i stora världen – en sko och en trådrulle.


Ute på landsvägen mötte Minus en tant. Hon hade två hattar på huvudet och två par skor på fötterna, två kappor och dubbla glasögon, och i varje hand hade hon en kasse och en handväska. När hon fick syn på Minus stannade hon och stirrade på hans fötter. ”Men kära barn, du har ju bara en sko!” pep hon förskräckt. ”Nä, jag har ju tre skor ser du väl”, sa Minus. ”Mina vanliga och så den här högerdojan som jag fick av Enok. Den ska ge mig lycka och framgång i stora världen.” ”Men på vänster fot, menar jag, har du ju bara en sko”, sa tanten bestört. ”Stackars barn, ska du ge dig ut i stora världen på det viset? Hur ska det gå! Man ska alltid ha två av allting med sig. Ifall man skulle tappa den ena. Jag ska se om jag inte har någon extra sko som du kan få.” Och så började hon plocka fram ur sina båda kassar, två kaffetermosar, två handdukar, två väckarklockor och en massa andra extrasaker. Men någon extrasko hade hon inte. ”Men ta den här istället, så kan du åtminstone laga dina kläder själv”, sa hon och gav Minus en trådrulle med en nål i. ”Huvudsaken är att man är hel och ren, sen gör det inget om man är smutsig och trasig. Det har jag alltid fått lära mig och jag har klarat mig bra här i livet.” ”Ja, jag ser det. Det är minsann inte alla som har två saker av allting”, sa Minus. Och så tackade han för trådrullen och gick vidare. Nu hade Minus två saker med sig ut i stora världen – en sko och en trådrulle.


Efter bara en liten stund brakade det till i granskogen. Fram mellan grankottarna kom de tre vise männen ridande på var sin kamel. Den första kamelen hade en puckel, den andra hade två och den tredje hade tre pucklar. ”Titta där är han! Vi är framme!” utropade den förste vise mannen. Han var äldst och dammigast och hade längst skägg. ”Nej, det är inte han. Han ska vara mindre”, viskade den andre vise mannen. De tisslade och tasslade fram och tillbaka, sen sa den förste vise mannen; ”Ursäkta oss lille pilt. Vi tog fel. Men vi har letat i trettio dagar och trettio nätter …” ”Det är nog snarare tre hundra dagar och tre hundra nätter”, sa den andre vise mannen. ”Jag skulle nog tro att det är tre hundra år. Minst”, sa den tredje vise mannen. ”Ja, ja, ja, länge är det i alla fall, så vi är lite trötta”, sa den förste vise mannen. ”Kan du säga oss var vi kan vattna våra kameler?” ”Trädgårdsmästaren har en slang som han brukar vattna med. Han bor där borta”, sa Minus och pekade. ”Oh, ära vare tack så snällt”, bugade de tre vise männen. ”Som tack för din hjälp får du önska dig tre saker.” ”Då önskar jag mig en häst. En vit med svarta prickar!” sa Minus utan att tveka. ”POFF!” så stod det en fin vit häst framför honom, fast den var grönprickig istället, men det gjorde inte så mycket. ”Två önskningar kvar”, sa den vise mannen stolt. ”En portmonnä full med pengar, som aldrig tar slut” rabblade Minus ivrigt. ”POFF!” så försvann hästen. ”Oj då”, sa den vise mannen. ”Det fungerar visst inte riktigt längre. Jag börjar bli gammal. Men du har en önskan kvar i alla fall.” ”Jag försöker väl med hästen igen då”, sa Minus försiktigt. ”PLUFF!” så stod det en bäver av plåt framför honom. ”Jamen, det där var väl en trevlig liten häst”, sa den vise mannen. ”Nu måste vi fortsätta leta. Farväl då lille palt!” Och så fortsatte de tre vise männen in i skogen på andra sidan vägen. Minus blängde snopet på plåtbävern. Den gick visserligen att vrida upp med en nyckel så att den hoppade runt och slog med svansen och morrade. Men en häst skulle varit tjusigare på något sätt. Nu hade Minus i alla fall tre saker med sig ut i stora världen – en sko, en trådrulle och en uppvridbar bäver.


Efter bara en liten stund brakade det till i granskogen. Fram mellan grankottarna kom de tre vise männen ridande på var sin kamel. Den första kamelen hade en puckel, den andra hade två och den tredje hade tre pucklar. ”Titta där är han! Vi är framme!” utropade den förste vise mannen. Han var äldst och dammigast och hade längst skägg. ”Nej, det är inte han. Han ska vara mindre”, viskade den andre vise mannen. De tisslade och tasslade fram och tillbaka, sen sa den förste vise mannen; ”Ursäkta oss lille pilt. Vi tog fel. Men vi har letat i trettio dagar och trettio nätter …” ”Det är nog snarare tre hundra dagar och tre hundra nätter”, sa den andre vise mannen. ”Jag skulle nog tro att det är tre hundra år. Minst”, sa den tredje vise mannen. ”Ja, ja, ja, länge är det i alla fall, så vi är lite trötta”, sa den förste vise mannen. ”Kan du säga oss var vi kan vattna våra kameler?” ”Trädgårdsmästaren har en slang som han brukar vattna med. Han bor där borta”, sa Minus och pekade. ”Oh, ära vare tack så snällt”, bugade de tre vise männen. ”Som tack för din hjälp får du önska dig tre saker.” ”Då önskar jag mig en häst. En vit med svarta prickar!” sa Minus utan att tveka. ”POFF!” så stod det en fin vit häst framför honom, fast den var grönprickig istället, men det gjorde inte så mycket. ”Två önskningar kvar”, sa den vise mannen stolt. ”En portmonnä full med pengar, som aldrig tar slut” rabblade Minus ivrigt. ”POFF!” så försvann hästen. ”Oj då”, sa den vise mannen. ”Det fungerar visst inte riktigt längre. Jag börjar bli gammal. Men du har en önskan kvar i alla fall.” ”Jag försöker väl med hästen igen då”, sa Minus försiktigt. ”PLUFF!” så stod det en bäver av plåt framför honom. ”Jamen, det där var väl en trevlig liten häst”, sa den vise mannen. ”Nu måste vi fortsätta leta. Farväl då lille palt!” Och så fortsatte de tre vise männen in i skogen på andra sidan vägen. Minus blängde snopet på plåtbävern. Den gick visserligen att vrida upp med en nyckel så att den hoppade runt och slog med svansen och morrade. Men en häst skulle varit tjusigare på något sätt. Nu hade Minus i alla fall tre saker med sig ut i stora världen – en sko, en trådrulle och en uppvridbar bäver.


Sven Nordqvist

H

ar du sett en fyrbäbbla nån gång? Eller träffat en dam som har två av allting. Två kappor, två par glasögon, två par skor, två handväskor. Eller har du pratat med en greve som åker i en plåtbalja som dras av nio gäss? När Minus ger sig ut i stora världen för att se hur där ser ut träffar han den ena figuren efter den andra. Boken är en rolig hjälp när man ska lära sig räkna från ett till tio.

M I N U S och stora världen

ISBN: 978-91-7270-383-4

Opal

Opal


9789172703834