Issuu on Google+

Det var fullt i rummet. Stolarna räckte inte till. Michael Treschow kom in. Tog ett glas rött vin. ”Det gjorde du bra, Ebba”, sa han. Tydligt nöjd och tillfreds med att det hade landat värdigt. Jag kom hem sent. Sov gott. På morgonen tog min man båten för att hämta tidningarna. Jag satt i min stol, såg ut över fjärden. Lade upp tidningarna framför mig. Det kändes inte verkligt. Jag snarare förnam att jag var med i en film. Stora bilder på mig på alla tre morgontidningarnas första­sidor. På Dagens Industris förstasida sitter jag bakom stora skuggor, och rubriken ”SAKNADE STÖD” var över hela sidan. I Dagens Nyheters ekonomidel sitter jag och tittar lite sorgset in i kameran: ”EBBA LINDSÖ TVINGAS GÅ FRÅN SVENSKT NÄRINGSLIV.” Och i Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga ser jag sammanbiten ut, och Michael tittar allvarligt på mig: ”NÄRINGSLIVETS SKRÄLL: EBBA LINDSÖ BYTS UT.” Jag satt och såg bilderna och insåg att jag varit med om något stort. Längre bak i Svenska Dagbladet, på sidan 39, fanns mammas dödsannons. Och jag tänkte att jag är så glad att hon inte behövde vara med om det här.

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 7

10-06-16 10.23.11


Livet, makten och konsten med aĚˆndringar efter tryck.indd 8

10-06-16 10.23.11


D

et är på morgonen den 31 mars 2009. Nu har jag bestämt mig. Det känns så i alla fall. Boken. Den där boken som legat och grott i mitt bakhuvud så länge. Den måste ut. Jag har argumenterat med mig själv. Varför? För vem? Ja, inte vet jag, och kanske behöver jag inte veta det, den ska bara bli till. Som ett barn som väntar på att bli fött. Det måste ske. Jag vet när det hände, vilken vecka det var. Då jag hade fått nog. ”Här är de som klubbade Elmehagens fantasipension”, stod det att läsa bland annat i Aftonbladet. Det basunerades ut att jag hade gjort något som jag aldrig hade gjort. Något som jag aldrig, aldrig skulle göra. Något som var precis sådant som jag hade kämpat emot hela mitt liv. Kämpat har jag gjort hela mitt liv. Det är kanske inte något unikt, kanske är de flestas liv lite av en kamp. Men är det meningen? Är det därför vi har fått komma hit till denna så fantastiskt vackra planet, och blivit givna alla förutsättningar att njuta. Är det för att kämpa? Jag föddes en solig dag mitt i sommaren 1955. Vi låg på en sal på Sabbatsbergs sjukhus, min mamma och jag. Jag bara skrek. Mamma var lätt omtumlad. Hennes första barn. Hon, den där vackra flickan som sett livet mest som en lek. Uppvuxen i Göteborgs mest burgna kvarter. I en villa vid havet, med seglarsällskapet framför vardagsrumsfönstren. En flicka som 9

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 9

10-06-16 10.23.11


alla traktens pojkar hade sprungit efter. Hon var sin pappas älsklingsbarn. När hon hade flera pojkvänner, vilket hon faktiskt hade ibland, hjälpte syskonen till att underhålla den ene, när hon träffade den andre. Min mamma hade fått resa runt i världen, lära sig många språk. Hon tänkte bli flygvärdinna. Sedan mötte hon pappa. Hon var på Kungliga Tennisstadion. Pappa spelade en match. Han vann så klart. Han var en riktig tjejtjusare. Och min mamma var den vackra flickan på första raden. Men nu låg mamma på den enkla sängen på BB. Och jag fortsatte skrika. Vad skulle man göra med en sådan skrikande liten sak? Pappa och mamma var förbryllade båda två. Pappa blev så trött att han var tvungen att åka till Smögen och roa sig lite, vila upp sig helt enkelt. Men de fann på råd. Doktor Spock. Han hade skrivit instruktionsboken för skötseln av dessa små varelser. Mat var fjärde timme. Sedan var det bara nyttigt att de fick skrika. Men det blev jobbigt. Lösningen blev att den lilla sängen placerades bakom bokhyllan, så att mamma och pappa slapp höra allt oväsen. Men varför blev jag så arg nu? Varför fick jag nog just i mars 2009? Vad var det som fick mig att känna att nu har de skadat mig tillräckligt? Det kan inte ha varit meningen med allt mitt kämpande. Att saker kan göra ont, det är vi vana vid. Livet gör ont. Livet gör lika ont som det gör gott. Vi kan antagligen inte få det ena utan det andra. Lika ont som något har gjort oss, kan det skänka oss glädje. Något som vi alltid har tagit för givet gör oss inte särskilt glada. Vi gläds inte åt att vi kan gå upp på morgonen och hälla upp ett glas rent, stärkande och kallt vatten. Det kommer vi inte att göra förrän vi har varit med om att få kämpa för ett glas rent vatten. Och den dagen kanske kommer snabbare än vi tror, men det är en annan historia. Vi gläds inte åt det faktum att vi kan springa i trappor förrän benen inte längre bär oss. 10

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 10

10-06-16 10.23.12


Vi kan uppskatta den där extra hundralappen som vi hittar i en hög av gamla papper. Men bara om det har varit knepigt att få ihop till månadens sista matinköp. Vi kan glädjas åt – och det gör jag – om vi blir uppskattade för något vi verkligen kämpat för. Lika ledsna som vi kan bli när vi blir falskeligen anklagade för att ha gjort något som går emot allt vi står för. För mig har det där med vad som är rätt och fel varit en livsfundering. Vad är rätt, vad är gott? Pappa – tennisspelaren – var jurist. Han är yngst i en barnaskara på nio och uppväxt i en villa i Sollefteå. Farfar var åkeriägare. Det började med hästar och vagnar. Pappa lillpojken, älskad av alla, tog den bästa släden när han skulle upp till Storgatan och träffa traktens sötaste tjej. Han sladdade med hästen, parkerade släden och plockade upp henne. Han var den enda i familjen som fick plugga. Först i Uppsala och sedan tingstjänstgöring. Jag skröt i skolan om att pappa hade varit polis, fast han bara praktiserat i yrket. Pappa talade mycket med oss barn om rätt och fel. Han hatar krig. Han var en av de få från Lidingö som marscherade i protesttågen och höll ett plakat, ”USA ut ur Vietnam”. Världens finaste jobb var att vara generalsekreterare i FN. FN var vårt hopp, sa pappa. Det finns inget alternativ. Vi bodde i en lägenhet på Lidingö. Mamma sydde våra kläder, inte så mycket för att hon gillade det, utan för att det var det enda sättet hon kunde klä oss på. Vi levde under existensminimum, det hade pappa räknat ut. Mamma sa till oss barn: ”Se så fint vi har det – vi bor i ett sånt stort hus. Stackars alla de som bor i såna där små hus.” Hon pekade på villorna i närheten av vårt höghus. Hon ville inte föra vidare sin besvikelse. Besvikelsen över att vi hade hamnat, som hon sa ibland när hon var arg på pappa och trodde att vi inte hörde på, ”i ett litet råtthål”. Hon ville att vi skulle vara stolta över vad vi var. Inte tro att folk med 11

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 11

10-06-16 10.23.12


mer pengar hade det bättre. Pappa sa med förakt: ”Det är bara i USA folk anses fina för att de har pengar. Här i Sverige handlar det om vad man står för, och på vilket sätt man har lyckats att bidra till samhället.” Ja, jag blev så där arg, som man sällan blir. Det händer när gränsen verkligen är nådd. Skulle jag, som kämpat hela mitt liv, vara så omdömeslös att jag gav AMF:s chef Christer Elmehagen en fullkomligt vansinnig pension? När vi, som satt i styrelsen, hade ansvar för de LO-medlemmar som hade kämpat under hela sitt yrkesverksamma liv för att få en anständig pension? Aldrig! Självklart inte! En vecka har gått sedan media avslöjat hans sanslösa pensionsavtal. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, som också satt i AMF:s styrelse, har varit uthängd i medierna varje dag. Jag ger en kort intervju som sedan finns i alla tidningar där jag stödjer Wanjas bild av vad som har hänt. Jag läser kommentarerna på nätet till en av artiklarna och blir alldeles paff. Så mycket starka känslor! Vi framstår som två helt korkade fruntimmer som varken kan läsa eller förstå. Att det egentligen är fyra män som har klantat till det, det märks inte. Vilka känslor är det kvinnor med makt väcker? Det verkar vara ett slags oresonligt hat. Ett hat som antagligen har sin grund i rädsla. Rädslan för det som är annorlunda. Rädslan för det som bryter mönster.

12

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 12

10-06-16 10.23.12


V

i är riktiga samlare. Vi samlar på vänner, prylar, pengar, kontakter, hus, erfarenheter, frimärken, ja, allt möjligt. Vi lägger på hög. Vi kämpar och kämpar. Kanske tror vi att den som har flest grejer när den dör vinner. En kär vän, Sören Gyll, har fått besked om att han har en elakartad cancersjukdom. En sak jag är helt säker på är att han inte räknar sina pengar och alla de framgångsrika affärer han har gjort. Jag skulle tro att han känner att den största rikedomen han har är de gånger han har tänt ett ljus i någons ögon. Det är fint. Tänk om vi skulle säga till varandra när vi träffas och på våra konstiga sätt försöker bräcka varandra: ”Du, jag är faktiskt bäst, igår fick jag tre slokande själar att resa sig igen.” Tänk om det var den tävlingen vi alla ville vinna. Ja, tänk. Som liten hade jag privilegiet att få mängder av visdom serverad. Jag jobbade extra som hemsamarit. Jag har en arbetsbok från kommunen från 1968, då jag var 13 år. Det var brist på arbetskraft. Fru V skrek första gången jag kom till henne: ”De har skickat ett barn till mig.” Stämman var gäll och hon bröt lite på tyska. Hon var en sträng gammal dam. Många var rädda för henne. Men vi blev riktigt goda vänner och jag var den sista som såg henne i livet. Jag tog hand om en annan gammal dam, fröken N. Hon blev 13

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 13

10-06-16 10.23.12


105 år. Hon ville att vi bara skulle prata. Hon berättade om hela sitt liv. Vi satt där vid hennes lilla köksbord varje lördag och söndag. Hon kokade kaffe i en väldigt konstigt konstruerad kaffekokaruppfinning, med ett äggskal längst upp på ett glasrör. Vi pratade om allt – om killar, relationer, kläder. Vi hade samma storlek, och någon gång ville hon att jag skulle följa med henne och uppdatera hennes garderob. Jag hade också privilegiet att vara med och arrangera hennes 105-årsdag. Jag tänker ofta på dessa gamla damer som lärde mig så mycket om livet när jag var liten, och hoppas att när jag är en gammal dam, när jag vet att jag inte har så många dagar kvar, då ska jag ångra så lite som möjligt. Jag tror att jag samlar på erfarenheter. Jag vill pröva så mycket som möjligt under detta liv. Inte fysiskt farliga saker, det intresserar mig inte alls. Jag är jätterädd för det som är fysiskt farligt. Men mentalt vill jag riktigt stretcha. Jag tröttnar så fort något är för lätt. När jag känner mig färdig med något, eller när det inte längre känns som en utmaning, då hoppar jag till något annat. Eller kanske är det vad jag har gjort. Kanske har jag kommit fram till en punkt där jag inte längre vill stretcha så mycket, mer iaktta och reflektera. Se på hur alla andra kämpar, försöka att förstå. Jag har ett sådant fantastiskt stöd. Stödet i att försöka förstå. Min mentor och meditationslärare Ulla. Min starka, fina 84-åriga vän. Hos henne kan jag tanka och tänka. Det finns en sådan ocean av kunskap och erfarenhet hos alla våra äldre. Vi borde ta bättre vara på den skatten.

14

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 14

10-06-16 10.23.12


B

rasan sprakar framför mig. Jag har läst alla dagens tidningar och sett nyheterna. Det verkar som om journalisterna i drevet känner sig vilsna. Wanja var ju bytet, hon skulle fällas, men det höll inte hela vägen. Faktum kvarstår dock, lika mycket pengar har gått åt i en sanslös pension. Det känns inte lika roligt att jaga en man i 60-årsåldern och kanske har journalisternas målmedvetenhet minskat något. Det är lustigt att iaktta. Jag känner till turerna och jag vet hur det kommer att sluta, men inte hur lång tid det kommer att ta. Det känns märkligt att se Christer Elmehagen och Göran Tunhammar, vänner och kolleger sedan många år tillbaka, kämpa och strida mot varandra om sin heder, eller det som nu finns kvar av den. För visst är känslan av heder så mycket viktigare än pengar? Och det är antagligen därför jag blir så osannolikt arg, när jag sätts i samband med detta avtal. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år. Kanske var det då som nu, jag kämpade för min frihet. Ville bestämma själv, ville inte att någon skulle ha synpunkter på hur jag skötte mitt liv. Mamma och pappa var säkert överraskade när jag ställde dem inför fullbordat faktum. Jag och min pojkvän hade varit runt och satt upp lappar: ”Rum önskas hyra av skötsam studerande.” Jag hittade det perfekta rummet. Egen ingång, egen dusch och avskilt från resten av lägenheten. Jag hade helt enkelt min ­första lilla 15

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 15

10-06-16 10.23.12


lya. Liten var den. 17 kvadratmeter. Kokvrå, utan kyl och med en liten dusch. Jag hade fester där. Vi satte bordet framför sängen, och dansade i duschen. Det gick jättebra. Maten hängde i en påse utanför fönstret. Jag tjänade 500 kronor i månaden på att ta hand om mina gamla damer på helger och lov. 150 gick till lägenheten, 20 till DN. Jag ville gärna köpa lite kläder, så det fanns inte mycket pengar kvar till mat. Jag passade på att äta mig mätt i skolmat­ salen, rullade in några mackor i en servett och tog med dem hem. Men ofta gick jag hem till någon av mina kompisar efter skolan. Deras föräldrar var fascinerade av hur ost och bröd fullkomligt försvunnit när jag hade varit där. En gång hade jag glömt mitt busskort på väg in till skolan. Jag bodde i mitt lilla uthyrningsrum på Lidingö, men gick i skolan inne i stan. På Lidingötåget var de snälla, de kände igen mig. Men när jag skulle byta till buss fungerade det inte. Jag gick på bussen och sa: ”Jag har glömt busskortet, men jag har bråttom till skolan – snälla låt mig få följa med!” Chauffören, som var noga med reglerna, svarade: ”Nej, du måste betala.” ”Men snälla, jag har inga pengar”, sa jag. Det var sant, jag hade verkligen inte en enda krona och tårarna trängdes i ögonvrårna. Fram kom en dam med tio kronor. Hon ville hjälpa mig. Jag kommer så väl ihåg känslan. Jag kände mig så förödmjukad. Så värdelös. Skulle jag ta emot välgörenhet? Nej! Aldrig! Jag vet inte ens om jag tackade damen. Vände och gick av bussen. Jag vet att jag då, i den stunden, kände fattigdomens förödmjukelse. Kanske var den känslan inte så som många andra har känt den, men jag vet att jag bestämde mig för att aldrig uppleva den igen. Jag ville aldrig hamna i en situation där jag inte kunde betala för mig. Jag tror att jag då förstod vad det gör med människor 16

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 16

10-06-16 10.23.12


och kanske även med hela nationer. Just det där ögonblicket när man går från att kunna klara sig själv, till att behöva underkasta sig någon annans välvilja. Kanske är det ett karaktärsdrag hos mig. Jag klarar mig själv. Jag ber inte om hjälp. Jag ger gärna andra stöd om de ber mig, men jag vill själv inte ha hjälp. Gärna stöd, men bara på objektiva grunder. Det har blivit ett livstema. Att aldrig bli beroende. Att klara mig själv. Och målet som vi alla strävar efter måste vara att skapa lycka och frid för oss och så många andra vi förmår utanför oss själva. Kanske tror vi att lyckan kan köpas. Köpas för pengar. Men så är det nog inte. Det finns undersökningar om hur pengar påverkar lyckan. Det verkar som att vi blir lyckliga av mer pengar tills vi har nått den nivå som gör att vi kan klara av att betala vårt hem, maten och det nödvändigaste av kläder och några få andra materiella ting. Efter den nivån ser det inte ut som det blir någon förändring. Pengar ger ingen ökad lycka därefter. 

17

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 17

10-06-16 10.23.12


Livet, makten och konsten med aĚˆndringar efter tryck.indd 18

10-06-16 10.23.12


D

et är den 2 april. Idag blir jag arg igen. Christer Elmehagen offentliggjorde pensionsöverenskommelsen som han hade gjort med Göran Tunhammar. Jag blir arg eftersom jag förstår varför Göran varit så medvetet otydlig om den. Antagligen förstod han att om han hade berättat om den, så skulle jag ha visat prov på det som ibland blivit betraktat som min ”besvärlighet”. Det som för mig är integritet. Jag hade aldrig accepterat den. Det pågår en ”oberoende granskning” av affären. Först var det AMF:s revisorer Ernst & Young som skulle göra utredningen. Det ifrågasattes. Det ter sig naturligtvis märkligt att bolagets revisorer, som granskar alla årsredovisningar och naturligtvis redan tidigare hade ett ansvar för att allt skulle vara rätt och riktigt, skulle ha något intresse av att finna fel. De har också ett beroendeförhållande till bolaget och ett intresse av att komma tillbaka och säga att allt hade gått rätt till. Så den oberoende granskningen utökades med ett juridiskt inslag. Jurister på Linklaters skulle undersöka om avtalen hade hanterats korrekt. Jag ringde revisionsfirman Ernst & Young för att höra vem på Linklaters som genomförde utredningen. Men de fick inte svara. Jag sökte AMF:s chefsjurist. Han fanns inte tillgänglig. Då ringde jag Linklaters. Men den ansvariga advokaten sa att de bara fick tala med personer som deras klient, alltså AMF, ville att de skulle tala med. Undersökningen gjordes således av ett företag som bara gjorde vad det blev ombett att göra. Och det är vad advokater ska göra. Företräda sin 19

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 19

10-06-16 10.23.12


klient. Linklaters ska bara företräda sin klient – AMF. Men att det ska föreställa en oberoende undersökning, det är ju fullständigt felaktigt. Vi är så stolta i Sverige över att vi inte har någon korruption i landet. Men vi har nog en rätt utbredd vänskapskorruption. Följ­ ande skulle kunna vara ett exempel på detta. Två gamla vänner gör upp. De vill inte ha något trassel. De har tillåtelse att göra det, eftersom de ser till att stämman lyfter bort frågan från styrelsen. På det sättet får de inte något besvär från någon i styrelsen. När jag just hade börjat på Handelshögskolan i Stockholm jobbade jag extra som lärare på dagarna och på nätterna som servitris. Jag var lärare i Bredäng. Det var en jobbig klass. Jag hade ansvar för stora delar av undervisningen. Det var en svår uppgift. Först försökte jag hålla hård disciplin. Det fungerade ganska bra, men det skapade inte något förtroende mellan mig och eleverna. En dag hörde vi ett väldigt oväsen från skol­ gården. Jag såg på mina elever att de gärna ville gå och titta. Jag ville inte vara tråkig, så jag sa: ”Okej, gå och titta.” Då bröts hela ordningen. Det blev slagsmål med linjaler som tillhyggen. Jag sa: ”Ge mig linjalerna!” Alla gjorde det utom en pojke. Han vägrade. Han höll den i handen under bänklocket. Jag stod bredvid hans bänk: ”Ge mig linjalen!” Han vägrade. Då tog jag tag i locket och drog upp så att det slog honom på hakan, han skrek och jag tror att han fick ett märke. Då började klassen skandera: ”Anmäl henne, anmäl henne!” Så fruktansvärt misslyckad jag kände mig. Från den dagen satt en förälder med på de flesta av mina lektioner. Killen med linjalen blev senare min vän. Det visade sig att han hade en pappa som slog honom och en mamma med alkoholproblem. Det är ofta den sanning som verkar solklar visar sig vara något helt annat. Att vara tvärsäker är kanske inte alltid så bra. Det finns bottnar som man inte ser. 20

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 20

10-06-16 10.23.12


Jag funderar på att ge en intervju om vad som faktiskt hände i AMF. Många har frågat. Jag vill inte vara ytterligare en fegis som inte vågar säga som det är. Kanske borde jag göra det men försöka att inte vara så där tvärsäker. Några vänner frågar: ”Varför är du så engagerad i det här?” ”Vad vinner du på det?” Det förvånar mig. Måste allt vi gör vara en del av en genomtänkt plan för att vinna något för egen del? När jag säger att jag är så där galet förtjust i sanningen, kikar de på mig med ögon som verkar säga: ”Ja, det där med galet, det verkar ju rätt.” När jag gick på Handels hade jag turen att bli en av de elever som fick åka på ett AIESEC-jobb. Ett slags utbytesarbete mellan ekonomistuderande från olika länder. Jag kom till Irland. Dublin. Jag skulle kontrollera ”gate-passes” på Guinness. Det var den mest väl sedda arbetsgivaren i Dublin då, för 33 år sedan. De bryggde det där tjocka, lite smöriga ölet. Till min förvåning fick vi välja på alla sorters öl till den fina lunchen alla anställda bjöds på varje dag. Vi var många studenter som bodde tillsammans, och vi satt uppe sent på nätterna och pratade. Väldigt ofta kretsade samtalen om vår tro. Religionen var ett självklart ämne i Dublin i slutet av 70-talet. Det var inte lätt att övertyga mig. Visst hade jag länge varit lockad av det där lyckliga glittret som jag sett i ögonen på de kringresande religiösa sällskapen som jag lite i hemlighet hade sökt mig till som liten. Det hade satts upp tält på vår lilla ö på västkusten där familjen bodde på somrarna. Jag hade smugit in, suttit längst bak, och sugit i mig mystiken. Men ändå, i Dublin var jag den mest tveksamma. Vadå himmel – varför kommer inte hundarna dit? Vad har ni för bevis för att det är så? Mina frågor var många. Mina kompisar kunde inte ge mig några svar som jag kände var tillförlitliga. 21

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 21

10-06-16 10.23.12


Men en dag gick jag och en vän genom en park. Vi fortsatte diskussionen. Till slut sa han: ”Ebba, visst, jag har inga bevis. Ingen har det. Men jag har bestämt mig för att tro. Du förstår, jag har inget att förlora på det, bara något att vinna. Om jag tror kommer mitt liv här att bli lättare, och om det visar sig vara rätt, så blir det även bättre på andra sidan. Och har jag fel, så har jag åtminstone vunnit frid i detta liv.” Jag blev svarslös. Tyst. Och jag tänkte att det han sa var något jag faktiskt inte kunde argumentera emot. ”Ja, det är som en gratis option”, sa han på finansspråk. ”Något man bara kan vinna på.” Jag vet att det var den dagen jag bestämde mig för att tro. För att acceptera tron trots avsaknaden av bevis. Och det beslutet har påverkat mig mycket. Givit mig mycket av min styrka. Påverkat mig att kanske våga jobba hårdare för det jag tycker är rätt. Och kanske påverkat mig i valet av de strider jag har tagit. Och jag tänker på hur annorlunda allt skulle bli om vi alla kämpade av helt andra skäl än för egen vinnings skull – av en önskan att se sanning och fred. En del av mina ansträngningar har varit direkt kontraproduktiva, om jag ser till egen vinning. Jag har tagit en rad onödiga konflikter. För min skull kanske jag skulle se lite mer till fred och frid, och vara mer medveten om att min sanning faktiskt bara är min sanning. När folk snurrar in sig i ett virrvarr av lögner gör de vanligtvis det för att de är så förbaskat rädda. Rädda att bli avslöjade, rädda att få fasaden riven, rädda att mista sin glans i umgänget. De kanske till och med tror att lögnen är sanning. Istället för att bli så där rosenrasande borde jag nog pröva att visa lite mänsklig omtanke om en jagad människa. De känner sig säkert som vi gjorde som barn, när vi blev mobbade. På rederiet Saléns gjorde jag mitt arbetsår på fältet. Saléns var ett av världens största rederier. Torrlast-, tank- och kylbåtar fraktade varor runt på alla haven, från kontinent till kontinent. 22

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 22

10-06-16 10.23.12


Där var jag ett år mellan det andra och det tredje året på Handels. Jag var den första tjejen som fick sitta med ”killarna”. Killarna var liktydigt med gänget som gjorde affärer, de som tjänade lite mer pengar, de som fick åka på affärsresor. Killarna satt vid sina handlarbord med benen på borden. Jag hade min plats mitt ibland dem. Jag var klädd i blus och en svart, inte så lång, kjol. En av de första dagarna jag var där, började de skandera i kör: ”Ebba – benen på bordet. Benen på bordet.” Något jag lite rodnande fick skoja bort. Det var vid flera tillfällen lite obekvämt att vara en tjej på lite drygt 20 år bland män mellan 30 och 50. Senare i min karriär på Saléns var jag ofta i London. Lunchade med affärskontakter. Luncherna startade i baren. Först ett par drinkar, sedan god mat med mycket vin. Det räckte med att vara annorlunda till den fysiska uppenbarelsen, jag kunde inte stå och be om vatten när de andra drack drinkar. Nöden är uppfinningarnas moder. Jag gick alltid till baren minst 20 minuter innan vi skulle träffas. Kastade mig fram till bartendern: ”Du, snälla, jag behöver din hjälp!” sa jag och fortsatte: ”Jag har strax ett möte här, skulle du kunna vara bussig och hjälpa mig. Varje gång jag beställer en Gin Tonic, ge mig bara en tonic, och när jag beställer en Bloody Mary, då vill jag bara ha tomatjuice. Snälla, hjälp mig med det – men avslöja mig inte!” Mina manliga kolleger och affärsbekanta blev väldigt imponerade. Där stod jag, på mina 25-åriga, kvinnliga ben. Och jag stod stadigt, trots alla dessa drinkar. Jag blev liksom en av dem. Och när de hävde ner vinet under lunchen, såg de inte att jag bytte ut det mot vatten. Det var en speciell tid, den där tiden i början av 80-talet. Vi var faktiskt rätt naiva. Det var prylar som räknades. Männen bräckte varandra med vem som hade flest eller finast bilar. Jag iakttog mest. Gillade inte att åka med, och förstod inte varför 23

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 23

10-06-16 10.23.12


de fina middagarna skulle förstöras med samtal om vem som gjort den bästa aktieaffären. En annan minnesbild från London. Grabbarna hade gjort upp kvällsplanerna. De visste att jag skulle gå hem vid midnatt. Jag gjorde alltid det. Ibland kallade de mig Askungen. Jag och min man Lasse hade gjort upp att när vi var ute och representerade, då skulle vi alltid gå hem klockan tolv på natten. Men fram till dess var jag med. Just denna kväll var entrén till stället vi skulle gå på extra prålig. Jag märkte att killarna vred sig lite, men jag tänkte inte så mycket på det. Fina viner och god mat kom fram på borden. Men successivt blev serveringspersonalen mer och mer lättklädd. En av mina manliga medarbetare vände sig till mig och sa: ”Ebba, du kanske skulle gå hem lite extra tidigt ikväll!” Men nej, det ville jag inte. Jag skulle vara kvar till midnatt. Det blev mycket naket den kvällen, och jag är övertygad om att mina manliga kolleger drog en lättnadens suck när jag gick. På kontoret var jag inte ensam kvinna, vi var flera. ”Tjejerna” – det var de som servade killarna, skrev deras telex och fixade kaffet. Till min överraskning ville ”tjejerna” inte skriva ut mina telex. Mina manus fick ligga. Jag fick överhuvudtaget ingen service, jag var ju ingen riktig ”kille”. ”Tjejerna” satt i en glasbur. Utanpå hängde dekaler om kvinnans frigörelse och vykort som skojade med mannens fasoner. Att de inte alls ville hjälpa mig och samtidigt talade om kvinnornas rätt, det rimmade illa. Jag gick in i glasburen: ”Vad menar ni, varför talar ni om orättvisa? Varför talar ni om att män förtrycker och om att vi kvinnor bara servar män? Sedan vägrar ni att ge mig någon hjälp. Ni borde serva mig bäst. Så ska jag i min tur göra allt jag kan för att ni ska kunna komma ut och göra affärer.” Sedan den dagen fick jag absolut superservice, och några av dessa tjejer har idag höga positioner inom shippingindustrin.

24

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 24

10-06-16 10.23.12


Jag har sökt medarbetare på AMF:s informationsavdelning för att fråga varför de gick ut med felaktig information. Varför de påstod att styrelsemötet i mars 2004 fattade beslutet om Elmehagens pension. Falsk information eftersom frågan hade lyfts från styrelsen. Men de ringer inte tillbaka. Likaså har jag sökt några av medlemmarna i den nya styrelsen. Alla gör vad de kan för att bevara sin heder. Det ska bli skönt att för en vecka lämna vår lilla ankdamm, ­Sverige. Om två dagar sitter jag under stjärnorna vid Röda havet. Jag älskar Egypten. Stämningen, klimatet, människorna – allt. Första gången jag var där var på en affärsresa. Jag skulle vara med om en budgivning för ett stort kontrakt för att transportera vete från Australien till Egypten. Det var som att komma in i ”Tusen och en natt”. Boken som hade varit min favorit som liten. Mystiken, pyramiderna, maten, magdansöserna, stjärnorna och den uppochnedvända månen. Jag visste då att jag måste komma tillbaka dit. Det kändes som att jag hörde hemma där.

25

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 25

10-06-16 10.23.12


Livet, makten och konsten med aĚˆndringar efter tryck.indd 26

10-06-16 10.23.12


D

et är den 4 april. Planet har lyft. Jag, min son Oliver och några vänner är på väg till mitt Tusen och en natt-land. På väg till den plats där jag lever och njuter. Men denna gång är det lite annorlunda. Jag ställer mig frågan: På väg till vad? Nu vet jag inte riktigt. Det är annorlunda. Min käraste vän har gett sig av. Han orkade inte längre. ”Jag bara hänger på en tråd. Jag klarar inte det längre. Jag ger och ger, får inget tillbaka”, sa han. Jag rannsakar mitt samvete. Håller inte med. Jag har gett mycket av mig själv, av vad jag kan och vet, och av min tid. Men jag kan inte ha en relation nu. Inte ännu. Men det gnager en liten oro. Kanske inte en liten, kanske en stor. Var jag bara rädd för att han var annorlunda? Vågade jag inte för att jag var rädd för vad alla andra skulle säga? Brydde jag mig mer om yta än om innehåll? Det snurrar i huvudet. Jag vill inte vara en som inte vågar. Jag vet att han kunde få mig att skratta och att leva. Jag levde helt i nuet med honom. Kanske berodde det på att jag visste att det inte fanns en framtid för oss två. Kanske var det därför jag levde intensivt varje sekund. Kanske var det därför färgerna var klarare då och gråare nu. Jag sitter på planet och känner tårarna rinna. Jag måste få dem att stilla sig. Vill inte visa mig svag. Jag har alltid varit stark. Styrkan har nog varit mitt tydligaste signum. Svag och sjuk, det är inte jag. Jag klarar allt! Men kanske 27

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 27

10-06-16 10.23.12


är det bara yta, kanske är jag egentligen bara en liten flicka. En flicka som behöver någon som tar hand om henne. Men man måste vara stark för att våga vara svag. Och så stark är jag nog inte. Det är kanske därför jag har låtit honom gå. Det är kanske därför jag aldrig kallade oss för vi. Han ville bli ett vi. Jag får inte ångra mig. Det är idiotiskt att ångra sig. Vi bestämmer över våra liv. Vi måste ta ansvar för våra beslut. Nu måste jag ta ansvar för detta beslut. Se alla fördelar med det. Intala mig att det faktiskt var en omöjlig relation. Att det aldrig skulle ha gått. Att jag är starkare ensam.

28

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 28

10-06-16 10.23.12


F

rihet är att välja precis det man vill och ta ansvar för sitt val. Ikväll när jag sitter i min soffa på den egyptiska takterrassen under stjärnorna och känner brisen från havet undrar jag om mitt öde avgjordes framför spegeln på den eleganta restaurangen – då för mer än trettio år sedan. Jag hade avslutat en rad förhållanden. Alltid sårat den andre. Det gjorde så ont att såra någon. Jag hade bestämt mig. Nu fick det vara nog. Nu måste jag bestämma mig för vem jag vill ha, och sedan hålla mig till honom. Jag var ung. Inte så klok. Jag gjorde upp en lista. Han skulle vara lång, mörk och intelligent. Ja, om han var allt det, då skulle jag välja honom. Vi var på Operaterrassen. Handelshögskolan firade de elever som skulle gå ut och de som skrivit de bästa uppsatserna. Han stod där framför spegeln och jag frågade om jag kunde få stå lite framför. Det fick jag. Han skulle få ett stipendium för bästa uppsats. ”Utdelningshöjningars kurspåverkan” var titeln. Den kvällen blev vi ett par. Jag valde honom ungefär som man väljer ett hus eller en fin tavla. Mina vänner sa att han även såg mig som en fin investering, ungefär som en i raden av hans övriga investeringar. Jag kunde inte förstå hur jag kunde vara en fin investering, och avfärdade kommentarerna. 29

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 29

10-06-16 10.23.12


Vi var det perfekta paret. Vi flyttade in i en lägenhet på Östermalm och köpte ett litet sommarhus, som en midsommar brann upp. Vi lämnade lägenheten, sålde sommartomten och köpte ett litet hus. Vi gifte oss, hade ”fina” jobb. Jag blev med barn. På ytan var allt perfekt. Men något fattades. Jag satt med min stora mage och grät och lyssnade på Gloria Gaynors ”I Will Survive”. Han var ute på viktiga affärsmöten, jag var hemma. Ensam. Jag växte till oanade proportioner. När jag såg mig själv i ett skyltfönster kunde jag inte förstå att det var jag. Det var en gigantisk person som gick där. Jag kunde inte använda några av mina skor i nummer 37. Fick köpa gymnastikskor i storlek 40. Havandeskapsförgiftning. Sjukhus. Barnet måste ut. Min bästis var AT-läkare på sjukhuset. Hon fick vara med och avgöra vad som skulle göras med mig. Efter tolv timmars vandrande med droppmaskinen Alfred kom jag in på rummet. De sa att jag fick åka hem. Det skulle inte bli något barn ikväll. Tyst, sa de: ”Åk hem, drick ett glas rött vin, koppla av, du kommer att föda imorgon.” I bilen på väg hem såg jag människor med barn och tänkte: ”Det här kommer jag aldrig att klara av.” Det kändes som om jag aldrig skulle lyckas med detta omöjliga, att föda ett barn. Jag kom in dagen efter. Fler promenader med Alfred. Men nu satte det faktiskt igång. Efter mycket blod, svett och tårar hände det fantastiska. Jag födde ett barn! Min alldeles fantastiska son! En helt ny människa. En fullständig kärlek. En kärlek som aldrig kunde ifrågasättas. Mitt Barn! Jag hade aldrig tidigare känt en sådan fullkomlig kärlek. Han var mitt barn, en liten människa i min vård. Och som jag tänkte vårda honom. Ingen Spock här! Inga bokhyllor för att skydda föräldrarna från barnskrik. De lade honom i en barnsal. Vi mammor sov i mammasalen. Men inte skulle min son behöva sova utan mig. Jag smet upp 30

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 30

10-06-16 10.23.12


mitt i natten, gick in och sa att jag ville vara med min son. Ville inte låta honom ligga i en ensam säng. Jag höll honom. Älskade honom av hela mitt hjärta. Det blir kallt på den egyptiska takterrassen. Inte kallt av svensk sommarkaraktär. Men ändå, lite kyligt. Jag går ner till mitt sovrum. Carl, min förstfödde, nu snart 29 år, har designat det. Min säng liksom flyger. Jag sover i ett moln. Det är vita sidentyger som omsluter mig. När jag ligger här kommer jag att tänka på att jag lämnade bort mina älskade barn till barnflickor. Carl var bara fem månader när Laura kom. Hon var finländska. Innan Carl var två år talade han nästan flytande. Han hade en finländsk dialekt. ”Det är kul”, sa Carl, men det lät som ”det är kol”. Jag kände mig fascinerad över att han talade så tidigt, men det skar i mig att det inte var mitt sätt att tala han efterliknade. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag valde denna livsresa. Jag visste att det inte skulle bli några sanningar av doktor Spock för mina barn. Inte något nyttigt skrikande. Men samtidigt hade jag fått med mig viss livsvisdom. Kanske från den mamma, som jag med sådan energi försökt att inte efterlikna. ”Ebba, du måste lova mig att aldrig bli beroende av en man”, sa hon. Mamma hade lagt händerna på mina axlar, tittat mig i ögonen och nästan vädjat. Och mamma vädjade sällan. Orden hade etsat sig fast i mig. Jag skulle inte bli beroende av någon, och absolut inte av en man. Därför var mitt val lätt. Självklart. Jag skulle jobba. Min man tyckte inte alls att det var lika självklart. Han kunde försörja familjen. Men det passade inte mig. Därför fick Carl en finländsk dialekt. 31

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 31

10-06-16 10.23.13


Laura var au pair. Vi hade en hel rad barnflickor efter Laura. En del svarta och några vita. Jag menar skattemässigt, inte till hudfärg. Jag hade vissa samvetsförebråelser när vi betalade svart. Men jag argumenterade på mitt sätt, att samhället ändå vann på affären. Jag utnyttjade inte en enda gång vård av sjukt barn och jag drog in stora skatteintäkter. Detta skulle inte ha varit möjligt utan mina barnflickor. Men det med barnflickorna och andra misstag som jag har gjort, gör att jag har bestämt mig för att aldrig bli minister. Vi vill idag inte bli företrädda av någon som har gjort misstag. Särskilt inte en kvinna. Kanske missar vi en hel del kompetenta personer, eftersom felfrihet utestänger ganska många. Men det är vad vi har valt, eller ska vi säga – vad landets medier har valt.

32

Livet, makten och konsten med ändringar efter tryck.indd 32

10-06-16 10.23.13


9789172321984